Inlägg av Per Bjurman

Corona-dagboken i New York, del 77 – The End

av Per Bjurman


Den första posten i New York-bloggens Corona-dagbok publicerades 27 april 2020.
Idag, 415 dagar senare, för jag den sista till torgs.
För även om pandemin som bekant rasar vidare på andra håll i världen är Covid-krisen definitivt över i New York.
Guvernör Cuomo – centralgestalt såväl i det lokala vardagslivet som i bloggen under de gångna femton månaderna – meddelade igår att 70 procent av alla vuxna i delstaten nu vaccinerats och att de sista restriktionerna därför upphävs.
Inga begränsningar gäller längre för hur många människor som får samlas vare sig privat eller offentligt, munskydd är bara obligatoriska i kollektivtrafiken – i enlighet med federala rekommendationer – och alla former av inrättningar och institutioner får operera på samma sätt som de gjorde innan detta världstrauma.
– Vi inte bara överlever i New York längre. Vi lever, jublade Cuomo vid en presskonferens några timmar innan ett mäktigt fyrverkeri över hamninloppet söder om Manhattan markerade slutet på en av de mest omskakande epokerna i stadens 400-åriga historia,.
Det enda som saknas nu är Broadway och internationella turister, men teatrarna öppnar i september – de väntar inte av rädsla för smitta; de behöver bara lite tid att skaka igång föreställningar som legat i träda sedan mars förra året – och vid samma tid räknar vi med att den försiktiga Biden-administrationen öppnat gränserna också.
Så det finns inga skäl att hålla en corona-dagbok vid liv längre. Inte i New York. Viruset har släppt sitt grepp om världsmetropolen den tvingade ner på knä förra våren.
New York-bloggen, däremot, rider vidare och kommer fortsättningsvis handla om det som det ursprungligen var meningen att den skulle handla om.
Om den överväldigande, påträngande pulsen i myllret i korsningen av Lexington och 42:a under eftermiddagsrusningen, när horderna av människor väller över övergångsställen och svämmar över trottoarerna och korkar igen passagerna in till Grand Central Station.
Om skratten, busvisslingarna och kommentarerna när halva kvarteret en ångande het julinatt samlats på samma trappavsats i Chelsea och svalkar sig med kall öl drucken ur flaska nedknölad i brun papperspåse för ingen kan ändå sova i värmen och allting har stannat av och står still och hey, lomma bort till bodegan på hörnet och köp några Bud Light till.
Om det livsbejakande sorlet – det som bara tystnade förra våren och lämnade efter sig en öronbedövande tystnad – i den jovialiska trängseln på barerna och restaurangerna i Soho och Tribeca och The Village och överallt annanstans.
Om köerna till kassorna i de coolaste butikerna på Spring Street, tjattrandet på de små caféerna på Bleecker Street öster om Broadway och den brutalt pumpande basen en DJ med stål i blicken vrider upp på nåt hippt popup-evenemang i en övergiven lokal på Lafayette Street,
Om friden mitt i kaoset när Central Park en varm söndageftermiddag invaderas från alla väderstreck och stressen under några timmar på rygg i gräset under mäktiga almar sköljs bort till ett vilsamt soundtrack av skrattande barn, skällande hundar, vinande frisbees och skor som träffar fotbollar.
Om syrebristen och kondensen mellan betongväggarna i källaren på Bowery Ballroom när Viagra Boys rundar av en skoningslös urladdning till konsert med en manisk, evighetslång ”Shrimp Schack”.
Om blickarna och leendena, gömda bakom de fula munskydden under så lång tid, i hastiga möten på gator och trottoarer på Upper East Side i den löftesrika blå timmen, strax innan skymningen.
Om den sista ölen, vid 03.50, på den irländska baren i de sjaviga kvarteren bakom Madison Square Garden efter en Rangers-match, när bartendern Sean tänder en cigarett och Sonny Rollins blåser en vemodig ton i sin saxofon i högtalarna och den sena natten blir stilla och hon och han där i hörnet kan inte riktigt bestämma sig för om de ska gå hem ihop eller inte och på åttonde avenyn utanför de tonade fönstren avtar den eviga strömmen av trafik i någon timme.
Om dammet på antikvariatet Strand, stekoset på Smith & Wollensky och cigarröken på The Carnegie Club på 56:e gatan.
Om skenet från gatlyktorna på tionde avenyn när lördagkvällen accelererar och samtidens Tony Maneros bröstar upp sig innan de kliver in på dansklubbarna, så filmiskt att tiden stannar.
Allt det har vi fått tillbaka nu. New York lever igen. Storstaden är en riktig storstad på nytt.
Så farväl till corona-dagboken.
Må den aldrig behöva återupplivas.

Corona-dagboken down south, del 76

av Per Bjurman

Rapport från en kort roadtrip down Dixie under pågående pandemi.
Dag 1: Att en parallell amerikansk verklighet existerar i södern framgick redan i Florida i februari och mars, men det blir ännu tydligare i Nashville.
Medan de federala myndigheterna, med president Biden och CDC-chefen Anthony Fauci i spetsen, torgför försiktiga prognoser om när USA kan återgå till någon form av normalitet är Music City redan där. Med råge.
Så sent som i höstas gick även denna vildsinta stad på sparlåga; jag var här för den sista debatten mellan Trump och Biden veckan innan presidentvalet, och kände knappt igen downtown-kvarteren, vanligen försatta i ett konstant tillstånd av mayhem. Få besökare syntes till, stämningen var dämpad, även de mest lössläppta honky tonk-barerna stängde vid tiotiden.
Men nu?
Boots-klackarna i taket! Party on, man!
Det är fullt ställ på södra Broadway – huvudleden genom det rustika nöjesdistriktet mitt i centrum – från tidig förmiddag till sen natt. Bredbenta country-akter av varierande kvalitet står och vevar på scenerna på alla de klassiska klubbarna och på dansgolven nedanför sjunger tätt ihoppackade festprissar allsång till senaste Brad Paisley-hitsen. Nästan lika trångt är det i neonskenet på trottoarerna, där bofasta och turister drar fram mellan barer, restauranger och klubbar – och plötsligt börjar alla jubla åt en möhippa som passerar i en partybuss med öppet flak.
För den som just flugit in från New York är synerna lätt chockerande. Även där har vi ju senaste tiden lättat dramatiskt på restriktionerna och rör oss mot en mer konventionell vardag, men viss ängslan dröjer kvar och vi står verkligen inte i tredubbla led vid bardiskarna och ropar efter drinkar vid halv två på morgnarna.
Vore jag inte fullt vaccinerad tror jag inte att jag vågat mig ut i myllret, men nu är jag det (nej, ingen behöver påpeka att man med lite otur kan bli sjuk i alla fall – precis som man med lite otur kan bli påkörd så fort man går ut genom dörren), så det blir som det blir.
En lång sittning i det förföriska oset på Martin’s BBQ, där kvällens brisket är så saftig och god att ögonen tåras, följs av mycket glatt nattsudd på Legend’s Corner och Robert’s Western World – centrala Nashvilles bästa, mest livfulla honky tonk.
Det är vansinnigt kul.



Dag 2: En match i Bridgestone Arena, hockeyhallen mitt i centrum där lokala NHL-laget Predators spelar sina hemmamatcher, bekräftar bilden av att de lämnat pandemin bakom sig i centrala Tennessee. De får inte fylla hela arenan, men 33 procents kapacitet tillåts, vilket innebär snudd på sex tusen fans och de sex tusen fansen får det ändå att kännas, och se ut, som att det är fullsatt. Inte sedan mars förra året har jag befunnit mig i en lika stor folksamling – och inte heller har jag under de fjorton månader som gått sedan dess upplevt sådan eggande, kollektiv upphetsning; gränslöst saknad livsluft för den som tillbringar sitt liv i NHL-arenor.

Dag 3: Kör Interstate 40 – också känd som Music Highway – västerut och kommer efter knappt fyra timmar till Memphis. Där begick jag min debut som utforskare av den svårbegripliga södern den ångande heta sommaren 1992 och har sedan återvänt gång på gång under tre decennier. För att…ja, för Elvis. Och Mississippi, som flyter trög och mäktig nedanför sluttningarna precis väster om downtown. Och för en atmosfär – tung, sävlig men också djupt själfull – som bara finns i denna bedagade skönhet till metropol och åtminstone delvis förklarar varför den varit vagga för så mycket odödlig konst, främst i form av musik. Rock ’n’ roll, rockabilly, blues och soul kommer ju härifrån.
Nu har det gått ett tag sedan jag sist styrde in på Union Avenue – sju år tror jag det är – och somligt har förändrats. Bland annat är det, lätt upprörande, grundligt ombyggt runt Graceland – och plötsligt så begränsat med riktigt kitschiga souvenirbutiker på andra sidan Elvis Presley Boulevard att jag inte hittar en endaste flugsmällare med Elvis-motiv.
Men ändå. Memphis är sig likt, jag känner igen själva grundtonen direkt. Det där tunga och tysta och samtidigt besjälade som hänger mellan de slitna fasaderna i öde downtown-kvarter. Till skillnad från i systerstaden Nashville – idag en veritabel boomtown med sådan växtvärk att det formligen knakar i fogarna – har tiden liksom stannat i Bluff City. Att komma hit är som att komma till ett Amerika fastvuxet i ett annat, förflutet decennium. Helt följdriktigt utgörs vardagens soundtrack huvudsakligen av solkiga gamla dängor med BB King, Big Star, Rufus Thomas, Isaac Hayes, Howlin Wolf, Booker T. & The M.G’s och – allra mest – Elvis. Inte av samtidens stora hits.
En annan skillnad mot Nashville våren 2021 visar sig vara en större respekt för coronaviruset. Som fattigare och svartare än andra befolkningscentra i Tennessee har Memphis – ja, hela Shelby County – drabbats mycket hårdare av Covid-krisen och där de längre österut firade när delstatens republikanske guvernör, Bill Lee, häromveckan förkunnade att pandemin för Tennessees del är över grimaserade man klentroget vid Mississippi-deltats nordligaste kant. Här pågår den definitivt fortfarande och de lokala restriktionerna är därför betydligt strängare än de delstatliga. Munskydd är obligatoriskt inomhus, klubbarna på Beale Street – Memphis mer soul- och blues-orienterade svar på Nashvilles South Broadway – måste stänga redan vid 23.00 och bara några få åt gången får följa med på de guidade turerna ner till Jungle Room på Graceland – och in i Stax-museet på McLemore Avenue i ruffiga College Park.
Men i slänten ner mot Ol’Man River känns det säkert och tryggt. Så där sitter jag i den ljusa skymningen, som en annan Huckleberry Finn, och tänker på hur omöjlig södern är att få grepp om, med otäckt mörker och själfull värme och exempellös gästfrihet hoptvinnad i samma paradoxala giv, medan en rostig pråm stävar söderut i de leriga strömmarna, mot New Orleans – och sedan möter jag vännerna Åsa och Greg i lobbyn på The Peabody Hotel, den kanske mest civiliserade platsen på hela den nordamerikanska kontinenten, så perfekt för en immig dry martini att tiden stannar igen.






Dag 4: ”God said to Abraham, kill me a son…where do you want this killing done? Out on Highway 61”. Söderut längs Highway 61, ner genom Mississippi, är det omöjligt att inte nynna på Dylan-klassikern som skänkte denna vägsträcka sin moderna aura. Fast Blues Highway – som den också kallas – var sägenomspunnen långt innan han ledde in den i Gamla testamentet. Det var uppför denna asfalterade artär genom söderns mest brutala flackland hundratusentals afro-amerikaner under näranog ett sekel efter slaveriets avskaffande migrerade norrut, för att undkomma Jim Crow-lagar och det skoningslösa arbetet på bomullsfälten – och bland dem återfanns otaliga musiker med sikte på Memphis studios, skivbolag, nattklubbar och radiostationer. Några av dem blev sedermera världsberömda under namn som Howlin Wolf, BB King, John Lee Hooker och Bukka White.
Själv är jag på väg mot Clarksdale och korsningen där Robert Johnson sålde sin själ till djävulen mot löftet att han skulle bli bäste gitarristen i hela deltat – och om vad som händer just där berättar jag i en skröna – alias nöjeskrönika – imorrn lördag.
Under de 90 minuter det tar att köra dit intensifieras den där tunga atmosfären från Memphis gator och får en mer olycksbådande, sinister karaktär. Spöken rör sig över bomullsfälten som breder ut sig på bägge sidor om vägen. Plantage svischar förbi. Den mörka historien blir bara mer och mer närvarande, och påträngande, ju längre in i Mississippi man tränger. ”Hear the cracking of the whips”, som det heter i en annan Dylan-fresk om trakten. Och är det inte en bucklig pickup-truck jag ser i backspegeln, med kortklippta ynglingar på flaket, redo med baseboll-trän så främlingen som oinbjuden kommit till byn kan få sig en läxa…
Samtidigt: Landskapet är i all sin gistna dammighet förtvivlat vackert, det doftar magiskt av magnolia och med just Robert Johnsons ”Hellhound on My Trail” på bilstereon känns det som att jag kör rakt in i en förtrollad saga.
Själva Clarksdale, blueskulturens eget dvärglika Mekka, ser ut som en filmkuliss som lämnats att flagna i den obönhörliga sydstatssolen. Och om tiden stannat i Memphis går den baklänges här. Inget alls händer på Main Street – mer än att det rör sig lite diskret bakom gardinerna i ett fönster på andra våningen i ett fallfärdigt bostadshus.
Men de har ett fantastiskt museum tillägnat deltats kungar och drottningar, Roger Stolles Cat Head är en av världens bästa skivaffärer (att han heter Stolle i efternamn kan jag inte göra något åt…) och om Morgan Freemans klubb Ground Zero bara varit öppen hade jag kunnat avnjuta en av djupaste söderns bästa burgare där.
Sen väntar djävulen där uppe vid vägskälet där Highway 61 korsar Highway 49…







På vägen tillbaka norrut bullar bymolnen i fjärran upp sig som de bara gör i södern under de fuktiga eftermiddagarna, höga och väldiga, och som av en händelse råkar jag ratta in en kanal där Paul Simon sjunger sin ”Graceland”.

The Mississippi Delta
Was shining like a national guitar
I am following the river
Down the highway
Through the cradle of the Civil War

Corona-dagboken i New York, del 75

av Per Bjurman

Vid bordet i rundeln precis bortanför bardisken sitter legendariske skriftställaren Gay Talese och hans lika legendariska förläggare till hustru, Nan – med Neil Leifer, världens kanske mest prominente sportfotograf. De har just avslutat sina desserter och betalat notan och Gay, som stolt son till en skräddare alltjämt knivskarpt klädd vid 89 års ålder, sätter på sig en elegant filthatt och nickar vänligt åt vårt håll.
Tvärs över rummet slår sig thriller-författaren Carol Higgins Clark samtidigt ner vid ett solobord och det känns lite vemodigt för hon brukade alltid komma med mamma Mary, storsäljande författare av samma sort även hon, men hon gick dessvärre bort förra året. Carol ser dock lycklig ut när hon omedelbart får in ett glas vitt och hälsar på Jimmy Neary – den 91-årige värden som går rond bland borden och just avslutat en bullrande konversation med en generationskamrat jag tror varit federal åklagare i Brooklyn.
Själv har jag vapendragaren Peter Khoury från NY Times till bords, plus vänner jag inte sett på långt över ett år: Elaine’s gamla husfotograf Jessica Burstein och New York-institutionen Cindy Miller.
Neary’s – omhuldad inrättning på 57:e gatan sedan 1967 och home-away-from-home-substitut för många gamla stammisar när Elaine’s slog igen 2011 – har äntligen öppnat igen för första gången sedan pandemin bröt ut och det känns verkligen som en klassisk kväll uppe på den evigt saknade saloonen på andra avenyn och 88:e gatan.
”Alla” är där, martini-glasen gnistrar i de antika vägglampornas sken, euforin sprakar som elektricitet i hela lokalen och en ljuv känsla av overklighet dröjer kvar i hjärtat i flera dagar efteråt. Var jag verkligen där? Hände verkligen det? Minnesbilderna har en förtrollad lyster.
Det är inte bara ett tecken på att New York i största allmänhet är på väg tillbaka, vilket vi ju redan varit inne på i den här bloggen några gånger. Det är en jublande indikation om att civilisationen återvänt. Det som verkligen saknats i tretton månader. Det som verkligen sätter guldkant på storstadstillvaron. Det som verkligen gör livet värt att leva.




Nej, som framgår av åldersangivelserna i texten ovan är Neary’s ingen ungdomsgård. Precis som på Elaine’s drar jag många kvällar ner medelåldern ett par, rejäla hack – och då är jag sannerligen ingen spring chicken längre. Men det är nog – som jag också utgjutit mig om tidigare, vilket den kommer märka som klickar på en länk lite längre ner – den aspekt jag gillar allra bäst med utelivet i New York. Medan den svenska natten, i alla fall som jag minns den, huvudsakligen tillhör en yngre publik fortsätter new yorkers helt naturligt gå ut hela livet. Det är inte det minsta konstigt att 80- och 90-åringar sitter i barer vid 02.00 en vardagkväll.
Cindy Miller, ikonen jag har till bords denna kväll, är ett bra exempel. Exakt när hon föddes vet jag inte, man frågar inte en dam som henne om ålder, men det är ett tag sedan hon låg i sitt flickrum på övervåningen i familjens hus i Montclair i New Jersey och genom ett litet takfönster såg ljusen från Manhattan och bestämde sig för att hon en dag skulle dit och bli del av de ljusen.
Det blev hon också. Som få andra. I långt över ett halvt sekel har Cindy varit glamoröst inslag på Manhattans – och tidigare även Vegas – mest omsusade kvällsscener och det skulle aldrig falla henne in att sitta hemma och titta på tv en lördagkväll. Eller en tisdagkväll, för den delen.
Just därför har det här året, under den förbannade pandemin, varit en sådan exceptionell plåga. Hon tillhör ju i högsta grad en riskgrupp och har helt enkelt inte fått gå ut.
– Det har varit så fucking tråkigt att jag nästan slitit håret av mig, grymtar hon och smuttar på sin drink.
Men nu är hon, som alla andra old-timers vid Neary’s-borden denna kväll, fullt vaccinerad och kan leva som vanligt igen och ögonen, som sett så mycket, glittrar av hänförelse,
Det enda som får henne att sucka är misstanken att jag kommer skriva om henne igen.
Förra gången det skedde – i det här inlägget från 2012 – fick hon lite mer uppmärksamhet än förväntat.
Någon månad senare klev en svensk motivationstalare – heter det så? – in på Neary’s och frågade efter Cindy Miller, blev visad till hennes barhörn och gick dit och höll en utläggning om vilken ära det var att få träffa en sådan legendar.
Cindy nickade artigt och tackade för de vänliga orden, men när motivationstalaren försvann ut på toaletten vände hon sig till Duffy, New Yorks bäste bartender, och väste:
– Who the fuck was that and what the hell was he talking about?
– Jag tror, svarade Duffy, att han hade läst om dig i Pers blogg…
– Ah, that fucking Per!
Men vad göra några när vännerna är såna larger-than-life-karaktärer och historioerna så oerhörda?
Känsligt?
Jo, det kanske man kan säga, men också preskriberat och att hennes sedan länge hädangångne make John råkade vara bäste kompis med ökände maffiabossen Frank Costello – och att hon genom honom träffade människor och hamnade i miljöer de flesta av oss bara kan drömma om – kompenseras väl av det faktum att äldste sonen, som också heter John, idag är en av de högsta NYPD-bossarna (dessförinnan var denna förträfflige man stjärnreporter på ABC och CBS och hör till de få västerlänningar som träffat och intervjuat Usama Bin Laden, läs om honom här och här – och ja, John Junior gästar också Neary’s påfallande ofta).
Så vi skålar glatt och skrockar gott åt Jimmys historier om hur han som ung man i södra Irland vann en get (!) i ett parti poker och hur den geten genererade affärer som till slut tog honom till New York.
Det är verkligen en gloriös ikväll.
Som visserligen tar slut lite för tidigt. Precis som alla andra New York-krögare måste Jimmy just nu stänga redan vid 23.00. Det är i vanliga fall då vi i vårt sällskap brukar kliva in genom dörren.
Men ändå.
Civilisationen har återvänt.

P.S Här går det att se lite mer av Jessicas otroliga bilder från Elaines. Inte för att vara sån, men nummer 368 tycker jag är extraordinärt fin…

Corona-dagboken i New York, del 74

av Per Bjurman

What a difference a year makes, för att vränga till en av jazzikonen Dinah Washingtons största klassiker.
Det är plötsligt påsk igen och kontrasten mot senaste gången det var det – 9-12 april 2020 – kunde inte bli mer iögonenfallande.
Då var Covid-mörkret som mest kompakt i New York. Kurvorna för smittade, inlagda och döda peakade, Manhattan ekade tomt som en Hollywood-kuliss och ingen kunde frigöra sig från känslan att Metropolis skulle fasta i en evig långfredag, modell 1800-talet.
Ett år senare sjuder hela stan av hopp och framtidstro och iver att få påbörja The Roaring Twenties 2.0. Det kommer rusiga mail om inomhuskonserter i april (Patti Smith spelar till exempel akustiskt på City Winery 9 och 10 april!), merparten av de krogstolar som står till buds är upptagna även på vardagkvällarna och fina vårdagar formligen brusar livet i East- och West Village-kvarter som för inte alls länge sedan låg helt övergivna. En sen eftermiddag när jag och kompisen Malin kommer ner till Tompkins Square Park, den ruffiga och punkiga gamla parken i hjärtat av just East Village, är det så vi drar efter andan åt vilket folkliv som pågår, vilken elektrisk stämning som sprakar i solnedgången, vilken puls som plötsligt går att ana i själva livsluften.
– Det känns ju som vanligt igen, konstaterar vi häpna på en parkbänk medan skymningen tätnar i myllret och musik börjar dåna från barerna runt parken.
Nej, pandemin är alls inte över, lika lite som andra världskriget var över i samma stund som de allierade landsteg i Normandie, men den lokala mobiliseringen mot sjukdomen genererar en stark vision av att stävet på Higgingsbåtarna precis öppnats. Vi rusar om några ögonblick in över Omaha Beach. Krigslyckan har obönhörligen vänt.
I början av den här veckan utökades spannet för vilka som är berättigade till vaccin till alla över 30 – och från och med nästa ingår alla över 16. Det betyder att alla vuxna new yorkers som vill snart har fått både en och två sprutor och, åtminstone tills vidare, är skyddade mot den förbannade farsoten.
Så den här påsken ska vi, till skillnad från förra, verkligen fira återuppståndelsen – jag med ingenting mindre än hederlig gammal påskmust levererad av svenska succébutiken BonBon på Lower East Side.

Som sagt:
Vilken skillnad ett år kan göra.
• • •
Den oro som samtidigt dröjer sig kvar – inte utan fog, en kamp mot klockan pågår helt uppenbart mellan vaccinet och aggressiva Covid-varianter – kan komma att dämpas på ett helt nytt sätt alldeles strax.
För nu är det är helt klart att marijuana blir lagligt för personligt bruk i New York. Den demokratiska majoriteten i delstatskongressen röstade genom legalisering i tisdags och en dag senare ratificerades den nya lagen av Andrew Cuomo – alltjämt guvernör, trots en lavin av skandaler och krav på avgång från de allra tyngsta partivännerna, inklusive New Yorks bägge senatorer i Washington.

Det finns mycket att säga om NY Post, men fyndiga rubriker kan de sätta…

Tiotusentals som tidigare dömts för produktion, innehav, försäljning och bruk får sina domar upphävda retroaktivt – varmed många också släpps ur fängelse på momangen – och synnerligen välbehövliga skatteintäkter a 350 miljoner dollar (japp, dollar) per år förväntas.
Många jublar, framförallt bland progressiva och liberala. Amerikansk och svensk vänster skiljer sig åt på många sätt, men i ingen fråga är grundsynen lika väsensskild som i denna. Bland de röda här – om de nu kan betecknas på det viset – har legalisering av droger varit en sann hjärtefråga i över ett halvt sekel och numer handlar det inte bara om gräs. Man slåss för att alla slags droger ska bli lagliga – och har viss framgång. I Oregon är små mängder även av kokain, heroin och amfetamin sedan i höstas tillåtna för personligt bruk. Det finns, tror jag, ingen själsfrände i Sverige som ser det som annat än vansinne.
Själv rycker jag mest på axlarna åt nyordningen här i New York. Jag är inte särskilt intresserad själv, min marginella erfarenhet av ”pot” är ganska dålig, så jag håller mig nog även fortsättningsvis till bourbon.
Men det gläder mig att de mest ängsliga – som av en händelse ofta ”progressives”, de också – får ett nytt, lagligt sätt att lugna nerverna framöver.
• • •
Denna skärtorsdag begår klassiska baseboll-laget New York Yankees säsongsdebut på Yankee Stadium i Bronx – mot Toronto Blue Jays.
”Opening Day” där uppe är alltid ett lika säkert som älskat vårtecken – men i år känns den förstås mer betydelsefull än någonsin tidigare.
De 10 850 fans som släpps in – alltså 20 procent av publikkapaciteten – kommer inte blott att vråla av glädje över att få se Aaron Judge och de andra Bronx-bombarna live igen. De kommer framförallt delta i en ceremoni med vilken själva livet hälsas välkommet tillbaka.
Det blir en högtidsstund för hela New York.
Här är bloggaren för övrigt själv på ballgame i Bronx – och en pilgrimsfärd dit, till The House That Ruth Built, hör definitivt till de essentiella New York-upplevelserna.

• • •
Själv väcker jag uppståndelse bland amerikanska vänner när jag Facebook-jublar åt en försändelse med disktrasor från det gamla hemlandet.
– Vadå, är det något speciellt med svenska disktrasor, frågar de nästan stött.
Verkligen. De har usla disktrasor i USA, de duger inte till nånting, så en laddning Wettex livar upp nästan lika mycket som ett paket Ettan-stockar från Mysnus.
Nu gör jag inte annat än torkar diskbänk och bord hela dagarna – och fanns det bara en gnutta entreprenör i mig skulle jag hårdsatsa på en bred amerikansk Wettex-lansering.
• • •
Med det ber jag att få önska en glad påsk från New York City.
Till skillnad från för tolv månader sedan är den verkligen, verkligen värd att fira i år.

Corona-dagboken i New York, del 73

av Per Bjurman

Det bränner till när sjuksköterskan Juan trycker in sprutan i höger överarm – och aldrig har jag känt en lika ljuvlig smärta.

För ett år sedan, när pandemin växlade upp i New York och sjukhusen översvämmades av covid-patienter och det verkligen kändes som att världens undergång hotade, var just det här den desperata drömmen.
En vaccinspruta.
Vi blev dock upplysta om att det skulle dröja länge innan den förverkligades. Det tar vetenskapen många år att utveckla säkert skydd, mästrade de som alltid målar framtidsprognoser i mörkast tänkbara färger. Sluta hoppas, akta dig för grundlös optimism.
Likafullt går jag en morgon blott ett år efter krisens kulmen till Walgreens-apoteket i hörnet av 42:a gatan och Lexington, kavlar upp en T-shirt-ärm och får min första Pfizer-dos insprutad i systemet.
Lättnaden är berusande. Det känns som att jag tagit mig genom ett krig någorlunda helskinnad – i alla fall fysiskt.
Ja, nej, visst. Pessimisternas olycksbådande klagosång ringer i öronen nu också. Vi vet inte hur länge skyddet räcker, det kan finnas varianter vaccinet inte biter på, det är fortfarande möjligt att den som fått sina sprutor kan smitta andra, bär mask och håll avstånd även fortsättningsvis, sluta vara så hoppfull.
Men sorry olycksprofeter, det går inte att låta bli att vara glad och full av tillförsikt, för det där sticket i armen indikerar ändå att vi är på väg åt ett helt annat håll än vi var för ett år sedan.
Halleluja, faktiskt.
• • •
Vi har överhuvudtaget en stark förnimmelse av vår i New York City nu. Inte bara för att temperaturen stiger och naturen, som den nu är i asfaltsdjungeln, står i begrepp att explodera i klorofyll-extas. Det går även i mer metaforisk mening ana nära förestående pånyttfödelse i de ljumma vindarna. Renässans. Revival.
Tempot i massvaccinationen accelererar oavbrutet, större och större folksamlingar tillåts både utomhus och inomhus, öppettider förlängs, fler och fler elever går till skolan, någorlunda normal hustle and bustle tar form där ute.
I början av veckan signalerade till och med borgmästare DeBlasio – notorisk pessimist under det gångna året – hopp och beordrade 80 000 tjänstemän som jobbar åt staden att återvända till sina kontor i början av maj. Samtidigt talade han om en herkulisk ansträngning för att få de saknade turisterna att söka sig hitåt igen framåt sommaren.
Med all – eller en del, i alla fall – respekt för de maniskt ängsliga:
Snart kan vi förkunna att New York är tillbaka!
• • •
Biverkningar?
Nä.
I ett knappt dygn gjorde det lite ont i armen, som hade jag ett saftigare blåmärke, men värken klingade snabbt av och i övrigt kände jag ingenting.
Efter andra sprutan, som jag får i mitten av april, kan reaktionen tydligen bli kraftigare. Särskilt hos yngre – vilket det känns angenämt att räknas som, för en gångs skull – enär våra immunförsvar aktiveras på ett mer robust sätt. En kompis beskrev det som att han var ”laid up” i ett och ett halvt dygn, en annan som att hon hade ”en kraftig baksmälla”.
Värt det i så fall – som det var värt att kämpa en del för att alls bli född.
• • •
Vad beträffar alarmister i det här landet finns ingen som utmärker sig mer än University of Minnesota-professorn Michael Osterholm – att döma av namn och hemort svenskättling, till på köpet.
Han har ropat på vargen så många gånger, ständigt i allt gällare falsett, att det ter sig direkt förbryllande att stora mediebolag – inte minst det alltmer svåruthärdliga CNN – fortsätter ge just honom så mycket utrymme.
Att extremisterna på ena sidan i en ”fråga” ter sig stolliga – vilket de absolut gör i det här fallet – innebär inte att diton på andra sidan per automatik har rätt och förtjänar okritisk beundran, skulle jag vilja påstå.
Fimpa Osten i Minnesota, Anderson Cooper.
• • •
Drama, alltid detta drama – även nu, mitt under pånyttfödelsen.
En eftermiddag sitter jag i solen utanför det lilla fiket i kvarteret – det som öppnade två veckor innan pandemin utbröt men på något vis ändå överlevde – när det plötsligt börjar lukta brandrök.
Det visar sig snabbt att det brinner på högsta våningen i en av grannfastigheterna, ett sex våningar högt ”pre war”-hus, och det brinner ordentligt för FDNY utlyser ett ”All hands”-larm och plötligt har vi över 130 brandmän på plats och hela kvarteret står stil medan de klättrar uppför hastigt resta brandstegar och in i den bolmande röken.



Det är ”min” skrapa som syns genom röken och inte för att spridningsrisken förefaller ens marginell, men när man bor på 48:e våningen känns bränder på så nära håll olustiga. Larmet har gått i skrapan några gånger genom åren och hela idén med att bo högt tappat sin tjusning under kvalfyllda promenader ner genom trapphuset
Samtidigt är det betryggande att se hjältarna från FDNY in action. Det är ju otroligt vad de gör, på daglig basis, för människor de aldrig träffat. Jag blir alldeles tagen och kan inte låta bli att säga ”God bless you” till några stycken från Ladder 7 som pustar ut vid sin truck när den tidiga majbrasan efter en timme är under kontroll och vore det inte för att jag måste gå hem och jobba, och titta på hålen i taket i det drabbade huset från mitt eget vardagsrumsfönster, hade jag tagit rygg in på Bravest – ja, de hade nära till sin egen bar den här gången! – och bjudit på några öl.
• • •
– Hur blev du kontaktad för att få ditt vaccin, frågar en vän i Sverige.
Men det är inte så det går till här. Lediga tider läggs ut på nätet och först till kvarn av de som är berättigade kan hugga för sig.
Så sent som för en vecka sedan var det rent krig, tider försvann på mindre än en sekund och om de inte gjorde det fick man vara beredd att åka upp till någon obskyr klinik i Westchester vid tre på natten.
Hopplöst, inte minst för många äldre – de som verkligen behöver skydd. Men det har senaste dagarna blivit betydligt enklare, snart sagt varenda apotek i hela stan erbjuder doser från Pfizer, Moderna och Johnson & Johnson – den mest eftertraktade förstås, eftersom det räcker med en spruta – och jag känner knappt någon över 50 som inte fått ett stick i armen vid det här laget.
Nej, jag är inte omedveten om att ett av skälen till att vi fått upp takten på det här uppseendeväckande sättet är att USA underlåter att dela med sig av vaccin. Det är förstås inte bra – och argumentet att man bara följer logiken från säkerhetsdemonstrationerna på flygplan, när de säger man ska ta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra, håller inte tätt eftersom nya, farliga mutationer riskerar att uppstå ju längre andra delar av världen får vänta.
Men som privatperson kan man inte göra mycket åt den saken. Man tar den tid man tilldelas och man går lydigt och får sin spruta och mycket lite i livet har känts bättre.
Jag säger det igen:
Halleluja.

Corona-dagbok i New York, del 72

av Per Bjurman

Idag har det gått exakt ett år sedan tiden stannade i New York.
Det var sjunde mars 2020 – en lördag – corona-viruset tog strypgrepp om världens huvudstad och kastade oss in i den kris som fortfarande, 365 dygn senare, definierar nästan varje komponent i tillvaron.
Som alla andra minns jag exakt var jag var och vad jag gjorde när jag förstod att pandemin skulle komma att förändra allt – och jag har skrivit om det förr. New York Rangers och New Jersey Devils skulle spela hockey på Madison Square Garden och i den fullpackade backstage-hissen upp till pressläktaren under sena eftermiddagen plingade guvernör Cuomos State-of-emergency-proklamation plötsligt till i allas telefoner. ”Åh, jag vill inte vara här längre”, kved en kvinna. Men där stod vi och flåsade varandra i ansiktet, oförmögna att ta oss för med något annat. Förvirrade. Ängsliga. Skärrade.
Med facit hand känns det både som en välsignelse och en förbannelse att vi där och då, under pandemins själva linda, inte visste vad som väntade.
Å ena sidan blev det aldrig fullt så fasansfullt som vi befarade de första veckorna och månaderna. När jag läser vad jag skrev då, framförallt i den här bloggen, känns mycket främmande. Rädslan, ångesten, paranoian, vad vi trodde, hur vi tänkte. Ja, det VAR hemskt, de tidvis helt orimliga dödstalen försatte hela staden i ett högst befogat tillstånd av rå förtvivlan. Men det behövdes de facto inget fältsjukhus i Central Park och vi klarade oss med råge utan de 40 000 respiratorer panikslagna politiker ropade efter. Sjukhusfartyget USNS Comfort kunde skickas tillbaka efter att just ingen med vårdbehov förts ombord, humanitär katastrof utbröt inte på Manhattans gator. Livet, som det nu är, fortsatte – trots allt. Och nog hade det varit skönt om man haft de perspektiven lite tidigare och inte svepts med lika fullständigt i den uppjagade stämningen. Det gjorde mer skada än nytta att inte ens våga gå ut under några veckor, det var bara meningslöst slöseri med tid och energi att ägna timmar varje dag åt att desinficera varenda tingest som levererats eller hämtats utifrån.
Å andra sidan är jag glad att vi inte visste att vi fortfarande skulle befinna oss i den här omöjliga situationen ett år senare. Med restriktioner och munskydd och krav på social distansering. Utan normal vardag, utan nattliv, utan turister, utan allt som gör en storstad till en storstad: trängsel, trafik, myller, stök, liv, rörelse, väsen, fullsatta restauranger, utsålda konserter, packade biografer, vilda vernissage, proppfulla butiker, glittrande Broadway-shower, kollektiva målvrål på Madison Square Garden, köer till gatustånden där de säljer rostade kastanjer, rusning i tunnelbanan, sorl på fiken och vimmel i parkerna i den förtrollade skymningen.
Det tidsperspektivet hade inte gått att hantera, jag tror på fullt allvar jag klivit rakt ut i East River om jag vetat att jag skulle komma att leva i undantagstillstånd i ett år – and counting.

Resonemang av den typen går förstås att vända och applicera på nuet också.
Förmodligen är det bra att vi inget vet om framtiden nu heller – fast lite av motsatt anledning. Det vore förödande med föraningar om att det inte finns fog för den optimism och det hopp som faktiskt börjat sjuda här nu – och inte låter sig dämpas fastän sådana som amerikanske Tegnell, Tony Fauci, varnar för att den tredje våg som sköljer över delar av Europa kan drabba även Amerika. Inte bara krogarna har öppnat och kan servera fram till 23.00 (långt från 04.00, som vanligt – men nu är allting ett framsteg). Vi får gå på bio också. Större folksamlingar tillåts både inomhus och utomhus. Konserter och andra slags shower kan arrangeras för mindre skaror. De lokala NHL- och NBA-lagen spelar för publik igen. Och framförallt: Det börjar bli riktig sprutt på massvaccineringen. På väldiga Yankee Stadium i Bronx får människor just nu sprutor i armen dygnet runt, i mässhallen Javits Center i västra Midtown likaså – och fler sådana 24-timmarscentraler öppnar kommande vecka, bland annat på Citi Field i Queens. Jag räknar själv med att få min dos senast i början av april och den gångna veckan lovade ju president Biden ett hela nationen kommer kunna vara vaccinerad senast i maj.
Lite gammaldags amerikansk can-do-spirit är det svårt att inte uppfatta det som.
Så just känns det bra – och skulle det likafullt vara miserabelt även när vi skriver 7 mars 2022 är jag bara glad att jag inte vet om det.
• • •
Främmande känns det för övrigt också att läsa vad jag skrev om guvernör Cuomo för ett år sedan.
Då, när katastrofen först tog fart, framstod han ju, vilket jag envisades med att påpeka gång på gång, som vår egen Churchill i den långa, svåra covid-natten och det där ”New York Tough”-talet, med medföljande video, gick på repeat hemma hos mig i flera månader.
Men how the mighty have fallen.
Glorian hamnade på sniskan redan när arrogansen och matfullkomligheten och snarstuckenheten blev tydligare under sommaren och nu är karln så avskydd att den här sortens meddelanden pryder var och varannan billboard utefter motorvägar och genomfartsleder.

Han får inte bara kritik för hur han hanterade situationen på delstatens äldreboenden i våras – och hur han sedermera ljög om hur många åldringar som dog på grund av hans beslut. En storm av anklagelser om sexuella trakasserier har som bekant utbrutit också och kraven på att han ska avgå ekar dagligen över hela New York.
Ännu så länge vägrar herr politruken – ”jag är vald av människor i New York, inte av andra politiker”, mässar karln – men bara häromdagen grep delstatskongressen i Albany in och såg till att han fråntogs den nödrätt han sedan förra våren haft att ta enväldiga beslut om Corona-bekämpningen, så marken smälter under de dyrbara sulorna.
Om ett år?
Nej, då har vi en annan guvernör i New York.

Corona-dagbok i New York, del 71

av Per Bjurman

Man börjar ju lätt undra på övergivna gator och i tomma kvarter – i New York såväl som i alla andra amerikanska städer.
Var är alla?
Efter en längre vistelse i sydligt solsken tror jag att jag har svaret:
I Florida.
Där är det lapp på luckan den här vintern; så fullspäckat med besökare från andra delar av landet att det knappt går att uppbåda ett ledigt restaurangbord ens i de mest obskyra avkrokar.
Jo, så kallade snowbirds flockas alltid i The Sunshine State mellan oktober och april. Det är enda landsändan på kontinenten med tropiskt klimat och mer eller mindre garanterad värme även när vi som helt befängt bosatt oss i nordligare stater sitter och skallrar sönder tänderna i permafrosten.
Men det är extremt i år. Inga av de miljontals turister som vanligtvis kommer flygande från resten av världen ingår i ekvationen den här gången, gränserna är ju i praktiken stängda – och ändå är det alltså fullsatt.
Att det verkligen är ”out-of-staters” som invaderat nationens sydöstliga tarm behöver man under en vistelse som den jag nyligen smet iväg på bara sätta sig i bilen för att få vidimerat. Det kryllar av registreringsskyltar från andra delstater på alla vägar och genomfartsleder. Framförallt New York och New Jersey, härifrån har det helt uppenbart gått ett regelrätt lämmeltåg ner längs Interstate-95. Men det duggar tätt av ekipage som rattats ner till de 25-gradiga vinterdagarna även från Oklahoma, Michigan, Texas, Minnesota, New Hampshire, Iowa, North Dakota…
Innan en lunch på The Old Salty Dog på City Island utanför Sarasota roar jag mig med att pricka av några främmande skyltar på den lilla parkeringen. Det blir en fin skörd.







Min småländske vän Peter, som bor i trakten sedan några år, rycker på axlarna.
– Jag har senaste månaden sett bilar från alla stater utom Hawaii och Alaska. Häromdagen hade jag en från Oregon framför mig i Lakewood Ranch, säger han och påpekar sedan med en suck att det blivit praktiskt taget omöjligt att få tider på golfbanan.
Från Portland i Oregon till Sarasota är det drygt 500 mil. Enkel väg. Den resan gör man bara om man verkligen är angelägen om att få tillbringa vintern nån annanstans än hemma.
Men 2021 är det inte bara solen och värmen och stränderna och och golfbanorna och de rasslande palmerna som lockar i Florida. Det är, i ännu högre grad, den normala vardagen. Friheten, skulle man också kunna säga.
Pandemin har inte skonat den här delen av världen heller, verkligen inte. I somras, när övriga USA fick en liten andningspaus, skenade viruset istället i Florida – hem för fler pensionärer än någon annan delstat; det är under de blå himlarna på landtungan mellan Atlanten och Mexikanska Golfen de flesta amerikaner vill tillbringa ålderdomen. Men sedan i höstas är smittspridningen någorlunda beskedlig och de regionala myndigheterna, med kontroversielle republikanske guvernören Ron DeSantis i spetsen, har lättat dramatiskt på restriktionerna. Livet rullar på ungefär som vanligt i Miami, Fort Lauderdale, Palm Beach, Orlando, Tampa, Naples, Sarasota och…ja, överallt.
Det är en chock att upptäcka för den som flyger in från mörkret i New York, där ju livet alltjämt är satt på undantag.
”Det här kan ju inte vara bra”, tänker jag förskrämt för mig själv under första dygnet i ett Tampa där allt håller öppet, där krogar opererar för full kapacitet, där det är liv och rörelse och festprissar stimmar och skrattar i barerna långt efter att NYC dragit för gardinerna.
Samtidigt är det – underbart. När jag i den brandgula skymningen sitter utan munskydd i tikibaren, berömd från grannbloggen om NHL, med en plastmugg Yuengling-öl och ser andra människor le får jag lov att erkänna att jag inte känt mig lika lycklig sedan förra vintern.
Naturligtvis finns det gott om kritiker som tycker att Floridas hållning är vansinnig, nya farliga varianter påstås koka i befolkningslagren och rykten går om att Biden-administrationen överväger att införa någon form av icke-konstitutionellt reseförbud till DeSantis rike.
Men just för tillfället är smittspridningen enligt all tillgänglig information lägre i de flesta Florida-countyn än i exempelvis New York och jag har full förståelse för att Amerika rör sig ditåt den här bistra vintern.
• • •
Att sedan komma komma tillbaka till New York igen är även det omtumlande – inte bara för att det är så kallt att hela ansiktet fastnar i en plågad grimas utan för att det, aningen tillspetsat, känns som att landa i Buenos Aires 1976.
Vid gaten på LaGuardia tas jag och mina medpassagerare de facto emot av – militärer. Jo, militärer. De är från den lokala National Guard-enheten och vare sig skjuter eller griper den som inte lyder, men de ser nogsamt till att vi fyller i formulär om var vi varit och var vi ska uppehålla oss i New York.
Lite olustigt känns det. Och provocerande. Som sagt – jag flyger in från en region som för närvarande har mindre smittspridning än New York.
Den uppjagade stämningen här är minst lika bekymmersam som laissez faire-attityden i Tampa.
Fast nu håller de faktiskt på och lättar på inskränkningarna i även i Gotham – till många progressiva opinionsbildares våldsamma upprördhet. Sedan i fredags får restaurangerna åter ta emot gäster inomhus, förutsatt att inte mer än 25 procent av borden tas i bruk, och från och med ikväll får de ha öppet en extra timme, till 23.00 – varmed vi åter har betydligt senare kvällar än ni i Sverige.
Men inte nog med det:
Om bara någon vecka får arenorna där New York-lagen i NHL och NBA – alltså Madison Square Garden på Manhattan, Barclays Center i Brooklyn och Nassau Coliseum på Long Island – börja släppa in ett begränsat antal, nogsamt testade åskådare.
Stan jublar och det det är gissningsvis för att blidka den frustrerade, covid-trötta majoriteten – och flytta lite fokus från annat – Andrew Cuomo tagit de här överraskande besluten.
Han är nämligen i trubbel nu, den omsusade guvernören. Betydande trubbel.
NY Post avslöjade i veckan att han ljög om hur många åldringar som dog på delstatens ålderdomshem i våras – efter att han beordrat dit dem istället för till sjukhusen – och sedan ägnat hela det gångna året åt att mörklägga de verkliga, skyhöga siffrorna.
Krav har redan rests på såväl federal utredning som ”impeachment”, även av demokratiska partikamrater i delstatskongressen i Albany – och just Post har förstås en ”field day” med sin gamla slagpåse.

Som de som följt den här bloggen under pandemin känner till väcker han blandade känslor hos mig. Cuomo. Jag hyste regelrätt beundran förra våren, såg honom rentav som New Yorks egen Churchill i den långa covid-natten – men har med tiden kommit att reta mig svårt på maktfullkomligheten, arrogansen och oförmågan till flexibilitet. Så, jo – lite roar det att han får svettas nu.
• • •
Idag är det Valentine’s day och som jag redan varit inne på i den här krönikan tycker jag vi ska önska alla älskande i världens mest romantiska storstad en kväll som aldrig tar slut – fast den äger rum i kolerans tid.
Enjoy it, lovers.

Corona-dagbok i New York, del 70

av Per Bjurman

Champagnekorkarna smäller i New York.
Inte för att Covid-krisen är över, långt därifrån, men efter 1461 dagar har en New Yorker som hemstaden avskytt med en hetta vanligtvis förbehållen de grövsta förbrytarna, och möjligen spelare i baseboll-laget Boston Red Sox, till sist lämnat Vita huset och lättnaden är så påtaglig att det för första gången sedan november 2016 känns som att det finns normala mängder syre i luften.
Ding dong, the wicked witch is dead, liksom.
Åtskilliga av de åtta miljoner som bor här dansade, bokstavligen, på gatorna redan när det lördagen efter valet stod klart att Trump hade förlorat – de scenerna går inte att glömma, varenda bilförare i stan kastade sig på tutan då nyheten kom och exempelvis Washington Square Park förvandlades i ett slag till Rio under karnevalen – men sedan dess har ju en ångestladdad ovisshet om vad den sårade narcissisten ska ta sig till ersatt den rusiga glädjen och efter den chockerande terrorattacken i DC sjätte januari befarade många att precis vad som helst skulle kunna hända.
Det kan det fortfarande, men charlatanen från femte avenyn är i alla fall inte president längre, han har ingen reell makt och bestämmer inte över något annat än hur många rundor han ska gå på golfbanan i Palm Beach, så nationens största stad andas äntligen ut.
Samtidigt finns det ett oändligt antal amerikaner som just nu befinner sig i djup sorg av samma anledning och dessutom många som fallit offer för de mest fantasifulla konspirationsteorierna, in i det sista varit övertygade om att den gudasände Trump – nej, jag skojar inte – skulle bli kvar på 1600 Pennsylvania Avenue och med maktskiftet fått hela sin förvrängda världsbild pulvriserad.
Så det är inte som att USA plötsligt helats. De våldsamma motsättningarna består, hatet sjuder som det inte gjort sedan sydstaterna lämnade unionen och inbördeskrig utbröt och Joe Bidens ambitioner att ena landet är svåra att se som annat än hopplöst fåfänga. Det är och förblir mörka tider för Amerika.
Men just nu, för ett par ögonblick, ler i alla fall New York City lyckligt igen.
• • •
Särskilt sen lär festen dock inte bli, för läget är detsamma i ”Världens huvudstad”. Restauranger och barer får fortfarande bara servera gäster utomhus, fast vi befinner oss mitt i smällkalla vintern, och klockan tio måste de stänga. Sedan ligger Manhattan och Brooklyn och alla andra stadsdelar öde. Inofficiellt utegångsförbud råder, bara ljusskygga existenser rör sig i skuggorna de sista, kusliga timmarna vare dag.
Senaste veckorna har guvernör Cuomo dock låtit mindre hökaktig och talat om att den lokala ekonomin måste öppna snart, för annars finns det till slut ingenting att öppna längre fram – och siffrorna ger anledning till i alla fall lite försiktig optimism. Vi tycks efter helgernas brottsjö av nya fall ha nått en platå i antal smittade per dag och likaså sjuka som behöver vård på sjukhus. Samtidigt lovar de att både Yankee Stadium i Bronx och Citi Field i Queens – de två gigantiska basboll-arenorna – snart ska förvandlas till jättelika vaccinationscentra och hålla öppet dygnet runt.
Så kanske, kanske kan New York City snart göra åtminstone en liten comeback.
• • •
Personligen har jag lättare att stå ut med allting just nu, för den som betyder allra mest för mig hemma i Sverige fick sin första vaccinspruta idag.
För min del har inget under hela denna snart årslånga kris varit värre än oron för henne – ja, vi pratar om gamla mamma här – och det hjälplösa i att sitta på en annan kontinent och inget kunna göra.
Med ett stick i en mjuk farmorsarm i Kvarnsveden norr om centrala Borlänge släpper ängslan och oron – och man får ju böja sitt huvud i djupaste respekt för vilka under vetenskapen kan utföra.
• • •
Unga poeten Amanda Gorman, i vansinnigt vacker gul kappa och ännu vackrare röd hatt, stod enligt mitt förmenande för förstummande själfullt klimax under onsdagens värdiga, nedskalade ceremoni i Washington.

För nedskalad var den, till följd av pandemi och hot från inhemska terrorister. För tolv år sedan råkade jag bevaka Barack Obamas ”Inauguration”, på samma plats, och de två evenemangen går inte ens att jämföra.
Då var DC så packat med människor att det knappt gick att ta sig fram någonstans, inget hotell inom tio mils radie hade ett endaste rum ledigt och synen från Capitol Hill – där jag av något slags misstag hade placerats på första parkett, ihop med utsända från världens allra största mediabolag – över The Mall kändes fullständigt overklig. 1.8 miljoner människor bildade den största folksamling som någonsin setts i huvudstaden –  och definitivt den största jag varit, och någonsin kommer vara, del av.
Men president blir den som svärs in på den där trappavsatsen dessbättre oavsett storlek på åskådarskaran.
• • •
Ett nästan lika stort problem för New York som pandemin i sig är det hål krisen blåst i de offentliga finanserna. Vare sig delstaten eller staden kommer ha en chans att fullgöra ens hälften av sina åtaganden utan betydande federal hjälp.
Både Cuomo och DeBlasio har därvidlag stora förhoppningar på den nyinstallerade administrationen, men för säkerhets skull passar Cuomo – guvernören – på att, likt kollegan i grannstaten New Jersey, legalisera både marijuana för ”rekreationsbruk” och online-gambling.
Det är lite lustigt, för bara ett år sedan var han uttalad motståndare till bägge förslagen – marijuana leder automatiskt till tyngre droger, brukade han predika – men det där med nöden och lagen tycks stämma även i The Empire State.
• • •
Allra bäst från Obama-ceremonin 2009 minns jag den brutala kylan. Av logistiska skäl var ackrediterad media tvungen att anmälas i klassiska Rayburn House Office Building redan vid 05.00 i svinottan. Sedan fördes vi av tungt beväpnade vakter till våra stolar nedanför Kapitoliums västra trappor och fick sitta och vänta i bistra minusgrader i sex timmar.
Till slut frös jag så fruktansvärt, framförallt om fötterna, att jag nästan grät – men räddades strax innan ceremonin började av japanska tidningsjätten Asahi Shimbuns Washington-korrespondent. Han hade något slags värmesulor med sig och lånade ut till den arme kollegan från exotiska Sverige. Än idag känner jag djup tacksamhet.
Dagen slutade på tågstationen Union Station. Bara där, i ohygglig trängsel, fann jag några kvadratcentimetrar där det gick att skriva referat och skicka hem till Stockholm.
Så bökigt verkar de utsända idag dessbättre inte haft det.
• • •
Den upprymda stämningen i The Donalds gamla hemstad idag beror, ska påpekas, inte i någon särskilt hög utsträckning på att just Joe Biden svurits in som den 46:e presidenten. Det är slutet på Trumps mandatperiod New York firar – inte början på Bidens.
Så flyttar nummer 45 inte heller hem igen, nu när det turbulenta politiska äventyret är över. Han flög till Florida under onsdagsförmiddagen och där blir han kvar. I New York City kan han, som vi varit inne på tidigare, helt enkelt inte visa sig längre.
• • •
Han har befunnit sig i Washington i över 40 år, varav åtta som vicepresident, så helt obekant med miljön är han ju inte, men ändå. Första gången Biden slår sig ner vid skrivbordet i Ovala rummet och får erfara vad bara sex andra nu levande människor erfarit tidigare, alltså exakt hur det känns att vara USA:s president…”överväldigande” är antagligen ett för milt uttryck.
Själv tycker jag det är fascinerande att det bara funnits 46 presidenter – och att blott elva innehaft ämbetet under min livstid: Johnson, Nixon, Ford, Carter, Reagan, Bush, Clinton, Bush, Obama, Trump och så nu Biden då.
Åtta, eller ibland fyra, år bildar längre sekvenser av tid än man tror.
• • •
Svante Lidén fanns på Aftonbladets redaktion i Stockholm redan när jag kom dit första gången, våren 1992 – och blev omedelbart vän och förebild och mentor. Som för så många andra. Alla som träffade honom föll pladask för den bullrige, pratglade, nyfikne, underfundige, snälle, rolige, stilistiskt knivskarpe, oförliknelige bamsebjörnen.
Idag gick han bort i sviterna av Covid-19, bara 68 år gammal.
So long, Svante. Vi glömmer dig aldrig.

Corona-dagbok i New York, del 69

av Per Bjurman

Sex dygn har passerat sedan vi lämnade 2020 på historiens dynghög och New York börjar bli otåligt.
Det skulle ju bli så bra detta nya år, men ännu så länge består det bara av stadigt ökande smittspridning, regn, kyla, öde gator, förstoppning, fumlig lansering av vaccinet och hot om att en alltmer desperat och instabil president försöker iscensätta en regelrätt coup d’etat innan det obönhörligen är dags att packa väskan och lämna Vita huset.
Skandal.
Nejdå, jag skojar. Inte ens i denna notoriskt rastlösa by är vi fullt så ignoranta att vi räknade med att allt skulle vara gräddsås redan nu. Vi fattar att det dröjer innan 2021 börjar på riktigt och något som åtminstone har konturerna av normalt liv går att skönja vid horisonten.
Men det hindrar inte att det är frustrerande. Januari prövar norra halvklotets innevånare även i vanliga fall men just i New York brukar det gå att parera mörkret, kylan, vinterstormarna och känslan av att tiden stannat med socialt umgänge, konserter, restaurangbesök, hockey på Garden, heldagshäng på biografer och inte minst resor. Inget av de hjälpmedlen står dock till buds denna vinter – fatta att ingen här, i denna passionerade filmstad, varit på bio sedan i mars – så det är inte alldeles lätt att rikta mungiporna uppåt bakom munskyddet.
Vi behöver en upplyftande nyhet snart, ett genombrott av något slag, en signal om att andra slags tider väntar.
• • •
Nyåret passerade på ungefär samma sätt som julen. Mycket lite hände. Vi satt hemma, många av oss mol allena, och såg de nedtonade festligheterna på Times Square på tv. Vanliga år brukar en miljon människor samlas i de kvarteren för att se en oansenlig boll falla i en lika oansenlig ställning. Men i år vilade en ödesmättad stillhet över ”Världens vägkorsning”. Bara de stora tv-kanalernas team och särskilt inbjudna honoratiores släpptes in genom avspärrningarna. Däribland borgmästare DeBlasio. Han dansade lyckligt flinande till ”New York, New York” med hustrun i neonskenet strax efter midnatt. Det gjorde inte vi andra. Nej, det är inte bara svenska politiker som har problem med det som kallas ”optics”.
Själv gick jag på tolvslaget ut på balkongen, skålade i champagne med min hemstad och bad en tyst liten bön om att den någon gång blir sig själv igen.

• • •
Överläggningen i Washington idag, när kongressens båda kamrar samlas för att certifiera valresultatet i november, är i vanliga fall en ren formalitet. Ja, så odramatisk har den i alla fall under min livstid varit att jag aldrig ens hört talas om den tidigare.
Men Trump hoppas som den despot-wannabe han är att han med hjälp av VP Pence och allierade senatorer, bland dem Texas-extremisten Ted Cruz, ska kunna ogiltigförklara valresultatet och fortsätta regera efter 20 januari. Enig expertis försäkrar att utsikterna för att en sådan kupp ska lyckas är lika med noll, men stökigt och obehagligt kan det likafullt bli – och alldeles oavsett: Det återstår fortfarande fjorton dagar tills Biden svärs in och oron över vad den tygellöse förloraren, omgiven av zeloter med så radikala idéer att till och med Rudy Giuliani får armsvett, har för tilltag i bakfickan inför avslutningen på Pennsylvania Avenue ger hela unionen – eller i alla fall halva – anledning att hålla andan.
För att inte tala om oron över vad fanatiska supportar övertygade om att demokraterna stal valet från den avgudade ledaren kan ta sig till. Redan idag finns risk för kaos och våld i huvudstaden.
Förenta staterna har verkligen inte befunnit sig i en så här ostadig situation sedan inbördeskriget för ganska precis 160 år sedan
• • •
Under en av de dagliga eftermiddagspromenaderna i östra Midtown hör jag plötsligt toner någonstans ifrån i kvarteren norröver och söker mig nyfiket mot källan.
Det visar sig vara Saint Agnes-kyrkan på den lätt obskyra stumpen av 43:e gatan mellan tredje avenyn och Grand Central Station som låter orgelmusik strömma ut i nejden – på dundrande volym.

Det är en lätt förstummande upplevelse mitt i den torftiga vardagen.
Eftersom den enda Agnes jag känner verkligen är en ängel går jag också in i den gamla kyrkan – religiösa samfund undantas i någon mån från Cuomos restriktioner – och slår mig ner precis som en katolsk gudstjänst börjar.
15-20 personer sitter utspridda i bänkraderna och lyssnar på en predikan utförd av en saktmodig padre, sjunger en psalm, gör korstecknet och prisar Gud, Amen.

Själv är jag inte så kristlig av mig, men i detta oroliga tidevarv gör lite andlighet i alla fall ingen skada och det känns fint när jag går igen och får ett ”God be with you” med mig ut i den tidiga kvällen.
• • •
Egentligen vet Trump sedan länge att slaget är förlorat, därom vittnar inte minst det faktum att han och hustrun Melania för flera veckor sedan började leta efter en lämplig skola åt sonen Barron i Palm Beach-trakten.
Där, närmare bestämt på Mar-a-Lago, planerar de att bosätta sig efter de fyra åren i DC, för i gamla hemstaden New York är de inte välkomna längre. Jo, det finns enstaka Trump-supportrar på Manhattan och Staten Island, men en förkrossande majoritet, även i de högre sociala skikten, har vänt sig mot presidenten, med rent ursinne, och skulle aldrig drömma om att någonsin igen ha med honom att göra.
Det kan inte kännas så kul. I decennier innan den politiska karriären slet The Donald – hustlern från Queens – som ett djur för att accepteras av aristokraterna på Upper East Side. Det gick sådär – och nu är den drömmen absolut stendöd.
Samma prognos gäller barnen. De, och särskilt Ivanka och maken Jared Kushner, hörde till Manhattans unga socialite-elit innan pappa/svärfar blev politiker, men dit är alla dörrar stängda nu. Det blir inga flera glittriga galor på The Met. Så de flyttar också till Florida.
Man kan undra – var det värt det?
• • •
Läser att vaccinet rullas ut i frustrerande trögt tempo där hemma. Om det är någon tröst går det inget vidare här heller. Depåerna är fulla, men på grund av byråkratiskt krångel och tafatta beslutsfattare vaccineras så få på daglig basis att vi inte kommer nå immunitet förrän nämnde Barron Trump inlett sin politiska karriär.
Det är faktiskt obegripligt. För 73 år sedan, alltså 1947, lyckades de vaccinera 6 miljoner new yorkers (inklusive en sjuårig Anthony Fauci, tydligen!) mot smittkoppor – på en knapp månad!
Nu, när det finns helt andra logistiska och tekniska förutsättningar och köerna till permanenta och tillfälliga kliniker över hela stan borde ringla långa dygnet runt, får bara tiotusentals om dagen en spruta i armen.
Men det är klart, New York hade andra ledare än Bill DeBlasio och Andrew Cuomo på den tiden.
De två fåntrattarna skyller ifrån sig och på varann – DeBlasio kallade Cuomo ”arrogant” häromdagen och inte för att beskrivningen inte stämmer, men deras eviga käbbel är så patetiskt – och inget blir gjort.
Fiorello LaGuardia, var vänlig och återuppstå och träd i tjänst igen.
• • •
Vad som händer med penthouse-våningen i Trump Tower på femte avenyn vet jag inte, men de som bor där och i kvarteren intill är garanterat extatiska över att snart slippa avspärrningar, Secret Service-agenter och demonstranter.
En era i Midtown är, dessbättre, över.
• • •
Bloggen får väl, när den ändå redan varit så gudfruktig, önska en fin Trettondag. Den firas inte alls här och det påminner ännu en gång om det besynnerliga i att sekulära Sverige har så många kristna högtider och det gravt religiösa USA så få.
Hur kommer det sig?
• • •
När detta skrivs, strax före 01.00 amerikansk östkusttid, pågår rösträkningen i Georgia alltjämt – och det lär ta sin tid innan vi får veta om Mitch McConnell är majoritets- eller minoritetsledare i morgon. Det är målfoto i båda racen.
Bara reaktionen på ena sidan är garanterad – oaktat utgång. Om den republikanska duon vinner kommer det beskrivas som bevis för att fusk förekom i presidentvalet. Om inte har det förstås fuskats igen.
• • •
Butiksdöden på Manhattan börjar tyvärr ta sig bedövande proportioner.
Bilderna i kavalkaden nedan togs nyligen under en kort promenad genom några få kvarter på tredje avenyn, mellan 38:e och 34:e gatorna.













Klädbutiker, fik, hårsalonger, apotek…de bara försvinner.
Men så, mitt i paraden av död, bildar den här häpnadsväckande synen plötsligt dramatisk kontrast.

Välsignade vare de optimistiska!
Och så slutar vi idag. Med hopp om framtiden – trots allt.

Corona-dagbok i New York, del 68

av Per Bjurman

Julafton har just blivit juldag när jag tassar ut på balkongen för att ta in den högtidliga atmosfären.
Det känns som att kliva in i något slags bibliskt förebud.
Å ena sidan ligger Manhattan – återigen snöfritt, drivorna från stormen förra veckan har regnat bort – helt öde. Inte en människa syns till, inga bilar heller. Trafikljusen nere på andra avenyn blinkar för ingen alls. Å andra sidan markerar Gud, om man nu tror på en sådan, sin närvaro. Det blåser orkanvindar över Metropolis i den tidiga juldagsmorgonen. Fönstren skallrar, det knakar och rister i hela skrapan. Nästan som när Sandy delade ut sitt knockout-slag hösten 2012. Någonstans i öster, över Brooklyn, blixtrar det också.
I någon minut står jag kvar i den hårda vinden och bara tittar, men det blir snabbt obehagligt på 48:e våningen, jag får hålla mig i räcket för att inte vingla till – och det låter som någon, eller något, viskar obehagliga varsel i de vinande byarna.
Så jag går in igen, reglar dörren och häller upp en liten bourbon.
Naturligtvis kunde julen inte bli på något annat sätt detta fördömda år.
• • •
Annars passerar helgen i rätt behaglig stiltje. Det svider att jag aldrig kom ner till vännerna i det somriga Florida, nu officiellt friska igen, men man har vid det här laget lärt sig svälja besvikelser och jag lyckas ändå göra det lite trivsamt i ensamheten.
Dan före dan går jag till Svenska Kyrkan på 48:e gatan och får i den lilla handel de har där, i biblioteket på undervåningen, tag i både matjessill, julmust, köttbullar och kaviar och kan ett dygn senare svänga ihop ett eget litet julbord.




Det går inte precis att jämföra med det Håkan Swahn och Emma Bengtsson vanliga år dukar upp på Aquavit och inte får jag tag i något välkryddat som kan tjänstgöra som snaps heller, men 2020-ramsan klingar sant även i detta sammanhang: Nånting är bättre än ingenting.
Därutöver sjunger jag julånger med mamma över telefon, jobbar med ett monstruöst NHL-dokument, deltar i en stillsam Zoom-fest och ligger i soffan och tittar på serier och filmer, bland annat Wim Wenders gamla ”Paris, Texas”. HBO har just lagt upp den på sin streaming-tjänst och gud, jag hade glömt hur oerhört bra den är. Bara miljöerna i västra Texas. Och Harry Dean Stanton.
Sämre hade jag, trots stormbyarna, kunnat haft det.
• • •
Ännu befinner vi oss inte, som vännerna i exempelvis London, i total lockdown i New York och förhoppningen är att vi slipper även fortsättningsvis, men svårigheterna att få människor att ta restriktioner på allvar utan drakonisk lagstiftning är betydande här också.
Någon dag innan Santa Claus comes to town hamnar jag på femte avenyn i Midtown, i höjd med St. Patrick’s Cathedral och Rockefeller Center, och inte för att det är samma kaos som ett normalt år, då är trottoarerna i de kvarteren packade som kvadratmetrarna längst fram vid kravallstaketet under en Ullevi-konsert – vilket framgår på den här bilden från 2012.

Som den här, tagen förra tisdagen, visar är det dock inte folktomt nu heller.

Fast så lockar den mytomspunna avenyn med Disneyfierad magi också. Den väldiga granen lyser på Rockefeller Center och vid Saks Fifth Avenues flaggskepp till varuhus tvärs över gatan rullar en sprakande ljusshow varje kvart. Hela fasaden förvandlas till en väldig, Vegas-inspirerad display och musiken dånar som under en yster Broadway-musikal.




Klart folk samlas där. Och det är väl lite problematiskt. Men vad kan jag säga? Jag är ju där själv – och blir faktiskt lätt salig av att få uppleva lite liv och glitter och verklighetsflykt.
Inget är lätt eller självklart under denna kris.
• • •
Juluppehållet – för det känns som verkligen som ett uppehåll, även ett år när allt varit satt på undantag – påminner också om hur mycket värre alltihop kunnat vara om pandemin drabbat oss i en tidigare era.
Med hjälp av samtida teknik går det ju ändå att hålla kontakt med familj och vänner, till och med se dem, och därigenom dämpa den saknad som inte går att värja sig mot denna tid på året, när minnena av forna familjesammankomsters närhet och värme och gemenskap tränger sig på som ekon i en bottenlös bergsravin.
1990 hade vi inte ens mobiltelefoner, än mindre internet och Facetime – så här hade man suttit och ropat sina ”God jul” genom Atlantkabeln och i övrigt varit helt isolerad.
Att det här hände nu, 30 år senare, får man ändå vara lite tacksam över.
• • •
I Kalifornien fortsätter smittspridningen med oförminskad styrka, trots att allting varit stängt i en månad, och det börjar stå klart att det var ett katastrofalt misstag att förbjuda utomhusservering i LA och San Francisco och annorstädes.
När människor inte ens där, i det milda klimatet, får träffas på uteserveringar samlas de ofelbart i trånga vardagsrum istället – och så drivs smittan.
Guvernör Newsome – en poor man’s Cuomo – måste ju begripa det och lätta på restriktionerna.
• • •
Uppemot 60 000 innevånare här i New York City har vaccinerats nu. Inte så många i en stad med 8 miljoner innevånare, nej – men för varje ny åldring som får en spruta i armen växer känslan av förtröstan.
Själv tvingas jag vänta i ytterligare några månader och det är okej. Däremot tycker jag de kan rappa på lite i Borlänge så vissa mig närstående ex-bankkassörskor med aningen fler år under bältet kan rulla upp skjortärmen snart.
Den stunden kommer vad mig anbelangar vara senaste decenniets absoluta höjdpunkt.
• • •
Fyra dygn kvar. Sedan är 2020 över. Prisa gud.

Sida 1 av 38
  • Tjänstgörande redaktör: Johan Edgar
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB