Corona-dagbok i New York, del 30

av Per Bjurman

En vanlig dag i New York-karantän.
Vaknar, av att väckarklockan ringer, strax efter tolv. Sent, jo. Men jag somnade inte förrän vid halv sex. Mina vanor överensstämmer inte precis med mjölkbondens i vanliga fall heller, men pandemi och semi-lockdown genererar extraordinärt exotisk dygnsrytm.
I mars och april innebar de första sekunderna i vaket tillstånd ibland en kort respit. För några skonsamma ögonblick, innan alla sinnen var med, kändes allt som vanligt. Sedan kom insikten som en örfil: Just ja…
Det fenomenet har upphört. Den nya verkligheten är etablerad nu, inte ens nymornad hjärna gör sig några illusioner. Så det är bara att gå igenom dagens plågsammaste procedur på en gång; sträcka sig efter telefon och laptop och med andan i halsen scanna av det som hänt sedan halv sex. Är alla nära fortfarande friska? Pekar kurvorna åt rätt håll? Ingen ny artist jag håller av har väl strukit med?
Ja, mja, nej, lyder svaren någorlunda barmhärtigt den här gången.
Går upp. Äter en blygsam frukost. Duschar och tar på mig rena kläder – för släpper man på ambitionerna i det avseendet, som vissa stay-at-home-beordrade vänner erkänner att de gjort för länge sedan, blir tillvaron snabbt sunkig som en Charles Bukowski-novell. Ringer ett par samtal, svarar på några mail och ser om Andrew Cuomos presskonferens från tidigare under förmiddagen. Han har inga mindre än Chris Rock och Rosie Perez med sig på podiet – för att, påstår han, få hjälp att understryka att det är ”coolt” att bära ansiktsmask.

Vilka svenska celebriteter hjälper Löfven att hamra budskapen nästa gång?
Får meddelande om att ett försändelse från Sverige anlänt och kan hämtas i källaren. Slänger på ett munskydd – obligatoriskt så fort dörren så mycket som öppnas – och tar hissen ner. Det är en laddning snus – Ettan löst – som bara något dygn efter online-beställning budats hit. Det är tveklöst den vanligaste frågan jag får av svenskar på besök i New York. ”Hur gör du med snuset när du bor här?”. Just så går det till. Jag beställer på nätet och ett par dagar senare landar det ett UPS-paket på 38:e gatan. Mycket smidigt. I början av corona-krisen lät det som att det skulle kunna bli problem med leveranserna – presidenten talade ju om stängda gränser även för varor – och det hotet oroade nästan lika mycket som viruset i sig. Om jag fått slut på snus mitt i en satans pandemi….oh, boy. Men allt har fungerat som vanligt. och det är extra lyckat när det kommer nyheter av den här sorten. Om det stämmer, att nikotin från snus kan skydda mot smittan, torde jag ha en invärtes hazmat-dräkt för jag har snusat – extremt mycket varje dag – sedan jag var tretton år och det är ganska precis 40 år sedan, det.
Desinficerar paketet – förlåt, ni som tycker att det är overkill; old habits die hard… – och spritar händerna. Sedan börjar jag jobba på några sporttexter – med en magiskt färsk prilla under läppen.
Tar någon timme senare på nytt munskydd för dagens promenad i östra Midtown. ”Hey, vad tror du, när får vi se Rangers igen”, frågar dörrvakten Simon genom sitt mycket mer avancerade munskydd nere i lobbyn. Ja, säg det.
Runt hörnet på andra avenyn väntar en glad överraskning. Lilla caféet Grand Central Coffee Center har börjat med take away-försäljning i dörren. De öppnade så sent som i slutet av februari och det ödet får ju betraktas som nästan komiskt grymt. Bara några veckor senare stängde hela New York och jag tog för givet att kvarterets enda ambitiösa kaffeställe skulle konka direkt. Men de vägrar tydligen ge upp. Så för första gången sedan hela krisen började köper jag en kaffe ute på stan och går och sätter mig på en trappavsats. Det skänker en större lyckokänsla än vad som borde vara möjligt.


På Gristedes, min lokala supermarket, är kunderna få och hyllorna – till skillnad från i mars – välfyllda. Det finns till och med toapapper. Köper ett tolvpack. För säkerhets skull. På vägen hem lämnar jag in en MegaMillions-talong i delin på hörnet – nu åter öppen dygnet runt efter några chockerande veckor med neddragna jalusier efter 21.00. En ensam vinnare kan dra hem 336 miljoner dollar på fredag. 3.3 miljarder kronor alltså. Skulle inte sitta helt dumt i det här läget.
Resten av eftermiddagen och tidiga kvällen skriver jag om NHL-hockey. Tills 19.00. Då är det dags att gå ut på balkongen och hylla the frontline workers. Intensiteten i den ritualen har börjat klinga av en smula, men ännu är vi ett gäng som applåderar, slår i kastruller och blåser i visselpipor.
Beställer en lasagne från Gemini diner och intar – efter ny munskyddsexpedition till lobbyn – den rätt andefattiga anrättningen framför tv:n. Bilderna på mordet på George Floyd i Minneapolis vevas oavbrutet. De är helt outhärdliga att se. Och reaktionen är inte helt oväntat ursinnig – främst i Minny men även i andra städer. Inklusive New York. 70 människor greps under oroligheter på Union Square för några timmar sedan, säger dom på CNN. Det kan bli en lång het sommar i USA.
Skriver lite mer, skickar färdiga texter till de som ska ha dem och ställer mig sedan, som så ofta, i vardagsrumsfönstret och bara glor på tomheten. Det slår mig att jag inte varit ute efter mörkrets inbrott på snart tre månader. Borde göra som en kompis och hyra en bil och bara susa runt på öde gator och avenyer. Som Ryan Gosling i ”Drive”. Fast på Manhattan istället för i LA. Nästa vecka kanske. Vilka bilder jag skulle kunna publicera här. Fast det blir nog inget. Är för harig.
Natten slutar med några glas vin och gamla avsnitt av ”Bloodline” på Netflix, helt oväntat. Och snart är klocka 05.30 igen…

Corona-dagbok i New York, del 29

av Per Bjurman

Så sent som i början av mars hade en new yorker med mask ute på stan blivit lika uttittad som jag hör att man blir hemma i Sverige.
Nu är det tvärtom. Det är de som vågar sig ut utan mask som får onda ögat. Ja, ibland dessvärre mer än så. På sina håll är stämningen så uppjagad att vansinne av den här sorten utbryter (fast när ni ser videoklippet i den länken…ha i åtanke att det är filmat på Staten Island, New York Citys eget Ankeborg…)
På andra håll i landet har maskbärandet, av nyhetsrapporteringen att döma, blivit en ideologisk fråga. Många konservativa i södern och mellanvästern tycks se munskydden som symboler för inskränkta fri- och rättigheter och vägrar helt enkelt bära dem – även i butiker och på restauranger vars ägare vägrar serva den som bryter mot myndigheternas påbud i frågan (tänk den som fick gå på restaurang…jag skulle acceptera hockeyhjälm med helvisir för privilegiet att sitta vid ett restaurangbord igen).
Att till och med något så futilt ska behöva orsaka motsättningar och bidra till den redan alarmerande splittringen. Känslan att USA håller på att slitas sönder blir bara starkare.
Här, i NYC, trummar politiker, hälsovårdsansvariga och vetenskapen oavbrutet in att det inte i första hand är för att skydda oss själva vi ska bära mask – utan för att i möjligaste mån undvika att smitta andra. Det handlar alltså om ren solidaritet. Grundpremissen är fortfarande att det i högsta grad är möjligt att vara smittad, och kunna föra viruset vidare, utan att ha symtom.
Den här illustration används för att vi ska förstå.

Alltså: Om jag bär mask och möter någon utan mask som är smittad löper jag rätt avsevärd risk – men om jag är smittad och har mask och möter en frisk utan mask reducerar jag risken att göra min medmänniska sjuk. Och bär vi båda mask – Disco! Nästan.
Naturligtvis kan inte jag – lika grundligt utbildad i smittskydd som i konsten att konstruera nyckelharpor – gå i god för att dylika påståenden och procentsatser stämmer, men det är vad de säger åt oss och jag lyder de lokala förordningarna och känner dessutom att det väl åtminstone under en fucking pandemi är OK att vara lite klichéartad och ta det säkra före det osäkra.
No?
• • •
Det här budskapet, som en god vän fotograferade på en dörr på södra Manhattan och sedan skickade till mig i Midtown igår, slår verkligen an något.

Som jag skrev för bara några dagar sedan är den säkert lite barnslig och fånig, känslan av att vi som satt igenom New York-katastrofens svartaste nätter utvecklat en samhörighet som de som flydde härifrån aldrig kommer vara del av – men den finns där ändå.
Vi stannade och tog hand om stan at her darkest hour, vi stod varje kväll i våra fönster och på våra balkonger och visade vårt stöd för de verkliga hjältarna, vi var här…New York tillhör oss lite mer än hon tillhör de som såsmåningom kommer tillbaka och tar del av vardagen igen. Det känns så vare sig det är fel eller inte.
• • •
Apropå ”ta det säkra före det osäkra” kan ingen påstå något annat än att beredskapen i mitt kök är god…

Graden av allvaret i dekreten om hur noga det är med sterilisering av alla varor och förpackningar som förs in i lägenheten har dämpats avsevärt senaste månaden, och vänner messar tålmodigt om att jag inte behöver överdriva, men igen: Det säkra före det osäkra…jag har svårt att släppa det begreppet.

Corona-dagbok i New York, del 28

av Per Bjurman

Inga veteraner paraderade nerför femte avenyn, inga dimslöjor av bbq-os spred sig genom parkerna under jättelika cook outs, inga glas kunde höjas för absent friends på barerna…
Men det gick förstås inte att hindra New York från att fira Memorial Day för det. Praktiskt taget hela staden – vid det här laget förtvivlat less på rådande semi-lockdown – gick ut och välkomnade sommaren.
Själv irrade jag mig för första gången sedan februari söder om 14:e gatan, kryssade ner längs den gamla favoritsträckan av Broadway och hamnade till slut i Washington Square Park – Greenwich Villages luggslitna, förment bohemiska hjärtpunkt.
Där pågick verksamheten som vilken helgdag som helst – utan särskilt ambitiösa ansatser till social distansering. De sedvanliga downtown-borna och studenterna trängdes på parkbänkar och gräsmattor – även om studenterna blivit betydligt färre sedan NYU stängde alla klassrum och ”dorms” i de kringliggande kvarteren – mer eller mindre uthärdliga gatumusikanter jazzade i skuggan av Manhattans egen lilla Triumfbåge, sjaviga langare smög i rabatterna och viskade om piller och plantor, hundar skällde i sina inhägnader – och i den torrlagda fontänen mitt i parken hängde de coola skejtarna, precis som i 25 år gamla, kontroversiella Larry Clark-filmen ”Kids”.







Det var dock något som saknades, kände jag på min egen bänk i nordöstra hörnet – rakt över gatan från fastigheten där Will Smith bor i ”I am Legend”, en film man lätt återkommer till om och om igen just nu… – och efter en kvart trillade quartern ner:
Turisterna.
Det är inga turister alls i stan längre. Inga besökare. Inga gäster. Några fastnade när allting stängde och flygtrafiken till Europa och delar av Asien stoppades i mars, men nu har de allra flesta lyckats ta sig härifrån och bara innevånarna, själva new yorkarna, är kvar.
I en stad som, enligt officiell statistik, tar emot över 65 miljoner resenärer varje år är ju det oerhört. En hel dimension i stadsbilden försvinner, en hel beståndsdel i vardagen upphör att existera.
”Skönt”, hade många säkert slentrianmässigt svarat om de för några månader sedan fått frågan om hur de skulle känna ifall alla turister försvann, men som någon sa för ett par dygn sedan:
Alla hatar turister – tills de inte dyker upp längre.
De out-of-towners som varje dag, året runt, väller in på JFK och Newark och LaGuardia är inte bara livsviktiga för den lokala ekonomin, eftersom de bor på hotellen, äter på restaurangerna, går på Broadway-showerna, handlar i butikerna och dricker i barerna. Deras närvaro betyder oerhört mycket även för själva vardagslivet på Manhattan, för pulsen och energin – och för stadens självbild.
Kort sagt – vi saknar er som inte är här och hälsar på!
Dessvärre lär det dröja innan de verkligt månghövdade skarorna återvänder. Ingen vet när det går att resa som vanligt igen, allra minst över Atlanten, och även då kommer många gissningsvis att tveka inför tanken på en weekend eller en vecka i det tätbefolkade kaos där den amerikanska corona-katastrofen detonerade.
Så vi får fortsätta sitta här och blänga på varann ett bra tag till – även i Washington Square Park.
• • •
Det hann bli några online-balunser under långhelgen – formellt inrättad för att hedra minnet av de som dött i USA:s krig, men numer också betraktad som högtiden som markerar officiell start på den amerikanska sommaren – och även om sådana fester såklart inte kan mätas med the real thing gör de ändå gott. Nånting är bättre än ingenting, som vi får säga om det mesta just nu.
Dock:
Ett verkligt problem med digitala sammankomster, åtminstone för oss som bor själva, är att de slutar så skoningslöst abrupt. När man bryter upp efter vanliga utekvällar sker skiftet från exalterande action till godnatt-läge i mer barmhärtiga faser. Man dricker ur, betalar notan, kramar sina vänner, hojtar några sista dumheter åt varann på gatan utanför, hoppar i en taxi och kommer först därefter hem till en öde lägenhet – och tycker i allmänhet att det är skönt. Nu trycker man på en knapp och så blir det omedelbart tyst och tomt och ensamt. Inte helt hälsosamt, tror jag. Zoom och Facetime och de andra får uppfinna något slags filter så vi glider ur våra möten i något slags etapper…
• • •
Förra veckan uttryckte jag förhoppningar om att de dagliga dödstalen här i New York skulle sjunka under 100 för första gången sedan mitten av mars – och Gud hörde bön. I fredags var vi nere på 84. Sedan steg de visserligen till 109 ett dygn senare, men igår landade vi på 96 igen.
Det är fortfarande skakande siffror – så sent som i februari hade det varit en enorm världsnyhet om 96 New York-bor dött i någon form av katastrof – men efter vad vi gått igenom känns den där 100-gränsen extremt viktig.
Här är en bön om att vi till nästa amerikanska storhelg – 4th of July – kommit ner på så hanterbara nivåer att vi faktiskt kan ha bbq-osande cook outs och sitta i barerna.
• • •
Ytterligare några bilder från bloggens Memorial Day-utflykt.

Positively 4th Street, som han som fyllde 79 år i helgen uttryckte det en gång.

Nyhet: När allt är som det ska igen öppnar Chrysler Building, favoritskrapan framför alla andra, för första gången någonsin ett observationsdäck högst där uppe i ”hajhuvudet”. Can’t wait.

Annat högt hus. Som byggdes efter en annan katastrof.

Deppig syn. En normal Memorial Day hade furdubbla led av åskådare trängts runt West Fourth Street Courts för att kolla på stenhårda matcher mellan de bästa av gatans basketstjärnor. Nu – öde.

En av stans främsta independent-biografer – öde den också. Men nån gång igen…

– Follow that cab…

Corona-dagbok i New York, del 27

av Per Bjurman

Memorial Day Weekend pågår i USA och inte för att det under rådande omständigheter händer så särskilt mycket mer än vanligt men jag har ändå unnat mig några lediga dagar och ber därför att få hänvisa till lördagens nöjeskrönika – om en dokumentär som skänker lite tröst för den som sitter i New York och saknar New York…
Den – Ric Burns ”New York: A Documentary Film” – finns för övrigt på Amazon Prime här och borde rimligen gå att hitta även i Sverige.

Corona-dagbok i New York, del 26

av Per Bjurman

Hur lätt man anpassar sig ändå. Hur snabbt – ja, relativt sett – man vänjer sig. Hur smidigt man på något sätt lyckas inrätta tillvaron efter helt nya, tidigare otänkbara förutsättningar.
De där första veckorna i mars, när pandemin exploderade på allvar i New York, hamnade jag i något slags chocktillstånd. Jag var panikartat rädd för smittan, oroade mig till sömnlöshet över hur det skulle gå för de jag älskar hemma i Sverige, fick brutal hjärtklappning av de förstummande nyheterna om hur golvet gick ur världsekonomin och fullkomligen lamslogs – så det inte gick att skriva en rad – av overklighetskänslan här på ett plötsligen öde, tyst, ”I Am, Legend”-artat Manhattan. Herregud, bara de osannolika frågor vi i det extremt uppjagade tillståndet tyckte oss ha anledning att ställa: Kommer vi kunna få tag i mat? Blir det Grand Theft Auto-anarki på gatorna? Vad händer när handsprit, diskmedel, snus, schampoo och pengar tar slut? Slocknar Manhattan när stan inte längre har råd att betala för det mest elementära? Var tar jag vägen om jag får tandvärk (den frågan gnager fortfarande litegrann för jag har en mycket dålig framtand som fixades blott provisoriskt i akutläge i Florida i höstas och man vill helst undvika tandläkarkliniker nu också…)? Kommer jag någonsin hem till Sverige igen? Hur ska jag tvätta kläderna? Träffar jag aldrig mer någon jag känner…?
Två och en halv månad senare har denna nya verklighet blivit vardag och den där hysterin framstår nästan lika avlägsen som tonårens fånigaste neuroser.
Visst, det känns fortfarande jävligt trist att bara sitta här ibland, oron kan alltjämt skruva ihop sig till ett värkande törne i mellangärdet, jag saknar mina vänner enormt och jag kan inte sluta drömma om dagen när det börjar pulsera av action där ute igen.
Men för det mesta följer dagarna bara en ny, lugn rutin. Jag gör det som ska göras. Skriver det som ska skrivas. Tar utan att reflektera så mycket över saken på mig mask när jag går ut. Desinficerar delivery-varor med slentrianmässig flit. Ringer, face-tajmar och zoomar med kollegor och kompisar. Lägger mig efter avslutat värv i soffan och binge-tittar på nån ny Netflix-serie – och dricker lite för många glas vin.
Det som inte ens gick att föreställa sig i mitten av februari har helt enkelt blivit den nya vardagsnormen.
Så det gamla påståendet om att livsformen homo sapiens – till och med när den uppträder i så sällsynta vane-exemplar som det som ansvarar för denna blogg – är exceptionellt anpassningsbar har bekräftats med eftertryck under corona-krisen i New York.
• • •
Trycket på guvernör Cuomo och borgmästare de Blasio att överge de strikta shelter-at-home-restriktionerna börjar bli tungt.
Så här såg torsdagens New York Post-etta, till exempel, ut.

Och som av en händelse meddelade de Blasio under förmiddagen att allt tyder på att New York City kan ”öppna” redan i början av juni, långt tidigare än planerat.
We can’t wait, mayor Bill…
• • •
Förresten, svaret på panikfrågorna där ovan visade sig lyda:
1. Ja, utan problem. 2. Nej, men i ett land där arbetslöshetssiffrorna snabbt stiger mot ofattbara big depression-höjder kommer desperationen snart ta sig desperata uttryck. 3. Inget har tagit slut. 4. Nej. 5. Som sagt, den frågan är fortfarande jobbig… 6. Någon gång i höst, får vi väl hoppas. 7. Hos the cleaners. 8. Ja, för fan.
• • •
Totalt off topic: I gymnastiksalen som brann i Borlänge i natt, på Tjärnaängsskolan, hade jag gympalektioner när jag gick i ettan, tvåan och trean.
Det är fyra decennier sedan men märkligt nog kan jag fortfarande erinra mig hur det såg ut och luktade och kändes där – och hur jag som en annan Michael Jordan fintade bort Åke Gabrielsson under stenhårda basketmatcher (det sistnämnda kan vara en grav efterhandskonstruktion men ändå).
så lite sorglig känns denna nyhet.
• • •
Det är förstås töntigt, rentav löjeväckande, men vi som suttit genom hela krisen i New York pratar, nu när det äntligen börjar lätta, allt oftare om att vi har ett band som de som drog härifrån i mars aldrig kommer förstå och aldrig vara del av.
De vet inget om hur det kändes de där nätterna när vi låg vakna och inte hörde annat än ambulansernas sirener, de har aldrig tittat mot toppen av Empire State Building och sett en nödsignal, de valde att inte dela rädslan och paniken och förtvivlan och sorgen med oss.
Vi som var här är the sister- and brotherhood of New York våren 2020 och de som flydde, för att de hade råd att fly, kommer aldrig höra till på samma sätt igen.
Löjeväckande, jag sa ju det – men löje borde gå att ursäkta efter en kris som den här.
• • •
Idag, fredag, är kanske dagen när Cuomo berättar att dödstalen i covid-19 i New York för första gången sedan början av mars understiger siffran 100.
Låt oss hoppas – det vore enormt, rent psykologiskt.

Corona-dagbok i New York, del 25

av Per Bjurman

När guvernör Cuomo för precis två månader sedan – 20 mars – tryckte på pausknappen och meddelade att bara essentiell verksamhet fortsättningsvis fick fortgå i New York var vi rätt många som lätt ängsliga surfade in på delstatens officiella hemsida för att försäkra oss om att stan inte var torrlagd helt plötsligt.
Och nejdå. Enligt de styrande i The Empire State har våra “liquor stores” samma samhällsnyttiga status som matvarubutiker, apotek, banker och postkontor och kan fortsätta som vanligt.
Så under hela krisen, när praktiskt taget allt annat i samma kvarter varit stängt har lokala favoriten Bottlenose på andra avenyn – en intim, välsorterad inrättning med suveränt kunnig och vänlig personal – hållit dörrarna öppna.
Varje dag.


Dit händer det ju att jag går och köper en flaska vin eller två. Kanske en bourbon-butelj från Kentucky också. Och rentav lite konjak. För karantän kan man, har det visat sig, inte uthärda med torr strupe. Så är det bara.
Vill jag inte gå ut – och man SKA ju helst inte det – kan jag beställa på nätet istället. Det går kanske inte riktigt att tänka sig i Sverige, men vi har haft booze-delivery i New York i över ett decennium och just nu blommar affärerna. Man går in på, exempelvis, Drizly.com, beställer det man vill ha – öl, vin, vodka, tequila…vad som helst – och inom en timme står det en klirrande påse nere i lobbyn och väntar.


Jo, det går att ifrågasätta det rimliga i att just alkoholförsäljningen ses som absolut nödvändig medan så mycket annat till synes mer angeläget, som butiker där man kan få trasig elektronik fixad, inte gör det – och nej, det är förstås inte oproblematiskt att konsumtionen ökar bland alla nyblivna stugsittare.
Men myndigheterna förstod att det här undantagstillståndet aldrig kunnat genomföras om de notoriskt törstiga new yorkarna inte fått ta sig en drink när de behövde den som mest. De hade vägrat acceptera och ställt till med uppror.
Så kranarna förblir öppna.
Just för tillfället är jag personligen glad att jag får fira Kristi himmelsfärd med några hyggliga flaskor rödpuff.

Inte för att det är en högtid jag brukar lägga så stor vikt vid, men efter månader i solo-karantän får man vara lite kreativ i ambitionen att identifiera kvällar värdiga en liten fest.
Så: Happy Kalle Flygare!
• • •
”Skulle öppna spritbutiker och alkohol-delivery vara något att komma med”, fnyser de förstås i Kalifornien.
Där, precis om i ett antal andra delstater som i högre eller lägre utsträckning legaliserat dylikt, räknas även butiker som säljer marijuana som ”essentiella” – och jo, de får också buda sina varor till hugade kunder.
Inte för att jag skulle vara intresserad – jag skojar inte; hos mig har gräs nästan bara orsakat obehag – men man kan konstatera att detta inte precis är världen ens farsa växte upp i.
• • •
För amerikaner passerar Kristi Himmelsfärd alltid helt obemärkt; det är ingen helgdag överhuvudtaget och få, om ens någon, har hört talas om ”Ascension”, som denna torsdag i formell mening heter.
Det där kan man undra lite över.
Medan Sverige, världens mest sekulära land, firar både jul och påsk och pingst och Kristi himmelsfärd är jul den enda kristna högtid som verkligen har någon tyngd i detta djupt religiösa land. De verkligt stora amerikanska helgerna – Thanksgiving, Memorial Day, Labor Day, Independence Day – saknar teologisk grund. Påsk? Jo, men det är bara Easter Sunday, alltså påskdagen, som verkligen högtidlighålls, så också den helgen är mycket större i ateisternas Sverige.
Kan någon förklara?
• • •
Apropå delivery är det trevligt att även BonBon, den svenska godisbutiken på Lower East Side, kör ut sina varor.
Snusmojänger och colanappar funkar också mot karantän-depp…

Corona-dagbok i New York, del 24

av Per Bjurman

Den här skylten möter sedan ett par månader tillbaka i hissen här i Midtown-skrapan.

Vi ska alltså inte bara undvika att vara fler än två åt gången i hissen – i ett hus med drygt 800 lägenheter spridda över 57 våningsplan. De gånger vi ÄR två ska vi dessutom stå vända från varandra, mot varsin vägg. Och ha munskydd på oss.
Besynnerligt, minst sagt. Men nödvändigt. Och det illustrerar ett av de verkligt hisnande – eller ska vi säga hissnande… – problemen med försöken att öppna New York City igen.
Det här är, som alla vet, en vertikal stad. Byggd på höjden. De vågräta kvadratmillimetrarna på Manhattan – en ö, trots allt, med begränsad yta – tog slut redan för århundraden sedan och fortsatt expansion, omöjlig att förhindra efter enorma befolkningsexplosioner under 1900-talets första hälft, kunde bara ske uppåt.
Så människor som bor och jobbar och turistar här tillbringar oproportionerligt mycket tid i hissar och i många av de hissarna – till exempel i stora kontorsskrapor, på hotell och i Empire State Building – uppstår ofta trängsel närbesläktad med den vi brukar se på klassiska bilder från Tokyos tunnelbana.
Det är förstås otänkbart så länge den pågående pandemin inte brunnit ut eller kvästs med ett vaccin. Ingen kommer vilja, eller få, packa ihop sig på det viset. Och i så fall blir det, konstaterade några bekymrade Wall Street-jättar nyligen, omöjligt att bedriva kontorsverksamhet som tidigare. Om de bara tillät några få anställda per hisskorg om morgnarna skulle det, hade de räknat ut, ta tre-fyra timmar att få all person på plats vid skrivbord, dataterminaler och “trading desks”.
Så vad göra?
Tja, många som jobbar för Goldman Sachs, Morgan Stanley, JP Morgan och Citigroup – för att inte tala om de som råkar ha påhugg hos företag med kontor i det 94 våningar höga One World Trade Center – får se till att göra det bekvämt på hemmakontoren, för där lär de bli sittande ett tag.
Fast det får i sin tur förödande dominoeffekter på den lokala ekonomi, i form av exempelvis lunchrestauranger och gym, som vuxit upp i finanskvarteren och är helt beroende av kontorspubliken.
Inget blir, kan man kort sagt sluta sig till av en simpel skylt i sin hiss, enkelt i New York framöver.

Corona-dagbok i New York, del 22

av Per Bjurman

Jo, det var en grandios dag i New York idag också. Så jo, jag gick ut med alla andra, på längsta promenaden sedan början av mars – och jo, ansiktsmask och plasthandskar vållade stort obehag i värmen.
En måhända mer intressant spaning dock:
New York börjar pretty much skita i rekommendationer och förordningar.
Att fler än tidigare är ute och trampar på gatorna är ju väntat. Som jag konstaterade igår: Det GÅR inte att sitta inne i liten New York-lägenhet och uggla när sommaren sveper in stan i en het våtservett.
Men det visar sig dessutom att partyt har börjat där ute – långt innan commendatore Cuomo har tänkt sig att tillåta dylikt. Praktiskt taget alla barer på andra avenyn mellan 30:e och 23:e – ett av många små nöjesdistrikt strösslade över Manhattan – har öppet för ”take-out”-drinkar. Man kan alltså köpa en öl eller ett glas vin eller en drink vid öppna panoramafönster där etablissemangen riggat provisoriska barer. Sen står folk, som vore det New Orleans, och krökar på trottoaren.



Underligt på flera sätt. Dels uppstår, som synes, påtaglig trängsel runt särskilt populära adresser – och man kan fråga sig varför det skulle vara sämre om de törstiga fick sätta sig vid några bord, på behörigt avstånd från varandra. Dels har det alltid varit en big no-no att dricka ”adult beverages” ute på gatan i New York. Det här är INTE New Orleans, där man man alltid häller över det man eventuellt har kvar i sitt glas i en plastmugg och går vidare när man så önskar. Men farbror polisen cruisar ständigt förbi och har inga invändningar alls, så…
Själv längtar jag efter barer mer än jag längtar efter något annat, men det är för det första lite för tidigt och den där trottoarträngseln känns för det andra inte så lockande, så jag lufsar vidare.
Still:
Partyt har börjat i New York – vare sig det är bra eller inte.
• • •
Här är ytterligare en handfull bilder från dagens promenad.

Alldeles för vanlig typ av skylt där ute.

Park Avenue ska inte se ut så en lördageftermiddag…

Myllret på södra Union Square har upphört

Delen av Broadway man vanligen tar sig an med aptiten hos en en hungrig tiger…

Och där har jag alltid velat bo.

The show must go on.

Morsning från Gramercy Park – med handske för första gången nånsin.

Corona-dagbok i New York, del 21

av Per Bjurman

Under fredagen blev det plötsligt sommar i New York. Termometern sköt iväg mot 30-strecket, luften blev tjock av fukt och a/c-anläggningen här i huset ställdes tvärt om från värme – som vi behövde så sent som för ett par dagar sedan – till den artificiella kyla som kännetecknar inomhus-livet i stora delar av USA under sommarhalvåret.
I vanliga fall hade jag jublat, det stora äpplet är enligt mitt förmenande aldrig läckrare än när det grillats i den här ångande hettan.
Nu känns mest jobbigt. Dels är det extra frustrerande att vara rekommenderad att stanna hemma även så ljuvliga dagar, dels är det lätt oroande att inse att fler än vanligt just därför kommer att trotsa alla råd och lik förbaskat ta sig ut. Här finns visserligen inga barer, restauranger, caféer eller butiker att gå till, de är fortfarande stängda, men det lär istället bli desto värre trängsel på gator och i parker och i så fall finns ju risken att smittspridningen tar fart igen – just som det börjat se ut som att vi fått den under kontroll.
Fast jag ska inte sitta här och vara förnumstig; blir vädret lika förtjusande även idag lördag – och meteorlogerna påstår det – kommer jag också gå ut, för…ja, man står inte ut annars.
Gnällig rapport om hur besvärligt det är med ansiktsmask och plasthandskar i verklig New York-värme kan följa…
• • •
God nyhet: Jimmy’s Corner, som jag skrev om för någon vecka sedan, kommer leva kvar fast ägaren Jimmy Glenn nyligen gick bort i covid-19. Sonen Adam lovar i den här Guardian-artikeln att driva vidare den unika old school-institutionen när pandemin lagt sig. I’ll be there – så fort det är möjligt.
• • •
Igår lättade delstaten New York faktiskt på vissa av de restriktioner vi levt med i två månader – fast bara i några glesbygdsregioner norröver.
När vi här nere i det sydöstra, aningen mer folktäta hörnet får följa efter är högts oklart. Guvernör Cuomo har senaste dygnen spridit datum omkring sig som en dealer i Vegas sprider spelkort över blackjack-borden. Ett tag var det 6 juni, sedan 27 maj, därefter 13 juni – och idag meddelades att stränderna ska öppna lagom till Memorial Day-helgen, alltså om en vecka.
Förvirrande.
Allt vi kan vara säkra på är det blir en lång summer in the city i år.

Sida 1 av 33
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB