Startsida / Inlägg

City of Angels

av Per Bjurman

LA:Palmer
På film har bilåkning nästan aldrig sett mer förföriskt ut än i danske Nicolas Winding Refns ”Drive” från 2011.
Scenerna under första halvtimmen när Ryan Gosling bara gasar runt i downtown LA till Kavinksys ”Nightcall” är eskapism i absolut världsklass (sen blir det handling och sånt, och det var helt detsamma…).
Och de kunde bara ha filmats här.
I LA.
Överallt annanstans på den nordamerikanska kontinenten är det mellan städerna och destinationerna det är en upplevelse att köra.
Här, i det urban sprawl som födde och i praktiken bara finns för bilkulturen, kittlar stadskörningen – nästan – lika mycket.
Det är nåt med det evigt somriga landskapet, körbanornas vidd, Hollywood-glamouren och de enorma avstånden.
Naturligtvis måste jag numer alltid ner på de där Gosling-gatorna och snurra när jag kommer på besök. Kvällstid, med just Kavinsky på concorde-volym…ah, pure magic.
Jag måste också cruisa längs de evighetslånga farleder som skär genom hela La La Land. Santa Monica Boulevard, till exempel. La Cienega. Ventura Boulevard (Tom Petty vet hur coolt bara det namnet låter…). Glittriga Wilshire. La Brea. Och Sunset Boulevard, förstås (hur besatt jag är av Sunset skrev jag om här redan för två år sedan)
Allra mest betagande är dock Los Angeles motorvägar, de som – i alla fall delvis – ingår i det nationella Interstate-systemet men har sådan säregen karaktär att de fått den helt egna beteckningen Freeways.
Det är om dom jag drömmer när kölden slagit New York i bojor i januari och mördande vindar sveper längs Manhattans avenyer.
Om hur solen blänker i motorhuven på 405:an norröver, från LAX mot West Hollywood och Beverly Hills.
Om ljudet i däcken när man byter fil på och kör över de där små piggarna i den slitna, oljefläckiga asfalten på I-5 på väg ner mot Orange County.
Om synen av röda baklyktor som bildar en jättelik lysmask i sexton filer på 10:an i Santa Monica i skymningen.
Om vilken kick det är att höra goddamned REO Speedwagon på stereon i lutningen på Hollywood Freeway, förbi Hollywood Bowl och Universal Studios.
Det senare är mycket remarkabelt.
Den typ av så kallad FM-rock Speedwagon och deras gelikar – Foreigner, Kansas, Jefferson Starship etc – gjorde låter enligt mitt förmenande bara hemsk i andra miljöer, men den skapades med LA:s freeways i åtanke och utgör i all sin plastiga storslagenhet plötsligt oemotståndligt soundtrack på här ute.
Trafiken?
Ja, den kan ju vara en utmaning ibland.
Vissa tidpunkter står det helt stilla i alla de där sexton filerna.
Men såvida man inte har bråttom – då blir man Michael Douglas i ”Falling Down” och svär oavbrutet om att det är helt otroligt att människor kan leva så här – har jag egentligen inget emot den heller.
Det är ju ändå i LA det står still och inget är som LA.
• • •
I övrigt kommer mig för att skriva en endaste rad under min knappa vecka i stan, jag har det för bra för det, men här är i alla fall några snapshots.
LA:Beach
LA:Traffic
LA:Tower
LA:Elvis
LA:Pool
Fotnot: Nä, Tower Records har inte öppnat igen, skyltarna är tyvärr bara tillbaka för en film.

Kommentarer

  • Tjänstgörande redaktörer: Karl Novalli och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB