Inlägg av Per Bjurman

Corona-dagbok i New York, del 54 (on the road)

av Per Bjurman

För att spinna vidare på den här krönikan från i lördags:
Det har inte bara blivit svårare att resa i USA under pandemin – det är inte särskilt roligt att göra det heller.
Flygplatser och tågstationer ekar ödsligt och har skurit ner på nästan all service som gör sådana inrättningar någorlunda tolerabla, nervösa resenärer bakom masker förhåller sig misstänksamt, för att inte säga med ren paranoia, visavi varandra – och sedan kommer man till destinationer som bara är urholkade spökversioner av det de ska vara.
Hotellen har inte heller mycket till service, de flesta restauranger och butiker och museer är stängda, gator och torg ligger öde och till och med sådana pålitliga good times-dynamos som Nashvilles South Broadway, gatstumpen jag ägnar huvuddelen av krönikan ovan åt, går på skärrad sparlåga.
I ljuset av det verkliga lidande pandemin orsakat, och de uppoffringar traumatiserad vårdpersonal gör, väger den sortens besvikelser givetvis lätt som luft, men under ett så här utdraget skeende kommer ofelbart stunder när perspektiven blir strikt själviska och personligen tycker jag den begränsade rörelsefriheten hör till de mer deprimerande aspekterna av det som aldrig tar slut. Hur mycket jag än älskar att bo i New York är det möjligheten att ständigt störta ut i spenaten och se Amerika – det jag alltid varit besatt av – som satt den verkliga guldkanten på alla dessa år i USA-exil. Jag har besökt alla delstater utom två – Hawaii och, något egenartat, Vermont – och minns nästan varje minut i rödvitblå kappsäck, särskilt längs de oändliga motorvägarna, med bultande hjärta.
Om jag var troende och bad till högre makter – mer än när det är kraftig turbulens under flygningar – skulle jag inte kunna låta bli att vädja om att åter få uppleva saker som de ska vara där ute.
Det ska vara stressigt och ont om utrymme och svårt att ta sig fram mellan terminalerna under mellanlandning på Atlantas monstruösa flygplats. Det ska redan på morgonen hänga en regelrätt dimma av stekos på en Denny’s strax utanför Omaha i Nebraska och i var och ett av de trånga båsen sitter tysta, bredaxlade långtradarchaffisar och karvar i vidbrända bacon-skivor medan Oak Ridge Boys sjunger om ”Elvira” på en radio nånstans i bakgrunden. Det ska myllra av flanörer längs Newbury Street i Boston en lördageftermiddag och kommersen sjuda i de små, pittoreska butikerna som radar upp sig i brownstone-längorna på bägge sidor. Det ska vara ringlande kö på Congress Avenue i Austin inför ännu en Dale Watson-spelning på Continental Club. Det ska vara bumper-to-bumper-trafik i de branta, ringlande stigningarna genom Black Hills i South Dakota, upp mot Mount Rushmore. Det ska bildas femdubbla led av turister runt gycklarna på Mallory Square i Key West under kontinentens mest spektakulära solnedgång. Det ska gnissla oavbrutet i vändkorsen när klassiska basboll-laget Cubs har hemmamatch på 109-åriga Wrigley Field i Chicago. Det ska eka av skrattsalvor och sorl och iskubernas klirr i glasen på en uteservering i den heta natten i Scottsdale i Arizona. Det ska vara normalt och avspänt och inte alls förenat med något ångestframkallande protokoll att, efter ett tolvtimmarspass längs Interstate 70, ta in på ett livfullt motell strax väster om Terre Haute i Indiana, käka en halvtorr kalkonmacka i den fullsatta baren och sedan lägga sig i den breda sängen och titta på NFL-drama.
Men så är det inte och så blir det uppenbarligen inte på länge och inget annat kan vi göra än att vänta på att det någon gång blir bättre.
En sorg.
• • •
Nu är det inte i första hand för nöjen, eller för att gå på museum, jag kommer till Nashville den här gången.
Det är för att bevaka den andra – och sista – debatten mellan Trump och Biden på Belmont-universitetet.
Fast…också det uppdraget artar sig till en påminnelse om att inget är som det ska.
Att bevaka presidentvalsdebatter brukade vara exalterande upplevelser. Häftiga adrenalinrusher. Nära tusen journalister från hela världen trängdes i fullknökade mediacenter under själva debatterna – och sprang sedan ner varandra för att komma nära kandidaterna och deras ”surrogates” i det så kallade spin-rummet. Det kändes som att, för några timmar, befinna sig vid världens absoluta mittpunkt.
Nu är det stökigt och bökigt – och avslaget.
För att alls få tillträde till Belmont-campusen krävs till att börja med att alla, inklusive ackrediterade mediarepresentanter, tar ett covid-test – och att det, förstås, är negativt.
Så precis som i Cleveland för drygt tre veckor sedan inställer jag mig morgonen innan på en lokal hälsoklinik, fyller i en bibba blanketter, ställer mig i kö med nervösa kollegor, får en lång tops uppkörd i båda näsborrarna och sätter mig i ett väntrum och avvaktar resultatet.
Dessbättre visar det sig även denna gång att jag inte är smittad, varmed jag får ett ett gult armband fäst runt handleden och det ska jag ha på mig tills alltihop är över – precis som på rockfestival i Hultsfred!


Dagen efter fortsätter böket med temperaturkontroller, ständiga påminnelser om social distansering, masker som måste bytas med jämna mellanrum och avspärrningar så omfattande och krångliga att den fem kilometer långa bilresan från downtown till media-garaget tar två timmar och kräver slughet värdig en stigfinnare i Borneos djungler.
Och det bara för att sedan få sitta i en hangar där inte ens en femtedel av plasterna är upptagna, eftersom världen inte längre reser till USA, och se på tv – och någon ”spin room hysteria” utbryter verkligen inte när moderatorn Kristen Welker satt punkt för ordkriget vägg i vägg. På grund av smittrisken har spinrummet helt enkelt avskaffats. Debattörerna hålls på behörigt avstånd från media och inga substitut-röster bussas på oss för att just spinna. Vi har bara att lämna våra rapporter och åka hem igen.
Val 2020 är på så många sätt bara Kval 2020.

Ingen kunde klaga på trängsel.

Reportrar i väntan på – ingenting.

SVT:s Washington-korre var i alla fall på plats.

Joe.

Själva debatten håller som bekant aningen högre nivå än väntat, och det är en liten lättnad, men att den – även av mig – beskrivs som ”civiliserad” beror ju bara på hur den ter sig i jämförelse med alla andra skitshower vi sett de senaste fyra-fem åren.
Minnena av Barack Obamas och John McCains dueller 2008 känns som de härrör från tider lika svunna som de Dawn Porter skildrar i sin färska Netflix-dokumentär om Bobby Kennedy.
• • •
Det är lite udda, det där med att Vermont fortfarande utgör en vit fläck på den privata USA-karten. Dit går det att köra från New York på bara några timmar, så det är ju egentligen bara att åka upp och bocka av 49:e delstaten.
Men planen är att först genomföra det avsevärt mycket större projektet Hawaii – och sedan fira full pott med en snabb tripp till, tja, Montpellier.
Intresseklubben antecknar, antar jag.
• • •
Det rapporteras ständigt att människor ”ute i landet” inte tar pandemin på allvar, så lite överraskande kan det ju tyckas att en sydstatsmetropol som Nashville befinner sig i ett så nedskruvat tillstånd – utan att nu vara föremål för tillnärmelsevis lika stränga restriktioner som exempelvis New York.
Men det är framförallt utanför de större städerna djup misstro mot coronavirusets farlighet, och myndigheternas rätt att införa begränsningar i vardagen, slagit rot – och det är utanför städerna läget nu, under denna höstvåg, börjar bli riktigt kritiskt.
Nashville, Memphis, Knoxville och Chattanooga – Tennessees stora befolkningscentra – har ingen dramatisk smittspridning, så att delstaten ändå räknas som en hotspot beror huvudsakligen på vad som händer på glesbygden.
Likadant visar en mer ingående studie av statistiken att det förhåller sig i regelrätta krishärdar som Wisconsin, The Dakotas, Montana och Idaho. Det är på landsbygden, där tillgången till vård alarmerande nog är som mest begränsad, människor smittas och blir sjuka
Så nä. Det hjälper inte, för att nu fortsätta på det själviska temat, att navigera bortom allfarvägarna heller.
• • •
Alaska?
Jo, dit blev jag och Pontus Höök, fotografen, faktiskt skickade 2008 – när Sarah Palin hade utsetts till John McCains vicepresidentkandidat.
Hennes hemstad, Vasilla, visade sig vara en håla i Alabama – fast med toppluva och grizzlybjörnar.
Det ska jag berätta mer om någon gång.
• • •
Att New York Post ger Donald Trump sitt offentliga stöd är inte mer sensationellt än att Norrskensflamman förespråkar röd politik.
Post ingår i samma Murdoch-imperium som Fox News, har uttalat konservativa opinionssidor och endorsar alltid republikanska kandidater – i staden, i delstaten och i nationen.
På samma har liberala bastionen Times i princip alltid förordat demokratiska diton.
Det är bara så det går till här.
• • •
Redan strax efter 20.00 på måndagskvällen, amerikansk östkusttid, stod det klart att Amy Coney fått den majoritet av röster hon behövde i senaten – och mindre än två timmar senare svors hon in vid en ceremoni i Vita Huset.
Ännu en gång gick det som en elektrisk stöt av fiendskap och osämja genom nationen.
Han som önskade oss alla att vi må leva i ”intressanta tider” pratade verkligen strunt.
• • •
När jag efter några dygn lämnar Nashville och kör mot flygplatsen möter jag Dolly Parton.
Hon hälsar från en jättelik billboard för Dollywood.
– Smokies are calling, förkunnar drottningen.
Ja, Smoky Mountains ropar verkligen, Dolly. Men jag får hörsamma de locktonerna en annan gång. Just nu finns det ingen poäng med att resa – ens hem till dig.

Corona-dagbok i New York, del 53

av Per Bjurman

I drygt femton år har jag haft henne mitt i blickfånget. Varje gång jag tittat upp från skrivbordet i mitt lilla burspråk har hon sträckt ut sig i sin fulla prakt precis utanför fönstret.

Empire State Building. Fyren I Midtown, riktmärket vi alltid kan navigera efter var vi än befinner oss. Den 443 meter och 102 våningar höga Art Deco-klassikern som ända sedan den stod färdig våren 1931 definierat Manhattans omsusade skyline. Tung birollsinnehavare i ett oändligt antal Hollywood-hits – från ”King Kong” och ”An Affair to Remember”, med Cary Grant, till ”Independence Day” och ”Sleepless in Seattle”.
Om en vardagsvy kan vara ett privilegium är jag i sanning lyckligt lottad.
Däremot har jag faktiskt inte åkt upp till observationsdäcket en enda gång. Jo, förr, när jag var i New York som tillfällig besökare, hände det förstås. Det var rentav en ritual under många år; jag tyckte inte att jag hade upplevt Manhattan på riktigt om jag inte tagit in hela underverket ur det alltid sinnesvidgande fågelperspektivet.
Behovet av att pricka av såna ”måsten” avtar dock dramatiskt när man blir bofast. För att inte tala om villigheten att utsätta sig för köerna och trängseln. Det är för turisterna, helt enkelt. Lika lite som stockholmare springer på Vasamuseet i parti och minut, och lika sällan som göteborgare skvalpar runt i Paddan, ränner permanenta new yorkers upp och ner i Empire State Building. Jag råkar dessutom bo på 48:e våningen så mitt begär efter spektakulär utsikt stillas på daglig basis.
Men på grund av pandemin varken kan, vill eller får människor resa hit längre. Besöksnäringen har upphört att existera och stans turistattraktioner ligger öde. Ingen trampar runt på Times Square och gapar storögt åt neon-kaskaderna, ingen tillbringar vardagseftermiddagar på museerna, ingen åker med häst och vagn i Central Park, ingen äter på Olive Garden – och ingen åker upp i Empire State Building.
Så när jag en dag läser att den ikoniska skrapan ändå har öppnat igen tänker jag att, tja, varför inte, och bokar en tid. Sedan traskar jag dit, får tempen kontrollerad vid entrén – det har blivit rutin överallt – och svischar sedan genom den lobby där folk brukar köa i timmar och tar ensam hissen upp till utsiktsdäcket på 86:e våningen.
Där befinner sig uppskattningsvis femton personer och vi håller oss alla på behörigt avstånd från varandra. Det känns underligt. Som att jag av något slags misstag får ha en nöjespark nästan helt för mig själv.
Och utsikten…ja, vid min gud. Det finns några vyer i världen inte ens den mest blaserade kan tröttna på och Manhattan uppifrån hör definitivt till dem. Jag har ju sett det här panoramat förr, många gånger och på en oändlig massa sätt, men drar ändå lätt omtumlad efter andan när jag kliver ut i blåsten.
Det är som att titta på något som inte ska kunna finnas – som flyttar fram gränsen för vad mänskligheten ska kunna åstadkomma. Detta var vildmark så sent som på 1600-talet. Sedan kom Henry Hudson seglande och hittade en av världens bästa ”naturliga hamnar” – och efter några generationer hade detta urbana monster tagit gestalt på vad som så tydligt från denna utkikspost bara är några futtiga kvadratkilometer.
I sanning ofattbart.
Nu råkar det dessutom vara en så gnistrande klar dag att man ser nästan hur långt som helst. Med lite fantasi går det rentav att ana Philadelphias skyline femton mil söderöver. Och så faller skymningen, varmed hela vidundret – staden såväl som toppen av skrapan – börjar glöda i ett förtrollat skimmer.

New Yorks, och landets, högsta skrapa återfinns återigen längst söderut på Manhattan.

Det omöjliga Midtown-klustret

Den ostliga vyn. Med East River – och där bortanför Queens och Brooklyn.

Solen över New Jersey

Chrysler Building är Manhattans allra vackraste skrapa. Men där finns inget observationsdäck.

Way out west

Mitt hus. Med cylindrarna. Där har jag suttit i femton år och tittat på Empire State Building. Här tittar jag åt andra hållet. Man kan bli filosofisk för mindre.

Kontoret. Madison Square Garden. Men The wooorld’s most famous arena har legat öde sedan i mars och det är så deppigt att jag inte vill tänka på det.

Bloggaren själv i skymningen.

Men min timme fyrahundrafemtio meter ovanför femte avenyn är inte bara en andlös skönhetsupplevelse i största allmänhet.
Att åka upp i Empire State Building nu, hösten 2020, känns också som en liten seger i kriget mot det förhatliga viruset.
När det höll New York i sitt mest skoningslösa grepp i våras, när liemannen rörde sig ljudlöst längs övergivna gator och avenyer, var Empire State Building det värkande känselsprötet mitt i traumat.
Så fort mörkret föll om kvällarna lystes toppen upp i rött – och det röda började sedan pulsera i samma takt som ett hjärta.


Det var som en mayday-signal till världen – och en bön om nåd.
De kvällarna hade jag inte kunnat drömma om att jag någonsin igen skulle stå på den där avsatsen, då dränkt i det diaboliska röda skenet, och hänföras av synen av Manhattan och floderna och Queens och Brooklyn och New Jersey och allt det andra.
Men nu gör jag just det och det är, som sagt, en seger.
Dock:
Inte förrän resten av världen återigen bildar timslånga köer i lobbyn och trängs i de vackra hissarna, och vi som bor här skyr hela kvarteret runt Alfred E. Smiths snart 90-åriga gamla skapelse, är allt som det ska igen.
Må den dagen komma snabbare än vi tror.
• • •
Det är nu inte mycket mer än två veckor tills USA går till val och på den demokratiska sidan har det senaste tiden börjat jäsa av segervisshet.
Varje dag hör vi om att Biden kommer att ta en jordskredsseger, i varje CNN-sändning sitter något nytt liberalt ”talking head” och förkunnar att även delstater som röstat republikanskt –eller snarare konservativt – sedan George Washington befann sig i målbrottet är ”in play”.
Jösses, finner jag det svårt att inte utbrista. Efter Brexit och Trumps seger 2016 är det obegripligt att någon alls törs lägga så stor vikt vid opinionsmätningar.
Det kan fortfarande gå precis hur som helst, den som tar något för givet riskerar en chock för livet när de första prognoserna börjar ticka in nästnästa tisdag.
• • •
Under de första 40 åren efter invigningen i maj 1931 var Empire State Building New Yorks högsta byggnad. Men 1972 övertog Twin Towers det prestigeladdade epitetet. Tills 11 september 2001. Då blev ESB i ett ödesmättat slag högst igen. Och förblev så tills de fick upp spiran på nya One World Trade Center – också känd som Freedom Tower – på södra Manhattan 2013.
Där, i det skinande torn som rests ur ruinerna av Twin Towers, finns också ett observationsdäck och även det har öppnat på nytt, men det undviker jag. Just där nere känns det olustigt ta sig upp på höjder för en vy som var det sista så många såg den där dagen för snart 20 år sedan.
• • •
Apropå valet var det en lisa att få återstifta bekantskapen med President Bartlet, CJ Cregg, Josh Lyman, Toby Ziegler, Sam Seaborn, Donna Moss, Charlie Young och de andra vännerna från ”West Wing” i veckan.

De – ja, de nu grånande skådespelarna som gestaltade dem – samlades i HBO:s regi på nytt för en ”remake” av episoden ”Hartsfield’s Landing” på en teaterscen i Los Angeles, allt som del av en kampanj för att befrämja valdeltagandet i ett land där bara 54 procent utnyttjade sin rösträtt för fyra år sedan.
Det var väl ingen sensation, men det värmde som sagt att ”möta” de gamla hjältarna igen – plus Sterling K. Brown som ersättare för avlidne John Spencer i rollen som Leo McGarry.
Samtidigt: En sådan påminnelse om hur det skulle kunna vara smärtar också.
Nej, jag fattar att verkligheten aldrig riktigt sett ut som i Aaron Sorkins fantasier, men bara ett litet större mått av civilisation, intelligens, moral, anständighet, finess och humor…vilken till synes ouppnåelig dröm.
• • •
Det konsortium som byggde Empire State Building mitt under brinnande depression i skiftet mellan 20- och 30-tal leddes av Alfred E. Smith – tidigare guvernör och förlorande demokratisk kandidat i presidentvalet 1928.
Han är idag en av de mest vördade historiska figurerna i New York City och varje höst föremål för legendariska välgörenhetsgalan Alfred E. Smith Foundation Dinner i Waldorf Astorias magnifika ballroom, främst känd för att den var fjärde år rymmer en mild ”roast” av de bägge partiernas presidentkandidater.

Den 75:e middagen i ordningen hölls för några veckor sedan och nä, det blev inte mycket till jubileum. Dels är Waldorf Astoria stäng för mångårig renovering, dels…ja, ni vet. Pandemi pågår. Men den genomfördes ändå, virtuellt, och både Trump och Biden bidrog med tal.
Ingen av dem var särskilt rolig, men det var vår dyre ärkebiskop, Timothy Dolan. Han konstaterade att ingen förstås minns valet 1928, mer än möjligen Biden – och att så mycket kanske inte är känt om Trumps påstådda tro men att han i alla fall fått liberaler att be till Gud mer än någonsin tidigare.
Han sa också:
– Alfred E Smith Foundation är en skattebefriad organisation. President Trump vet vad jag menar.
Ha!
• • •
Efter det omvälvande besöket på 86:e våningen inspekterar jag en annan turistmagnet i samma krokar.

Macy’s på Herald Square.
Där, i det som kallas världens största varuhus men inte alls är det – världens största varuhus heter Shinsegae och ligger i Busan i Sydkorea – brukar trängseln vara så hysterisk att IKEA i Kungens Kurva sista söndagen före jul jämförelsevis framstår som en stilla skogsglänta och det är inte folktomt nu heller, the show must go on och the almighty dollar sättas i rullning. Men det är hanterbart, jag tar mig ner i källaren utan att behöva stånga mig fram som en NFL-spelare i en huddle och kan i lugn och ro handla strumpor.
Det är angenämt. För mig. För Macy’s är det katastrof – och den katastrofen delar de med praktiskt alla som bedriver affärsverksamhet i New York. Utbudet är oändligt – och efterfrågan just nu minimal.
Så samma bön gäller i det avseendet: Snälla, kom tillbaka! Klogga igen gatorna och shoppa och förvandla Macy’s till ett zoo!
New York är inte New York förrän det sker.
• • •
Bio har ingen i den här delstaten varit på sedan i mars, men under lördagen meddelade guvernör Cuomo – han som vill utmåla sig som den store generalen som bekämpar covid-19 dygnet runt men mitt i krisen hunnit skriva en bok om hur duktig han varit – att biograferna får öppna igen, med väl tilltagen social distansering.
Undantaget:
New York City.
Logiken är svår att förstå. Bortsett från de heta zonerna i Brooklyn och Queens har vi lika låg smittspridning som resten av delstaten men herr commendante ska alltid statueras exempel just här och vi får väl vara glada att han inte lyckats hitta något sätt att begränsa utbudet av streaming-tjänster.
• • •
Winter is coming, som de sa i ”Game of Thrones”.
Den lär bli svår.
Man håll ut, det är bara 154 dagar till vårdagjämningen och vid det laget har vi tagit oss genom den här skiten.

Corona-dagbok i New York, del 52

av Per Bjurman

Vännerna Mark och Vanessa har en altan på övervåningen och den tornar över en allé av bakgårdar längs en vidsträckt, kantstött radhuslänga.
Där, på bakgårdarna, är det framåt skymningen ett liv och ett kiv. Brooklyn-stadsdelen Bushwicks unga grillar bbq-ribs, röker gräs och spelar hip hop- och r’n’b-hits så det dånar över hela nejden.
– Men på helgeftermiddagarna är det de äldre som har barbeque. Då får vi höra på Marvin Gaye och Aretha och Isley Brothers istället, berättar Vanessa medan Mark blandar salta drinkar.
Brooklyn är verkligen en helt annan värld än Manhattan och jag, som bara lämnat den smala ön mellan Hudson och East River några få gånger sedan i mars, blir helt tagen.
Bara Uber-resan, genom Midtown Tunnel och österut genom Queens och in i Greenpoint, Williamsburg och Bushwick, är en överväldigande upplevelse. Miljöerna – med sitt virrvarr av trånga gator, bodegas, caféer, bilverkstäder och människor av precis alla sorter – är så cinematiska, så fantasieggande, så suggestiva. Det känns som att vara inne i ”French Connection” och åka – eller som att se en solkig deckare, med den typ av privatdetektiv Mickey Rourke spelar i ”Angel Heart” som antihjälte, ta fysisk form. Det är särskilt fascinerande med ett lokalsinne så uselt som mitt. Jag har efter några svängar ingen aning om var jag befinner mig – bara att det verkligen inte är på Manhattan.
Att sedan sitta på den där altanen, med Empire State Building och de andra skraporna som fond i fjärran, och känna doften av bbq-os blandas med den av jazztobak medan Cardie B:s milt uttryckt skabrösa brottarhit ”WAP” fortplantar sig genom den kyliga kvällen…det är ännu en av de där sällsynta, ljuvliga stunderna när det nästan går att lura sig själv att allt är som vanligt. Och samtidigt som i en saga.

Rent allmänt är det annars inte så jättemuntert i just Brooklyn och Queens för tillfället.
Det är där, i vissa postnummerområden New York State påminner om varje morgon, smittspridningen tagit fart på allvar igen – och tvingat myndigheterna att drämma till med nya semi-lockdowns.
Särskilt alarmerande är situationen i Borough Park, hem för stora grupper ortodoxa judar och hasidics. Där ser många med skepsis på sekulära lagar och förordningar och när de nya restriktionerna förra veckan krockade med judiska högtiden Shemini Atzeret, och gudstjänster i vanligen fullsmockade synagogor helt enkelt förbjöds, övergick det som fram till dess varit spänning och friktion i regelrätta kravaller.
Rasande folkmassor hamnade i tumult med polis, munskydd brändes på gatorna och en journalist, själv ortodox jude, misshandlades så svårt att han måste föras till sjukhus.
Frågan är mycket känslig, religionsfriheten hör till de allra viktigaste grundbultarna i det amerikanska samhällsprojektet och inga politiker vill bli anklagade för att särbehandla etniska eller religiösa minoriteter. Men det är precis vad lokala ledare i de ortodoxa enklaverna menar att guvernör Cuomo och borgmästare de Blasio gör.
– Guvernörens språk är farligt och splittrande, han insinuerade att ortodoxa judar ensamma är ansvariga för att smittspridningen tilltar i New York, säger Simcha Eichenstein, ledamot av delstatskongressen.
Även det romersk-katolska samfundet, som har inte mindre än 210 kyrkor i Queens och Brooklyn, protesterar kraftfullt mot inskränkningar i mötesfriheten.
Myndigheterna har dock framhärdat, restriktionerna i det som kallas ”hot spots” kvarstår och i måndags slog de Blasio fast att den pågående veckan blir ”avgörande”.
– Om vi alla hörsammar de här påbuden kan vi vi förhoppningsvis hamra ner denna ”spike” och återgå till de regler som gällde i september, hette det.
Slik optimism är svår att ta till sig efter de här åtta månaderna, men vi kan ju hopppas.
Det vore fantastiskt om alla kunde njuta av Brooklyns magi – och få låtsas att allt är som det ska.
• • •
I våras var den rätt så gigantiska fastighet jag bor i, komplett med drygt 800 lägenheter, snudd på övergiven och uppmaningarna om att hålla social distans i exempelvis hissarna lätta att följa. Blott två personer fick uppehålla sig i samma hiss men jag var nästan alltid själv – och rätt så glad för det.
Vid det här laget har de flesta av de som flydde när krisen exploderade på Manhattan dock återvänt och allt är mer komplicerat. Det blir köer i lobbyn, att komma upp och ner i rusning tar ibland lika lång tid som att promenera tjugo kvarter till Madison Square Garden, och frustration pyser på samtliga 57 våningsplan.
Därför har nya regler införts. Vi får vara fyra i samma hiss nu. Mer praktiskt – men att hålla nödvändigt avstånd till tre andra på den synnerligen begränsade ytan är lika lätt som att fickparkera en långtradare på Västerlånggatan i Stockholm.


Om det inte vore för att jag inser att den här problematiken måste lösas om denna vertikala utopi till stad någonsin ska fungera igen hade jag gått omkring med det här budskapet, från ett hemmagjort klistermärke hittat på en dörr i East Village i våras, tryckt på en T-shirt – och krävt egen express-service!

• • •
En annan kväll sitter jag återigen utanför kvartersbaren Bravest, den här gången med fellow Borlängebon Johan, och ser plötsligt hur en bil kommer vrålande i säkert 90 knyck längs andra avenyn, kör mot rött i den hårt trafikerade korsningen vid 38:e gatan, gör en halsbrytande gir för att undvika en krock precis i höjd med oss – bara för att istället braka rakt in en korsande bil vid 37:e.
Föraren, av allt att döma biltjuv, sliter upp dörren, hoppar ut, springer bort mot första avenyn och har för länge sedan försvunnit när blåljusen några minuter senare dyker upp för att ta hand som vad som tycks vara ett svårt skadat offer i bilen han rammade.
Det är en chockerande upplevelse. Ingen film eller tv-serie har någonsin lyckats återge ljudet av en verklig bilkrasch. Skriket i däcken, det våldsamma braket, det skärande gnisslet från metall som skrynklas ihop, glaset som krossas…fy fan. Mycket lite är dessutom obehagligare än sådana plötsliga påminnelser om hur skör tillvaron är – och hur slumpmässigt den kan slås i kras.
Men likafullt: Strax har vi glömt och är djupt inbegripna i en ny utläggning om de bästa barerna i Dallas och Fort Worth – trots att blåljusen fortsätter blinka i kvarteret intill.
Det är vad 2020 gjort med oss alla.
Vi har blivit så vana vid det orimliga och absurda, tvingats gå med på att så mycket extraordinärt normaliserats, att ingenting gör intryck längre.
Jag menar, tidigare samma dag ser jag ett demonstrationståg svischa förbi på Park Avenue – på cykel. ”Shut it down”, skriker de ivrigt trampande deltagarna och menar då hela fan. Samtidigt är den nyligen Covid-sjuke presidenten föremål för något slags läkarundersökning, live, på Fox News – efter att i en radiointervju med Rush Limbaugh strax innan ha fyrat av uttrycket ”fuck”. En person som anklagas för att hysa värderingar till och med de som levde på bronsåldern hade sett som väl antika sitter i senatsförhör om huruvida hon är lämplig ersättare för Ruth Bader Ginsburg i Högsta domstolen. Broadway strålkastare förblir släckta åtminstone tills i maj, meddelar New York-teatrarnas intresseorganisation. Hasidics i Brooklyn slåss med polisen, fåfänge Andrew Cuomo släpper mitt i krisen en bok, vi har bara veckor kvar till ett val som hotar att sluta i våldsamheter, grannar hamnar i högljutt bråk i lobbyn om masker, milismän i Michigan stoppas innan de hinner kidnappa guvernör Whitmer och rapporterna om eskalerande brottslighet i New York sköljer över oss dag efter dag; någon knuffas ner på tunnelbanespåret på Upper East Side, en annan helt oskyldig knivhuggs på öppen gata i East Village, high end-butikerna i Soho utsätts för dagliga stöldattacker och till och med Rick Moranis – han som spelar nörden i ”Ghost Busters”! – blir överfallen utanför sin bostad på Upper West Side.
Allt är ett enda clusterfuck och en blodig bilkrasch på buckliga andra avenyn har snart glömts bort.
• • •
Sorg:
Oyster Bar, den 107-åriga institutionen på Grand Central tvingas stänga – bara veckor efter att äntligen ha öppnat för första gången sedan i mars.
– På grund av pandemin har vi helt enkelt för få gäster. Det går inte, meddelar restaurangen.
Man hoppas kunna öppna på nytt någon gång i ”framtiden”, men kan inte säga när och inte lova bestämt.
Det är heartbreaking.
Som en god vän mailar: Det är ju inte en restaurang – det är ett konstverk.
• • •
I måndags var det Columbus Day i USA, men den regnade bort, i alla fall här i New York, och lika bra var kanske det.
Som vi som följde ”Sopranos” lärde oss redan när den epokgörande serien sändes är den röda dag som föräras Christopher Columbus påfallande kontroversiell.
Där många italiensk-amerikaner, i synnerhet äldre, ser den som en dag då deras kulturarv och bidrag till den amerikanska drömmen hyllas ser andra att en brutal kolonisatör som utsatte den amerikanska urbefolkningen för onämnbara övergrepp glorifieras.
Den senare uppfattningen har vunnit mark det senaste decenniet, så lagom till årets Columbus Day såg guvernör Cuomo – själv så mycket Italian-American man kan bli utan att stå staty på Mulberry Street – till att ett minnesmonument över Mother Cabrini istället restes i Battery Park längst ner på Manhattans sydspets.
Mother Cabrini var en Italien-bördig nunna som verkade i bland annat New York och Chicago i slutet av 1800- och början av 1900-talet och idag ses som helgon i den romersk-katolska kyrkan.
– Att minnas henne och vad hon stod för är ett bättre sätt att hedra vårt arv, menar guvernören.
Det låter inte ovettigt, men det lär ändå dröja innan Columbus Day blir Mother Cabrini Day. Många delar fortfarande Silvio Dantes och Tony Sopranos uppfattning…
• • •
I Brooklyn blir det mörkt, bbq-röken skingras och kidsen på bakgårdarna stänger av Cardi B-hitsen; de har ju grannar som ska upp och jobba.
Ännu en dag i undantagstillståndet 2020 är över.

Corona-dagbok i New York, del 51

av Per Bjurman

Sitter en kväll vid ett litet bord på trottoaren utanför Bravest – min kvartersbar på andra avenyn – och tittar på tredje NBA-finalen mellan LA Lakers och Miami Heat.
Den nu sju månader långa covid-krisen har tvingat fram ny kreativitet hos New Yorks näringsidkare och under sensommaren lyckades vännerna på Bravest – en brandmansbar; ägd, ombesörjd och frekventerad av stolta FDNY-anställda – installera ett flertal tv-skärmar utanför fönstren, så att gästerna precis som i vanliga fall kan se de stora matcherna i alla proffsligorna över några öl; huvudsyftet med inrättningar som denna.

Ville jag skulle jag kunna gå in och följa LeBron James konster under korgarna på betydligt större skärmar istället, för sedan månadsskiftet har restaurangerna även här i stan tillåtelse att fylla 25 procent av sina bord – förutsatt att gästerna går med på att få temperaturen kontrollerad, fyller i alla uppgifter på en app för eventuell spårning och undviker att hänga i baren.
Det är helt okej, jag har redan utnyttjat denna nya underbara möjlighet ett par gånger, men trots att det hunnit bli lite kyligt i de här trakterna råkar det vara en fin kväll, så jag knäpper tweed-blazern och sitter kvar under bar himmel. Jag trivs där. Och det är jag inte ensam om. Utomhus-konceptet har blivit en sådan succé att borgmästare de Blasio nyligen permanentade de tillstånd för trottoar- och uteserveringar som beviljades i somras. Vi ska, om vi vill, kunna sitta ute och äta och dricka året runt. Lär bli intressant under de brutala vinterstormarna i januari och februari, men det talas redan om tältkontsruktioner och värmelampor och tja, det kanske är dags för en första new yorksk julfest i snödrivor om ett par månader.



Nu ser jag Heat reducera finalserien – Lebron har en sällsynt flopp till kväll; han står för åtta mer eller mindre grava felpassningar – och reflekterar över hur mycket som hänt sedan jag började skriva om corona-krisen i New York i den här bloggen.
Ett halvår senare har jag rentav svårt att dra mig till minnes exakt hur det faktiskt var under pandemins första tid. Hur overkligt allt kändes. Hur skärrade vi var. Hur New York på bara några få dygn förvandlades från sprakande elektrisk världsmetropol till stum spökstad där inget annat hördes om nätterna än ambulansernas sirener.
Idag är situationen helt annorlunda. Verkligen inte normal, nej. De stora kontoren förblir sparsamt befolkade så de kvarter där kontor dominerar – exempelvis finansdistriktet på södra Manhattan – ligger alltjämt öde. Vi har heller inga turister eller affärsresenärer på besök, så merparten av hotellen är fortfarande stängda och den verkligt myllrande trängsel de, besökarna, alltid hjälper till att skapa i betongdjungeln får vi fortsätta sakna. Tillika stänger allting redan vid midnatt och därefter består såväl Manhattan som övriga stadsdelar av mörka mean streets man helst undviker. Och yes – maskerna är fortfarande obligatoriska.
Men flera månader i rad har smittspridningen i New York City, liksom i resten av delstaten, legat under eller strax över en procent och dödstalen är konstant låga. Jo, några hotspots har precis blossat upp i Brooklyn och Queens och där kommer myndigheterna av allt att döma slå till med lockdowns igen, men inte ens i de kvarteren är läget tillnärmelsevis lika kritiskt som i våras. Livet pågår ändå. Ingen panik råder. Det vi går igenom känns hanterbart. New York kommer förmodligen inte gå under.
Vintern kan ändå bli tuff, någon form av andravåg sveper säkert genom stan innan jul, det får vi nog vara beredda på – men vi har utan tvekan det värsta bakom oss här.
Så jag beställer in en öl till i den svala oktoberkvällen och skålar tyst för mig själv.
Det kommer bli alright till sist.

• • •
Hockeyns Stanley Cup-slutspel är nu över och därför kommer jag inte vara upptagen med grannbloggen – alltså den gloriösa NHL-bloggen – på daglig basis.
Följaktligen:
Dags att skaka liv i den här bloggen ännu en gång.
Precis som tidigare ämnar jag med ojämna mellanrum lämna personliga små rapporter om New York, corona-krisen, valrörelsen och vad som nu kan tänkas bli aktuellt.
Häng gärna med om du har lust.
• • •
Valrörelsen, ja.
Med 29 dygn kvar till valdagen känns det som att hela landet följt Alice i Lewis Carroll-romanen ner i det berömda kaninhålet.
Debatten i Cleveland förra veckan framstod som kulmen på det kaos som eskalerat hela sommaren, värre skulle det enligt många inte kunna bli – men den var ju bara prolog.
Sedan dess har Vita huset – vanligtvis ett regelrätt fort, rustat att för att eliminera alla slags hot – blivit skådeplats för ett klassiskt covid-kluster och presidenten himself testat positivt, insjuknat, körts till sjukhus och återvänt till 1600 Pennsylvania Avenue fast han fortfarande är sjuk.

Det är ofattbart.
Scenerna från måndagskvällen, när Marine One – presidentens helikopter; inte inblandad i ett lika ikoniskt ögonblick sedan Nixon avgick för 46 år sedan – landade på södra gräsmattan och Trump, nu svår att se som något annat än en super spreader, hoppade ur och tog sig upp på Truman-balkongen, demonstrativt lirkade av sig munskyddet och gjorde honnör…ingen som såg det live kommer att glömma vad hen gjorde, det var verkligen en sådan sekvens.

What’s next, som en fiktiv president brukade fråga.

Ja, vi har som sagt 28 dagar kvar tills vallokalerna öppnar tidigt i ottan 3 november och det känns som precis vad som helst kan inträffa innan dess.
• • •
Klassisk 2020-åkomma, omöjlig att ens föreställa sig tidigare i livet:
Skavsår bakom öronen.
Men så är det också, räknade jag just ut, 208 dagar sedan jag senast gick ut genom dörren utan munskydd.
Tur jag numer har några roligare varianter att piffa upp tillvaron med vid festligare tillfällen.



• • •
Vita huset ser mäktigt och rymligt ut på håll, men jag har varit där några gånger, ackrediterad för Aftonbladet, och kan meddela att det interiört tvärtom är förbryllande trångt och ont om svängrum – samtidigt som ett gytter av människor oavbrutet flänger och far i alla riktningar.
Så är det någonstans en smittbärare kan orsaka ett rejält kluster är det verkligen där.
Ojvoj, som det brukar heta i den andra, ovan nämnda bloggen.
• • •
Covid är inte den enda smitta barer i kvarteret vill undvika, som synes.

• • •
När turister och andra slags besökare kan återvända till New York är fortfarande en obesvarad fråga, tyvärr.
Viruset rasar ju alltjämt tämligen okontrollerat i andra delar av landet och 32 delstater – inklusive Florida, Nevada, Texas och hela djupa södern – återfinns på guvernör Cuomos svarta lista.

Den som reser hit från någon av de regionerna måste underkasta sig två veckors sträng karantän – och till skillnad från när restriktionerna infördes i somras har myndigheterna nu lyckats införa ett effektivt kontrollsystem och ser till att reglerna efterlevs.
Likadant är det för resenärer från Europa och stora delar av övriga världen. Om du som läser det här kom hit nu, och inte kunde bevisa att du har essentiella ärenden, skulle du också tvingas börja med två veckor i isolation – på hotellrummet eller hos den du besöker.
Få vill eller kan inleda en New York-vistelse på det sättet, har jag en känsla av.
Men, tja, någon gång blir det ju bättre och var så säker:
Vi saknar er, vi kan inte vänta tills ni kommer och hälsar på igen.

Corona-dagbok i New York, del 50

av Per Bjurman

Det har viskats om dem ända sedan mars och april, när vi satt och hulkade i rigorös lockdown, men först nu – en natt som råkar bli senare än någon annan natt i New York blivit sedan pandemin bröt ut – ser jag en med egna ögon.
En speakeasy.
Alltså en lönnkrog – ett etablissemang som serverar alkohol utan tillstånd, på tider när det är strängeligen förbjudet. Inomhus. Jo, inomhus. En verkligt bestämd no-no i Andrew Cuomos rike.
Kvällen börjar dock helt oskyldigt med middag på Upper West Side med kompisen Pete, nyhetsredaktör på New York Times och fellow Elaine’s-stammis från förr.
Där, på Manhattans övre västsida, befinner jag mig sällan ens i normala fall – jag är en hängiven east side-snubbe, ständigt sur över att ”kontoret” Madison Square Garden inte ligger på rätt sida av ön! – och under corona-krisen har jag knappt ens tänkt på stadsdelen. Dumt, visar det sig. Efter en inspirerande promenad genom Central Park-myllret i den tidiga kvällens nästan guldskimrande solsken hämtar jag upp Pete och går till hans stråk på Columbus Avenue och där är faktiskt helt underbart. Fullsatta uteserveringar ringlar sig på bägge sidor om körbanorna norrut, kvarter efter kvarter, liksom längs sidogatorna, och hela nejden sjuder av liv.
Och jag som tyckte vi kommit så långt hemma på andra avenyn…
Pete och jag äter på en lysande indisk restaurang – räkorna i curry hör till de godaste någonsin! – och går sedan vidare till en mer renodlad bar och blir sittande utanför den i den heta kvällen och talar över kalla Heineken om samma saker som alltid: Gamla Elaines-minnen, gemensamma bekanta, New Orleans, böcker, baseboll och ännu mer Elaine’s-minnen.






Men strax före elva är det last call. Då måste uteserveringarna stänga och eftersom krögarna inte får släppa in gästerna genom dörren är det bara för att New York att gå hem och lägga sig på ett klockslag då kvällen normalt inte ens har börjat. Som sagt, Borlänge har senare vanor än ”Världens huvudstad” för närvarande.
Det är då, när vi strosar österut längs den öde 72:a gatan i väntan på att en ledig taxi ska komma så jag kan ta mig tillbaka till östra Midtown, vi råkar se den.
Lönnkrogen.
Exakt var den ligger och vad den heter kan vi lämna därhän, golare får ju inga polare, men rör man sig på Upper West är den inte särskilt svår att hitta för baren i fråga smyger inte precis med sin illegala verksamhet. Tvärtom, det hela känns förbluffande flagrant. Dörren står öppen, musik dånar, gäster strömmar in och ut.
– Hur är detta möjligt, undrar vi.
Pete har dock ingen lust att undersöka saken närmare och går hem, men jag blir nyfiken, och den där kalla holländska ölen har dessutom väckt ett inte helt okaraktäristiskt trots visavi Cuomo och hans strikta regler, så jag smiter in.
Det visar sig att det är ganska glest mellan gästerna i baren på gatuplanet, men en brant trappa leder ner i en källare och i den källaren har de helt uppenbart en nattklubb. Musiken och skriken och allsången går inte att misstolka.
Dit vågar jag mig dock inte, SÅ mycket nederländsk sturskhet har jag inte fått i mig. Istället sätter jag mig i ett avskilt hörn i baren, pillar av mig ansiktsmasken och frågar bartendern om det verkligen är så att jag kan beställa en öl av honom. Det kan jag – och tar in en Stella på fat (Beneluxland som Beneluxland, liksom…)
Sedan sitter jag där och försöker förstå vad som händer. Bartendern har inte den typ av uppsyn som inbjuder till mer djuplodande frågor i ett så känsligt ämne, och när jag sms:ar lite för mycket med Pete istället för att dricka kommer han fram och ställer misstänksamma frågor om allt är okej, som vore jag utsänd av Cuomos utskänkningsmyndighet, så jag får aldrig någon klarhet i hur den otillåtna verksamheten kan pågå inför öppen ridå – men en annan kompis jag messar med hävdar att barägaren måste ha en deal med sitt lokala NYPD-precinct för annars skulle ordningsmakten omedelbart göra razzia och stänga stället, och kanske är det så.

Kittlingen i att vara olydig mot vår nanny i Albany klingar för min del av rätt snabbt, det är ingen särskilt trivsam bar och det finns trots allt fortfarande goda skäl till att normalt krogliv inte är tillåtet, så efter en timme går jag, utan planer på att någonsin återvända.
Men nu har jag sett min speakeasy och är glad för det.
• • •
Det dröjde ändå längre än jag trodde, det är ju bara 95 dagar kvar till tredje november nu, men under torsdagen – när vi som av en händelse också fick veta att det senaste kvartalet var den amerikanska ekonomins sämsta i historien – började Trump slutligen argumentera för att valet i höst borde skjutas upp.
Det beslutet kan han inte ta själv, inte med mindre än en militärkupp. Kongressen har all makt i den frågan och inte ens en så skrupelfri justitieminister som William Barr kan göra något åt den saken.
Men som åtskilliga påpekat senaste dygnet var syftet med utspelet förmodligen inte heller att bokstavligen få valdagen framflyttad. Snarare att redan nu börja underminera trovärdigheten i ett oundvikligt valresultat. Trump vet, säger dom, att han kommer åka på en jordskredsförlust – till och med i detta uppfuckade tidevarv är det morsning och goodbye för den som sitter i Ovala Rummet under tidernas sämsta kvartal – och har bestämt sig för att sabotera hela processen.
Inom kort kan vi, enligt samma bedömare, förvänta oss att konservativa ”kommentatorer” på Fox New och sociala medier börjar hamra in samma budskap – och att supportrarna på presidentens beramade rallyn framöver skanderar ”Delay the election, Delay the election, Delay the election”.
Ja, fy satan. Vad som än händer lär en regelrätt mardröm vänta i november.
• • •
Värmeböljan vägrar släppa taget och Det Stora Äpplet är nu lika söndergrillat som den varma macka en kompis – vi kan kalla honom Lance – en gång stoppade in i ugnen och sedan somnade ifrån.
Det går, faktiskt, knappt att vara ute. Allra minst med obligatoriskt munskydd.



Men kanske släpper det i början av nästa vecka, för då finns tydligen risken att ännu en tropisk storm – Isaias, just nu en kategori 1-orkan i höjd med Bahamas – stävar upp längs östkusten och träffar NYC bull’s eye.
Bring it, säger jag.
Vi bryr oss fan inte längre!
• • •
Apropå munskydd har jag skaffat några nya, mer stylish modeller.

En helt ny mode-gren har de facto tagit form runt denna accessoar, men det får ni ta och läsa mer om i en krönika som publiceras på Aftonbladets nöjessidor på lördag.
• • •
I helgen startar hockeyligan NHL om efter att ha legat i träda sedan mitten av mars och dess stundande slutspel, Stanley Cup, kommer pågå till början av oktober.
Det betyder att jag får knappt med tid framöver, för det är en verksamhet jag hårdbevakar åt denna tidning, inte minst i grannbloggen, och risken finns därför att det blir färre inlägg här.
Men då och då ska jag ändå försöka hålla även denna gryta kokande, för det är ju fortfarande inte det riktiga New York jag bor i. Det är coronans New York.
Tills vidare säger jag och månen som hänger rund över Manhattan dock – so long.

Corona-dagbok i New York, del 49

av Per Bjurman

Temperaturen har sjunkit ett par grader sedan måndagens knockout-notering a’ 98 Fahrenheit – vilket motsvarar 37 friska Celsius-plus.
Men i gengäld stegrar luftfuktigheten, så det känns precis likadant och dagarna förblir pretty outhärdliga
Vanliga år överlever man såna här värmeböljor genom att smita in på biografer, barer, museer och varuhus – alla institutioner perfekt tempererade med konstgjord a/c-kyla.
Men under pandemins sommar går inte det. Biograferna, museerna och varuhusen är stängda och barerna får bara servera gäster utomhus. Går man ut får man helt enkelt finna sig i att ha det som Mookie, Radio Raheem, Da Mayor och de andra i Spike Lees ”Do The Right Thing”.
Den stillastående hettan i ravinen av skrapor trycker en mot asfalten, den ångande luften är som ett blött täcke runt kroppen, det obligatoriska munskyddet klibbar runt truten…
Själv får jag en dag för mig att det måste vara lite drägligare ute på ”sjön”, så jag hoppar på East River Ferry vid 34:gatan och sitter under en knapp timme på övre däck medan vi kryssar oss söderut, mellan små terminaler i Queens och Brooklyn, för att till slut landa vid Wall Street-piren.
På det däcket hade det under normala omständigheter varit fullsmockat, för turisterna använder gärna East River-färjorna för billig, lysande sightseeing. Men – vi har ju inga turister i år. Inga från Europa, inga från Asien, inga från resten av USA, inga från någonstans. Det börjar till exempel bli väldigt länge sedan den klassiska SAS-kärran från Arlanda landade ute i Newark och skickade sin 13.00-last a’ några hundra förväntansfulla svenskar genom den på senare år allt barskare passkontrollen där ute.
Så jag kan breda ut mig nästan som jag vill. Det är bara jag, några skiftarbetare från sjukhusen på första avenyn och en liten Brooklyn-familj på väg från sommarens första Manhattan-besök som löst biljett. Så mycket svalka och fläkt vet jag inte om vi får, luften är för het, men det är ändå en behaglig liten utflykt. Precis som i bilen genom Utahs, Nevadas och Kalifornien öknar förra månaden går det ute i de ärtsoppsgröna East River-vågorna, på lite avstånd från landbacken, att lura sig själv att allt är som vanligt. Det ser ju så ut. Inget – mer än avsaknaden av uppspelta turister – skvallrar om att pandemi pågår, att livet i New York satts på undantag, att merparten av gatorna i betongdjungeln på bägge sidor om floden ligger öde. Tvärtom är allt sig likt – och kittlar lika mycket som vanligt. Den overkliga vyn över Midtowns skyline, den klassiska Pepsi-skylten i Long Island City på nära håll, de överraskande starka dyningarna från en pråm som stävar norrut i de strida strömmarna, de filmiska industri- och hamn-miljöerna längs Brooklyn-”kusten” och känslan att glida in under de tre broarna: Williamsburg Bridge, Manhattan Bridge och Brooklyn Bridge.
Brooklyn Bridge är ju den stora klassikern, ett sant mästerverk till bro, men ruffigare, mer ”industriella” grannen Manhattan Bridge ligger mig nästan varmare om hjärtat. Den rymmer både tunnelbanespår och vägbanor och att befinna sig precis nedanför när The Q Train dundrar ut på rälsen, samtidigt som ett par långtradare möts i vardera körriktning, är som svepas in i en scen i en Fritz Lang-film.









Efter landstigningen vid Wall Street spricker illusionen om att allt är som vanligt dessvärre med ett deprimerande brak. Där nere, på de slingriga, smala gatorna i finanskvarteren, möter man vanligtvis ett myllrande inferno av liv. Nu – när personalen på hedgefonderna, investmentbankerna, mäklarfirmorna och advokatbyråerna i exceptionellt hög utsträckning jobbar hemifrån – är det alldeles stilla och tomt. Till och med i sandwich-butikerna, där tempot vanligtvis är så uppdrivet och hetsigt att man blir utskälld om man tar längre än en tiondels sekund på sig att besvara frågan ”what kind of mayo” när man beställer sitt pastrami-monster, råder saktmodig frid. Och utanför själva börsen, en av hela öns verkliga publikmagneter, händer inte mer än på Sveatorget i Borlänge en tisdagsförmiddag i november.

Men båtturen var verkligen fin…
• • •
Talk of the town idag:
Miracle Larry!

Han – 64-årige Larry Kelly från Upper West Side – insjuknade alltså i Covid-19 i mitten av mars och igår, 128 dagar senare, klev han ut från sjukhuset.
Frisk.
Det borde inte vara möjligt, särskilt inte som han tillbringade 51 av de 128 dagarna i respirator, men i en viss sorts new yorkers är det väldigt segt kött.
Och jag kan inte låta bli att älska det faktum att han omedelbart blir Miracle Larry med hela stan.
Så väldans New Yorkst…
• • •
I höjd med Brooklyn Bridge dyker ´själva Frihetsgudinnan upp i blickfånget också.

Ja, hon utgör alltid en mäktig syn där ute i hamnen – och jag kan aldrig se henne utan att tänka på pappa och hur han, sjöman under 50-talet, beskrev känslan av att segla in under den där facklan efter en dryg vecka på öppet hav.
Men just nu, just i detta skede i den amerikanska historien, är det samtidigt något sorgligt över tanken på vad hon representerar – eller snarare inte representerar.
Hur löd den, Lou Reeds parafras på Emma Lazarus tillhörande dikt?
”Give me your hungry, your tired, your poor – and I’ll piss on ’em”.
• • •
Innan någon hinner göra sig lustig: Nej, jag bär inte ansiktsmask på båtdäck, under bar himmel, för mitt höga nöjes skull. Det är obligatoriskt där också – man får inte åka med utan.
• • •
Hjälteglorian sitter inte längre lika bra på guvernör Cuomos välfriserade hjässa.
Alltfler tycker att han låter väl självbelåten när han skryter om hur bra New York, det vill säga han själv, lyckats hantera corona-krisen.
Det vore, lyder en vanlig åsikt, klädsamt om han förhöll sig mer ödmjuk visavi det faktum att ingen annan delstat ens kommit i närheten av lika höga dödstal – och att hans beslut att skicka covid-sjuka till äldreboenden i inledningsskedet av pandemin var en katastrof.
Nu har han, som framgår av New York Post-ettan nedan, dessutom hamnat i krig med stans drinkare.

Det är en månghövdad grupp alla politiker med självaktning försöker undvika att reta upp, men Cuomo – som sprider exekutiva orders omkring sig som blackjack-dealers i Vegas sprider spelkort över borden – jagar alla barer med blåslampa och har nu alltså beslutat att den som vill ha en drink eller en öl eller ett glas vin också måste äta (och det räcker inte med de Cuomo-chips en ironisk krögare började bjuda på förra veckan; därav parentesen i Post-rubriken…).
Denna nya regel skär sig så våldsamt mot fundamenten i den lokala dryckeskulturen att jag inte vet vad jag ska jämföra med. Det är som att stockholmare som vill cykla skulle tvingas köpa en bensindunk innan de fick ge sig ut i trafiken. Eller nåt.
Särskilt indignerad är den konservative minoritet som tycker sig se en vådlig dubbelmoral i hur förstående guvernören var när progressiva demonstranter bröt alla regler om social distansering i maj – och hur han nu hytter med näven mot barägare och deras gäster.
– Om du bara har med dig ett exemplar av Karl Marx ”Das Kapital” ska du se att du får ta dig en drink om du vill, fräser exempelvis en vän med republikanska böjelser.
Hehe, något tillspetsat – men Cuomo får passa sig så dylik indignation inte sprider sig i de egna, liberala leden.
• • •
Den gångna natten var det alltså Opening Night i baseboll-ligan – MLB – och Doctor Fauci från den federala smittskyddsmyndigheten stod för första, ceremoniella kastet när Washington Nationals tog emot New York Yankees i huvudstaden.
Någon får tipsa Tegnell om det konceptet…

Corona-dabok i New York, del 48

av Per Bjurman

Optimisterna är tvärsäkra.
New York har alltid kommit tillbaka efter sina svåraste kriser – inbördeskriget, depressionen, världskrigen, 70-talets ekonomiska ruin, 9/11, finanskrisen 08 och Sandy – och gör det nu också, tror de sig veta.
– Under kaoset hösten 2001 sa alla att det var kört för den här stan. Vi skulle aldrig repa oss igen. Men det gjorde vi. Efter bara några månader var allt som vanligt igen. Det blir precis likadant nu, predikar en bekant genom munskyddet när vi en ångande eftermiddag ses vid varsitt bord på ett utomhusfik på andra avenyn.
Själv känner jag mig långt ifrån lika övertygad om att en comeback är lika given efter corona-virusets förödande knockout-smocka.
Ja, vi HAR gjort stora framsteg sedan tidiga våren, när det ett tag såg ut som att en regelrätt humanitär katastrof hotade på Manhattan. Smittspridningen är snudd på den lägsta i hela landet, dödstalen börjar sjunka mot nollstrecket – ja, förra onsdagen var första dagen sedan början av mars ingen alls dog i covid-19 i New York City – och en nödtorftig version av vardagen tar i alla fall här och där form vissa timmar på dygnet.
Men helt normalt, precis som förut…jag har verkligen svårt att se det inom överskådlig framtid.
Dels är detta en mycket mer utdragen katastrof, utan ens skönjbar slutpunkt – dels slår den så brutalt mot själva grundförutsättningen för livet i en storstad. Den fysiska distanseringen kommer helt uppenbart bli nödvändig under lång tid framöver och fysisk distansering är på sikt inte kompatibelt med idén om NYC.
En metropol som den här söker man sig till för den lika väldiga som pluralistiska befolkningsmängden och det den lika väldiga som pluralistiska befolkningsmängden genererar – till exempel ett nästan gränslöst kommersiellt och kulturellt utbud, social dynamik, högt tempo, känslan av att befinna sig i alltings absoluta centrum och en energi som sprakar dygnet runt.
Eliminerar man de beståndsdelarna går hela poängen med vardagen som vi känner den förlorad, liksom. Vad ska man här och göra om man inte kan sköljas med i ett oavbrutet flöde av människor? Vad ÄR ens New York utan folksamlingar och trängsel? Utan vimlet på trottoarerna runt Grand Central i sena eftermiddagsrusningen? Utan fullsatta Broadway-teatrar? Utan det larmande sorlet på Balthazar i Soho en knökad lördagkväll? Utan soliga söndagseftermiddagar när hela stan hänger i Central Park? Utan att 18 006 Rangers-fans står upp i bänkraderna på Madison Square Garden och skanderar taktfest efter ännu ett Mika Zibanejad-mål? Utan ringlande köer till klubbarna i Meat Packing District? Utan noll svängrum i en tunnelbanevagn som rasslar ut på Manhattan Bridge, på väg mot downtown Brooklyn? Utan fullsmockade bord på små, trånga caféer i West Village? Utan myllret i finanskvarteren när kostymerna vid tolv ramlar ut från kontoren för snabb lunch från ett av de hundratals gatustånden där nere? Utan utsålda baseboll-matcher på Yankee Stadium i Bronx? Utan den svettiga euforin i skuldra-mot-skuldra-koaset på en Whitney Rose-show på Webster Hall? Utan horder av turister, affärsresenärer, besökare och gäster? Utan tredubbla led av nyfikna runt basketplanen på fjärde gatan och sjätte avenyn, när street-basketens kantstötta superstars gör upp i sina största matcher? Utan exalterande shopping-räder längs Spring Street, Prince Street och West Broadway? Utan vansinniga trafikstockningar? Utan larmet och stöket och klirret i glasen och den höga musiken och skratten och det godmodiga knuffandet runt bardisken på Red Rooster i Harlem?





















Jag har inga bra svar på de frågorna, men jag vet att nästan alla ställer dem – och att fler och fler kommer fram till att det inte längre finns någon anledning att stanna.
Nyhetsbyrån AFP rapporterade nyligen att en veritabel exodus ut till förorterna, från framförallt Manhattan och Brooklyn, redan inletts. Manhattan har inte haft fler lediga hyreslägenheter på över ett decennium, medan huspriserna i Westchester, på Long Island och vissa välmående samhällen på andra sidan Hudson-floden, i norra New Jersey, skjuter i höjden.
Traumat under pandemins vedervärdiga kulmen, kombinerat med upplopp och dramatiskt ökande brottslighet, är huvudorsaken till att många av de AFP talar med tycker att det är dags att ”get the hell out” – men åtskilliga talar också om att det inte längre känns motiverat att betala de groteska hyrorna på Manhattan när Manhattan inte längre erbjuder det som gjorde ön så lockande: Restaurangerna, butikerna, barerna, showerna, konserterna…
Med dessa suburban-rymlingar försvinner ännu mer av skattebasen – för det är ju de med goda inkomster som sticker – varmed det ännu svårare för New York City att komma tillbaka. Och så får ännu fler nog och ringer flyttfirman. En ond cirkel kan man lugnt kalla det.
Jag hoppas verkligen att dessa dystra prognoser är överdrivna, att det är jag som har fel och min mer tillitsfulle fika-kamrat rätt, för jag älskar den här staden och vill inget hellre än att blir som det ska igen, men jag förstår de som inte pallar mer och sneglar själv mot Nashville.
Den staden har lockat länge, jag trivs otroligt bra när jag är där – och hyran för en mycket större lägenhet, i en just nu mycket bättre fungerande stadskärna, skulle vara ungefär hälften.
Det kanske är dags att dra….
• • •
Nä, nacken – om någon nu undrar om den – är inte särskilt mycket bättre.
Hade i det längsta hoppats slippa, men det verkar som att jag kommande veckan får släpa mig iväg till någon form av kotknackare.
Å andra sidan var det en kamrat som blev inlagd med akut blindtarmsinflammation förra veckan, så jag ska nog ändå count my blessings, som man säger här.
• • •
Idag, måndag, går New York in i fas fyra av återöppnandet – men tyvärr innebär det ingen större förändring för stans restauranger. De får fortfarande bara servera ett begränsat antal gäster utomhus, tvingas följa ett extremt detaljerat reglemente, kan bara ha öppet till 23.00 – och börjar det regna, vilket händer rätt så frekvent under somrarna, går ridån omedelbart ner.

Jag tillbringade lördagskvällen i Hell’s Kitchen på västsidan, där min kompis Alon driver en av sina två Medelhavsinspirerade Manhattan-restauranger ihop med sin bror.
Det var synnerligen trivsamt och det kändes bra att få stödja en vän med en rejäl nota, men det räcker ju inte långt. Han och alla andra krögare håller igång verksamheten med konstgjord andning och hur många som överhuvudtaget överlever om de måste fortsätta på samma sätt länge till är dessvärre mycket oklart.
Jo, man kan tycka att myndigheterna borde kunna lätta på restriktionerna när vi haft sådana framgångar i försöken att tämja det förbannade viruset, men situationen är alltjämt akut i andra delar av landet och så länge den är det befarar våra politiska ledare att det, om vi inte är fortsatt försiktiga, finns risk för ökad smittspridning även här.
Just nu är det alltså våra mindre samvetsgranna vänner i Florida, Georgia, Texas, Arizona, Nevada och Kalifornien vi ska tacka för att vi får får leva i den här alternativa verkligheten…
• • •
Apropå Yankee Stadium:
Baseboll är tillbaka!

De första träningsmatcherna spelades i helgen och till veckan påbörjar Major League Baseball den nedkortade grundserien.
De kommer spela utan publik på läktarna, visst – men ändå. En amerikansk sommar utan baseboll – den nationella förströelsen! – är som en svensk jul utan skinka och det ska bli en sann lisa att åter få distrahera hjärnan med otaliga innings kväll in och kväll ut framöver.
Mina lag är Yankees, Kansas City Royals, Houston Astros, Chicago Cubs och San Diego Padres.
• • •
Att ”Staden som aldrig sover” stänger senast 23.00, även på lördagkvällar, och alltså tvingats skaffa sig tidigare vanor än Skövde…det är svårt att ens ta in sådan fakta.
• • •
Det Stora Äpplet griljeras för tillfället i en brutal värmebölja. Klockan hade passerat midnatt, lokal tid, när jag för en timme sedan gick ut på balkongen men jag svär, kvällsluften hettade i kinderna. Och idag, måndag, ska vi får 37 grader i skuggan. Plus helvetisk fukt.
Ni får ursäkta om jag de kommande dygnen bara ligger i den artificiella a/c-klan och bara flämtar.

Corona-dagbok i New York, del 47

av Per Bjurman

– Bring down that anxiety, bring down that fear, bring down that paranoia…
Det var med den suggestiva ramsan guvernör Cuomo i slutet av mars inledde det ”New York Tough”-tal som sedan blev en video som för alltid kommer definiera våren 2020 i den här staden.

Tre och en halv månad senare är frågan:
Tog vi ner ångesten, rädslan och paranoian?
Tja, i någon mån gjorde vi väl det. Rädslan och paranoian har klingat av i takt med att ambulansernas sirener tystnat, dödstalen sjunkit och livet i alla fall till viss del återvänt på gatorna där ute.
Men ångesten…den har obönhörligen dallrat mellan Manhattans kantstötta fasader hela hela våren och hela sommaren och det gör den fortfarande.
Så mycket trauma har ägt rum här, så mycket har gått förlorat – och ovissheten om vad som ska hända är så stor.
Då släpper den vidriga åkomman – nära, mer påträngande och aggressiv släkting till fenomen som oro, olust, nervositet, sorg, saknad, stress och just rädsla – ogärna greppet, hur tuff en stad nu än råkar vara.
Själv har jag, om jag nu verkligen ska vara så privat, haft denne spökplump som följeslagare genom hela livet – ofta dessbättre på behörigt avstånd, men skuggan går alltid att ana i yttre delen av synfältet – och nu, under dessa New York-månader, blivit påmind om hur många varianter av ångest det finns.
Den kan vara dov och mörk, den kan vara ilande som tandläkarens elakaste borr. Den kan vara trögflytande och den kan vara som elektriska stötar. Den kan kännas konstig, på ett helt främmande sätt, och den kan vara en snudd på banalt välbekant klump i solar plexus. Den kan nästan ha en smak. Ofta metallisk.
Att förklara exakt går inte. Det är som att försöka sätta ord på en specifik känsla från barndomen. På sinnesstämningen vid ett visst klockslag en ensam januarieftermiddag i köket på Slingergatan i Borlänge på 70-talet, med vyn av igensnöad lekpark utanför fönstren – och, längre bort, de granklädda bergen i den stålblå, kalla, alldeles för tidiga skymningen. Jag minns det ögonblicket hur tydligt som helst, men kan omöjligen artikulera förnimmelsen.
Och likadant är det med de olika versionerna av ångest i skenet av New Yorks corona-katastrof.
Men som guvernören mässar:
Bring it down.
Även ångesten kan besegras – inte minst med den han kärlek han, inte alldeles karaktäristiskt för en samtida karriärpolitiker, talar om.
Yes, bring it down!
• • •
2020 gör verkligen ivriga anspråk på epitet ”Värsta skitåret på ett sekel”. I fredags svepte tropiska stormen Fay in över New York också.

Nej, den orsakade ingen större förödelse. Det kom några bibliska skurar och natten till lördagen skallrade rutorna på 48:e våningen i rätt saftiga vindbyar, men värre var det inte. Vi befinner oss dock bara i orkansäsongens linda ännu och förmodligen var Fay bara ett förebud. I september kommer säkert en ny Sandy och ser till att vi får översvämningar, demolerade fastigheter och strömavbrott i fem dygn att deala med. Hur skulle det kunna bli på något annat sätt?
• • •
Kors i både tak och golv – The Donald satte på sig ansiktsmask under ett besök på Walter Reed-sjukhuset i DC under lördagen.
Han har ju tidigare inte bara indikerat att han ser ansiktsmask som ovärdig presidentämbetet; senaste veckorna, när krisen börjat eskalera mot verkligt alarmerande nivåer över nästan hela landet, har det känts som han gett upp och velat säga åt oss att vi helt enkelt får leva med corona-viruset. Det är talande att han inte haft ett endaste möte med Tony Fauci – USA:s egen Anders Tegnell, i bjärt kontrast till presidenten dagligen ute och varnar om att det håller på att gå alldeles åt helvete här – på över två månader.
Huruvida masken på Walter Reed innebär ett skifte ska vi låta vara osagt, det verkar väl otroligt – men vore oerhört välgörande. Det här landet behöver verkligen någon form av nationell plan för att bekämpa den nu helt okontrollerade smittspridningen.
• • •
Åh, Sandy.
Hon orsakade också en del ångest när hon i oktober 2012 stävade in över The Metropolitan Area. Fast ännu värre var de fysiska följderna den gången. Själv blev jag sjösjuk på min egen vardagsrumsparkett. Jo, jag sätt här och direkt-rapporterade åt Aftonbladet och upptäckte efter ett tag att jag mådde illa. Jag kunde inte förstå varför – förrän jag reste mig och insåg att hela skyskrapan svajade i de brutala orkanvindarna. Då bestämde jag mig för att förflytta mig ner till lobbyn men vågade inte åka hiss för det gick att ana att strömmen snart skulle gå, så jag stånkade mig ner via trapporna. I lobbyn hann jag sitta i tio minuter och sedan sa det mycket riktigt pang. Ett reläverk i Alphabet City exploderade och hela Manhattan från 39:e gatan och neråt (jag bor på 38:e, förstås…) lades i mörker. Så jag blev kvar i lobbyn hela natten, halvsovande i en fåtölj, och fick sedan ägna fem dygn åt att flytta mellan olika hotell norr om 39:e, för det dröjde innan de lyckades reparera det där reläverket
Och igen – det är lika bra att vi ställer in oss på att något liknande händer om några månader.
• • •
Mer av 2020 Greatest hits: Jag har åkt på nackspärr från helvetet och kan sedan en tid knappt sitta upprätt och skriva texter som den här.
Det känns fortfarande så lagom kul att behöva uppsöka sjukvård i New York – man får ångest! – men det börjar se ut som att jag måste boka dejt med en kiropraktor nästa vecka.
Eller har någon i läsekretsen bra huskurer att dela med sig av?
• • •
Walter Reed har även jag besökt en gång. Utan mask. Efter ett väldigt dickederande med tillstånd och fullmakter fick jag och fotografen Pontus Höök i februari 2007 komma dit och göra reportage om pojkar och flickor som skadats svårt i det då alltjämt pågående Irak-kriget.
Det var en omskakande upplevelse, men det dröjde innan vi fick dela det starka materialet med läsekretsen för när vi klev ut genom dörrarna kom nyheten att Anna-Nicole Smith hade avlidit på ett hotell i Florida och mer dramatisk breaking news var svårare att tänka sig för dåtidens Aftonbladet så vi fick omedelbart hasta iväg till flygplatsen och hoppa på ett plan till Miami.
Men till slut blev det ändå en artikel (fast jag undrar var Pontus alla bilder tagit vägen…han tog en hel räcka femplus-varianter den eftermiddagen).
• • •
Roger Stone benådas, Disney World i Orlando öppnar mitt under brinnande pandemi, Kanye West vill bli president…varje dag ger en ny indikation om att vi fått en bugg i matrixen och lever i en verklighet som egentligen inte finns.

Corona-dagbok i New York, del 46

av Per Bjurman

Åker österut igen – och hamnar i Vilda västern.
Det är i alla fall så de lokala tabloiderna – och en del nationell media med för den delen – beskriver New York just nu.

Brottsligheten, särskilt den verkligt våldsamma, har dessvärre ökat stadigt i Metropolis sedan corona-krisen utbröt i början av mars – för att, som synes, explodera fullständigt den gångna 4th of July-helgen.
Närapå 50 skjutna, åtta av dem dödligt, under en enda helg…det är rena rama 80-talssiffrorna. Men ingen är förvånad efter en juni månad som klockar in som den värsta på 24 år, med 205 skjutningar i våra fem ”boroughs”
– Vi har problem och de är kopplade till pandemin. Människor har suttit instängda länge och ekonomin har inte återhämtat sig ännu, menar borgmästare de Blasio.
Andra anser dock att det är han, den mest progressive City Hall-generalen någonsin, som själv bär ansvaret för den sorgliga utvecklingen. Dekretet att NYPD:s budget ska kapas med en miljard dollar, mer eller mindre framtvingat av demonstranterna förra månaden, väcker minst sagt starka känslor i andra politiska läger. Likaså det hastiga beslutet att upplösa en särskild civilstyrka, bestående av 600 konstaplar, som ansvarat för att begränsa antalet skjutvapen ute på byn.
– DeBlasio är en avskyvärd borgmästare. Kriminaliteten har på grund av honom eskalerat bortom all kontroll och det kommer bara bli värre, ryter till exempel förre NYPD-kommissionären Ray Kelly.
Well, jag vet inte vem som har rätt men vi kan i alla fall konstatera att bilden av New York som ”USA:s säkraste storstad”, nogsamt kultiverad i flera decennier, krackelerat och att det lär bli svårt att locka hit särskilt månghövdade horder av turister de kommande åren.
• • •
Sett ur ett annat perspektiv är det en mer hoppfull ”scen” jag återvänder till efter knappa två veckor på andra sidan kontinenten.
När jag lämnade Manhattan var de flesta barer och restauranger fortfarande stängda och de som inte var det fick nästan smyga med verksamheten.
Nu har praktiskt taget alla etablissemang öppnat uteserveringar, några näranog mitt ute i trafiken, och NYC-kvällen visar åtminstone små, små livstecken igen.

Halleluja.
• • •

Idag, tisdag, kör NY Post rentav en klassisk, 30 år gammal ”etta” i repris.
Som jag för ganska precis ett år sedan berättade om i denna artikel vände sig den inte helt rumsrena boulevard-blaskan i september 1990 direkt till dåvarande borgmästaren David Dinkins med en appell på förstasidan.
Då hade en rekordartat blodig brottsvåg kulminerat med det fruktansvärda rånmordet på US Open-turisten Brian Watkins på en tunnelbanestation i Midtown och Post ropade, med sina största rubriksnitt: ”Dave, do something!”.
Nu riktar redaktionen på åttonde avenyn alltså samma uppmaning till de Blasio.
”Bill, do something!”
Att vi hamnat här igen…
• • •
Pandemi eller inte: Det är juli och högsommaren tuktar New York City med samma vanliga hetta som alltid, samma vanliga fukt – och samma vanliga åskstormar.
Det är ett nästan dagligen återkommande skådespel. Under sena eftermiddagen, när luften är så tjock av kondens att den knappt går att dra ner i lungorna, kommer moln svartare än Darth Vaders hjärta stävande från väster eller syd. Sedan är det som att all färg går förlorad. Manhattan blir en svartvit film. Och så brakar det loss. Blixtarna slår ner i skrapa efter skrapa – och ögonblicket därpå dånar ohyggliga kanonader över hela ön.
Ja, så här.





Det händer att det smäller i min egen skrapa också. Som alla andra har vi förstås åskledare, men ändå. Det sjunger till i golvet och hela vardagsrummet börjar lukta svavel. Då är man inte så uppkäftig.
• • •
Bästa nyheten:
Viruset har INTE gjort comeback i New York – trots att stan börjat röra på sig på allvar.
Igår testades 54 328 personer och bara 518 – 0.95 procent – visade sig vara smittade.
Så har det sett ut i flera veckor och vi börjar känna att, hey, vi besegrade den osynliga fienden.
Men tyvärr går ju smittan som en okontrollerad gräsbrand genom andra delar av landet och så länge den gör det är ingen out of the woods,.
• • •
Tammefan, till kvällen börjar de hemliga fyrverkerierna dåna där ute i mörkret igen – på precis samma klockslag, och på samma sätt, som i Los Angeles och Las Vegas.
De där smällarna förebådar något, tycker jag det känns som. Något sinistert, något mörkt…

Corona-dagbok i New York, del 45 (on the road)

av Per Bjurman

Sorry för det lilla sändningsuppehållet, men jag hamnade under några dygn i Mojave-öknen i så intensivt sommarlovstillstånd att jag inte lyckades uppbåda kraft för så mycket mer än att ligga på rygg och stirra på den nästan provokativt knallblå himlen.
Så blir det alltid väster om Klippiga bergen – i den vidbrända, vildvuxna del av Amerika som jag en gång bara trodde fanns i John Ford-filmer.
Något med själva landskapet här ute fyller mig med sinnesro och själsfrid av just den sort jag längtat efter hela våren och försommaren. Något med sanden och den knastertorra jorden – ibland brun, ibland beige, ibland rosa och ibland röd. Något med de utomjordiska klippformationerna och ravinerna. Något med palmerna, kaktusarna, Joshua-träden, de uttorkade buskarna och tumbleweedsen som blåsiga dagar tumlar över vägbanan. Något med den brutala hettan och den den ständigt molnfria himlen. Något med de oändliga raksträckorna genom den stora ödsligheten. Något med coyotens ylande i fjärran. Något med cikadornas suggestiva sång i mörkret. Något med hur solnedgångarna ser ut som Ry Cooders gitarr i ”Paris, Texas” låter.
Ah, kolla själva










• • •
Eskapismen i den förföriskt filmiska miljön har dessvärre behövts också, för läget blir bara dystrare och dystrare i detta covid-pandemin epicenter till nation.
Ja, New York – alldeles nyss ett regelrätt katastrofområde, hela planetens värst drabbade nejd – och grannarna i likaledes härjade New Jersey och Connecticut har med imponerande beslutsamhet tryckt tillbaka viruset och konkurrerar med hela länder – Kina, Italien, Frankrike, Storbritannien – om corona-erans inofficiella comeback-titel.
Men i stället går det åt helvete i resten av landet. Den arma södern, så uselt rustad för en folkhälsokris, slår dagligen nya rekord i bekräftat positiva fall – och likadant är det här borta, i Arizona och Kalifornien och Nevada och Utah.
Ingen direkt oväntat, tyvärr, för medan myndigheterna i nordost hela tiden agerat utifrån handfast data, sett till att befolkningen hörsammat påbuden om ansiktsmasker och social distansering och ”öppnat” ekonomin i försiktiga steg vägrade de ledande politikerna i exempelvis Florida och Texas länge att lyssna på vetenskapen, fnös om att deras delstater inget har gemensamt med urbana latringropar som New York och hävde praktiskt taget alla restriktioner redan i början av maj.
Två månader senare har verkligheten obönhörligen exploderat i ansiktet på dem och till och med Texas-guvernören Gregg Abbott tvingas till drakoniska åtgärder. Barer och restauranger stänger igen, munskydd blir obligatoriskt på allmänna platser, folksamlingar förbjuds.
Vi kan bara hoppas att det inte är för sent.
• • •
Stjärnhimlen hör också till de magiska fenomen öknen i väst ständigt lockar med.
På behörigt avstånd från människobyarnas artificiella sken avtecknar sig Vintergatan i sin fulla prakt på nattens svarta himlavalv – och förvandlar även den mest lättsinnige till introvert grubblare. Vyn är ju inte bara andlöst vacker; den väcker frågor som den som inte vill uppfattas som pretentiös undviker att upprepa i forum som detta….
• • •
I New York var det meningen att vi kommande vecka, när jag återvänt, skulle ta oss vidare i opening up-processen och bland annat tillåtas dinera inomhus på restauranger för första gången sedan början av mars.
Men erfarenheterna från resten av landet förskräcker, så guvernör Cuomo har beslutat att skjuta nästa fas på framtiden.
Tråkigt – men klokt. Det vore fullständigt katastrofalt om det efter alla umbäranden åter börjar gå åt fel håll även i New York.
• • •
Konspirationsteorierna duggar tätt, men ännu har ingen lyckats ge en trovärdig förklaring till varför fyrverkerier sent om kvällarna ekar i alla stora amerikanska städer sedan kravallerna utbröt för en dryg månad sedan.
Jag hörde dem i New York innan jag packade väskan och åkte hit, jag hörde dem på en veranda i sluttningarna ovanför Hollywood och jag hörde dem på promenad mellan två av Strippens kasinon i Las Vegas.
Vad menas?
Vem fyrar av alla pjäser – och hur kan det vara koordinerat över hela landet?
Det känns lite…spöklikt.
• • •
Man kunde ju räkna ut det. Det var miljön och stämningarna jag babblar om i det här blogginlägget Springsteen försökte fånga på missförstådda ”Western Stars” – och den låter verkligen ännu bättre här ute, i bilstereon i skymningen på en öde highway norr om Yucca Valley.
• • •
Imorrn firar USA Independence Day och barbecue-oset borde ligga tung över hela landet, men vi får av allt att döma vara med om den dystraste 4th of July-festen sedan inbördeskriget på 1860-talet.
Det blir inga parader, inga fyrverkerier (mer än de mystiska jag nämner ovan då…), inga cookouts i parkerna och inga baseboll-matcher.
Säger det igen – 2020 kan de fan ta tillbaka.
Själv flyger jag just då, på självständighetsdagen, tillbaka till New York, så vi hörs därifrån nästa gång.
Men innan vi tar farväl av the southwest för den här gången – några bilder till.

Damen har fått något i ögat

Måne över Hollywood – och i bakgrunden dånar de mystiska fyrverkerierna.

Givet stopp i Yermo – Kaliforniens svar på Djurmo i Dalarna…

När man vill försäkra sig om att en väg ska ha jumboplatsen i kartbokens innehållsregister…

Happy 4th ändå.

Sida 1 av 35
  • Tjänstgörande redaktör: Marcus Älverbrandt
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB