När kriget kom – vi läser Operation Garbo
Näringslivets tankesmedja Timbro håller idag boksläpp med nyutgåvan av Operation Garbo
I april 1992 ryckte jag in på Lv7 i Boden. Inte för att jag ville, utan för att samhället krävde det av mig.
I ryggsäcken hade jag ett stort intresse för friluftsliv, boken Operation Garbo och ytterst dimmiga föreställningar om vad som väntade.
– Satan, vindomslag!
Trilogin Operation Garbo – En thriller om en möjlig verklighet från 1988 av pseudonymen Harry Winter (Timbro) inleds dramatiskt.
Själv köpte jag den billigare pocketupplagan från 1990 så när jag nu läste boken igen gick ryggen sönder.
I dagarna ger Timbro ut hela trilogin i ny upplaga.
Ramhandlingen är relativt enkel. I slutet av 80-talet börjar det säkerhetspolitiska läget mörkna. Sovjetunionens förtryck i de baltiska staterna hårdnar. Finland och Sverige blir friktionsyta mellan väst och en allt svagare, men aggressivare, sovjetisk elit.
Under slutet av 80-talet blir tecknen på en kommande konflikt tydligare, något den socialdemokratiska regeringen inte förmår se. I valet 1991 vinner de borgerliga partierna och en timid folkpartist, som liknar Bengt Westerberg (Jens Becker), blir statsminister. Han är inte mycket bättre än Socialdemokraterna.
Men hans utrikesminister, som påminner om Bildt (Gustaf Berg), förstår faran och försöker så gott han kan förbereda landet på detta.
Den fjärde september 1992 vaknar överstelöjtnant Nils Öhman på sin privata båt vid Norrpadas västsida av vad han tror är ett vindomslag.
I själva verket får han bevittna hur en rysk bandgående undevattensfarkost, som legat på botten under hans båt, avfyrar en torped och sänker den svenska ubåten HMS Sjöhästen.
Det sovjetiska överraskningsanfallet på Sverige har börjat.
Sveriges mobilisering går rejält knackigt, Det mesta av marinen och flygvapnet kommer på fötter men armén får stora problem och delar av totalförsvaret hinner aldrig komma igång innan hela landskap ockuperats.
Efter drygt ett halvt dygn blandar sig USA i leken.
– Bjorn from Sentry number 15, 100 Badgers heading for you, over.
Plötsligt hörs en röst med Texas-dialekt i hörlurarna på det svenska militära högkvarteret ”Björn”. Den varnar för ett omedelbart förestående sovjetiskt bombangrepp (Badger är ett kodnamn för flygplanet Tupolev TU-16 och Sentry 15 är kodnamnet för ett av de luftövervakningsplan Nato har).
Sverige har inte mycket att sätta emot och USA avvaktar med att ingripa. Läget är hopplöst.
Ni kan inte ana vad som händer sen…
Operation Garbo är en bok om en tid som inte finns, om länder och militära förmågor som är avvecklade. Men när jag över tjugo år senare läser om trilogin slår det mig hur lite som ändrats i vårt sätt att tänka kring försvars- och säkerhetspolitik.
Låt oss börja med det grundläggande. Jag lånar en bild ur Tomas Bertelmans utredning om Sveriges militära samarbeten. Bilden visar den beslutade nivån på försvaret mellan 1990 då pocketutgåvan av Operation Garbo kom ut och förra försvarsbeslutet 2009.
Om vi jämför med det fiktiva försvar Harry Winter satte in mot den fiktiva sovjetiska invasionen återstår (när det nya försvaret är på plats) mindre än en tiondel av armén, en femtedel av ytstridsfartygen och en tredjedel av flygvapnet.
Egentligen är läget ännu värre.
Absoluta tal säger självklart väldigt lite, 500 000 cykelskyttesoldater är inte till mycket hjälp i en modern konflikt, men det är så dramatiska förändringar att boken skulle blivit väldigt annorlunda idag. Och kort.
Även till sin form är Operation Garbo ett barn av sin tid. Det är en bok av män, för män. Kvinnorna i boken skildras nästan genomgående som mähän (om de är borgerliga) eller rödstrumpor/naiva fredsaktivister (om de är S-märkta). De är även ibland offer eller älskarinnor.
Om man inte själv har militär utbildning är stora delar av texten, med förkortningar, militära koder och underförstådda hänvisningar ganska svår att hänga med i.
Är man inte moderat framstår hyllningarna till utrikesminister Berg som lätt överdrivna. Är man å andra sidan moderat är det nog svårt att känna igen partiets nuvarande försvarspolitik.
Operation Garbo är skriven i en genre inte olik W. E. Jones äventyrsböcker om Biggles, den legendariske stridspiloten. Handlingen står i centrum, miljöskildringar och karaktärer är grovt tillyxade, medan teknik och militär organisation beskrivs detaljrikt.
Men om man bortser från allt detta är boken fortfarande en läsupplevelse. De säkerhetspolitiska frågeställningar den lyfter fram är lika relevanta 1988 som 2014.
Då var det Sovjetunionens försvagning som skapade osäkerhet, nu är det istället Rysslands upprustning. Och politikens vilsenhet inför ett nytt säkerhetspolitiskt landskap känns tyvärr väl igen.
Vårt land är värt att försvara, våra värderingar om öppenhet, frihet och självbestämmande har djupa rötter och en bred folklig förankring från höger till vänster.
I en tid när politikerna inte verkar kunna komma överens om någonting kan detta vara värt att ha i åtanke. Vi är ett litet land, i en värld som blir allt mer farlig, där Europas gränser än en gång flyttas med våld och där stora länder trampar på små.
Vår tradition, som också speglas i Operation Garbos samlingsregering, är att vi håller ihop när det verkligen gäller.
Däremot är risken att man känner igen lite för mycket. Försvar och säkerhet handlar inte längre ”bara” om att ta och förlora terräng. Hoten ser annorlunda ut idag och vårt moderna samhälle är ännu mer sårbart än 1988.
Operation Garbo kan med fördel läsas parallellt med dystopier om klimatförändringar, skogsbränder, cyberattacker, flyktingkatastrofer, informationskrig och högerextremismens framfart.
Jag kommer väl ihåg hur jag satt i september 1992, med Operation Garbo i färskt minne, vid min post i den norrbottniska granskogen och tittade upp mot natthimlen. Som generationer av ungdomar gjort före mig.
Där och då kändes gränsen mellan verklighet och fiktion högst flytande.
Det var väldigt kallt.
Anders Lindberg