Utsikten söderöver från min balkong i natt (något suddig, men ändå…):

Plötsligt har det gått elva år sedan massakern på södra Manhattan och som vanligt blir det dämpat och förstämt i stan idag.

Fast ändå inte riktigt som vanligt.

För första gången hålls ingen officiell ceremoni vid Ground Zero i år. Hundratals anhöriga kommer att samlas kring det nya minnesmonumentet där nere och efter en infekterad debatt har man beslutat att på traditionellt sätt läsa upp offrens namn, men inga politiker – inte borgmästare Bloomberg, inte president Obama – närvarar och inga tal ska hållas.

Tioårsdagen ifjol fick därvidlag markera ett slags slutpunkt.

Om man med det kan säga att New York gått vidare vet jag inte, man lämnar förmodligen aldrig ett trauma av den magnituden bakom sig, men det kollektiva sorgearbetet har nått en ny fas – och många är de facto glada över att 11 september passerar utan alltför mycket uppståndelse.

För åtskilliga av de som upplevde terrorattackerna på plats är 9/11-ceremonierna en påfrestande påminnelse om ett av livets allra hemskaste ögonblick och förra året, när det i flera veckors tid bara handlade om 11 september i amerikansk media, hade jag vänner som mådde direkt dåligt. Några kände att de tvingades genomleva den ohyggliga morgonen för ett decennium sedan på nytt.

Nu slipper de om de inte aktivt söker upp rapporteringen från Ground Zero –  och det är förstås nåt hälsosamt och bra med det.

Ett annat tecken på att New York i någon mån börjat distansera sig från det som alltid benämns ”that day” är att södra Manhattans skyline är på väg att restaureras.

Freedom Tower, skrapan som ersätter de två World Trade Center-tornen, passerade redan i somras Empire State Building i höjd och håller nu, långsamt, på att bli helt färdigställd.

Jag har från min lilla holk på 48:e våningen i Midtown kunnat följa dess tillblivelse och blivit varm i bröstkorgen av att se det som känts som en trasig tandrad repareras igen.

I natt hade Freedom Tower för övrigt tänts i rött, blått och vitt.

11 september är ändå fortfarande 11 september.

* * *

US Open slutade i natt med en enastående dramatisk, vacker och närapå fem timmar lång femsetare till final mellan Novak Djokovic och Andy Murray.

Efter att ha tappat 2-0-ledning i set slog Murray tillbaka och vann till sist sin första Grand Slam-titeln nånsin.

Nu kan han, om han vill, gå ut och vara kung här i stan de närmaste veckorna.

Är det något New York City älskar är det en champion med stort hjärta.

* * *

Det bästa med att ha Netflix – som väl snart ska lanseras på bred front i Sverige – på sin PS3:a är den oändliga mängd dokumentärer som står till buds.

Jag har just sett en om Lyndon B Johnson och vet nu väldigt mycket mer om vilken sällsam kuf som satt i Ovala rummet på 60-talet.

Roligast:

Texas-bjässen blev under sina sista, bittra levnadsår, de efter tiden i Vita huset, rena hippien och sparade ut så långt hår att han kunnat sjunga i Bad Company.

* * *

Sena nätter har en tendens att sluta vid jukeboxen på Manitoba’s – en sädig liten bar på Avenue B i East Village som sångaren från Dictators, Handsome Dick Manitoba, äger och gjort till ett slags museum över punkscenen på södra Manhattan under tidigt 70-tal.

Här är några bilder från en sådan yster natt alldeles nyligen.

* * *

Det känns fortfarande lite opassande att invänta det här datumet med sån , men idag kommer alltsamman:

Ny Dylan-skiva, ny Lee Child-roman, nytt NHL-spel från EA Sports och ny säsong av Sons of Anarchy.

Ett år rymmer inte många dagar av den kalibern.

* * *

Dagens New York-låt. Ibland är det britter som är bäst på att beskriva, och berätta om, det här landet.