Corona-dagbok i New York, del 50

av Per Bjurman

Det har viskats om dem ända sedan mars och april, när vi satt och hulkade i rigorös lockdown, men först nu – en natt som råkar bli senare än någon annan natt i New York blivit sedan pandemin bröt ut – ser jag en med egna ögon.
En speakeasy.
Alltså en lönnkrog – ett etablissemang som serverar alkohol utan tillstånd, på tider när det är strängeligen förbjudet. Inomhus. Jo, inomhus. En verkligt bestämd no-no i Andrew Cuomos rike.
Kvällen börjar dock helt oskyldigt med middag på Upper West Side med kompisen Pete, nyhetsredaktör på New York Times och fellow Elaine’s-stammis från förr.
Där, på Manhattans övre västsida, befinner jag mig sällan ens i normala fall – jag är en hängiven east side-snubbe, ständigt sur över att ”kontoret” Madison Square Garden inte ligger på rätt sida av ön! – och under corona-krisen har jag knappt ens tänkt på stadsdelen. Dumt, visar det sig. Efter en inspirerande promenad genom Central Park-myllret i den tidiga kvällens nästan guldskimrande solsken hämtar jag upp Pete och går till hans stråk på Columbus Avenue och där är faktiskt helt underbart. Fullsatta uteserveringar ringlar sig på bägge sidor om körbanorna norrut, kvarter efter kvarter, liksom längs sidogatorna, och hela nejden sjuder av liv.
Och jag som tyckte vi kommit så långt hemma på andra avenyn…
Pete och jag äter på en lysande indisk restaurang – räkorna i curry hör till de godaste någonsin! – och går sedan vidare till en mer renodlad bar och blir sittande utanför den i den heta kvällen och talar över kalla Heineken om samma saker som alltid: Gamla Elaines-minnen, gemensamma bekanta, New Orleans, böcker, baseboll och ännu mer Elaine’s-minnen.






Men strax före elva är det last call. Då måste uteserveringarna stänga och eftersom krögarna inte får släppa in gästerna genom dörren är det bara för att New York att gå hem och lägga sig på ett klockslag då kvällen normalt inte ens har börjat. Som sagt, Borlänge har senare vanor än ”Världens huvudstad” för närvarande.
Det är då, när vi strosar österut längs den öde 72:a gatan i väntan på att en ledig taxi ska komma så jag kan ta mig tillbaka till östra Midtown, vi råkar se den.
Lönnkrogen.
Exakt var den ligger och vad den heter kan vi lämna därhän, golare får ju inga polare, men rör man sig på Upper West är den inte särskilt svår att hitta för baren i fråga smyger inte precis med sin illegala verksamhet. Tvärtom, det hela känns förbluffande flagrant. Dörren står öppen, musik dånar, gäster strömmar in och ut.
– Hur är detta möjligt, undrar vi.
Pete har dock ingen lust att undersöka saken närmare och går hem, men jag blir nyfiken, och den där kalla holländska ölen har dessutom väckt ett inte helt okaraktäristiskt trots visavi Cuomo och hans strikta regler, så jag smiter in.
Det visar sig att det är ganska glest mellan gästerna i baren på gatuplanet, men en brant trappa leder ner i en källare och i den källaren har de helt uppenbart en nattklubb. Musiken och skriken och allsången går inte att misstolka.
Dit vågar jag mig dock inte, SÅ mycket nederländsk sturskhet har jag inte fått i mig. Istället sätter jag mig i ett avskilt hörn i baren, pillar av mig ansiktsmasken och frågar bartendern om det verkligen är så att jag kan beställa en öl av honom. Det kan jag – och tar in en Stella på fat (Beneluxland som Beneluxland, liksom…)
Sedan sitter jag där och försöker förstå vad som händer. Bartendern har inte den typ av uppsyn som inbjuder till mer djuplodande frågor i ett så känsligt ämne, och när jag sms:ar lite för mycket med Pete istället för att dricka kommer han fram och ställer misstänksamma frågor om allt är okej, som vore jag utsänd av Cuomos utskänkningsmyndighet, så jag får aldrig någon klarhet i hur den otillåtna verksamheten kan pågå inför öppen ridå – men en annan kompis jag messar med hävdar att barägaren måste ha en deal med sitt lokala NYPD-precinct för annars skulle ordningsmakten omedelbart göra razzia och stänga stället, och kanske är det så.

Kittlingen i att vara olydig mot vår nanny i Albany klingar för min del av rätt snabbt, det är ingen särskilt trivsam bar och det finns trots allt fortfarande goda skäl till att normalt krogliv inte är tillåtet, så efter en timme går jag, utan planer på att någonsin återvända.
Men nu har jag sett min speakeasy och är glad för det.
• • •
Det dröjde ändå längre än jag trodde, det är ju bara 95 dagar kvar till tredje november nu, men under torsdagen – när vi som av en händelse också fick veta att det senaste kvartalet var den amerikanska ekonomins sämsta i historien – började Trump slutligen argumentera för att valet i höst borde skjutas upp.
Det beslutet kan han inte ta själv, inte med mindre än en militärkupp. Kongressen har all makt i den frågan och inte ens en så skrupelfri justitieminister som William Barr kan göra något åt den saken.
Men som åtskilliga påpekat senaste dygnet var syftet med utspelet förmodligen inte heller att bokstavligen få valdagen framflyttad. Snarare att redan nu börja underminera trovärdigheten i ett oundvikligt valresultat. Trump vet, säger dom, att han kommer åka på en jordskredsförlust – till och med i detta uppfuckade tidevarv är det morsning och goodbye för den som sitter i Ovala Rummet under tidernas sämsta kvartal – och har bestämt sig för att sabotera hela processen.
Inom kort kan vi, enligt samma bedömare, förvänta oss att konservativa ”kommentatorer” på Fox New och sociala medier börjar hamra in samma budskap – och att supportrarna på presidentens beramade rallyn framöver skanderar ”Delay the election, Delay the election, Delay the election”.
Ja, fy satan. Vad som än händer lär en regelrätt mardröm vänta i november.
• • •
Värmeböljan vägrar släppa taget och Det Stora Äpplet är nu lika söndergrillat som den varma macka en kompis – vi kan kalla honom Lance – en gång stoppade in i ugnen och sedan somnade ifrån.
Det går, faktiskt, knappt att vara ute. Allra minst med obligatoriskt munskydd.



Men kanske släpper det i början av nästa vecka, för då finns tydligen risken att ännu en tropisk storm – Isaias, just nu en kategori 1-orkan i höjd med Bahamas – stävar upp längs östkusten och träffar NYC bull’s eye.
Bring it, säger jag.
Vi bryr oss fan inte längre!
• • •
Apropå munskydd har jag skaffat några nya, mer stylish modeller.

En helt ny mode-gren har de facto tagit form runt denna accessoar, men det får ni ta och läsa mer om i en krönika som publiceras på Aftonbladets nöjessidor på lördag.
• • •
I helgen startar hockeyligan NHL om efter att ha legat i träda sedan mitten av mars och dess stundande slutspel, Stanley Cup, kommer pågå till början av oktober.
Det betyder att jag får knappt med tid framöver, för det är en verksamhet jag hårdbevakar åt denna tidning, inte minst i grannbloggen, och risken finns därför att det blir färre inlägg här.
Men då och då ska jag ändå försöka hålla även denna gryta kokande, för det är ju fortfarande inte det riktiga New York jag bor i. Det är coronans New York.
Tills vidare säger jag och månen som hänger rund över Manhattan dock – so long.

