Inlägg av Per Bjurman

Ridån har gått upp på Broadway

av Per Bjurman

The Summer of New York är över – och nu börjar den verkliga festen.
Jo, i någon mån känns det faktiskt så.
Inte för att sommaren i meteorologisk mening upphört, vi har just tagit oss genom en knakande solig och varm helg, men den förmenta pånyttfödelsens lilla era kulminerade förra veckan med Fashion Week-crescendot, US Open-finalen, den omsusade Metlife-galan och Labor Day-firandet.
Sedan tog vardagen vid – och DÅ var det som att new York fick en elektrisk stöt.
Sanningen är att blomstertiden aldrig riktigt blev det euforiska klimax framförallt den lätt åsneaktige borgmästaren DeBlasio försökt sälja med rent barnslig ihärdighet, för många områden var fortfarande för glesbefolkade och den allmänna aktivitetsnivån för låg, men nu mullrar det hoppingivande under den gropiga asfalten.
Broadway öppnar på nytt, studenterna har återvänt till NYU-komplexen i The Village och kontoren i Midtown och finanskvarteren tas långsamt i besittning igen.
Det enda som saknas:
Turister från Europa…
Broadway – som å ena sidan är en aveny som slingrar sig längs hela Manhattan och å andra det samlande namnet för New Yorks teaterdistrikt, förvirrande nog utan att särskilt många av teatrarna ligger på själva Broadway – stängde tvärt i mars 2020 och har sedan legat i mörker, längre än någonsin tidigare. Lockdown-ångesten blev nästan aldrig mer påtaglig än under promenader förbi dessa underhållningens och scenkonstens tempel, fastfrusna i till synes evig skugga – och inget signalerar ”Bättre tider” och ”Normalitet” som det faktum att Broadways spotlights spelar på kvällshimlen igen.
Ridån har inte gått upp på alla teatrar, det sker pö om pö, men de stora publikfavoriterna är alla tillbaka sedan en dryg vecka: ”Hamilton”, ”The Lion King”, ”Chicago” och ”Wicked” – och i oktober återvänder även ”Phantom of The Opera”, som rullat oavbrutet på Majestic-teatern i 33 år.
Själv är jag inte särskilt intresserad av dylika shower, jag har inte sett någon av de nämnda föreställningarna och planerar inte att göra det heller, men det är ändå en upplyftande upplevelse att en tidig vardagkväll trampa runt i neonskenet vid Times Square och känna på den uppspelta atmosfären.
Det brusar av liv i kvarter som för bara ett halvår sedan mest påminde om bortglömda kulisser, besökare från hela landet trängs bland gycklare och bondfångare på trottoarerna och redan under eftermiddagen börjar förväntansfulla biljettinnehavare rada upp sig utanför teater-entréerna.
Förra tisdagen, när ”Hamilton” hade nypremiär, kom hela ensemblen ut och framförde ”New York, New York” för kön utanför Richard Rodgers Theatre – och aldrig har väl denna evergreen, som återupprättat sin status som lokal nationalsång under Covid-krisen, klingat lika ljuvligt.











På gatorna runt Washington Square Park i Greenwich Village vore det lögnaktigt att påstå att det varit tyst och öde under virusets härjningar, det är tvärtom dit obstinata festprissar, arga aktivister, hemlösa och allsköns ljusskygga existenser sökt sig de senaste arton månaderna.
Men nu är de som brukar dominera gatubilden där nere alltså tillbaka:
Studenterna.
Kolossen New York University – som ingen kallar något annat än NYU – äger i praktiken allting i de gamla bohemkvarteren. De massiva fastigheterna är antingen del av själva skolkomplexet eller består av ”dorms”, alltså studentbostäder, och efter en evighet av onaturlig stiltje har studieverksamheten dundrat igång igen.
Effekten är ungefär densamma som i nöjesdistriktet längre norrut.
Det kryllar av ungdomar som flänger ut och in i byggnaderna, energin flödar, gatorna har börjat leva och jag blir lika upprymd som på Times Square – om inte mer. Områden med mycket studenter får en alldeles särskild sorts nerv och genererar dessutom ofta ett rikare, mer mångsidigt utbud. Av kultur, av kommers, av kök, av livsstilar.
Fast jag känner ett litet sting av avundsjuka också. Vilken underbar dröm att vara drygt 20 och leva livet på en campus mitt på Manhattan. Som Meadow Soprano. Hon tillbringade ju ett par av ”Sopranos”-säsongerna i just en dorm i The Village, först med den outhärdlige Noah Tannenbaum och sedan med goofy Finn DeTrolio.
Om jag ändå varit lite flitigare, och haft lite mer fantasi, i den åldern…






Att återbefolka de otaliga kontorsskrapor som stått i det närmaste tomma sedan förra våren går lite trögare. Det finns oro och rädsla kvar hos många som upplevde hur New York i ett traumatiskt slag förvandlades till världspandemins ground zero och åtskilliga har samtidigt lärt sig uppskatta det bekväma i att jobba hemifrån. Men myndigheter och näringsliv trycker på hårt. Nu, i september och oktober, SKA Manhattans skrivbord bemannas igen – och det ekonomiska ekosystem som är helt avhängigt kontorspublikens närvaro därmed automatiskt revitaliseras. I Midtown och i Financial District överlever diners, delis, snabbmatshak, kiosker, butiker och serviceinrättningar inte länge till utan normal new yorksk genomströmning av människor. Och ansträngningarna – eller hoten, om man hellre vill det – börjar bära frukt. Det märks på den ökande trängseln runt knutpunkter som Grand Central och Penn Station, det märks på trafiken, det märks på hur länge man får köa för en skinkmacka på Little Collins under lunchrusningen. Snart muttrar vi, förhoppningsvis, fräsande besvärjelser över hur omöjligt det är att ta sig fram i kaoset.
Sedan är det, som sagt, bara turisterna kvar att vänta på.
Det ämnet har vi varit inne på i den här bloggen även tidigare, hur alla hatar turister tills de inte dyker upp längre. Om någon lärdom fått fäste 2020 och 2021 är det vilken stark prägel de som under normala omständigheter strömmar hit från resten av världen sätter på New Yorks vardag.
Från resten av USA har de börjat våga sig hit igen, det blir jag inte minst varse under studiebesöket i teaterkvarteren. Där är plötsligt åter gott om ryggsäckar, uppspärrade ögon och fötter som inte rörs i vanligt New York-tempo.
På grund av det befängda reseförbud över Atlanten som Biden-administrationen i strid med all logik hållit fast vid hela året är turister från Europa – hundratusentals varje vecka innan mars förra året – emellertid lika sällsynta som svordomar i predikstolen i St. Patrick’s Cathedral.
Men halleluja – i måndags kom äntligen beskedet att de poänglösa restriktionerna lyfts. Från och med början av november får fullt vaccinerade resa hit – även från EU och Storbritannien.
Då, men först då, blir allt precis som det ska vara igen.
Så låt mig bli den första att säga det:
Välkomna tillbaka – ni har varit saknade!
• • •
Den som varit här förr och återvänder när dammluckorna öppnas igen får vara beredd på att somligt inte längre är som hen minns det.
Bland annat har det här blivit en mer ovanlig syn.

New York brukade vara en av världens bästa taxistäder. Det spelade ingen roll vilka obskyra gatstumpar i Chinatown man än lyckades irra sig in på under långa utekvällar, inom kort kom det alltid en klassisk gul droska med ledig-skylt tänd på taket.
Icke längre.
Efter den här krisen råder brist på både bilar och förare, enligt texter som den här av flera skäl. Ägarna har inte råd med försäkringarna – och förarna tjänar mer på att ta emot arbetslöshetsersättning än på att vara ute och köra.
Istället får man förlita sig på Uber och Lyft – i synnerhet när man vill hem från de där gatstumparna i Chinatown.
• • •
En annan skillnad mot förr är förstås den här.


Det är inget jättenytt, i över en månad har vaccin-bevis behövts för att exempelvis dinera inomhus, men det är först senaste veckan myndigheterna börjat kontrollera att förordningen efterlevs.
Så nu kommer ingen undan: Stämplat kort, eller telefonapp, måste visas upp – ihop med legitimation.
Det låter kanske dramatiskt, men man vänjer sig snabbt och ännu har ingreppet inte lett till särskilt mycket tumult. Så är 80 procent av de vuxna innevånarna i New York City vaccinerade också.
• • •
Men mycket är, tack och lov, mitt i turbulensen som det alltid varit.
I den sena natten hänger till exempel månen full och betagande över Manhattans skyskrapor – precis som i Norman Jewisons magnifika ”Moonstruck” med Cher och Nicholas Cage.

Kom hit och se den själv i november.

En dynasti har fallit

av Per Bjurman

Oh, the king is dead…
Så sent som våren och försommaren 2020 fanns ingen populärare eller mer uppburen politiker i USA än Andrew Cuomo; nationens främste härförare i striden mot coronaviruset, en modern Winston Churchill som inspirerade och gjöt mod i medborgarna under det som kändes som en oändlig Covid-natt, den magnetiske estradören som till slut belönades med en Emmy för de dagliga tv-framträdanden ingen ett tag kunde missa.
Igår, mindre än ett och ett halvt år senare, tvingades New Yorks 63-årige guvernör, övergiven av alla bundsförvanter och flertalet supportrar, avgå.

Efter senaste tidens händelseutveckling kom det inte särskilt oväntat, men i ett vidare perspektiv är det en seismisk sensation som skakar om framförallt New York men också resten av landet.
En era är verkligen över. Familjen Cuomo höll på att bygga samma slags dynasti som familjerna Bush, Clinton och – rentav – Kennedy. Andrew Cuomos far, den nu avlidne Mario Cuomo, var själv guvernör i New York i tre mandatperioder mellan 1983 och 1994 och räknades länge som en av de viktigaste och mest inflytelserika makthavarna i det demokratiska partiet även på nationell nivå. Ett par decennier senare var äldste sonen inne på sin tredje mandatperiod i samma ämbete, hade skaffat sig nästan lika tung status och siktade garanterat på ännu högre befattningar. Joe Biden kommer ändå fylla 82 strax efter nästa presidentval…
Men nu har stjärnan slocknat och sagan tagit slut. Abrupt.
”Ett av de mest dramatiska och spektakulära fallen i Amerikas politiska historia”, konstaterade mycket riktigt en av reportrarna som under tisdagseftermiddagen gjorde en så kallad ståuppa på trottoaren utanför guvernörens Manhattan-kontor på tredje avenyn mellan 40:e och 41:a gatan.

