Den amerikanska vägen är min psalm till slut blir även den som dyrkar trött och behöver vila.
Så när nästa vägskylt lovar ”lodging” tar jag av och går i depå för natten.
Samma vy väntar alltid vid sådana avfarter.
Motellkomplex tillhörande de vanliga kedjorna – Motel 6, La Quinta, Days Inn, Holiday Inn Express, Super 8, Comfort Inn, Travelodge, Ramada, Howard Johnson… – ligger i kluster runt några mackar, de traditionella snabbmatshaken och, i bästa fall, ett par enkla vägkrogar.




Rummen ser också exakt likadana ut oavsett om man checkar in i Lebanon Ohio, Havre de Grace Maryland, Kingman Arizona, Lawrence Kansas, Santa Ynez Kalifornien eller wherever.
De är stora – framförallt större än genomsnittliga svenska hotellrum, utan undantag! – men enkla. Där finns en sliten heltäckningsmatta. En okej säng. Ett litet skrivbord. TV. Funktionellt badrum – ofta med tvättstället utanför, i själva rummet. Kaffekokare. Kanske ett kylskåp.
That’s it.

Och mer behövs inte heller.
Ett motell är inget tillfälligt hem.
Ett motell är ett konstant tillstånd av transit.
Man stannar en natt, åker vidare på morgonen – och kommer aldrig tillbaka igen.
Jag älskar hela den känslan av flytktighet och går planlöst i den tidiga kvällen och bara tar in den.
Bakom den största macken – en Exxon – står ett batteri big rigs parkerade. Några brummar dovt på rundgång, andra pyser och fräser när chaffisarna vrider av startnyckeln. De grabbarna checkar inte ens in på motellen. De äter en bastant middag, sedan sover de några timmar i specialinredda kabiner bakom förarhytten.
Inne på IHOP sitter en barnfamilj och slamrar med tallrikar och glas vid ett fönsterbord. Den yngste sonen, en knatte i åttaårsåldern, är trött och grinig och gnäller om att han vill bada i poolen igen. Hans tonåriga syster himlar med ögonen och vrider upp volymen i sina lurar. Mamma och pappa, båda i beiga shorts från Dockers, diskuterar högljutt hur de ska hinna med både Universal Studios och Disneyland nere i LA den kommande veckan
Utanför entrén vid Days Inn står en ensam man och röker och studerar den rosa kvällsluften som liksom vibrerar i värmen, precis som på film.
Vid ett picknick-bord lite längre bort delar några unga latinos på ett par Bud Light. De är de enda som bor här mer permanent. De jobbar på kontrakt på ett vägbygge i närheten och tillbringar veckodagarna på motell. Det blir billigast så.

Jag går tillbaka till rum 109. Står ett tag vid fönstret och tittar på den aldrig sinande strömmen av bilar på 101:an. Lägger mig på sängen och läser. Tittar lite på tv. Släcker lampan före 23.
Morgonen därpå vaknar jag tidigt, rafsar ihop mitt bagage, hoppar i bilen och åker igen.