Corona-dagbok i New York, del 49

av Per Bjurman

Temperaturen har sjunkit ett par grader sedan måndagens knockout-notering a’ 98 Fahrenheit – vilket motsvarar 37 friska Celsius-plus.
Men i gengäld stegrar luftfuktigheten, så det känns precis likadant och dagarna förblir pretty outhärdliga
Vanliga år överlever man såna här värmeböljor genom att smita in på biografer, barer, museer och varuhus – alla institutioner perfekt tempererade med konstgjord a/c-kyla.
Men under pandemins sommar går inte det. Biograferna, museerna och varuhusen är stängda och barerna får bara servera gäster utomhus. Går man ut får man helt enkelt finna sig i att ha det som Mookie, Radio Raheem, Da Mayor och de andra i Spike Lees ”Do The Right Thing”.
Den stillastående hettan i ravinen av skrapor trycker en mot asfalten, den ångande luften är som ett blött täcke runt kroppen, det obligatoriska munskyddet klibbar runt truten…
Själv får jag en dag för mig att det måste vara lite drägligare ute på ”sjön”, så jag hoppar på East River Ferry vid 34:gatan och sitter under en knapp timme på övre däck medan vi kryssar oss söderut, mellan små terminaler i Queens och Brooklyn, för att till slut landa vid Wall Street-piren.
På det däcket hade det under normala omständigheter varit fullsmockat, för turisterna använder gärna East River-färjorna för billig, lysande sightseeing. Men – vi har ju inga turister i år. Inga från Europa, inga från Asien, inga från resten av USA, inga från någonstans. Det börjar till exempel bli väldigt länge sedan den klassiska SAS-kärran från Arlanda landade ute i Newark och skickade sin 13.00-last a’ några hundra förväntansfulla svenskar genom den på senare år allt barskare passkontrollen där ute.
Så jag kan breda ut mig nästan som jag vill. Det är bara jag, några skiftarbetare från sjukhusen på första avenyn och en liten Brooklyn-familj på väg från sommarens första Manhattan-besök som löst biljett. Så mycket svalka och fläkt vet jag inte om vi får, luften är för het, men det är ändå en behaglig liten utflykt. Precis som i bilen genom Utahs, Nevadas och Kalifornien öknar förra månaden går det ute i de ärtsoppsgröna East River-vågorna, på lite avstånd från landbacken, att lura sig själv att allt är som vanligt. Det ser ju så ut. Inget – mer än avsaknaden av uppspelta turister – skvallrar om att pandemi pågår, att livet i New York satts på undantag, att merparten av gatorna i betongdjungeln på bägge sidor om floden ligger öde. Tvärtom är allt sig likt – och kittlar lika mycket som vanligt. Den overkliga vyn över Midtowns skyline, den klassiska Pepsi-skylten i Long Island City på nära håll, de överraskande starka dyningarna från en pråm som stävar norrut i de strida strömmarna, de filmiska industri- och hamn-miljöerna längs Brooklyn-”kusten” och känslan att glida in under de tre broarna: Williamsburg Bridge, Manhattan Bridge och Brooklyn Bridge.
Brooklyn Bridge är ju den stora klassikern, ett sant mästerverk till bro, men ruffigare, mer ”industriella” grannen Manhattan Bridge ligger mig nästan varmare om hjärtat. Den rymmer både tunnelbanespår och vägbanor och att befinna sig precis nedanför när The Q Train dundrar ut på rälsen, samtidigt som ett par långtradare möts i vardera körriktning, är som svepas in i en scen i en Fritz Lang-film.









Efter landstigningen vid Wall Street spricker illusionen om att allt är som vanligt dessvärre med ett deprimerande brak. Där nere, på de slingriga, smala gatorna i finanskvarteren, möter man vanligtvis ett myllrande inferno av liv. Nu – när personalen på hedgefonderna, investmentbankerna, mäklarfirmorna och advokatbyråerna i exceptionellt hög utsträckning jobbar hemifrån – är det alldeles stilla och tomt. Till och med i sandwich-butikerna, där tempot vanligtvis är så uppdrivet och hetsigt att man blir utskälld om man tar längre än en tiondels sekund på sig att besvara frågan ”what kind of mayo” när man beställer sitt pastrami-monster, råder saktmodig frid. Och utanför själva börsen, en av hela öns verkliga publikmagneter, händer inte mer än på Sveatorget i Borlänge en tisdagsförmiddag i november.

Men båtturen var verkligen fin…
• • •
Talk of the town idag:
Miracle Larry!

Han – 64-årige Larry Kelly från Upper West Side – insjuknade alltså i Covid-19 i mitten av mars och igår, 128 dagar senare, klev han ut från sjukhuset.
Frisk.
Det borde inte vara möjligt, särskilt inte som han tillbringade 51 av de 128 dagarna i respirator, men i en viss sorts new yorkers är det väldigt segt kött.
Och jag kan inte låta bli att älska det faktum att han omedelbart blir Miracle Larry med hela stan.
Så väldans New Yorkst…
• • •
I höjd med Brooklyn Bridge dyker ´själva Frihetsgudinnan upp i blickfånget också.

Ja, hon utgör alltid en mäktig syn där ute i hamnen – och jag kan aldrig se henne utan att tänka på pappa och hur han, sjöman under 50-talet, beskrev känslan av att segla in under den där facklan efter en dryg vecka på öppet hav.
Men just nu, just i detta skede i den amerikanska historien, är det samtidigt något sorgligt över tanken på vad hon representerar – eller snarare inte representerar.
Hur löd den, Lou Reeds parafras på Emma Lazarus tillhörande dikt?
”Give me your hungry, your tired, your poor – and I’ll piss on ’em”.
• • •
Innan någon hinner göra sig lustig: Nej, jag bär inte ansiktsmask på båtdäck, under bar himmel, för mitt höga nöjes skull. Det är obligatoriskt där också – man får inte åka med utan.
• • •
Hjälteglorian sitter inte längre lika bra på guvernör Cuomos välfriserade hjässa.
Alltfler tycker att han låter väl självbelåten när han skryter om hur bra New York, det vill säga han själv, lyckats hantera corona-krisen.
Det vore, lyder en vanlig åsikt, klädsamt om han förhöll sig mer ödmjuk visavi det faktum att ingen annan delstat ens kommit i närheten av lika höga dödstal – och att hans beslut att skicka covid-sjuka till äldreboenden i inledningsskedet av pandemin var en katastrof.
Nu har han, som framgår av New York Post-ettan nedan, dessutom hamnat i krig med stans drinkare.

Det är en månghövdad grupp alla politiker med självaktning försöker undvika att reta upp, men Cuomo – som sprider exekutiva orders omkring sig som blackjack-dealers i Vegas sprider spelkort över borden – jagar alla barer med blåslampa och har nu alltså beslutat att den som vill ha en drink eller en öl eller ett glas vin också måste äta (och det räcker inte med de Cuomo-chips en ironisk krögare började bjuda på förra veckan; därav parentesen i Post-rubriken…).
Denna nya regel skär sig så våldsamt mot fundamenten i den lokala dryckeskulturen att jag inte vet vad jag ska jämföra med. Det är som att stockholmare som vill cykla skulle tvingas köpa en bensindunk innan de fick ge sig ut i trafiken. Eller nåt.
Särskilt indignerad är den konservative minoritet som tycker sig se en vådlig dubbelmoral i hur förstående guvernören var när progressiva demonstranter bröt alla regler om social distansering i maj – och hur han nu hytter med näven mot barägare och deras gäster.
– Om du bara har med dig ett exemplar av Karl Marx ”Das Kapital” ska du se att du får ta dig en drink om du vill, fräser exempelvis en vän med republikanska böjelser.
Hehe, något tillspetsat – men Cuomo får passa sig så dylik indignation inte sprider sig i de egna, liberala leden.
• • •
Den gångna natten var det alltså Opening Night i baseboll-ligan – MLB – och Doctor Fauci från den federala smittskyddsmyndigheten stod för första, ceremoniella kastet när Washington Nationals tog emot New York Yankees i huvudstaden.
Någon får tipsa Tegnell om det konceptet…

Corona-dabok i New York, del 48

av Per Bjurman

Optimisterna är tvärsäkra.
New York har alltid kommit tillbaka efter sina svåraste kriser – inbördeskriget, depressionen, världskrigen, 70-talets ekonomiska ruin, 9/11, finanskrisen 08 och Sandy – och gör det nu också, tror de sig veta.
– Under kaoset hösten 2001 sa alla att det var kört för den här stan. Vi skulle aldrig repa oss igen. Men det gjorde vi. Efter bara några månader var allt som vanligt igen. Det blir precis likadant nu, predikar en bekant genom munskyddet när vi en ångande eftermiddag ses vid varsitt bord på ett utomhusfik på andra avenyn.
Själv känner jag mig långt ifrån lika övertygad om att en comeback är lika given efter corona-virusets förödande knockout-smocka.
Ja, vi HAR gjort stora framsteg sedan tidiga våren, när det ett tag såg ut som att en regelrätt humanitär katastrof hotade på Manhattan. Smittspridningen är snudd på den lägsta i hela landet, dödstalen börjar sjunka mot nollstrecket – ja, förra onsdagen var första dagen sedan början av mars ingen alls dog i covid-19 i New York City – och en nödtorftig version av vardagen tar i alla fall här och där form vissa timmar på dygnet.
Men helt normalt, precis som förut…jag har verkligen svårt att se det inom överskådlig framtid.
Dels är detta en mycket mer utdragen katastrof, utan ens skönjbar slutpunkt – dels slår den så brutalt mot själva grundförutsättningen för livet i en storstad. Den fysiska distanseringen kommer helt uppenbart bli nödvändig under lång tid framöver och fysisk distansering är på sikt inte kompatibelt med idén om NYC.
En metropol som den här söker man sig till för den lika väldiga som pluralistiska befolkningsmängden och det den lika väldiga som pluralistiska befolkningsmängden genererar – till exempel ett nästan gränslöst kommersiellt och kulturellt utbud, social dynamik, högt tempo, känslan av att befinna sig i alltings absoluta centrum och en energi som sprakar dygnet runt.
Eliminerar man de beståndsdelarna går hela poängen med vardagen som vi känner den förlorad, liksom. Vad ska man här och göra om man inte kan sköljas med i ett oavbrutet flöde av människor? Vad ÄR ens New York utan folksamlingar och trängsel? Utan vimlet på trottoarerna runt Grand Central i sena eftermiddagsrusningen? Utan fullsatta Broadway-teatrar? Utan det larmande sorlet på Balthazar i Soho en knökad lördagkväll? Utan soliga söndagseftermiddagar när hela stan hänger i Central Park? Utan att 18 006 Rangers-fans står upp i bänkraderna på Madison Square Garden och skanderar taktfest efter ännu ett Mika Zibanejad-mål? Utan ringlande köer till klubbarna i Meat Packing District? Utan noll svängrum i en tunnelbanevagn som rasslar ut på Manhattan Bridge, på väg mot downtown Brooklyn? Utan fullsmockade bord på små, trånga caféer i West Village? Utan myllret i finanskvarteren när kostymerna vid tolv ramlar ut från kontoren för snabb lunch från ett av de hundratals gatustånden där nere? Utan utsålda baseboll-matcher på Yankee Stadium i Bronx? Utan den svettiga euforin i skuldra-mot-skuldra-koaset på en Whitney Rose-show på Webster Hall? Utan horder av turister, affärsresenärer, besökare och gäster? Utan tredubbla led av nyfikna runt basketplanen på fjärde gatan och sjätte avenyn, när street-basketens kantstötta superstars gör upp i sina största matcher? Utan exalterande shopping-räder längs Spring Street, Prince Street och West Broadway? Utan vansinniga trafikstockningar? Utan larmet och stöket och klirret i glasen och den höga musiken och skratten och det godmodiga knuffandet runt bardisken på Red Rooster i Harlem?





















Jag har inga bra svar på de frågorna, men jag vet att nästan alla ställer dem – och att fler och fler kommer fram till att det inte längre finns någon anledning att stanna.
Nyhetsbyrån AFP rapporterade nyligen att en veritabel exodus ut till förorterna, från framförallt Manhattan och Brooklyn, redan inletts. Manhattan har inte haft fler lediga hyreslägenheter på över ett decennium, medan huspriserna i Westchester, på Long Island och vissa välmående samhällen på andra sidan Hudson-floden, i norra New Jersey, skjuter i höjden.
Traumat under pandemins vedervärdiga kulmen, kombinerat med upplopp och dramatiskt ökande brottslighet, är huvudorsaken till att många av de AFP talar med tycker att det är dags att ”get the hell out” – men åtskilliga talar också om att det inte längre känns motiverat att betala de groteska hyrorna på Manhattan när Manhattan inte längre erbjuder det som gjorde ön så lockande: Restaurangerna, butikerna, barerna, showerna, konserterna…
Med dessa suburban-rymlingar försvinner ännu mer av skattebasen – för det är ju de med goda inkomster som sticker – varmed det ännu svårare för New York City att komma tillbaka. Och så får ännu fler nog och ringer flyttfirman. En ond cirkel kan man lugnt kalla det.
Jag hoppas verkligen att dessa dystra prognoser är överdrivna, att det är jag som har fel och min mer tillitsfulle fika-kamrat rätt, för jag älskar den här staden och vill inget hellre än att blir som det ska igen, men jag förstår de som inte pallar mer och sneglar själv mot Nashville.
Den staden har lockat länge, jag trivs otroligt bra när jag är där – och hyran för en mycket större lägenhet, i en just nu mycket bättre fungerande stadskärna, skulle vara ungefär hälften.
Det kanske är dags att dra….
• • •
Nä, nacken – om någon nu undrar om den – är inte särskilt mycket bättre.
Hade i det längsta hoppats slippa, men det verkar som att jag kommande veckan får släpa mig iväg till någon form av kotknackare.
Å andra sidan var det en kamrat som blev inlagd med akut blindtarmsinflammation förra veckan, så jag ska nog ändå count my blessings, som man säger här.
• • •
Idag, måndag, går New York in i fas fyra av återöppnandet – men tyvärr innebär det ingen större förändring för stans restauranger. De får fortfarande bara servera ett begränsat antal gäster utomhus, tvingas följa ett extremt detaljerat reglemente, kan bara ha öppet till 23.00 – och börjar det regna, vilket händer rätt så frekvent under somrarna, går ridån omedelbart ner.

Jag tillbringade lördagskvällen i Hell’s Kitchen på västsidan, där min kompis Alon driver en av sina två Medelhavsinspirerade Manhattan-restauranger ihop med sin bror.
Det var synnerligen trivsamt och det kändes bra att få stödja en vän med en rejäl nota, men det räcker ju inte långt. Han och alla andra krögare håller igång verksamheten med konstgjord andning och hur många som överhuvudtaget överlever om de måste fortsätta på samma sätt länge till är dessvärre mycket oklart.
Jo, man kan tycka att myndigheterna borde kunna lätta på restriktionerna när vi haft sådana framgångar i försöken att tämja det förbannade viruset, men situationen är alltjämt akut i andra delar av landet och så länge den är det befarar våra politiska ledare att det, om vi inte är fortsatt försiktiga, finns risk för ökad smittspridning även här.
Just nu är det alltså våra mindre samvetsgranna vänner i Florida, Georgia, Texas, Arizona, Nevada och Kalifornien vi ska tacka för att vi får får leva i den här alternativa verkligheten…
• • •
Apropå Yankee Stadium:
Baseboll är tillbaka!

De första träningsmatcherna spelades i helgen och till veckan påbörjar Major League Baseball den nedkortade grundserien.
De kommer spela utan publik på läktarna, visst – men ändå. En amerikansk sommar utan baseboll – den nationella förströelsen! – är som en svensk jul utan skinka och det ska bli en sann lisa att åter få distrahera hjärnan med otaliga innings kväll in och kväll ut framöver.
Mina lag är Yankees, Kansas City Royals, Houston Astros, Chicago Cubs och San Diego Padres.
• • •
Att ”Staden som aldrig sover” stänger senast 23.00, även på lördagkvällar, och alltså tvingats skaffa sig tidigare vanor än Skövde…det är svårt att ens ta in sådan fakta.
• • •
Det Stora Äpplet griljeras för tillfället i en brutal värmebölja. Klockan hade passerat midnatt, lokal tid, när jag för en timme sedan gick ut på balkongen men jag svär, kvällsluften hettade i kinderna. Och idag, måndag, ska vi får 37 grader i skuggan. Plus helvetisk fukt.
Ni får ursäkta om jag de kommande dygnen bara ligger i den artificiella a/c-klan och bara flämtar.

Corona-dagbok i New York, del 47

av Per Bjurman

– Bring down that anxiety, bring down that fear, bring down that paranoia…
Det var med den suggestiva ramsan guvernör Cuomo i slutet av mars inledde det ”New York Tough”-tal som sedan blev en video som för alltid kommer definiera våren 2020 i den här staden.

Tre och en halv månad senare är frågan:
Tog vi ner ångesten, rädslan och paranoian?
Tja, i någon mån gjorde vi väl det. Rädslan och paranoian har klingat av i takt med att ambulansernas sirener tystnat, dödstalen sjunkit och livet i alla fall till viss del återvänt på gatorna där ute.
Men ångesten…den har obönhörligen dallrat mellan Manhattans kantstötta fasader hela hela våren och hela sommaren och det gör den fortfarande.
Så mycket trauma har ägt rum här, så mycket har gått förlorat – och ovissheten om vad som ska hända är så stor.
Då släpper den vidriga åkomman – nära, mer påträngande och aggressiv släkting till fenomen som oro, olust, nervositet, sorg, saknad, stress och just rädsla – ogärna greppet, hur tuff en stad nu än råkar vara.
Själv har jag, om jag nu verkligen ska vara så privat, haft denne spökplump som följeslagare genom hela livet – ofta dessbättre på behörigt avstånd, men skuggan går alltid att ana i yttre delen av synfältet – och nu, under dessa New York-månader, blivit påmind om hur många varianter av ångest det finns.
Den kan vara dov och mörk, den kan vara ilande som tandläkarens elakaste borr. Den kan vara trögflytande och den kan vara som elektriska stötar. Den kan kännas konstig, på ett helt främmande sätt, och den kan vara en snudd på banalt välbekant klump i solar plexus. Den kan nästan ha en smak. Ofta metallisk.
Att förklara exakt går inte. Det är som att försöka sätta ord på en specifik känsla från barndomen. På sinnesstämningen vid ett visst klockslag en ensam januarieftermiddag i köket på Slingergatan i Borlänge på 70-talet, med vyn av igensnöad lekpark utanför fönstren – och, längre bort, de granklädda bergen i den stålblå, kalla, alldeles för tidiga skymningen. Jag minns det ögonblicket hur tydligt som helst, men kan omöjligen artikulera förnimmelsen.
Och likadant är det med de olika versionerna av ångest i skenet av New Yorks corona-katastrof.
Men som guvernören mässar:
Bring it down.
Även ångesten kan besegras – inte minst med den han kärlek han, inte alldeles karaktäristiskt för en samtida karriärpolitiker, talar om.
Yes, bring it down!
• • •
2020 gör verkligen ivriga anspråk på epitet ”Värsta skitåret på ett sekel”. I fredags svepte tropiska stormen Fay in över New York också.

Nej, den orsakade ingen större förödelse. Det kom några bibliska skurar och natten till lördagen skallrade rutorna på 48:e våningen i rätt saftiga vindbyar, men värre var det inte. Vi befinner oss dock bara i orkansäsongens linda ännu och förmodligen var Fay bara ett förebud. I september kommer säkert en ny Sandy och ser till att vi får översvämningar, demolerade fastigheter och strömavbrott i fem dygn att deala med. Hur skulle det kunna bli på något annat sätt?
• • •
Kors i både tak och golv – The Donald satte på sig ansiktsmask under ett besök på Walter Reed-sjukhuset i DC under lördagen.
Han har ju tidigare inte bara indikerat att han ser ansiktsmask som ovärdig presidentämbetet; senaste veckorna, när krisen börjat eskalera mot verkligt alarmerande nivåer över nästan hela landet, har det känts som han gett upp och velat säga åt oss att vi helt enkelt får leva med corona-viruset. Det är talande att han inte haft ett endaste möte med Tony Fauci – USA:s egen Anders Tegnell, i bjärt kontrast till presidenten dagligen ute och varnar om att det håller på att gå alldeles åt helvete här – på över två månader.
Huruvida masken på Walter Reed innebär ett skifte ska vi låta vara osagt, det verkar väl otroligt – men vore oerhört välgörande. Det här landet behöver verkligen någon form av nationell plan för att bekämpa den nu helt okontrollerade smittspridningen.
• • •
Åh, Sandy.
Hon orsakade också en del ångest när hon i oktober 2012 stävade in över The Metropolitan Area. Fast ännu värre var de fysiska följderna den gången. Själv blev jag sjösjuk på min egen vardagsrumsparkett. Jo, jag sätt här och direkt-rapporterade åt Aftonbladet och upptäckte efter ett tag att jag mådde illa. Jag kunde inte förstå varför – förrän jag reste mig och insåg att hela skyskrapan svajade i de brutala orkanvindarna. Då bestämde jag mig för att förflytta mig ner till lobbyn men vågade inte åka hiss för det gick att ana att strömmen snart skulle gå, så jag stånkade mig ner via trapporna. I lobbyn hann jag sitta i tio minuter och sedan sa det mycket riktigt pang. Ett reläverk i Alphabet City exploderade och hela Manhattan från 39:e gatan och neråt (jag bor på 38:e, förstås…) lades i mörker. Så jag blev kvar i lobbyn hela natten, halvsovande i en fåtölj, och fick sedan ägna fem dygn åt att flytta mellan olika hotell norr om 39:e, för det dröjde innan de lyckades reparera det där reläverket
Och igen – det är lika bra att vi ställer in oss på att något liknande händer om några månader.
• • •
Mer av 2020 Greatest hits: Jag har åkt på nackspärr från helvetet och kan sedan en tid knappt sitta upprätt och skriva texter som den här.
Det känns fortfarande så lagom kul att behöva uppsöka sjukvård i New York – man får ångest! – men det börjar se ut som att jag måste boka dejt med en kiropraktor nästa vecka.
Eller har någon i läsekretsen bra huskurer att dela med sig av?
• • •
Walter Reed har även jag besökt en gång. Utan mask. Efter ett väldigt dickederande med tillstånd och fullmakter fick jag och fotografen Pontus Höök i februari 2007 komma dit och göra reportage om pojkar och flickor som skadats svårt i det då alltjämt pågående Irak-kriget.
Det var en omskakande upplevelse, men det dröjde innan vi fick dela det starka materialet med läsekretsen för när vi klev ut genom dörrarna kom nyheten att Anna-Nicole Smith hade avlidit på ett hotell i Florida och mer dramatisk breaking news var svårare att tänka sig för dåtidens Aftonbladet så vi fick omedelbart hasta iväg till flygplatsen och hoppa på ett plan till Miami.
Men till slut blev det ändå en artikel (fast jag undrar var Pontus alla bilder tagit vägen…han tog en hel räcka femplus-varianter den eftermiddagen).
• • •
Roger Stone benådas, Disney World i Orlando öppnar mitt under brinnande pandemi, Kanye West vill bli president…varje dag ger en ny indikation om att vi fått en bugg i matrixen och lever i en verklighet som egentligen inte finns.

Corona-dagbok i New York, del 46

av Per Bjurman

Åker österut igen – och hamnar i Vilda västern.
Det är i alla fall så de lokala tabloiderna – och en del nationell media med för den delen – beskriver New York just nu.

Brottsligheten, särskilt den verkligt våldsamma, har dessvärre ökat stadigt i Metropolis sedan corona-krisen utbröt i början av mars – för att, som synes, explodera fullständigt den gångna 4th of July-helgen.
Närapå 50 skjutna, åtta av dem dödligt, under en enda helg…det är rena rama 80-talssiffrorna. Men ingen är förvånad efter en juni månad som klockar in som den värsta på 24 år, med 205 skjutningar i våra fem ”boroughs”
– Vi har problem och de är kopplade till pandemin. Människor har suttit instängda länge och ekonomin har inte återhämtat sig ännu, menar borgmästare de Blasio.
Andra anser dock att det är han, den mest progressive City Hall-generalen någonsin, som själv bär ansvaret för den sorgliga utvecklingen. Dekretet att NYPD:s budget ska kapas med en miljard dollar, mer eller mindre framtvingat av demonstranterna förra månaden, väcker minst sagt starka känslor i andra politiska läger. Likaså det hastiga beslutet att upplösa en särskild civilstyrka, bestående av 600 konstaplar, som ansvarat för att begränsa antalet skjutvapen ute på byn.
– DeBlasio är en avskyvärd borgmästare. Kriminaliteten har på grund av honom eskalerat bortom all kontroll och det kommer bara bli värre, ryter till exempel förre NYPD-kommissionären Ray Kelly.
Well, jag vet inte vem som har rätt men vi kan i alla fall konstatera att bilden av New York som ”USA:s säkraste storstad”, nogsamt kultiverad i flera decennier, krackelerat och att det lär bli svårt att locka hit särskilt månghövdade horder av turister de kommande åren.
• • •
Sett ur ett annat perspektiv är det en mer hoppfull ”scen” jag återvänder till efter knappa två veckor på andra sidan kontinenten.
När jag lämnade Manhattan var de flesta barer och restauranger fortfarande stängda och de som inte var det fick nästan smyga med verksamheten.
Nu har praktiskt taget alla etablissemang öppnat uteserveringar, några näranog mitt ute i trafiken, och NYC-kvällen visar åtminstone små, små livstecken igen.

Halleluja.
• • •

Idag, tisdag, kör NY Post rentav en klassisk, 30 år gammal ”etta” i repris.
Som jag för ganska precis ett år sedan berättade om i denna artikel vände sig den inte helt rumsrena boulevard-blaskan i september 1990 direkt till dåvarande borgmästaren David Dinkins med en appell på förstasidan.
Då hade en rekordartat blodig brottsvåg kulminerat med det fruktansvärda rånmordet på US Open-turisten Brian Watkins på en tunnelbanestation i Midtown och Post ropade, med sina största rubriksnitt: ”Dave, do something!”.
Nu riktar redaktionen på åttonde avenyn alltså samma uppmaning till de Blasio.
”Bill, do something!”
Att vi hamnat här igen…
• • •
Pandemi eller inte: Det är juli och högsommaren tuktar New York City med samma vanliga hetta som alltid, samma vanliga fukt – och samma vanliga åskstormar.
Det är ett nästan dagligen återkommande skådespel. Under sena eftermiddagen, när luften är så tjock av kondens att den knappt går att dra ner i lungorna, kommer moln svartare än Darth Vaders hjärta stävande från väster eller syd. Sedan är det som att all färg går förlorad. Manhattan blir en svartvit film. Och så brakar det loss. Blixtarna slår ner i skrapa efter skrapa – och ögonblicket därpå dånar ohyggliga kanonader över hela ön.
Ja, så här.





Det händer att det smäller i min egen skrapa också. Som alla andra har vi förstås åskledare, men ändå. Det sjunger till i golvet och hela vardagsrummet börjar lukta svavel. Då är man inte så uppkäftig.
• • •
Bästa nyheten:
Viruset har INTE gjort comeback i New York – trots att stan börjat röra på sig på allvar.
Igår testades 54 328 personer och bara 518 – 0.95 procent – visade sig vara smittade.
Så har det sett ut i flera veckor och vi börjar känna att, hey, vi besegrade den osynliga fienden.
Men tyvärr går ju smittan som en okontrollerad gräsbrand genom andra delar av landet och så länge den gör det är ingen out of the woods,.
• • •
Tammefan, till kvällen börjar de hemliga fyrverkerierna dåna där ute i mörkret igen – på precis samma klockslag, och på samma sätt, som i Los Angeles och Las Vegas.
De där smällarna förebådar något, tycker jag det känns som. Något sinistert, något mörkt…

Corona-dagbok i New York, del 45 (on the road)

av Per Bjurman

Sorry för det lilla sändningsuppehållet, men jag hamnade under några dygn i Mojave-öknen i så intensivt sommarlovstillstånd att jag inte lyckades uppbåda kraft för så mycket mer än att ligga på rygg och stirra på den nästan provokativt knallblå himlen.
Så blir det alltid väster om Klippiga bergen – i den vidbrända, vildvuxna del av Amerika som jag en gång bara trodde fanns i John Ford-filmer.
Något med själva landskapet här ute fyller mig med sinnesro och själsfrid av just den sort jag längtat efter hela våren och försommaren. Något med sanden och den knastertorra jorden – ibland brun, ibland beige, ibland rosa och ibland röd. Något med de utomjordiska klippformationerna och ravinerna. Något med palmerna, kaktusarna, Joshua-träden, de uttorkade buskarna och tumbleweedsen som blåsiga dagar tumlar över vägbanan. Något med den brutala hettan och den den ständigt molnfria himlen. Något med de oändliga raksträckorna genom den stora ödsligheten. Något med coyotens ylande i fjärran. Något med cikadornas suggestiva sång i mörkret. Något med hur solnedgångarna ser ut som Ry Cooders gitarr i ”Paris, Texas” låter.
Ah, kolla själva










• • •
Eskapismen i den förföriskt filmiska miljön har dessvärre behövts också, för läget blir bara dystrare och dystrare i detta covid-pandemin epicenter till nation.
Ja, New York – alldeles nyss ett regelrätt katastrofområde, hela planetens värst drabbade nejd – och grannarna i likaledes härjade New Jersey och Connecticut har med imponerande beslutsamhet tryckt tillbaka viruset och konkurrerar med hela länder – Kina, Italien, Frankrike, Storbritannien – om corona-erans inofficiella comeback-titel.
Men i stället går det åt helvete i resten av landet. Den arma södern, så uselt rustad för en folkhälsokris, slår dagligen nya rekord i bekräftat positiva fall – och likadant är det här borta, i Arizona och Kalifornien och Nevada och Utah.
Ingen direkt oväntat, tyvärr, för medan myndigheterna i nordost hela tiden agerat utifrån handfast data, sett till att befolkningen hörsammat påbuden om ansiktsmasker och social distansering och ”öppnat” ekonomin i försiktiga steg vägrade de ledande politikerna i exempelvis Florida och Texas länge att lyssna på vetenskapen, fnös om att deras delstater inget har gemensamt med urbana latringropar som New York och hävde praktiskt taget alla restriktioner redan i början av maj.
Två månader senare har verkligheten obönhörligen exploderat i ansiktet på dem och till och med Texas-guvernören Gregg Abbott tvingas till drakoniska åtgärder. Barer och restauranger stänger igen, munskydd blir obligatoriskt på allmänna platser, folksamlingar förbjuds.
Vi kan bara hoppas att det inte är för sent.
• • •
Stjärnhimlen hör också till de magiska fenomen öknen i väst ständigt lockar med.
På behörigt avstånd från människobyarnas artificiella sken avtecknar sig Vintergatan i sin fulla prakt på nattens svarta himlavalv – och förvandlar även den mest lättsinnige till introvert grubblare. Vyn är ju inte bara andlöst vacker; den väcker frågor som den som inte vill uppfattas som pretentiös undviker att upprepa i forum som detta….
• • •
I New York var det meningen att vi kommande vecka, när jag återvänt, skulle ta oss vidare i opening up-processen och bland annat tillåtas dinera inomhus på restauranger för första gången sedan början av mars.
Men erfarenheterna från resten av landet förskräcker, så guvernör Cuomo har beslutat att skjuta nästa fas på framtiden.
Tråkigt – men klokt. Det vore fullständigt katastrofalt om det efter alla umbäranden åter börjar gå åt fel håll även i New York.
• • •
Konspirationsteorierna duggar tätt, men ännu har ingen lyckats ge en trovärdig förklaring till varför fyrverkerier sent om kvällarna ekar i alla stora amerikanska städer sedan kravallerna utbröt för en dryg månad sedan.
Jag hörde dem i New York innan jag packade väskan och åkte hit, jag hörde dem på en veranda i sluttningarna ovanför Hollywood och jag hörde dem på promenad mellan två av Strippens kasinon i Las Vegas.
Vad menas?
Vem fyrar av alla pjäser – och hur kan det vara koordinerat över hela landet?
Det känns lite…spöklikt.
• • •
Man kunde ju räkna ut det. Det var miljön och stämningarna jag babblar om i det här blogginlägget Springsteen försökte fånga på missförstådda ”Western Stars” – och den låter verkligen ännu bättre här ute, i bilstereon i skymningen på en öde highway norr om Yucca Valley.
• • •
Imorrn firar USA Independence Day och barbecue-oset borde ligga tung över hela landet, men vi får av allt att döma vara med om den dystraste 4th of July-festen sedan inbördeskriget på 1860-talet.
Det blir inga parader, inga fyrverkerier (mer än de mystiska jag nämner ovan då…), inga cookouts i parkerna och inga baseboll-matcher.
Säger det igen – 2020 kan de fan ta tillbaka.
Själv flyger jag just då, på självständighetsdagen, tillbaka till New York, så vi hörs därifrån nästa gång.
Men innan vi tar farväl av the southwest för den här gången – några bilder till.

Damen har fått något i ögat

Måne över Hollywood – och i bakgrunden dånar de mystiska fyrverkerierna.

Givet stopp i Yermo – Kaliforniens svar på Djurmo i Dalarna…

När man vill försäkra sig om att en väg ska ha jumboplatsen i kartbokens innehållsregister…

Happy 4th ändå.

Corona-dagbok i New York, del 44 (on the road)

av Per Bjurman

Det är möjligt att trafiken på Sunset Boulevard är lite glesare än vanligt – och precis som i New York har trottoarerna tömts på turister. Bara bofasta angelinos rör sig ute – och praktiskt taget alla är disciplinerade och bär ansiktsmask och håller avstånd där det behövs.
Annars märks det inte att Los Angeles åter blivit en hotspot med stegrande smittspridning och stressade lokalpolitiker som varnar för att sjukhusen snart inte har plats för fler patienter.
När vi i mars och april befann oss i samma situation på Manhattan – multiplicerat med rätt höga tal, det ska ju sägas – var mörkret kompakt, ångesten bedövande och gatorna helt tomma.
Här kan jag ändå äta brunch på Mel’s (varifrån någon kanske minns en viss Little Richard-story), butikerna på Rodeo Drive har öppet, drinkar väntar på älskade Dan Tana’s och det ÄR fortfarande en utmaning att göra en vänstersväng i korsningen Sunset och Fairfax.

Kanske går det att ha synpunkter på att hårdare restriktioner inte återinförts, men jag har ju åkt hit och kan inte säga så mycket. Jag är egentligen mest glad att hitta detta home-away-from Home – det är framförallt LA, Vegas, Palm Springs, Nashville, Tampa, DC och New Orleans som är ”mina” städer utanför New York – i så pass skapligt skick.
• • •
Vet inte om ni såg men under den korta vistelsen i Vegas hann jag intervjua en kasinoboss – från Katrineholm!
Det är, tycker jag, en rolig detalj att inga Vegas-kasinon nånsin haft en tanke på att stänga en endaste minut av dygnets 24 timmar – och att det därför inte fanns några nycklar eller ens lås på dörrarna när de tvingades bomma igen i mars.
För en gammal Vegas-romantiker som yours truly är det också enormt stort att få komma in kontoret som nämns i artikeln. Ojvoj, som det brukar heta i grannbloggen.
• • •
Okej, allt är inte som vanligt på Mel’s. De har på grund av pandemin fimpat ”valet”-servicen så jag får parkera själv och det låter kanske som den alldagligaste sak i världen på andra håll, men på Sunset Boulevard är det unheard of. Det visar sig också att varannat bord är avspärrat – och servitrisen har inte blott munskydd utan ett helt plexi-visir för ansiktet. Och plasthandskar. Men The Elvis Scramble smakar himmelskt ändå.
• • •
För första gången någonsin var det en lättnad snarare än deprimerande att lämna good times-Vegas och ratta ut på I-15 och störta söderut genom den sönderbrända Mojave-öknen.
Kasino-anläggningarna gör vad de kan för att minimera risker, men många gäster uppför sig som om den här krisen bara är ett påhitt – några vägrar konsekvent att ta på beordrad ansiktsmask och hamnar i ständiga dispyter med säkerhetsvakterna – så…thanks, men rouletteborden får nog vänta tills corona-viruset brunnit färdigt
• • •
Den folkliga resningen efter mordet på George Floyd för en dryg månad sedan har, tycker jag det känns som, gjort ett ännu tydligare avtryck i Los Angeles vardagsliv.
Plywood-skivorna som täcker butiksfönstren längs Melrose har vi och för sig i Soho och på femte avenyn också – USA:s brädgårdar måste senaste tiden gått nästan lika bra som företagen som producerar ansiktsmasker – men de jättelika muralerna är definitivt fler här, liksom människorna som står i vägrenar och på trottoarer med Black Lives Matter-skyltar och uppmanar trafikanterna att tuta.
Something is happening here, mister Jones – för att nu travestera Dylan.
• • •
Apropå muraler: Los Angeles har gått igenom mycket 2020.

• • •
På den skylt en sjavig karaktär håller upp vid trafikljuset utanför Stratosphere när jag kör en sista repa på Strippen är budskapet mindre politiskt.
Där står bara, helt oprovocerat – Go fuck yourself.

Tack och bock, liksom.
Det kallar jag attityd.
• • •
Några bilder till från La La Land – och vägen hit.

Ett dammigt, stekhett ingenting ute i Mojave-öknen

I Baker, ett givet stopp på Mojave Highway mellan Vegas och södra Kalifornien, är det alltid hett sm i helvetet – och de har vad de kallar världens största termometer för att visa det.

Det regnar egentligen aldrig i öknen, men när det väl gör det – som här, i Barstow – kommer bibliska skyfall.

Älskade gamla Sunset Boulevard.

Bloggens brunchhak out west.

Plazan framför Chinese Theatre på Hollywood Boulevard är avstängd – och detta är väl inte riktigt tiden när man ska testa Marilyn Monroes handavtryck.

Favoritkrog i världen.

Well, i alla fall toppen av några färska muraler längs Sunset.

La La Land

Synd på stolpen. Annars hade detta varit en rätt bra bild på klassiska Capitol Records-huset. Med Black Lives Matter-flagga på taket.

Corona-dagbok i New York, del 43 (on the road)

av Per Bjurman

Las Vegas har öppnat igen.
Fast en ny, besynnerlig verklighet råder även i neonskenet längs The Strip.
Några exempel på färska inslag i vardagen i detta Disneyland för vuxna – otänkbara så sent som i vintras:
Man får temperaturen kontrollerad innan man tillåts komma in på kasinogolven, spelarna vid blackjackborden skiljs åt av plexiglas-skivor, all personal bär ansiktsmask och i barerna krävs att de törstiga håller två meters avstånd i alla riktningar.




Varannan urinoar blockerad. Också ett sätt att tvinga fram social distansering…

Känns väl…sådär. Nödvändigt förstås, om dessa stationära kryssningsfartyg nu alls ska vara öppna, men med ansiktsmasksskyddad näsa tryckt mot en plexiglasskiva är det svårt att uppbåda upp den där extatiska, larger-than-life-artade det-här-kan-bli-roligaste-kvällen-någonsin-känslan som brukar forsa genom blodomloppet när man får tärningen vid craps-bordet på, exempelvis, Encore.
Det förbannade viruset har verkligen vänt upp och ner på allting och inget får vara så roligt som det ska vara.
Men roulettekulan landar i alla fall på 4 och 21 några gånger, så tja, gud ger och gud tar.
• • •
På en specifik plats visar sig dock allt vara precis som vanligt:
Ute på vägen.
Ensam bakom ratten, på väg från Salt Lake City till Vegas, med Little Feats ”Willin’” på stereon, går det faktiskt att glömma att pandemi över pågår.
Däcken sjunger sin eviga serenad i vägbanan, det utomjordiska landskapet i nordvästra Arizona förstummar och själen blir alldeles lugn.




Gick det skulle jag genomleva resten av den här krisen så – på en neverending roadtrip.
• • •
Medan New York fått ner smittspridningen till ett minimum blir situationen mer och mer prekär här ute i spenaten och därför införde guvernör Cuomo idag nya restriktioner för resenärer från vissa delstater med särskilt alarmerande statistik.
Ännu så länge återfinns varken Nevada eller Kalifornien på Svarta listan men det kan ändras snabbt så med lite otur väntar 14 dagars karantän när jag åker hem igen.
Jaja, två veckor känns ändå som en baggis efter denna vår.
• • •
Födelsedagsmiddagen på Sinatra – en enda stor kulinarisk hyllning till Ol’ Blue Eyes på Encore – överträffade alla förväntningar, trots att de var enorma.
Det visade sig att min kompis Ash hade kontaktat restaurangen och dessutom köpt en förträfflig flaska vin så, well, en kunglighet hade inte fått ett bättre mottagande.
Första drajjan sedan februari….en dröm.



Notera Frankies fedora – gjord av chokladmousse

Där och då kändes det också som att pandemin aldrig utbrutit – och det var för att få känna just så, om än bara för en kväll, jag tog mig hit.
• • •
Att Vegas öppnat igen är en sanning med så kallad modifikation. Flera megaresorts ligger fortfarande öde och mörka, bland dem The Mirage, Mandalay Bay och Tropicana. Den gamla klassikern – Tropicana – öppnade sina dörrar på södra Strippen 1957 och har sedan inte varit stängd en sekund. Förrän nu. Det säger en del om magnituden i den här världshändelsen – ifall nu någon behöver bli påmind.
• • •
Att få temperaturen rutinmässigt testad i hotell- och kasino-entréer känns lite obehagligt, men det är å andra sidan skönt att få bekräftat att man inte går omkring med oupptäckt feber.
• • •
Det var inte igår det byggdes nya resorts på Strippen, Vegas bygg-boom gjorde tvärnit efter den ekonomiska krisen 2008, men nu håller Resort World på att färdigställas på adressen där Stardust regerade förr i tiden.

Det känns lite hoppfullt mitt i all gloom.
• • •
Människor är människor överallt och tyvärr ser jag alldeles för många på Wynn och Encore som inte bär mask, inte håller avstånd och inte tar den högst konkreta faran med smittspridning på nödvändigt allvar.
Så för första gången någonsin känns det bra att ett besök här ute blir rätt kortvarigt.

Corona-dagbok i New York, del 42 (on the road)

av Per Bjurman

I den gnistrande morgonsolen styr chaffisen från 777 – New Yorks bästa car service; Uber framstår som Postnord i jämförelse – ner i Midtown Tunnel och några minuter senare är jag utanför Manhattan för första gången sedan 1 mars.
Sedan dess har det ”bara” gått drygt tre och en halv månad men det känns oändligt mycket längre sedan och det har varit en av de mörkaste och tyngsta perioderna under mitt halvsekel på jorden, så när vi kommer ut i Queens och störtar iväg längs Long Island Expressway dunkar hjärtat exalterat i bröstkorgen. Jag kan inte riktigt tro att det är sant…
Det är dock bara början på en omvälvande dag som slutar i – the Utah Desert. Inte på en rattlesnake speedway, men ändå.
Ja, nej, jag vet. Man ska helst inte vara ute och flänga under pågående pandemi och mer eller mindre allvarliga förebråelser har duggat tätt från oroliga vänner ett par dygn, men jag kunde inte sitta kvar i den där lägenheten längre, jag var tvungen att komma bort och vindarna viskar alltid ”Go west” i mina öron så nu är jag på rätt sida Rocky Mountains, där jorden är rödbrun, klippformationerna utomjordiska och horisonterna oändliga, och i denna del av the promised land ska jag sladda runt ett tag, på highways som aldrig tar slut, och skriva om hur det är här ute i coronavirusets tidevarv.
Vi ses, då och då, i bloggen om ni vill.
• • •
Så sent som i förrgår stod en representant för den amerikanska flygindustrin i TV och sa att det ”håller på att bli som vanligt igen”.
Det är inte precis så det ser ut på JFK denna måndagmorgon. Jag checkar in och passerar säkerhetskontrollen snabbare än när jag tar bussen på 34:e gatan – och innanför avspärrningarna ligger monsterterminal 4 nästan helt öde. Praktiskt taget alla butiker och restauranger är stängda, högst beskedliga skaror av passagerare står och hukar vid enstaka gater och i Deltas vanligtvis bullriga, myllrande lounge är det så tyst och tomt att det nästan känns obehagligt att sitta där och smutta på en blaskig kaffe. Som att jag bara är där och stör den svårt reducerade personalstyrkan.




Själva flygresan är rätt besynnerlig den med.
Såväl passagerare som kabinpersonal måste ha ansiktsmask, alla mittensäten är blockerade och ingen servering förekommer. Man får en vattenflaska och ett litet paket med kex och ost och skittles och that’s it.
Inte high flying a la George Clooney i ”Up in the Air” precis.

För att får tiden att gå ser jag istället om ”Doctor Sleep”, fjolårets uppföljare till ”The Shining”, men den är så oerhört mycket sämre och tråkigare än jag minns från i höstas att jag somnar – och när jag nånstans i höjd med Denver vaknar kan jag av blicken från medpassageraren tvärs över gången utläsa att jag förmodligen snarkat alldeles för ljudligt genom det sladdriga munskyddet.
Sorry, medmänniska.
• • •
Det är visserligen en sketen Cheese Factory, för så många fler öppna etablissemang hittar jag inte i downtown Salt Lake City, men ändå – att åter sitta vid ett restaurangbord (på behörigt avstånd från alla andra gäster, jodå – social distansering är en grej även i Utah) med en meny, och beställa in mat och dryck är löjligt exalterande.
Igen, det känns som det var i ett annat liv, en annan tid, det hände senast.
• • •
Givetvis – när jag kommer hit håller de på och renoverar mormonernas heliga tempel och omsusade Temple Square är inte festligare att besöka än Slussen i Stockholm just nu.

In i själva templet hade jag i och för sig inte fått komma i vanliga fall heller, dit har bara troende mormoner tillträde.
Det skulle förmodligen inte hjälpa ens om jag berättade att jag en gång åkte hiss med Mitt Romney i Des Moines i Iowa – och att han luktade popcorn.
• • •
De tar som sagt pandemin på allvar här också, det märks på fler sätt än att de möblerat om på Cheese Factory, och bedrövligt vore det annars; Utah har haft en rätt betydande ”uptick” i konstaterade fall senaste veckan (om än på en oerhört mycket lägre nivå än vad vi upplevde i New York i mars april, man ska ju komma ihåg det också).
Men långtifrån alla ute på stan som bär ansiktsmask och inte vet jag vad sådana egentligen gör för skillnad, men efter tre månader på ett Manhattan där absolut ingen går ut utan någon form av skydd för mun och näsa är det lite chockerande att se.
• • •
Tror jag är enda gästen på hela stora Marriott-hotellet i City Creek och apropå filmen jag såg tidigare är Redrum-känslan i korridorerna påtaglig.

• • •
Varför är det ingen som berättat att de har spårvagn i Salt Lake City?

Det är ju nästan lika förträffligt som tunnelbana…
• • •
Solen går ner i Utah och det är sleepy time out west.

Imorrn kör jag till Vegas för att fira en liten högtid.

Corona-dagboken i New York, del 41

av Per Bjurman

Publikfiasko i Tulsa.
Likafullt:
Om han till äventyrs känner till dem torde Donald Trump ha nynnat på sånger som John Morelands ”High on Tulsa Heat”, George Straits ”Tell Me Something Bad About Tulsa” och Bob Wills ”Take Me Back To Tulsa” på Air Force One tillbaka till Washington i natt.
Det var ju där, i den tryckande heartland-hettan i den dammiga och sällsynt omsjungna lilla staden bland sydöstra Oklahomas rullande kullar, han trots beskedliga publikskaror fick bekräftat att han definitivt kan bli omvald i november.
Efter den här omskakande våren, och särskilt de senaste veckornas sociala oroligheter, har man lätt kunna få rakt motsatt intryck. Att USA vänt sig mot sin president, att han är rökt och stekt och garanterat kommer förlora i samtliga 50 delstater om fem månader.
Och det är i och för sig sant att motståndet är oerhört massivt. De som opponerar sig mot Trump-administrationen gör det med en hetta som liknar ingenting. Ingen president i modern tid – inte Kennedy, inte Nixon, inte Reagan, inte ens Obama – har väckt lika starka aversioner hos meningsmotståndarna som Trump.
Men som framgick i BOK Center – till vardags hemmaplan för hockeylaget Tulsa Oilers, farmarlag till regerande Stanley Cup-mästarna St Louis Blues farmarlag! – betyder det inte att stödtruppernas entusiasm dämpats. Tvärtom. Människor som likt Justin Bieber-fans köar i dagar för att få en skymt av en politiker och mitt under en förödande pandemi tränger sig in i en ishall och står där och vrålar i flera timmar, är inte blott supportar. De ägnar sig åt ren dyrkan.

Ja, det var bara en kanal som visade hela talet…och ja, det var DEN kanalen.

Och även om det i vanlig ordning till sist lär vara bara några tusen väljare i de vanliga swing-staterna – Ohio, Pennsylvania, Michigan, Wisconsin, Nevada och Florida – som avgör alltihop saknar graden av entusiasm verkligen inte betydelse i amerikanska val. Det är, som exempelvis måttligt högerorienterade Michael Moore varnade för i en Facebook-post i förrgår, påfallande ofta de kandidater som försätter ena eller andra sidan i febrig hänförelse som lyckas locka ut flest väljare på valdagen – och det vore magstarkt att påstå att Joe Biden skapat mycket till ”mania” ännu.
Så vad man än tycker om presidentens oändliga haranger i Oklahoma-kvällen – och även den som vänder ut och in på sig själv för att för att förbli neutral tvingas ju erkänna att de rymde en och annan hårresande rad – är det värt att komma ihåg, och vara förberedd på, att han fortfarande har betydande stöd där ute och absolut kan vinna igen.
• • •
Även bloggen skulle varit i Tulsa, men nekades ackreditering – Trump-kampanjen är rätt besvärlig för ”foreign press” på den punkten – så jag stannade hemma och är med facit i hand inte så ledsen för det. Ytterligt få i den där ishallen bar vad jag kunde se munskydd – och mötet pågick i åtskilliga timmar. Tack, men nej tack – säker är jag inte på att jag redan haft covid och blivit immun.
Ledan vid att bara sitta här och glo i det gravt deprimerande New York har dock vuxit sig så stor att det faktiskt får vara nog. Kommande vecka tar jag mig västerut och nästa inlägg här kommer publiceras från…någon annanstans.

Sida 1 av 35
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB