Det är just ”New York Groove”, ursprungligen inspelad av småtöntiga glambandet Hello och sedan förädlad av Ace Frehley från Kiss, som utgör soundtrack när jag kommer tillbaka till Manhattan – om än efter aldrig så korta resor.
För just så känns det.
Så fort jag, som nu efter elva dagar i Florida och Georgia, rattar genom Holland Tunnel och plötsligt kommer ut i den komplicerade rondellen i Tribeca försätts jag i en annan stämning, en annan rytm, ett annat – underbart – lynne.
Och det slutar aldrig vara hisnande. Det är som är grejen med den här platsen. Hur mycket tid man än tillbringar här, hur länge man än stannar, fortsätter New York City vara en rungande, omtumlande kick.
Det blir aldrig grå vardag, det känns aldrig monotont, det är aldrig glåmig tristess i en busskur på Fridhemsplan när 52:an aldrig kommer.
Någon sa en gång att själva livskänslan intensifieras när man går ut på en Manhattan-gata och den kommentaren har jag citerat flitigt sedan dess för den ringar in min upplevelse med sån lysande precision.
Så känner jag varje dag, hela tiden; när jag går de mest välbekanta gatorna i östra Midtown bara för att äta brunch på min diner på andra avenyn, när det börjar bli högtryck och allsång till Dead Boys-dängor kring bardisken på Manitoba’s i East Village, i trängseln på bussen längs 34:e gatan mot Madison Square Garden för en Rangers-match, under långa introverta söndagseftermiddagar på bokhandeln Barnes & Nobles på norra Union Square, kvällar då lätt libertarianske vännen Ash vill diskutera guvernör Cuomos påstådda tillkortakommanden över travar av färsk mozzarella på Paola’s på Upper East Side, på rygg i det slitna gräset i Washington Square Park medan Axel förklarar hur kräftor ska kokas i en Gramercy Park-lägenhet och när jag står här vid fönstret på 48:e våningen om nätterna och tittar på de miljontals lamporna där ute.
Livet pulserar då.
Igår var det Labor Day och jämförelsevis helt folktomt; amerikaner har så få och korta storhelger att de verkligen tar tillfället och intensivsemestrar när chansen väl finns.
Men det var likadant i alla fall, lika euforiskt som vanligt att korsa ”min” andra avenyn och ta in vyn norröver.
Kort sagt:
Det är en oerhörd ynnest att vara tillbaka i The New York Groove.
* * *
Roxette spelade på Beacon Theatre – Manhattans kanske vackraste konsertlokal, vid sidan av Carnegie Hall – i söndags.
Här har ni utsikten från min bänkrad, precis framför bland andra Micke Nyqvist och Anna Ternheim.
Man kan läsa mer utförligt om tillställningen, och om Per Gessles syn på saker och ting, i Aftonbladet idag, men jag vill även här understryka att Per och Marie orsakade förbluffande minihysteri på Upper West Side.
Så här såg det ut utanför sceningången – en dryg timme efter de sista tonerna av ”Listen To Your Heart” klingat ut.
* * *
En dryg vecka kvar, bara.
Sen dundrar Jax Teller uppför Main Street i fiktiva Charming i norra Kalifornien igen.
Ny säsong av grymma ”Sons of Anarchy” står alltså för dörren och vad jag förstått av trailers och förhandsskvaller kan det bli den mest outhärdligt spännande hittills, vilket sannerligen inte säger lite.
Intressantast:
Jimmy Smits, ni vet Bobby Simone i ”NYPD Blue” och Matt Santos i ”West Wing”, dyker upp i rollen som läbbig före detta älskare till Gemma.
* * *
Bob Dylans nya album, ”Tempest”, (nej, inte en hyllning till Europe…) får fem av fem av recensenten Will Hermes i senaste numret av Rolling Stone.
Det känns som snudd på tortyr att inte få höra förrän nästa tisdag.
* * *
Fortsättningen av veckan ser lovande ut.
Tennisens US Open pågår ute i Flushing Meadows i Queens – en essentiell New York-upplevelse, missa inte! – New York Giants begår NFL-premiär mot självaste Dallas Cowboys och på fredag lirar gamle favoriten Steve Forbert på City Winery.
The New York Groove pumpar vidare.