Cuomo har dock bara sig själv att skylla. Redan innan delstatens ”justitieminister” Letitia James förra veckan offentliggjorde sin detaljerade, och förödande, rapport om de sexuella trakasserier guvernören anklagats för hade de allra flesta tröttnat på det som under senaste året allt tydligare framstått som arrogans, maktfullkomlighet, egenkärlek och allmän brist på hövlighet och respekt för andra.
Så när skiten nu träffade fläkten hade han inga allierade kvar, inga vänner redo att stå upp och slåss för honom – i något läger alls. Tvärtom har alla maktspelare som någon gång stått på guvernörens sida senaste veckan förenats i högljudda krav på hans avgång: President Biden, New Yorks bägge demokratiska senatorer – inklusive majoritetsledaren Chuck Schumer – alla ledamöter från New York i representanthuset och hela ledarskiktet i delstatskongressen i Albany.
Till sist fanns det därför inga andra tänkbara slut än det sjaskiga som nu är ett faktum.
• • •
Egentligen börjar de nya reglerna om vaccinpass här i New York City gälla först nästa vecka, men många restauranger och klubbar och gym har redan infört krav på bevis på Covid-vaccinering.
Alltså: Vi går inte längre ut genom dörren utan de noggrant stämplade pappersark vi fick när våra immunförsvar rustades upp – eller utan den så kallade Excelsior-app de lokala myndigheterna tillhandahåller nedladdad i telefonen.

Så är det bara från och med nu. Vad du än kan tänkas ha för invändningar måste du fortsättningsvis fått åtminstone ett sprutstick i armen om du vill ha något utbyte av New York. Äta på restaurang, dricka i bar, dansa på klubb, uppleva konserter, gå på hockey – det kommer inte vara tillåtet utan vaccin i kroppen.
Bra, tycker jag. De nya kraven kommer förhoppningsvis fungera som morot så att även de som fortfarande tvekar om det nödvändiga/säkra med Pfeizers och Modernas mRNA-doser släpar sig iväg till lämplig klinik – och det är ju bara så vi till sist tar vi oss ur den här förbannade situationen.
Den europé som vägrar behöver dock inte bekymra sig om tråkiga New York-upplevelser. Hen kommer överhuvudtaget inte kunna ta sig hit. När gränserna öppnas igen – och det sker rimligen rätt snart, pressen på Vita huset börjar i det avseendet bli betydande – garanterar jag att krav på full vaccinering ingår i dealen. Och det kravet kommer kvarstå i många, många år framöver.
Your call, som dom säger här.
• • •
Cuomo – som utan tvekan hade ställts inför den delstatliga versionen av ”riksrätt” om han inte avgått frivilligt, och alla är lättade över att vi slipper en sådan utdragen shitshow när resurser och ansträngningar behövs till så mycket viktigare saker – tjänstgör i ytterligare två veckor.
Sedan tar hans ”lieutenant”, Kathy Hochul, över tills guvernörsvalet nästa höst.

Om henne vet få särskilt mycket, men hon är förstås demokrat, har suttit i kongressen i Washington – och skriver historia när hon flyttar in i residenset i Albany.
56 män har passerat på posten sedan George Clinton (inte att förväxla med funk-giganten…) installerades som New Yorks förste guvernör 1777 och först 244 år senare föräras en kvinna den högsta officiella befattningen i The Empire State.
På tiden, kan man tycka.
• • •
Redan i våras tillkännagav borgmästare DeBlasio – som lär ha firat med champagne hela natten; han och Cuomo är dödsfiender – att New Yorks ”comeback” skulle högtidlighållas med en jättelik gratiskonsert i Central Park under sommaren.
Sedan dess har läget mörknat igen, i och med att alldeles för många fortfarande underlåtit att vaccinera sig ökar smittspridningen på nytt även i NYC, men planerna skrinläggs inte.
Nästa lördag – 21 augusti – arrangeras ”We Love New York: The Homecoming Concert” på ”Stora gräsmattan” där uppe i spenaten.
60 000 åskådare – alla fullt vaccinerade, vad trodde ni? – får se framträdanden av bland andra Bruce Springsteen, Paul Simon, LL Cool J, Jennifer Hudson, Patti Smith, Polo G, Andrea Bocelli, The Killers, Santana, Earth Wind & Fire, Babyface, Barry Manilow (!), Elvis Costello, Wyclef och Journey.
Det låter inte så dumt. Jag har i princip sett alla ännu levande rock- och popikoner jag vill se – utom Paul Simon. Och han har utfört mirakel i Central Park förr. ”The Boxer” och ”The Only Living Boy in New York” där igen, i skymningen…ah.
Men då är jag inte här, för att travestera ett rockband från ett helt annat land.
• • •
Risken att Cuomo drar med sig andra, mer eller mindre oskyldiga, i sitt fall är stor. Yngre brodern Chris till exempel. CNN-ankaret.
Han ingår – eller snarare ingick – också i dynastin, de politiska ambitionerna förutan. Även en firad TV-stjärna skänker givetvis lyster åt familjer med anspråk på upphöjd, för att inte säga kejserlig, ställning.
Men nu hänger han löst. Medan de flesta såg med roat överseende på de etiskt tveksamma intervjuerna med brodern under pandemins tyngsta dagar, när de kärleksgnabbade om föräldrarnas gunst och lyste upp mörkret med lättsamma muntrationer, har färre varit villiga att ursäkta lillebrors sätt att hantera den sensitiva relationen sedan anklagelserna om sexuella trakasserier blev kända.
När det dessutom visade sig att han – Chris – bakom kulisserna bistått guvernörens stab med råd i krishanteringen fick han verkligen opinionen mot sig.
Just nu är han, som av en händelse, på semester, och CNN låtsas som om det regnar. Anderson Cooper och Don Lemon breder ut sig över hela kvällstablån och rapporterar utförligt om Cuomo-skandalen – men nämner inte kollegan, eller hans egenartade frånvaro, med ett ord.
Så kan det inte gärna fortsätta, det är genant för alla inblandade.
Kort sagt:
En Cuomo till avgår eventuellt inom kort.
• • •
Så här en bit in i augusti händer det nästan varje dag.
Bibliskt svarta moln kommer under sena eftermiddagen stävande över Manhattan. Sedan dröjer det inte förrän blixten slår ner i den första skyskrapan – och några sekunder senare dånar åskans kanonader majestätiskt i den vidsträckta öns artificiella raviner. Och så sköljs vi sånär bort i slagregn som hade gjort intryck till och med på Noak med arken.




Ibland slår blixten ner i min egen skrapa också. Då är det en upplevelse att sitta på 48:e våningen. Inte farligt, alla höga byggnader i New York har förstås utrustats med moderna åskledare. Men det sjunger till ordentligt i huset – och sedan börjar det lukta svavel.
• • •
Om precis en månad har det gått 20 år sedan 9/11-attackerna .
Vi lär återkomma i ämnet, men tills vidare vill jag ha sagt att det inte är något annat än ofattbart att så mycket tid hunnit passera.

Solo in Soho

av Per Bjurman

Om jag inte behövde ta hänsyn till omkostnader och fick välja helt fritt var i New York jag helst skulle bo hade jag nog dirigerat flyttbilarna till – Soho.
Ingenstans skulle jag trivas lika gränslöst som i ett upprustat loft i ett av de där bedårande ”cast iron”-husen någonstans på den knappa kvadratkilometern mellan Houston Street, Canal Street, Lafayette Street och sjätte avenyn.
Det är i alla fall vad jag säger till mig själv efter ännu en förtrollad lördag i villervallan av konstgallerier, flotta restauranger, coola barer, chica butiker och färggranna människomassor på Prince Street och Spring Street och West Broadway.
Ända sedan jag kom till New York första gångerna i slutet av 80-talet har den unika stämningen i just de kvarteren, där konstvärlden och modevärlden tvinnas samman i ett praktfullt kommersiellt klimax över de gamla kullerstenarna, fascinerat och kittlat. Den är elegant och glamorös, men ändå välkomnande och gästvänlig.
Det finns likadana områden i alla storstäder värda namnet, men medan Paris och Roms och Londons motsvarigheter riktar de förnäma taggarna utåt för att skrämma iväg de som inte ”hör till” är New Yorks Soho mitt i förfiningen befriat från alltför sträng snobbism. Här och där tränger sig helt vanliga barer in mellan Versace- och Dior-butikerna och högfärdigt rynkade näsor hör till ovanligheterna till och med på de mest exklusiva adresserna. Nej, inte ens i denna typ av sammanhang kan Amerika låta bli att vara folkligt och ”demokratiskt”. Idealet är, som alltid, blandningen – av stilar, idéer och människor. Och just därför har äkta aristokrater från den gamla världen i Europa ofta svårt att känna sig helt tillrätta på denna sida av Atlanten.



Soliga lördagar är bäst. Då lever Soho upp som Rättvik lever upp på midsommar – fast på lite annat sätt. Och av andra skäl. De övergångsställen där Prince och Spring möter Broadway är just sådana lördagseftermiddagar antagligen de hårdast trafikerade på hela Manhattan och har jag inga ärenden eller tider att passa älskar jag att vispa runt i trängseln precis där. Det är en urban upplevelse om något. Sedan rör jag mig lustfyllt västerut, bort till West Broadway, ser till att få kaffe i stilig pappmugg och sätter mig på lämplig utsiktsplats – till exempel den lilla muren utanför Eileen Fisher-butiken – och bara tittar på skådespelet. Konstnärer, klubbkids, gallerister, turister, modeller – samtliga, av alla kön, så vackra att ögonen går i kors – och paranta Upper East Side-damer med egna limousin-chaufförer paraderar oavbrutet förbi. En brokigare skara går inte att tänka sig och den är underbar att iaktta och studera. En gång gick Christy Turlington i egen hög person förbi. Med ett champagneglas i ena handen och en cigarett i den andra. Christy Turlington har alltid haft klass. En annan gång såg jag Willem Dafoe, som bott i Soho i decennier. Han var satan så snygg, han med; om en Dafoe-dyrkande inredningsdesigner jag känner på Söder i Stockholm varit med hade herr filmstjärna förmodligen blivit omkullsprungen.




För 50 år sedan gissar jag att det varit betydligt mindre exalterande att sitta på samma trottoar och glo. Så sent som i början av 70-talet var det som idag kallas Soho ett veritabelt wasteland, bestående av inget annat än övergivna fabriker och lagerlokaler. Precis som Tribeca, den nästan lika snofsiga stadsdelen som tar vid söder om Canal Street. Det sägs alltid att alla någotsånär välbärgade som inte köpte sig en fallfärdig, och därför billig, fastighet här nere de åren var korkade, för bara några decennier senare hade värdet på samma fastigheter stegrat bortom det fattbara, men sanningen är att få överhuvudtaget vågade röra sig bland utbrända bilvrak och drivor av sopor på bedagade gator som Prince och Spring på den tiden. De befolkades nästan uteslutande av utslagna och kriminella, de var livsfarliga. Öppningsscenen i misslyckade HBO-serien ”Vinyl”, när Bobby Canavales skivbolagsdirektör Richie Finestra av en slump hamnar på en New York Dolls-show på legendariska Mercer Arts Center, ger nog dessvärre en bra bild av hur det var. Inte så många piffiga caféer syntes till – och inte så många mondäna butiker för haute couture.
Men fattiga konstnärer som inte längre hade råd att bo kvar i Greenwich Village flyttade in i alla fall och blev efter ett tag så många i de för deras del ändamålsenliga loften att en ”scen” uppstod, varpå även ett och annat galleri ploppade upp i grannskapet – och så var den process igångsatt som på mindre än ett halvsekel förvandlade ren slum till ett av världens mest fashionabla stadsdistrikt.
Nu heter det att konstnärerna sedan länge lämnat även Soho, för också där blev det efter grundlig gentrifiering omöjligt dyrt att bo. Fast det är bara delvis sant. Dels finns det framgångsrika konstnärer med tjocka plånböcker – en Cindy Sherman kan bo var hon vill och gör det också, mitt i smeten – och dels kunde många av pionjärerna stanna, antingen tack vare det faktum att de ägde sina våningar eller för att de drog nytta av staden New Yorks invecklade regler om ”hyreskontroll”.
Så Soho – vilket står för ”South of Houston” och nämner man genomfartsleden Houston ska det alltid påpekas att den inte uttalas som jättestaden i Texas, utan ”Hawston” – har fortfarande en påtagligt ”arty” atmosfär. Det kryllar av gallerier, ateljéer, studios – och konstnärer.




Den här lördagen, den allra sista i juli, råkar jag efter en rätt underlig ”Världen-är-bra-liten”-sekvens träffa en jag känner. En konstnär alltså.
Siktet är inställt på Broome Street Bar i korsningen West Broadway – som alltså löper parallellt med ”riktiga” Broadway ett par kvarter västerut, men bara här nere – och Broome. Där, i en av de mest livfulla och trivsamma old school-barerna på hela södra Manhattan, är det dock helt fullpackat så jag fortsätter ner till Grand Street för en drink på Lucky Strike, en annan gammal favorit dit man gick på 90-talet för att det var ett av krogkungen Keith McNally’s första etablissemang – och för att det alltid ryktades att Madonna hade synts i baren. Men Lucky Strike föll offer för den ekonomiska svältdöd som följde i pandemins fotspår förra året och har slagit igen. För gott. Sorgligt, kan jag inte låta bli att tycka. Många av de där 90-talskvällarna var i högsta grad minnesvärda, stället låg mig varmt om hjärtat.
Däremot är Toad Hall, en närmast identisk institution vägg i vägg, fortfarande öppen. Där har jag bara varit en enda gång, innan en middag på tjusiga hotellet Soho Grand tvärs över gatan tidigt i höstas, så jag blir minst sagt imponerad när bartendern Joe känner igen mig.
Det framkommer när ett glatt sällskap vid bardisken börjar prata om Sverige. Jag säger först ingenting, för jag är blyg och lägger mig ogärna i andras affärer, men plötsligt ropar Joe – utan att ha tilltalat mig tidigare: ”Fråga Per där borta, han är från Sverige”.
Det kallar jag minne.
Samspråk utbryter med de andra gästerna, som bland annat visar sig inkludera makarna som äger just Broome Street Bar, lustigt nog. De känner en svensk, berättar de. Mats. Är han bekant?
Det handlar, förstår jag snabbt, om Mats Pehrson – framstående svensk konstnär som bott och verkat i New York ända sedan 1986 – och jo, vi känner varandra.
– Han sitter i vår bar just nu. Vänta, jag ska gå över dit, säger Jonathan, som mannen heter, och försvinner.
Tio minuter senare ringer det på bartender-Joes telefon och det är till mig.
– Du är ”summoned”, kom hit, ropar Jonathan i luren.
Så jag tar mig tillbaka till Broome och vid ett bord mitt i det härliga stimmet parkerar mycket riktigt Mats – med hustrun Susanne Ljung, före detta kollega här på Aftonbladet och allt.
En sittning med detta New Yorks coolaste par, plus vänner, följer i några timmar och vi har alldeles enastående trevligt. Bara så där. Av ett underligt sammanträffande, Soho style.


När jag kommer ut på West Broadway igen har solen precis gått ner, gatlyktorna tänds i det magiska blå sken som alltid ackompanjerar New York-skymningen molnfria sommardagar, och One World Trade Center längst söderut tornar över gator som skälver av den tidiga lördagskvällens löften och förväntningar.
Då känner jag det särskilt starkt:
Det är ju här, i Soho, man borde bo.

Vandring i Torsten Ehrenmarks fotspår – 60 år senare

av Per Bjurman

”Vandring längs 36:e gatan. Varför just 36:e gatan? Jo, jag tänkte så här att man ska väl kunna berätta om vilken gata som helst i New York. Och så tog jag bara ett nummer i högen. Det är precis som att spela roulette”.
Så skrev Torsten Ehrenmark för ganska precis 60 år sedan – innan han satte på sig kåsörshatten och tillryggalade hela 36:e gatan på Manhattan till fots, från East River till Hudson River, inalles 3.2 kilometer.
Ehrenmark – alla samtida svenska kåsörers anfader; sommarvärd i Sveriges Radio nästan varje år mellan 1963 och 1984 – var mest känd för sina långa förordnanden som korrespondent i Paris och London för framförallt DN, men under två år i början av 60-talet jobbade han här i New York för Aftonbladet, tänka sig, och kramade som vanligt ur sig en diger uppsättning trivsamma krönikor och kåserier.
Ett antal av dem samlades fyra år efter hans död, 1989, i antologin ”Här är New York” och genom gode skivhandlar- och antikvarie-vännen Ingemar Magnussons försorg hamnade den nyligen i min ägo.

Samtliga texter är i högre eller lägre utsträckning just trivsamma och gemytliga, men den om vandringen längs 36:e gatan fångar mitt intresse alldeles särskilt, för jag råkar bo bara ett par kvarter från platsen där den både buttre och godmodige närkingen startade och en förmiddag bestämmer jag mig för att helt enkelt gå i min gamle hjältes fotspår – 60 år senare.
Väldigt mycket har förstås hunnit förändras under sex decennier, det gör det överallt men i synnerhet i New York. Det är och har alltid varit en stad som ömsar skinn med förbluffande tät frekvens. Rastlösheten och förnyelseivern är ett av stadens mest framträdande särdrag, inbyggt i arvsmassan redan från start. Bara i mitt oansenliga Midtown-kvarter har nästan allt hunnit skifta utseende och karaktär under de femton år jag bott här; butiker bytt ägare och inriktning, gamla hus rivits och nya byggts, restauranger försvunnit och barer tillkommit.
Just vid 36:e gatans östra ände är upplevelsen dock densamma idag som den var för Herr Ehrenmark. Det går inte att komma till East River. Motorvägen FDR Drive är i vägen. Det finns övergångsställen, med nödvändiga trafikljus, på gatorna intill så den som vill kan nå ett fult men uppskattat litet promenadstråk utefter floden, men på 36:e får man, nu som då, nöja sig med att se farleden mellan Manhattan och Queens/Brooklyn genom ett rostigt, Fritz Lang-artat gytter av motorvägsetage.


När han börjar vandra västerut konstaterar Ehrenmark att hans utvalda gata under de 150 metrarna fram till första avenyn bara kantas av gamla övergivna lagerlokaler och magasin ”av den sort där bovarna alltid låg och dog i gangsterfilmerna på 30-talet och maskingevärens kulor studsade på det dammiga cementgolvet”.
Inget sätter fantasin i rörelse på samma sätt idag, de byggnaderna har för länge sedan jämnats med marken och ersatts av garage, kontorsfastigheter och bostäder. Framförallt tornar American Cooper-tornen sedan några få år tillbaka upp sig precis i södra hörnet vid första. Det är två arkitektoniska underverk till lutande kopparskrapor som länkas samman av en ”sky bridge” och ovanpå denna luftbrygga simmar de boende i en väl tilltagen swimmingpool.
Det du, Torsten. Något sådant hade du inte kunnat drömma om när du gick här och blängde.

Mellan första och andra förundras vår utsände i 60-talets gryning över vad han tror måste vara världens dyraste lekplats och ja, jo, St. Vartan Park hör till de största i sitt slag på Manhattan och med tanke på de obscena tomtpriserna på denna ö ligger det antagligen något i iakttagelsen. Men värt priset, tycker vi som bor i närheten. Det är en oas i vårt lilla hörn i betongdjungeln – och den blev ännu mer intagande när staden i våras täckte en stor asfaltsplan mitt i grönskan med konstgräs. På helgerna, liksom tidiga vardagkvällar, hörs sommarens ljuvaste ljud från den gräsplätten på ett drygt kvarters avstånd: Fotbollar som sparkas, basebollar som möter slagträ, ropen från någon som leder en yogagrupp, skrattande barn, nån färsk hip hop-dänga på en skränig transistor.

Vandringen fortsätter över andra avenyn, mot tredje, och längs den sträckan uttrycker Ehrenmark oväntad förtjusning över ”rader av typiska New York-hus från tiden före sekelskiftet; smala sexvåningshus, aldrig mer än fyra fönster i bredd på fasaden och rikt ornamenterade takgeismer. Det ska vara en ful och beklämmande arkitektur läser jag i uppslagsboken jag har, men det förstår jag inte. Jag tycker den är ganska vacker”.
Hm. De få exempel av byggnadsstilen som fortfarande existerar lever knappast upp till de lovorden. 60 år har satt sina spår.

Fast det bor fortfarande människor i just de här fastigheterna, det lyser i fönstren om kvällarna, det kan jag se från mitt vardagsrum. Och påfallande ofta är brandkåren där för att släcka bränder…
Annars präglas just den här delen av 36:e gatan främst av det faktum att den fungerar som inlopp till Midtown Tunnel och sålunda mest består av monstruös trafik. Det förbigår Ehrenmark med tystnad och det är lite underligt för Midtown Tunnel fanns definitivt 1961 också, den livsviktiga passagen från Manhattan till Queens invigdes redan i början av 40-talet. Men trafiken var kanske mer beskedlig under hans strövtåg – och istället för anskrämliga postterminaler och parkeringsplatser kringgärdade av taggtråd bestod kvarteret som sagt huvudsakligen av sekelskifteslängor som gladde besökaren från Örebro.
I nästa kvarter är bostadsfastigheterna större och modernare, eller kunde i alla fall karaktäriseras så på den tiden, och varken jag eller Torsten har särskilt mycket att säga om dem.
Men mellan Lexington och Park – ja, efter tredje har ju tre avenyer namn i istället för nummer, och sedan kommer femte, helt ologiskt – blir det lite mer intressant. Där flankeras 36:e av klassiskt new yorkska ”townhouses”, merparten med så kallade ”stoops” framför ytterdörren; den typ av långa trappavsatser jag alltid romantiserar för på dem har jag en bild av att folk under de ångande heta sommarnätter vi lever med just nu sitter och babblar och lyssnar på gamla doo wop-hits och dricker kall öl ur flaskor gömda i bruna papperspåsar. Det går ju ändå inte att sova i New York-värmen.

Just här, i hjärtat av det som kallas Murray Hill, är nog den typen av samkväm emellertid sällsynta, här blir väldigt tyst och ödsligt om kvällarna. Gissningsvis för att krog- och affärslivet är för begränsat. Och de diplomatiska beskickningarna kanske för många. Jag tror först det är Rumäniens FN-konsulat jag trampar förbi, för flaggan som vajar i den varma brisen ovanför entrén är väldigt lik, men det visar sig vara afrikanska nationen Tchad som har en exakt likadan. Några dörrar längre västerut hänger Armeniens flagga också, med band i både orange, blått och rött.

Den färgprakten fick Torsten Ehrenmark inte ta del av under sin 60-talspromenad. Tchad blev självständig nation just de åren och Armenien var fortfarande Sovjetrepublik. Så några FN-konsulat hade de inte då, varken på 36:e gatan eller annorstädes.
Efter att ha korsat Park Avenue – Manhattans bredaste aveny; den enda med körfält i bägge riktningarna, avdelade av en rejäl refug – inspekterade han däremot hela 36:e gatans obestridliga kronjuvel riktigt ingående.
Som det står i boken:
”Där, i kvarteret mellan Park Avenue och Madison Avenue, hittade jag ett par märkliga byggnader som bröt av mot allt det jag gått förbi. De var låga och utbredda som i förakt för tomtpriset. Det ena huset såg ut som något slags renässanspalats med ett par höga, rikt utsirade bronsportar”.
Torsten hade kommit till Morgan Library, uppkallat efter JP Morgan – Wall Street-magnaten som gav namn åt det som än i dag är en av USA:s, och världens, största investmentbanker. I slutet av 1800-talet, när Murray Hill tydligen hade betydligt mer glans, bodde han i det Ehrenmark på goda grunder beskriver som ett palats och efter hans död öppnades det för allmänheten, som museum och bibliotek.


Det finns fortfarande kvar men till skillnad från Ehrenmark, som ägnar en och en halv sida sida åt att berätta om hur han rör sig i tysta salonger där ”varje föremål bär vittnesbörd om att det fanns en tid för inte så länge sedan när den som hade pengar kunde köpa vad han ville av en nations konstskatter” tycker jag inte att jag har tid med några museibesök, allra minst som renovering tycks pågå, utan hastar vidare bort mot femte avenyn.
Där gör sig 2020-talet mer påmint. I det nordvästra hörnet skjuter en jätteskrapa i betong och glas upp genom troposfären, som försökte den helt fåfängt mäta sig med Empire State Building två kvarter söderöver, och nedanför kryllar det i alla väderstreck av inrättningar en kåsör i början av 60-talet svårligen hade kunnat föreställa sig. Flotta vinbarer, butiker som säljer mobiltelefoner, en Starbucks. Torsten Ehrenmark på Starbucks…där har vi en fantasi som inte låter sig visualiseras hur som helst.


I just denna korsning förekommer lite myller också, ovanligt för postpandemins Midtown. Människor rör sig i alla riktningar, det blir nästan lite trängsel på södra övergångsstället. Till och med några turister går att identifiera i röran. De har börjat komma tillbaka nu. Inte från Europa, men från resten av USA. Det är uppiggande att se. Snart har de förhoppningsvis blivit så många att vi börjar hata dem igen. Då är allt verkligen som det ska.
Efter femte skiftar vår gata karaktär igen. Det är ju ett annat new yorkst särdrag. Kontrasterna är ofta knivskarpa, från kvarter till kvarter och gata till gata. Ett liv och ett kiv här, helt dött där. Storslaget här, fult och slitet där. Rikt här, fattigt där. Och under första delen av sin västra etapp – från att ha gått på East 36th knallar vi efter femte på West 36th; så är det indelat – består sceneriet av massiva kontorskomplex och shopping för ingen alls. Kan man i alla fall få för sig. Butikerna är stora, exceptionellt specialiserade och för det mesta helt tomma. För det rör sig huvudsakligen om grossisthandel, ofta med koppling till den konfektionsindustri som förr hade sin bas på denna del av Manhattan. Affärslokalerna av den aktuella sorten var ännu fler på Ehrenmark-tiden, men även jag har rikligt med tillfällen att begrunda det kuriösa i att det finns betydande rörelser enbart för knappar, nylonstrumpor, olika sorters band och tillbehör till hattar.



Även en och annan bar har trängt sig in i grannskapet och precis innan det är dags att korsa sjätte avenyn – officiellt kallad Avenue of The Americas, men det säger absolut ingen – väntar en annan av 36:e gatans greatest hits: Keens Chophouse. Det är ett av New Yorks äldsta stekhus, omhuldad institution sedan öppnandet 1885 och berömt för sin lammkotlett (vilket alla som följer TV-serien ”Billions” känner till) och sin oerhörda samling gamla pipor, signerade av före detta stammisar som Albert Einstein, Buffalo Bill, Babe Ruth, Theodore Roosevelt, John Barrymore, Liza Minelli och Douglas MacArthur, den femstjärnige generalen himself.
Där passade gourmanden från Örebro på att äta lunch under sin vandring 1961 – och det gör även gourmanden från Borlänge under sin dito 2021.
Han var, framgår av texten, inte riktigt lika överväldigad av Keens skivade sirloin-biff som han brukade vara av svensk husmanskost och det förvånar ju inte; Ehrenmark var ändå mannen som gång konstaterade att ”all glädje utan rotmos är konstlad glädje”. Men den får ändå betyget ”inte dålig” och jag kan bara hålla med. Med en skummande tysk pilsner till vill jag rentav hävda att den förtjänar fyra av de plustecken Aftonbladet väl inte ännu hade börjat dela ut på den tidigare New York-korrens tid.


”Jag satt kvar rätt länge med kaffe och cigarr och läste om ställets historia”, fortsätter ”Här är New York”-kåseriet. Röka får man inte längre, men kaffe tar också jag in – och läser gör jag med. Fast i Torstens bok. Och blir påmind om att programmet Abraham Lincoln höll i när han blev skjuten av John Wilkes Booth på Ford-teatern i Washington hänger inom ram och glas i Keens entré, med autentiska blodfläckar och allt.
”Enligt sägnen går det illa för alla som har programmet i sin ägo”, berättar Närkes store son. Ja, själv är jag så vidskeplig så jag inte ens vågar titta utan betalar min nota och trampar vidare västerut i vad som hunnit bli stekande eftermiddagssol.
Dessvärre finns inte så mycket att berätta om återstoden av 36:e, ut mot Hudson. Det tyckte inte Ehrenmark heller. ”JP Morgans förnäma gata är verkligen inte mycket att hurra för på västra kanten”, heter det och sedan följer mindre muntra beskrivningar av textilindustrins eländiga väverier runt åttonde avenyn och, lite längre bort, ett gytter av fabriker, verkstäder, vulkaniseringsanläggningar och ”en budfirma som borde skicka bud efter någon som kan städa upp i lokalen”.
Ja, hur svårt det än är att tänka sig idag var Manhattan fortfarande centrum för allsköns tillverkningsindustri och småskalig hantverksverksamhet i början av 60-talet. Det pyste och dånade och bolmade från skorstenar över hela ön, särskilt i närheten av floderna – där nu övergivna eller omgjorda pirer dessutom tjänstgjorde som delar i New Yorks hamnkomplex.
Nyligen avlidne journalisten Pete Hammill – en av New Yorks mest framstående ”röster” i modern tid – har talat och skrivit suggestivt om hur det inslaget satte prägel på hela staden under hans uppväxt:
(Ber om om ursäkt för utebliven översättning, men det här är så mycket bättre på engelska).

”One of the things that I miss the most was what it felt like in the subway between the hours of five and seven. Being on packed subway cars with working men on those cars. Guys stained with sweat, the smell of perspiration, the raw-knuckled hands, the toolboxes, heading home. Nobody would mess with guys like that. And they were very proud of the fact that they were working in the biggest city in the United States — they were functioning people”.

Men det är borta nu. Utraderat. All sådan aktivitet började fasas ut redan på 50-talet och idag finns inget kvar av miljöerna Ehrenmark skildrar med en avsmak som bara tilltar ju längre västerut han kommer.
Återstår gör anonyma byggnader, sunkiga butiker där den som till äventyrs vill kan köpa ”tre valfria dvd-filmer för 4 dollar”, någon sällsynt bensinmack, ett par härbärgen för hemlösa och ödetomter. Vid tionde hamnar jag dessutom åter i trafikkaos för där går ny led in i ny tunnel – Lincoln Tunnel, en av förbindelselänkarna med New Jersey. Och som vanligt är det inte bara mängden bilar som orsakar problem. New Yorkers kan inte köra heller. De fastnar i, och proppar igen, alla korsningar – och när ingen kommer någonstans börjar alla tuta ilsket åt varann. En svensk bilskollärare skulle få en stroke om hen stod med mig på trottoaren under eftermiddagsrusningen.




En vy längst ut i västerled är dock rätt häftig. Hudson Yards – en helt ny, omdebatterad stadsdel bestående av ett kluster moderna bostadsskrapor och andra byggnader ingen verkar tycka om – är belägen precis söder om 36:e och sett från ”fel” håll får det där klustret en ultra-urban, futuristisk lyster. Om någon får för sig att göra en nyinspelning av ”Metropolis”…well, varsågod för tipset.

För Torsten Ehrenmark slutade expeditionen vid en hög tegelmur på andra sidan elfte avenyn. Även jag får till sist göra halt på andra sidan 11:e men inte på grund av en mur. Det är, förvånande nog, konferenscentret Javits Center som hindrar mig från att ta mig ända fram till floden. Javits Center, under pandemivåren omvandlat till provisoriskt Covid-sjukhus och sedermera använt för massvaccinering, trodde jag låg mycket längre söderut, men uppenbarligen inte. Nu underrättar anslag på entrédörrarna att vaccineringscentret stängt. Den som fortfarande inte haft förstånd att kavla upp skjortärmen för en sköterska kan tydligen ta sig till Grand Central eller Penn Station istället. Gott så. Det är ytterligare ett tecken på att vi har krisen bakom oss i New York.

Slikt behövde inte Torsten fundera över när han för 60 år sedan stod på samma fläck och hoppade vid sin mur för att få några glimtar av några järnvägsspår och Jersey-stranden på andra sidan Hudson. Han slutade när en kille som satt i ett fönster i en intilliggande fabrik – riven för länge sedan, vad jag kan förstå – och drack mjölk (!) ropade ”Hey, tired of life, eh?”
 Då insåg kåsören att det såg ut som att han höll på att begå självmord, körde ner händerna i fickorna och gick därifrån.
”Jag kan ju inte”, avslutar han sin text, ”gärna ropa tillbaka att jag bara har gått hela 36:e gatan och vill se hur den slutar”.
Nej, vad för slags dåre gör något så dumt…

Corona-dagboken i New York, del 77 – The End

av Per Bjurman


Den första posten i New York-bloggens Corona-dagbok publicerades 27 april 2020.
Idag, 415 dagar senare, för jag den sista till torgs.
För även om pandemin som bekant rasar vidare på andra håll i världen är Covid-krisen definitivt över i New York.
Guvernör Cuomo – centralgestalt såväl i det lokala vardagslivet som i bloggen under de gångna femton månaderna – meddelade igår att 70 procent av alla vuxna i delstaten nu vaccinerats och att de sista restriktionerna därför upphävs.
Inga begränsningar gäller längre för hur många människor som får samlas vare sig privat eller offentligt, munskydd är bara obligatoriska i kollektivtrafiken – i enlighet med federala rekommendationer – och alla former av inrättningar och institutioner får operera på samma sätt som de gjorde innan detta världstrauma.
– Vi inte bara överlever i New York längre. Vi lever, jublade Cuomo vid en presskonferens några timmar innan ett mäktigt fyrverkeri över hamninloppet söder om Manhattan markerade slutet på en av de mest omskakande epokerna i stadens 400-åriga historia,.
Det enda som saknas nu är Broadway och internationella turister, men teatrarna öppnar i september – de väntar inte av rädsla för smitta; de behöver bara lite tid att skaka igång föreställningar som legat i träda sedan mars förra året – och vid samma tid räknar vi med att den försiktiga Biden-administrationen öppnat gränserna också.
Så det finns inga skäl att hålla en corona-dagbok vid liv längre. Inte i New York. Viruset har släppt sitt grepp om världsmetropolen den tvingade ner på knä förra våren.
New York-bloggen, däremot, rider vidare och kommer fortsättningsvis handla om det som det ursprungligen var meningen att den skulle handla om.
Om den överväldigande, påträngande pulsen i myllret i korsningen av Lexington och 42:a under eftermiddagsrusningen, när horderna av människor väller över övergångsställen och svämmar över trottoarerna och korkar igen passagerna in till Grand Central Station.
Om skratten, busvisslingarna och kommentarerna när halva kvarteret en ångande het julinatt samlats på samma trappavsats i Chelsea och svalkar sig med kall öl drucken ur flaska nedknölad i brun papperspåse för ingen kan ändå sova i värmen och allting har stannat av och står still och hey, lomma bort till bodegan på hörnet och köp några Bud Light till.
Om det livsbejakande sorlet – det som bara tystnade förra våren och lämnade efter sig en öronbedövande tystnad – i den jovialiska trängseln på barerna och restaurangerna i Soho och Tribeca och The Village och överallt annanstans.
Om köerna till kassorna i de coolaste butikerna på Spring Street, tjattrandet på de små caféerna på Bleecker Street öster om Broadway och den brutalt pumpande basen en DJ med stål i blicken vrider upp på nåt hippt popup-evenemang i en övergiven lokal på Lafayette Street,
Om friden mitt i kaoset när Central Park en varm söndageftermiddag invaderas från alla väderstreck och stressen under några timmar på rygg i gräset under mäktiga almar sköljs bort till ett vilsamt soundtrack av skrattande barn, skällande hundar, vinande frisbees och skor som träffar fotbollar.
Om syrebristen och kondensen mellan betongväggarna i källaren på Bowery Ballroom när Viagra Boys rundar av en skoningslös urladdning till konsert med en manisk, evighetslång ”Shrimp Schack”.
Om blickarna och leendena, gömda bakom de fula munskydden under så lång tid, i hastiga möten på gator och trottoarer på Upper East Side i den löftesrika blå timmen, strax innan skymningen.
Om den sista ölen, vid 03.50, på den irländska baren i de sjaviga kvarteren bakom Madison Square Garden efter en Rangers-match, när bartendern Sean tänder en cigarett och Sonny Rollins blåser en vemodig ton i sin saxofon i högtalarna och den sena natten blir stilla och hon och han där i hörnet kan inte riktigt bestämma sig för om de ska gå hem ihop eller inte och på åttonde avenyn utanför de tonade fönstren avtar den eviga strömmen av trafik i någon timme.
Om dammet på antikvariatet Strand, stekoset på Smith & Wollensky och cigarröken på The Carnegie Club på 56:e gatan.
Om skenet från gatlyktorna på tionde avenyn när lördagkvällen accelererar och samtidens Tony Maneros bröstar upp sig innan de kliver in på dansklubbarna, så filmiskt att tiden stannar.
Allt det har vi fått tillbaka nu. New York lever igen. Storstaden är en riktig storstad på nytt.
Så farväl till corona-dagboken.
Må den aldrig behöva återupplivas.

Corona-dagboken down south, del 76

av Per Bjurman

Rapport från en kort roadtrip down Dixie under pågående pandemi.
Dag 1: Att en parallell amerikansk verklighet existerar i södern framgick redan i Florida i februari och mars, men det blir ännu tydligare i Nashville.
Medan de federala myndigheterna, med president Biden och CDC-chefen Anthony Fauci i spetsen, torgför försiktiga prognoser om när USA kan återgå till någon form av normalitet är Music City redan där. Med råge.
Så sent som i höstas gick även denna vildsinta stad på sparlåga; jag var här för den sista debatten mellan Trump och Biden veckan innan presidentvalet, och kände knappt igen downtown-kvarteren, vanligen försatta i ett konstant tillstånd av mayhem. Få besökare syntes till, stämningen var dämpad, även de mest lössläppta honky tonk-barerna stängde vid tiotiden.
Men nu?
Boots-klackarna i taket! Party on, man!
Det är fullt ställ på södra Broadway – huvudleden genom det rustika nöjesdistriktet mitt i centrum – från tidig förmiddag till sen natt. Bredbenta country-akter av varierande kvalitet står och vevar på scenerna på alla de klassiska klubbarna och på dansgolven nedanför sjunger tätt ihoppackade festprissar allsång till senaste Brad Paisley-hitsen. Nästan lika trångt är det i neonskenet på trottoarerna, där bofasta och turister drar fram mellan barer, restauranger och klubbar – och plötsligt börjar alla jubla åt en möhippa som passerar i en partybuss med öppet flak.
För den som just flugit in från New York är synerna lätt chockerande. Även där har vi ju senaste tiden lättat dramatiskt på restriktionerna och rör oss mot en mer konventionell vardag, men viss ängslan dröjer kvar och vi står verkligen inte i tredubbla led vid bardiskarna och ropar efter drinkar vid halv två på morgnarna.
Vore jag inte fullt vaccinerad tror jag inte att jag vågat mig ut i myllret, men nu är jag det (nej, ingen behöver påpeka att man med lite otur kan bli sjuk i alla fall – precis som man med lite otur kan bli påkörd så fort man går ut genom dörren), så det blir som det blir.
En lång sittning i det förföriska oset på Martin’s BBQ, där kvällens brisket är så saftig och god att ögonen tåras, följs av mycket glatt nattsudd på Legend’s Corner och Robert’s Western World – centrala Nashvilles bästa, mest livfulla honky tonk.
Det är vansinnigt kul.



Dag 2: En match i Bridgestone Arena, hockeyhallen mitt i centrum där lokala NHL-laget Predators spelar sina hemmamatcher, bekräftar bilden av att de lämnat pandemin bakom sig i centrala Tennessee. De får inte fylla hela arenan, men 33 procents kapacitet tillåts, vilket innebär snudd på sex tusen fans och de sex tusen fansen får det ändå att kännas, och se ut, som att det är fullsatt. Inte sedan mars förra året har jag befunnit mig i en lika stor folksamling – och inte heller har jag under de fjorton månader som gått sedan dess upplevt sådan eggande, kollektiv upphetsning; gränslöst saknad livsluft för den som tillbringar sitt liv i NHL-arenor.

Dag 3: Kör Interstate 40 – också känd som Music Highway – västerut och kommer efter knappt fyra timmar till Memphis. Där begick jag min debut som utforskare av den svårbegripliga södern den ångande heta sommaren 1992 och har sedan återvänt gång på gång under tre decennier. För att…ja, för Elvis. Och Mississippi, som flyter trög och mäktig nedanför sluttningarna precis väster om downtown. Och för en atmosfär – tung, sävlig men också djupt själfull – som bara finns i denna bedagade skönhet till metropol och åtminstone delvis förklarar varför den varit vagga för så mycket odödlig konst, främst i form av musik. Rock ’n’ roll, rockabilly, blues och soul kommer ju härifrån.
Nu har det gått ett tag sedan jag sist styrde in på Union Avenue – sju år tror jag det är – och somligt har förändrats. Bland annat är det, lätt upprörande, grundligt ombyggt runt Graceland – och plötsligt så begränsat med riktigt kitschiga souvenirbutiker på andra sidan Elvis Presley Boulevard att jag inte hittar en endaste flugsmällare med Elvis-motiv.
Men ändå. Memphis är sig likt, jag känner igen själva grundtonen direkt. Det där tunga och tysta och samtidigt besjälade som hänger mellan de slitna fasaderna i öde downtown-kvarter. Till skillnad från i systerstaden Nashville – idag en veritabel boomtown med sådan växtvärk att det formligen knakar i fogarna – har tiden liksom stannat i Bluff City. Att komma hit är som att komma till ett Amerika fastvuxet i ett annat, förflutet decennium. Helt följdriktigt utgörs vardagens soundtrack huvudsakligen av solkiga gamla dängor med BB King, Big Star, Rufus Thomas, Isaac Hayes, Howlin Wolf, Booker T. & The M.G’s och – allra mest – Elvis. Inte av samtidens stora hits.
En annan skillnad mot Nashville våren 2021 visar sig vara en större respekt för coronaviruset. Som fattigare och svartare än andra befolkningscentra i Tennessee har Memphis – ja, hela Shelby County – drabbats mycket hårdare av Covid-krisen och där de längre österut firade när delstatens republikanske guvernör, Bill Lee, häromveckan förkunnade att pandemin för Tennessees del är över grimaserade man klentroget vid Mississippi-deltats nordligaste kant. Här pågår den definitivt fortfarande och de lokala restriktionerna är därför betydligt strängare än de delstatliga. Munskydd är obligatoriskt inomhus, klubbarna på Beale Street – Memphis mer soul- och blues-orienterade svar på Nashvilles South Broadway – måste stänga redan vid 23.00 och bara några få åt gången får följa med på de guidade turerna ner till Jungle Room på Graceland – och in i Stax-museet på McLemore Avenue i ruffiga College Park.
Men i slänten ner mot Ol’Man River känns det säkert och tryggt. Så där sitter jag i den ljusa skymningen, som en annan Huckleberry Finn, och tänker på hur omöjlig södern är att få grepp om, med otäckt mörker och själfull värme och exempellös gästfrihet hoptvinnad i samma paradoxala giv, medan en rostig pråm stävar söderut i de leriga strömmarna, mot New Orleans – och sedan möter jag vännerna Åsa och Greg i lobbyn på The Peabody Hotel, den kanske mest civiliserade platsen på hela den nordamerikanska kontinenten, så perfekt för en immig dry martini att tiden stannar igen.






Dag 4: ”God said to Abraham, kill me a son…where do you want this killing done? Out on Highway 61”. Söderut längs Highway 61, ner genom Mississippi, är det omöjligt att inte nynna på Dylan-klassikern som skänkte denna vägsträcka sin moderna aura. Fast Blues Highway – som den också kallas – var sägenomspunnen långt innan han ledde in den i Gamla testamentet. Det var uppför denna asfalterade artär genom söderns mest brutala flackland hundratusentals afro-amerikaner under näranog ett sekel efter slaveriets avskaffande migrerade norrut, för att undkomma Jim Crow-lagar och det skoningslösa arbetet på bomullsfälten – och bland dem återfanns otaliga musiker med sikte på Memphis studios, skivbolag, nattklubbar och radiostationer. Några av dem blev sedermera världsberömda under namn som Howlin Wolf, BB King, John Lee Hooker och Bukka White.
Själv är jag på väg mot Clarksdale och korsningen där Robert Johnson sålde sin själ till djävulen mot löftet att han skulle bli bäste gitarristen i hela deltat – och om vad som händer just där berättar jag i en skröna – alias nöjeskrönika – imorrn lördag.
Under de 90 minuter det tar att köra dit intensifieras den där tunga atmosfären från Memphis gator och får en mer olycksbådande, sinister karaktär. Spöken rör sig över bomullsfälten som breder ut sig på bägge sidor om vägen. Plantage svischar förbi. Den mörka historien blir bara mer och mer närvarande, och påträngande, ju längre in i Mississippi man tränger. ”Hear the cracking of the whips”, som det heter i en annan Dylan-fresk om trakten. Och är det inte en bucklig pickup-truck jag ser i backspegeln, med kortklippta ynglingar på flaket, redo med baseboll-trän så främlingen som oinbjuden kommit till byn kan få sig en läxa…
Samtidigt: Landskapet är i all sin gistna dammighet förtvivlat vackert, det doftar magiskt av magnolia och med just Robert Johnsons ”Hellhound on My Trail” på bilstereon känns det som att jag kör rakt in i en förtrollad saga.
Själva Clarksdale, blueskulturens eget dvärglika Mekka, ser ut som en filmkuliss som lämnats att flagna i den obönhörliga sydstatssolen. Och om tiden stannat i Memphis går den baklänges här. Inget alls händer på Main Street – mer än att det rör sig lite diskret bakom gardinerna i ett fönster på andra våningen i ett fallfärdigt bostadshus.
Men de har ett fantastiskt museum tillägnat deltats kungar och drottningar, Roger Stolles Cat Head är en av världens bästa skivaffärer (att han heter Stolle i efternamn kan jag inte göra något åt…) och om Morgan Freemans klubb Ground Zero bara varit öppen hade jag kunnat avnjuta en av djupaste söderns bästa burgare där.
Sen väntar djävulen där uppe vid vägskälet där Highway 61 korsar Highway 49…







På vägen tillbaka norrut bullar bymolnen i fjärran upp sig som de bara gör i södern under de fuktiga eftermiddagarna, höga och väldiga, och som av en händelse råkar jag ratta in en kanal där Paul Simon sjunger sin ”Graceland”.

The Mississippi Delta
Was shining like a national guitar
I am following the river
Down the highway
Through the cradle of the Civil War

Corona-dagboken i New York, del 75

av Per Bjurman

Vid bordet i rundeln precis bortanför bardisken sitter legendariske skriftställaren Gay Talese och hans lika legendariska förläggare till hustru, Nan – med Neil Leifer, världens kanske mest prominente sportfotograf. De har just avslutat sina desserter och betalat notan och Gay, som stolt son till en skräddare alltjämt knivskarpt klädd vid 89 års ålder, sätter på sig en elegant filthatt och nickar vänligt åt vårt håll.
Tvärs över rummet slår sig thriller-författaren Carol Higgins Clark samtidigt ner vid ett solobord och det känns lite vemodigt för hon brukade alltid komma med mamma Mary, storsäljande författare av samma sort även hon, men hon gick dessvärre bort förra året. Carol ser dock lycklig ut när hon omedelbart får in ett glas vitt och hälsar på Jimmy Neary – den 91-årige värden som går rond bland borden och just avslutat en bullrande konversation med en generationskamrat jag tror varit federal åklagare i Brooklyn.
Själv har jag vapendragaren Peter Khoury från NY Times till bords, plus vänner jag inte sett på långt över ett år: Elaine’s gamla husfotograf Jessica Burstein och New York-institutionen Cindy Miller.
Neary’s – omhuldad inrättning på 57:e gatan sedan 1967 och home-away-from-home-substitut för många gamla stammisar när Elaine’s slog igen 2011 – har äntligen öppnat igen för första gången sedan pandemin bröt ut och det känns verkligen som en klassisk kväll uppe på den evigt saknade saloonen på andra avenyn och 88:e gatan.
”Alla” är där, martini-glasen gnistrar i de antika vägglampornas sken, euforin sprakar som elektricitet i hela lokalen och en ljuv känsla av overklighet dröjer kvar i hjärtat i flera dagar efteråt. Var jag verkligen där? Hände verkligen det? Minnesbilderna har en förtrollad lyster.
Det är inte bara ett tecken på att New York i största allmänhet är på väg tillbaka, vilket vi ju redan varit inne på i den här bloggen några gånger. Det är en jublande indikation om att civilisationen återvänt. Det som verkligen saknats i tretton månader. Det som verkligen sätter guldkant på storstadstillvaron. Det som verkligen gör livet värt att leva.




Nej, som framgår av åldersangivelserna i texten ovan är Neary’s ingen ungdomsgård. Precis som på Elaine’s drar jag många kvällar ner medelåldern ett par, rejäla hack – och då är jag sannerligen ingen spring chicken längre. Men det är nog – som jag också utgjutit mig om tidigare, vilket den kommer märka som klickar på en länk lite längre ner – den aspekt jag gillar allra bäst med utelivet i New York. Medan den svenska natten, i alla fall som jag minns den, huvudsakligen tillhör en yngre publik fortsätter new yorkers helt naturligt gå ut hela livet. Det är inte det minsta konstigt att 80- och 90-åringar sitter i barer vid 02.00 en vardagkväll.
Cindy Miller, ikonen jag har till bords denna kväll, är ett bra exempel. Exakt när hon föddes vet jag inte, man frågar inte en dam som henne om ålder, men det är ett tag sedan hon låg i sitt flickrum på övervåningen i familjens hus i Montclair i New Jersey och genom ett litet takfönster såg ljusen från Manhattan och bestämde sig för att hon en dag skulle dit och bli del av de ljusen.
Det blev hon också. Som få andra. I långt över ett halvt sekel har Cindy varit glamoröst inslag på Manhattans – och tidigare även Vegas – mest omsusade kvällsscener och det skulle aldrig falla henne in att sitta hemma och titta på tv en lördagkväll. Eller en tisdagkväll, för den delen.
Just därför har det här året, under den förbannade pandemin, varit en sådan exceptionell plåga. Hon tillhör ju i högsta grad en riskgrupp och har helt enkelt inte fått gå ut.
– Det har varit så fucking tråkigt att jag nästan slitit håret av mig, grymtar hon och smuttar på sin drink.
Men nu är hon, som alla andra old-timers vid Neary’s-borden denna kväll, fullt vaccinerad och kan leva som vanligt igen och ögonen, som sett så mycket, glittrar av hänförelse,
Det enda som får henne att sucka är misstanken att jag kommer skriva om henne igen.
Förra gången det skedde – i det här inlägget från 2012 – fick hon lite mer uppmärksamhet än förväntat.
Någon månad senare klev en svensk motivationstalare – heter det så? – in på Neary’s och frågade efter Cindy Miller, blev visad till hennes barhörn och gick dit och höll en utläggning om vilken ära det var att få träffa en sådan legendar.
Cindy nickade artigt och tackade för de vänliga orden, men när motivationstalaren försvann ut på toaletten vände hon sig till Duffy, New Yorks bäste bartender, och väste:
– Who the fuck was that and what the hell was he talking about?
– Jag tror, svarade Duffy, att han hade läst om dig i Pers blogg…
– Ah, that fucking Per!
Men vad göra några när vännerna är såna larger-than-life-karaktärer och historioerna så oerhörda?
Känsligt?
Jo, det kanske man kan säga, men också preskriberat och att hennes sedan länge hädangångne make John råkade vara bäste kompis med ökände maffiabossen Frank Costello – och att hon genom honom träffade människor och hamnade i miljöer de flesta av oss bara kan drömma om – kompenseras väl av det faktum att äldste sonen, som också heter John, idag är en av de högsta NYPD-bossarna (dessförinnan var denna förträfflige man stjärnreporter på ABC och CBS och hör till de få västerlänningar som träffat och intervjuat Usama Bin Laden, läs om honom här och här – och ja, John Junior gästar också Neary’s påfallande ofta).
Så vi skålar glatt och skrockar gott åt Jimmys historier om hur han som ung man i södra Irland vann en get (!) i ett parti poker och hur den geten genererade affärer som till slut tog honom till New York.
Det är verkligen en gloriös ikväll.
Som visserligen tar slut lite för tidigt. Precis som alla andra New York-krögare måste Jimmy just nu stänga redan vid 23.00. Det är i vanliga fall då vi i vårt sällskap brukar kliva in genom dörren.
Men ändå.
Civilisationen har återvänt.

P.S Här går det att se lite mer av Jessicas otroliga bilder från Elaines. Inte för att vara sån, men nummer 368 tycker jag är extraordinärt fin…

Corona-dagboken i New York, del 74

av Per Bjurman

What a difference a year makes, för att vränga till en av jazzikonen Dinah Washingtons största klassiker.
Det är plötsligt påsk igen och kontrasten mot senaste gången det var det – 9-12 april 2020 – kunde inte bli mer iögonenfallande.
Då var Covid-mörkret som mest kompakt i New York. Kurvorna för smittade, inlagda och döda peakade, Manhattan ekade tomt som en Hollywood-kuliss och ingen kunde frigöra sig från känslan att Metropolis skulle fasta i en evig långfredag, modell 1800-talet.
Ett år senare sjuder hela stan av hopp och framtidstro och iver att få påbörja The Roaring Twenties 2.0. Det kommer rusiga mail om inomhuskonserter i april (Patti Smith spelar till exempel akustiskt på City Winery 9 och 10 april!), merparten av de krogstolar som står till buds är upptagna även på vardagkvällarna och fina vårdagar formligen brusar livet i East- och West Village-kvarter som för inte alls länge sedan låg helt övergivna. En sen eftermiddag när jag och kompisen Malin kommer ner till Tompkins Square Park, den ruffiga och punkiga gamla parken i hjärtat av just East Village, är det så vi drar efter andan åt vilket folkliv som pågår, vilken elektrisk stämning som sprakar i solnedgången, vilken puls som plötsligt går att ana i själva livsluften.
– Det känns ju som vanligt igen, konstaterar vi häpna på en parkbänk medan skymningen tätnar i myllret och musik börjar dåna från barerna runt parken.
Nej, pandemin är alls inte över, lika lite som andra världskriget var över i samma stund som de allierade landsteg i Normandie, men den lokala mobiliseringen mot sjukdomen genererar en stark vision av att stävet på Higgingsbåtarna precis öppnats. Vi rusar om några ögonblick in över Omaha Beach. Krigslyckan har obönhörligen vänt.
I början av den här veckan utökades spannet för vilka som är berättigade till vaccin till alla över 30 – och från och med nästa ingår alla över 16. Det betyder att alla vuxna new yorkers som vill snart har fått både en och två sprutor och, åtminstone tills vidare, är skyddade mot den förbannade farsoten.
Så den här påsken ska vi, till skillnad från förra, verkligen fira återuppståndelsen – jag med ingenting mindre än hederlig gammal påskmust levererad av svenska succébutiken BonBon på Lower East Side.

Som sagt:
Vilken skillnad ett år kan göra.
• • •
Den oro som samtidigt dröjer sig kvar – inte utan fog, en kamp mot klockan pågår helt uppenbart mellan vaccinet och aggressiva Covid-varianter – kan komma att dämpas på ett helt nytt sätt alldeles strax.
För nu är det är helt klart att marijuana blir lagligt för personligt bruk i New York. Den demokratiska majoriteten i delstatskongressen röstade genom legalisering i tisdags och en dag senare ratificerades den nya lagen av Andrew Cuomo – alltjämt guvernör, trots en lavin av skandaler och krav på avgång från de allra tyngsta partivännerna, inklusive New Yorks bägge senatorer i Washington.

Det finns mycket att säga om NY Post, men fyndiga rubriker kan de sätta…

Tiotusentals som tidigare dömts för produktion, innehav, försäljning och bruk får sina domar upphävda retroaktivt – varmed många också släpps ur fängelse på momangen – och synnerligen välbehövliga skatteintäkter a 350 miljoner dollar (japp, dollar) per år förväntas.
Många jublar, framförallt bland progressiva och liberala. Amerikansk och svensk vänster skiljer sig åt på många sätt, men i ingen fråga är grundsynen lika väsensskild som i denna. Bland de röda här – om de nu kan betecknas på det viset – har legalisering av droger varit en sann hjärtefråga i över ett halvt sekel och numer handlar det inte bara om gräs. Man slåss för att alla slags droger ska bli lagliga – och har viss framgång. I Oregon är små mängder även av kokain, heroin och amfetamin sedan i höstas tillåtna för personligt bruk. Det finns, tror jag, ingen själsfrände i Sverige som ser det som annat än vansinne.
Själv rycker jag mest på axlarna åt nyordningen här i New York. Jag är inte särskilt intresserad själv, min marginella erfarenhet av ”pot” är ganska dålig, så jag håller mig nog även fortsättningsvis till bourbon.
Men det gläder mig att de mest ängsliga – som av en händelse ofta ”progressives”, de också – får ett nytt, lagligt sätt att lugna nerverna framöver.
• • •
Denna skärtorsdag begår klassiska baseboll-laget New York Yankees säsongsdebut på Yankee Stadium i Bronx – mot Toronto Blue Jays.
”Opening Day” där uppe är alltid ett lika säkert som älskat vårtecken – men i år känns den förstås mer betydelsefull än någonsin tidigare.
De 10 850 fans som släpps in – alltså 20 procent av publikkapaciteten – kommer inte blott att vråla av glädje över att få se Aaron Judge och de andra Bronx-bombarna live igen. De kommer framförallt delta i en ceremoni med vilken själva livet hälsas välkommet tillbaka.
Det blir en högtidsstund för hela New York.
Här är bloggaren för övrigt själv på ballgame i Bronx – och en pilgrimsfärd dit, till The House That Ruth Built, hör definitivt till de essentiella New York-upplevelserna.

• • •
Själv väcker jag uppståndelse bland amerikanska vänner när jag Facebook-jublar åt en försändelse med disktrasor från det gamla hemlandet.
– Vadå, är det något speciellt med svenska disktrasor, frågar de nästan stött.
Verkligen. De har usla disktrasor i USA, de duger inte till nånting, så en laddning Wettex livar upp nästan lika mycket som ett paket Ettan-stockar från Mysnus.
Nu gör jag inte annat än torkar diskbänk och bord hela dagarna – och fanns det bara en gnutta entreprenör i mig skulle jag hårdsatsa på en bred amerikansk Wettex-lansering.
• • •
Med det ber jag att få önska en glad påsk från New York City.
Till skillnad från för tolv månader sedan är den verkligen, verkligen värd att fira i år.

Corona-dagboken i New York, del 73

av Per Bjurman

Det bränner till när sjuksköterskan Juan trycker in sprutan i höger överarm – och aldrig har jag känt en lika ljuvlig smärta.

För ett år sedan, när pandemin växlade upp i New York och sjukhusen översvämmades av covid-patienter och det verkligen kändes som att världens undergång hotade, var just det här den desperata drömmen.
En vaccinspruta.
Vi blev dock upplysta om att det skulle dröja länge innan den förverkligades. Det tar vetenskapen många år att utveckla säkert skydd, mästrade de som alltid målar framtidsprognoser i mörkast tänkbara färger. Sluta hoppas, akta dig för grundlös optimism.
Likafullt går jag en morgon blott ett år efter krisens kulmen till Walgreens-apoteket i hörnet av 42:a gatan och Lexington, kavlar upp en T-shirt-ärm och får min första Pfizer-dos insprutad i systemet.
Lättnaden är berusande. Det känns som att jag tagit mig genom ett krig någorlunda helskinnad – i alla fall fysiskt.
Ja, nej, visst. Pessimisternas olycksbådande klagosång ringer i öronen nu också. Vi vet inte hur länge skyddet räcker, det kan finnas varianter vaccinet inte biter på, det är fortfarande möjligt att den som fått sina sprutor kan smitta andra, bär mask och håll avstånd även fortsättningsvis, sluta vara så hoppfull.
Men sorry olycksprofeter, det går inte att låta bli att vara glad och full av tillförsikt, för det där sticket i armen indikerar ändå att vi är på väg åt ett helt annat håll än vi var för ett år sedan.
Halleluja, faktiskt.
• • •
Vi har överhuvudtaget en stark förnimmelse av vår i New York City nu. Inte bara för att temperaturen stiger och naturen, som den nu är i asfaltsdjungeln, står i begrepp att explodera i klorofyll-extas. Det går även i mer metaforisk mening ana nära förestående pånyttfödelse i de ljumma vindarna. Renässans. Revival.
Tempot i massvaccinationen accelererar oavbrutet, större och större folksamlingar tillåts både utomhus och inomhus, öppettider förlängs, fler och fler elever går till skolan, någorlunda normal hustle and bustle tar form där ute.
I början av veckan signalerade till och med borgmästare DeBlasio – notorisk pessimist under det gångna året – hopp och beordrade 80 000 tjänstemän som jobbar åt staden att återvända till sina kontor i början av maj. Samtidigt talade han om en herkulisk ansträngning för att få de saknade turisterna att söka sig hitåt igen framåt sommaren.
Med all – eller en del, i alla fall – respekt för de maniskt ängsliga:
Snart kan vi förkunna att New York är tillbaka!
• • •
Biverkningar?
Nä.
I ett knappt dygn gjorde det lite ont i armen, som hade jag ett saftigare blåmärke, men värken klingade snabbt av och i övrigt kände jag ingenting.
Efter andra sprutan, som jag får i mitten av april, kan reaktionen tydligen bli kraftigare. Särskilt hos yngre – vilket det känns angenämt att räknas som, för en gångs skull – enär våra immunförsvar aktiveras på ett mer robust sätt. En kompis beskrev det som att han var ”laid up” i ett och ett halvt dygn, en annan som att hon hade ”en kraftig baksmälla”.
Värt det i så fall – som det var värt att kämpa en del för att alls bli född.
• • •
Vad beträffar alarmister i det här landet finns ingen som utmärker sig mer än University of Minnesota-professorn Michael Osterholm – att döma av namn och hemort svenskättling, till på köpet.
Han har ropat på vargen så många gånger, ständigt i allt gällare falsett, att det ter sig direkt förbryllande att stora mediebolag – inte minst det alltmer svåruthärdliga CNN – fortsätter ge just honom så mycket utrymme.
Att extremisterna på ena sidan i en ”fråga” ter sig stolliga – vilket de absolut gör i det här fallet – innebär inte att diton på andra sidan per automatik har rätt och förtjänar okritisk beundran, skulle jag vilja påstå.
Fimpa Osten i Minnesota, Anderson Cooper.
• • •
Drama, alltid detta drama – även nu, mitt under pånyttfödelsen.
En eftermiddag sitter jag i solen utanför det lilla fiket i kvarteret – det som öppnade två veckor innan pandemin utbröt men på något vis ändå överlevde – när det plötsligt börjar lukta brandrök.
Det visar sig snabbt att det brinner på högsta våningen i en av grannfastigheterna, ett sex våningar högt ”pre war”-hus, och det brinner ordentligt för FDNY utlyser ett ”All hands”-larm och plötligt har vi över 130 brandmän på plats och hela kvarteret står stil medan de klättrar uppför hastigt resta brandstegar och in i den bolmande röken.



Det är ”min” skrapa som syns genom röken och inte för att spridningsrisken förefaller ens marginell, men när man bor på 48:e våningen känns bränder på så nära håll olustiga. Larmet har gått i skrapan några gånger genom åren och hela idén med att bo högt tappat sin tjusning under kvalfyllda promenader ner genom trapphuset
Samtidigt är det betryggande att se hjältarna från FDNY in action. Det är ju otroligt vad de gör, på daglig basis, för människor de aldrig träffat. Jag blir alldeles tagen och kan inte låta bli att säga ”God bless you” till några stycken från Ladder 7 som pustar ut vid sin truck när den tidiga majbrasan efter en timme är under kontroll och vore det inte för att jag måste gå hem och jobba, och titta på hålen i taket i det drabbade huset från mitt eget vardagsrumsfönster, hade jag tagit rygg in på Bravest – ja, de hade nära till sin egen bar den här gången! – och bjudit på några öl.
• • •
– Hur blev du kontaktad för att få ditt vaccin, frågar en vän i Sverige.
Men det är inte så det går till här. Lediga tider läggs ut på nätet och först till kvarn av de som är berättigade kan hugga för sig.
Så sent som för en vecka sedan var det rent krig, tider försvann på mindre än en sekund och om de inte gjorde det fick man vara beredd att åka upp till någon obskyr klinik i Westchester vid tre på natten.
Hopplöst, inte minst för många äldre – de som verkligen behöver skydd. Men det har senaste dagarna blivit betydligt enklare, snart sagt varenda apotek i hela stan erbjuder doser från Pfizer, Moderna och Johnson & Johnson – den mest eftertraktade förstås, eftersom det räcker med en spruta – och jag känner knappt någon över 50 som inte fått ett stick i armen vid det här laget.
Nej, jag är inte omedveten om att ett av skälen till att vi fått upp takten på det här uppseendeväckande sättet är att USA underlåter att dela med sig av vaccin. Det är förstås inte bra – och argumentet att man bara följer logiken från säkerhetsdemonstrationerna på flygplan, när de säger man ska ta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra, håller inte tätt eftersom nya, farliga mutationer riskerar att uppstå ju längre andra delar av världen får vänta.
Men som privatperson kan man inte göra mycket åt den saken. Man tar den tid man tilldelas och man går lydigt och får sin spruta och mycket lite i livet har känts bättre.
Jag säger det igen:
Halleluja.

Corona-dagbok i New York, del 72

av Per Bjurman

Idag har det gått exakt ett år sedan tiden stannade i New York.
Det var sjunde mars 2020 – en lördag – corona-viruset tog strypgrepp om världens huvudstad och kastade oss in i den kris som fortfarande, 365 dygn senare, definierar nästan varje komponent i tillvaron.
Som alla andra minns jag exakt var jag var och vad jag gjorde när jag förstod att pandemin skulle komma att förändra allt – och jag har skrivit om det förr. New York Rangers och New Jersey Devils skulle spela hockey på Madison Square Garden och i den fullpackade backstage-hissen upp till pressläktaren under sena eftermiddagen plingade guvernör Cuomos State-of-emergency-proklamation plötsligt till i allas telefoner. ”Åh, jag vill inte vara här längre”, kved en kvinna. Men där stod vi och flåsade varandra i ansiktet, oförmögna att ta oss för med något annat. Förvirrade. Ängsliga. Skärrade.
Med facit hand känns det både som en välsignelse och en förbannelse att vi där och då, under pandemins själva linda, inte visste vad som väntade.
Å ena sidan blev det aldrig fullt så fasansfullt som vi befarade de första veckorna och månaderna. När jag läser vad jag skrev då, framförallt i den här bloggen, känns mycket främmande. Rädslan, ångesten, paranoian, vad vi trodde, hur vi tänkte. Ja, det VAR hemskt, de tidvis helt orimliga dödstalen försatte hela staden i ett högst befogat tillstånd av rå förtvivlan. Men det behövdes de facto inget fältsjukhus i Central Park och vi klarade oss med råge utan de 40 000 respiratorer panikslagna politiker ropade efter. Sjukhusfartyget USNS Comfort kunde skickas tillbaka efter att just ingen med vårdbehov förts ombord, humanitär katastrof utbröt inte på Manhattans gator. Livet, som det nu är, fortsatte – trots allt. Och nog hade det varit skönt om man haft de perspektiven lite tidigare och inte svepts med lika fullständigt i den uppjagade stämningen. Det gjorde mer skada än nytta att inte ens våga gå ut under några veckor, det var bara meningslöst slöseri med tid och energi att ägna timmar varje dag åt att desinficera varenda tingest som levererats eller hämtats utifrån.
Å andra sidan är jag glad att vi inte visste att vi fortfarande skulle befinna oss i den här omöjliga situationen ett år senare. Med restriktioner och munskydd och krav på social distansering. Utan normal vardag, utan nattliv, utan turister, utan allt som gör en storstad till en storstad: trängsel, trafik, myller, stök, liv, rörelse, väsen, fullsatta restauranger, utsålda konserter, packade biografer, vilda vernissage, proppfulla butiker, glittrande Broadway-shower, kollektiva målvrål på Madison Square Garden, köer till gatustånden där de säljer rostade kastanjer, rusning i tunnelbanan, sorl på fiken och vimmel i parkerna i den förtrollade skymningen.
Det tidsperspektivet hade inte gått att hantera, jag tror på fullt allvar jag klivit rakt ut i East River om jag vetat att jag skulle komma att leva i undantagstillstånd i ett år – and counting.

Resonemang av den typen går förstås att vända och applicera på nuet också.
Förmodligen är det bra att vi inget vet om framtiden nu heller – fast lite av motsatt anledning. Det vore förödande med föraningar om att det inte finns fog för den optimism och det hopp som faktiskt börjat sjuda här nu – och inte låter sig dämpas fastän sådana som amerikanske Tegnell, Tony Fauci, varnar för att den tredje våg som sköljer över delar av Europa kan drabba även Amerika. Inte bara krogarna har öppnat och kan servera fram till 23.00 (långt från 04.00, som vanligt – men nu är allting ett framsteg). Vi får gå på bio också. Större folksamlingar tillåts både inomhus och utomhus. Konserter och andra slags shower kan arrangeras för mindre skaror. De lokala NHL- och NBA-lagen spelar för publik igen. Och framförallt: Det börjar bli riktig sprutt på massvaccineringen. På väldiga Yankee Stadium i Bronx får människor just nu sprutor i armen dygnet runt, i mässhallen Javits Center i västra Midtown likaså – och fler sådana 24-timmarscentraler öppnar kommande vecka, bland annat på Citi Field i Queens. Jag räknar själv med att få min dos senast i början av april och den gångna veckan lovade ju president Biden ett hela nationen kommer kunna vara vaccinerad senast i maj.
Lite gammaldags amerikansk can-do-spirit är det svårt att inte uppfatta det som.
Så just känns det bra – och skulle det likafullt vara miserabelt även när vi skriver 7 mars 2022 är jag bara glad att jag inte vet om det.
• • •
Främmande känns det för övrigt också att läsa vad jag skrev om guvernör Cuomo för ett år sedan.
Då, när katastrofen först tog fart, framstod han ju, vilket jag envisades med att påpeka gång på gång, som vår egen Churchill i den långa, svåra covid-natten och det där ”New York Tough”-talet, med medföljande video, gick på repeat hemma hos mig i flera månader.
Men how the mighty have fallen.
Glorian hamnade på sniskan redan när arrogansen och matfullkomligheten och snarstuckenheten blev tydligare under sommaren och nu är karln så avskydd att den här sortens meddelanden pryder var och varannan billboard utefter motorvägar och genomfartsleder.

Han får inte bara kritik för hur han hanterade situationen på delstatens äldreboenden i våras – och hur han sedermera ljög om hur många åldringar som dog på grund av hans beslut. En storm av anklagelser om sexuella trakasserier har som bekant utbrutit också och kraven på att han ska avgå ekar dagligen över hela New York.
Ännu så länge vägrar herr politruken – ”jag är vald av människor i New York, inte av andra politiker”, mässar karln – men bara häromdagen grep delstatskongressen i Albany in och såg till att han fråntogs den nödrätt han sedan förra våren haft att ta enväldiga beslut om Corona-bekämpningen, så marken smälter under de dyrbara sulorna.
Om ett år?
Nej, då har vi en annan guvernör i New York.

Sida 1 av 38
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning, Elin Wieslander, Jonna Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB