En bra feminist ger fan i andra kvinnors kroppar

av Pernilla Ericson

Jag hade inte tänkt skriva en rad om debatten om kroppsaktivister. Men någonslags dumhetsgräns gick vid en insändare publicerad på DN Åsikt. Rubriken: ”Feminism bör stå för sunda kvinnliga kroppar”.

Nej.

Feminism bör stå för en massa saker, exempelvis kampen för lika lön, för samtycke, för jämställt föräldraskap, jämnare maktfördelning, mot mannen som norm i samhället och tusentals andra självklara stridsfrågor. “Sunda kvinnliga kroppar” är inte en av dem. För det första: med så extrema måttstockar som finns idag, hur ser ens en sådan ut? Som om det inte fanns nog med pekpinnar för hur kvinnor ska vara och se ut, skulle feminister då bidra till ännu fler? Trams.

Skribenterna menar vidare att “kvinnor varken ska behöva klä av sig eller uppmuntra fetma för att kalla sig feminister.”

Kroppsaktivister uppmuntrar inte till fetma. Kroppsaktivister slåss för att öka acceptansen för alla typer av kroppar, och mot den alldeles uppenbara diskrimineringen av större kroppar.

Skribenterna tycker att alla har en “skyldighet att ta hand om sin kropp på bästa sätt”. Nej, det har vi inte. Vi är fria att göra vad vi vill, eftersom vi inte lever i någonslags kroppsdiktatur. Än.

samtyckesdemo

Falsk matematik i regeringsspelet

av Ingvar Persson
foto : henrik montgomery / tt : stockholm 20090904 sveriges riksdag i stockholm. foto: henrik montgomery / scanpix kod: 10060
foto : henrik montgomery / tt

Det pågår mycket huvudräkning bland politiskt intresserade just nu. Frågan hur landet ska få en regering uppmuntrar till addition och subtraktion.
En slutsats som inte minst många av ledarsidans läsare tycks ha dragit är till exempel att Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater ensamma skulle kunna blockera något slags rödgrön regering även om mittenpartierna skulle lägga ner rösterna.

Gör Moderaterna och Kristdemokraterna gemensam sak med Sverigedemokraterna har de ju 152 av riksdagens röster. De rödgröna partier som varit regeringsunderlag i fyra år har ju bara 144 röster, har det påpekats i ett antal mejl.

Fel ekvation

Tja, vad ska man säga. Kanske att matematiken är riktig men att själva ekvationen blivit lite fel.

I Sverige tillämpas något som brukar kallas negativ parlamentarism. I klartext betyder det att statsministern både kan väljas och arbeta så länge inte minst hälften av riksdagsledamöterna vill avsätta henne eller honom. I Regeringsformen 6 kapitlet § 4 beskrivs vad som händer när talmannen lämnat ett namn till kammaren:

”Om mer än hälften av ledamöterna röstar mot förslaget, är det förkastat. I annat fall är det godkänt.”

Som Andreas Norlén försökte förklara i måndags är det alltså teoretiskt möjligt att bli vald utan att få en enda röst, bara tillräckligt många väljer att avstå.

Antagligen låter det där som formalistiskt trams, men just de där raderna i regeringsformen kan bli grunden för att Sverige till sist får en regering. De innebär inte bara att en rödgrön regering skulle kunna tillträda bara Centerpartister och Liberaler lägger ner sina röster. De medför också att till exempel en Alliansregering skulle kunna väljas om Jimmie Åkesson röstar blankt.

Kristersson hoppades

Rimligen är det just vad Ulf Kristersson hade hoppats på.
Den negativa parlamentarismen betyder också att det skulle räcka med de socialdemokratiska rösterna för en ren socialdemokratisk regering, om tillräckligt många andra partier avstår från att rösta nej.

Kort sagt, huvudräkning i all ära, men när det kommer till politik tar den oss bara en bit på vägen. För att Sverige ska få en regering krävs dessutom en smula retorisk akrobatik och lite symboliskt finlir.

Då är det bra att känna till proceduren och formaliteterna.

Aftonbladets ledarskribentutbildning är en succé – dags för sjätte säsongen

av Pernilla Ericson

Kanske är du en av dem som redan skriver, tycker och engagerar. Är det inte dags att du får verktygen och nätverket för opinionsbildning? Aftonbladets ledarredaktion är landets största med S-profil och 2013 föddes idén om ett utbildningsprogram. Tanken var att hjälpa till att stötta och utbilda en ny generation fria opinionsbildare med hjärtat till vänster. Samma år presenterades det första utbildningstillfället och det blev en succé.

Av 79 sökande valdes elva strålande deltagare ut. Skribenter från #ledarskriv har sedan 2013 tagit plats på ledar- och kulturredaktioner, som fria opinionsbildare, i organisationer och på andra ställen. De har blivit förebilder för andra engagerade. I fjolårets årskull gick en deltagare direkt från praktik till tjänsten som politisk chefredaktör. Det är ett facit att vara stolta över. Nu upprepar vi succén.
Om #ledarskriv
Utbildningen syftar till att ge fler personer verktyg och nätverk för progressiv opinionsbildning. Den ger också nyttiga kunskaper och erfarenheter för den som i framtiden vill arbeta som exempelvis ledarskribent.
Utbildningen omfattar två helginternat på Bommersvik den 30 november–2 december och 15–17 februari med teoripass och praktiska skrivövningar. Under våren följer två praktikperioder om två veckor vardera på s-märkta eller rödgröna redaktioner. Där får man prova att skriva texter under handledning.
Vem kan söka och får man betalt?
Du som söker ska vara mellan 21 och 30 år, och ha relevant utbildning och/eller erfarenhet. Det kan handla om journalisterfarenheter, aktivt bloggande eller annan skrivvana.
Utbildningen är avgiftsfri för dem som deltar, och ersättning enligt SJF:s praktikavtal utgår under praktikperioderna.
Vem finansierar #ledarskriv?
De större redaktioner som deltar står för praktikersättning för sina praktikanter. I övrigt finansiering satsningen av LO.
Rekryteringen sker genom en öppen ansökningsprocess, där alla är välkomna att söka.
Hur ansöker jag?
Ansökningsformuläret hittar du här.
Sista ansökningsdatum är 24 oktober.
Om du har praktiska frågor om utbildningen kan du höra dig till carina.persson@bommersvik.se

STOCKHOLM 20150707 En kvinna skriver på en bärbar Mac Foto: Izabelle Nordfjell / TT / kod 11460
Foto: Izabelle Nordfjell / TT /

Replik från Peje Emilsson

av Ledarbloggen

Företagaren och opinionsbildaren Peje Emilsson har inkommit med en replik på Zina Al-Dewanys kolumn ”Vi behöver inte snälla miljonärer” (29 september 2018).

Alla är välkomna till Silver Life
Aftonbladets Zina-Al Devany [sic!] skriver i en ledare om Silver Life.
Hon berättar att vi erbjuder lyxiga äldreboenden med sjöutsikt, japanska toaletter och inbyggt kisslarm i sängen. Samtidigt påstår hon att månadskostnaden är 20 000.
Beskrivningen av vad vi erbjuder stämmer men inte vad det kostar. Hyran för Silver Life i Nacka ligger på 10 000 i månaden.
Silver Life omsorgsboende är för alla. PRO:s sakkunnige på pensionärers ekonomi säger i Expressen 23 september att ”det med maximalt bostadstillägg skulle vara möjligt för en fattigpensionär att bo i Silver Lifes omsorgslägenheter.”
Det är samtidigt viktigt att veta att det är gemensamma skattepengar som står för den stora delen av kostnaden för omsorgsboende. Den månatliga kostnaden för boende på omsorgsboende i Nacka varierar mellan 35 000 och 77 000 per månad. Behovet avgör och kostnaden betalas med skatter.Den enskilde har tre egenavgifter.
Det är hyran som varierar mellan 3 500 och 10 000 per månad. Det är kostnad för mat som oftast är 3 600 kronor per månad. Och det är av Nacka kommun fastställd vårdavgift som ligger på 2 044 kronor per månad. Vårdavgiften är det många som inte betalar fullt ut – den sänks för den som har lägre pension.
Totalt kostar en månads omsorgsboende i Nacka kommun mellan 44 454 och 92 834 kronor varav den enskilde står för mellan 9 144 och 15 644 kronor och skattebetalarna för resten.
Människor har samma värde men är olika. Alltfler vill bestämma alltmer om hur de vill tillbringa de sista åren på jorden.
Silver Lifes idé är att skapa ett boende – från go-go-till slow-go till no-go – ett antal steg som de allra flesta kommer att vandra. Det är få förunnat att dö friska.
Vi vill erbjuda ett högkvalitativt boende där var och en kan bestämma mer själv. Ny teknik underlättar för Silver Lifes medarbetare. Färre ryggar blir utslitna. Det blir mer tid till omsorg. Japanska toaletter och sängar med inbyggda kisslarm gör att fler kan behålla sin personliga integritet längre.
Alla är välkomna till Silver Life.

Peje Emilsson
Grundare Silver Life

Svar direkt från Zina Al-Dewany

Peje Emilsson hävdar att alla är välkomna att bo på hans lyxiga äldreboende. Han skriver också att ” Människor har samma värde men är olika”, förmodligen som svar på kritiken mot hans nära vän och medgrundare Leif Östling, som på påståendet om att att alla inte kommer ha råd att bo på Silver Lifes äldreboende säger att “jag brukar säga att naturen inte är jämlik heller”. Han menar också att boendet är till för att rika ”tycker ju naturligtvis på ålderns höst att det är trevligt att umgås med gelikar.”

Oavsett om Emilsson håller med bästisen Östling eller inte, så vet han mycket väl att boendet inte är till för alla, det är just det som är tanken. Emilsson skriver att en fattigpensionär visst har råd – han påpekar att denne behöver beviljas maximalt bostadstillägg, men missar att det som blir kvar är 700-800 kronor varje månad som ska räcka till mediciner, läkarvård, tandvård, hygien, telefon med mera. “Det är orättvist ända in i döden” säger Susanne Öhrling, sakkunnig på äldreomsorgsfrågor på PRO.

Varför hyckla i frågan om vilka du anser vara välkomna på ditt äldreboende, Emilsson? Uppenbarligen vill du få den bästa äldreomsorgen och vården. Det missunnar jag ingen. Problemet är att du och dina gelikar på Silver Life gör en förmögenhet på skattepengar, medan vanliga människor som slitit ett helt liv får möta en äldreomsorg som privata omsorgsbolag utarmat på resurser. Men jag håller inte er ansvariga. Problemet är inte er affärsmodell, utan den politik som tillåter den att existera.

Björn Söder är förevigad

av Daniel Swedin

Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av Anders Pihlblad (@anderspihlblad)

I går valdes så Andreas Norlén till ny talman i Sveriges riksdag, och den gångna mandatperiodens talman Urban Ahlin lämnar riksdagen. Men bilden av Ahlin kommer för alltid att stanna kvar i det beslutande organet.

Alla landets talmän blir nämligen avmålade och deras portätt hängs upp i riksdagens sammanbindningsbana. Det är kutym att man hänger upp porträttet av talmannen samma dag som han eller hon avgår, och i går fick världen alltså se Urban Ahlins talmansporträtt.

Är det god konst? Det kan ledarbloggen inte uttala sig om, däremot noterar vi en liten intressant detalj på tavlan. Är det inte självaste Björn Söder – i går nesligt avsatt som riksdagens andra vice talman – som står där och parlerar i bakgrunden?

Jovisst är det det.

När Söder nu inte längre får svinga klubban i kammaren så är han i alla händelser förevigad i den svenska konsthistorien, tillsammans med de övriga avgångna vice talmännen Ewa Thalén Finné och Esabelle Dingizian. Och detta tack vare Urban Ahlin, mannen som Söder i vintras kallade ”en av de bästa talmän vi haft”.

Quid pro quo, som romarna sa.

 

Socialliberalismen i Sverige krossades för länge sedan

av Ingvar Persson

I helgen påminde sig Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski sina ungdomsår som lovande liberal skribent. På den tiden – minns Wolodarski – betraktade många liberaler högern med stor skepsis. Den ansågs socialt okänslig och bar dessutom på arvet av motstånd mot demokratin.

På 1990-talet hade Peter Wolodarski svårt att se det relevanta i liberalerna misstro mot högern. Ledare som Carl Bildt och Ulf Kristersson – då ordförande i ungdomsförbundet – gjorde sitt bästa för att överbrygga klyftan mellan konservativa och liberaler, om så bara därför att borgerlig samverkan i praktiken utgjorde vägen till makt för Moderaterna.

Att Dagens Nyheters chefredaktör tar sig an den svenska borgerlighetens idéhistoria är förstås en händelse som ser ut som en tanke. De senaste tre årtiondena eller så har det varit lätt att få intryck att det egentligen bara finns en borgerlig idé. Kanske kulminerar den dessa dagar med partiledarnas halstarriga prat om sammanhållningen i sin allians.

Borgerlig sammanhållning har varit ett framgångsrecept. Alla borgerliga partiledare utom Ebba Busch Thor har sett regeringens sammanträdsrum från insidan. I den svenska demokratins historia är det ett undantag.

Samtidigt har priset varit högt. De borgerliga väljare som faktiskt önskar en socialliberalism där samhället tar ansvar för att till exempel bekämpa uppenbara orättvisor eller diskriminerande strukturer har knappast några politiska företrädare i dag.
Socialliberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skuggan av en stark Socialdemokrati, har Tage Erlander sagt. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg uttryckte det lite annorlunda för drygt tio år sedan. ”Det är bara vänstern som kan rädda liberalerna” skrev hon i en text som förtjänar att läsas igen.

Jag misstänker att Wolodarskis problem är att hans 90-talsminnen är en smula bleka. Kanske såg det ut som liberalismen faktiskt segrade på bred front och konservatismen var lika utdaterad som den bokstavstroende socialismen. Men en sådan beskrivning skulle faktiskt vara att banalisera debatten i Bildts och Kristerssons parti. Moderaterna på 1990-talet var mer komplexa än så.

Vi kan säga att högern gjorde liberalismen till sin, men bara om vi begränsar oss till att prata om ekonomi. Sociologen Hans L. Zetterberg som var moderaternas intellektuella fixstjärna vid tiden pratade om den stora världen där konkurrens och regler skulle gälla.

I den lilla världen, familjen, vänskapskretsen och grannskapet, gällde helt andra regler. Ett slags kärleksfull patriarkat kan man tänka. Konservatism i sin renaste form.
Socialliberalismen fick däremot inte alls plats i det moderata 1990-talet.

Det är med andra ord ingen överraskning att just det tankegodset försvunnit i dagens moderatledda och Timbrofostrade borgerliga partilandskap.

Det är möjligt att Centerpartister och Liberaler ännu bär på något av forna den skepsis mot högern som Peter Wolodarski skriver om. Men i partiledningarna finns ärligt talat inte mycket kvar av den socialliberalism som faktiskt skiljer den politiska mitten från högern.annie

Klart att det sticker i ögonen, KD

av Pernilla Ericson

Efter Aftonbladets första avslöjande sade sig partiledningen i Kristdemokraterna ha ”fortsatt förtroende” för Caroline Szyber. Då handlade det om att riksdagsledamoten lät skattebetalarna stå för familjenotan när hon reste till Rom. Den där tilliten störtdök, när Aftonbladet sen avslöjade att Caroline Szyber fått ersättning från riksdagen för en resa till ett bröllop. På onsdagen inledde chefsåklagare Joakim Zander en förundersökning om misstänkt bedrägeri.

”Förtroendet har skadats. Det som sker nu är att hon lämnar partistyrelsen och det verkställande utskottet”, säger Peter Kullgren, Kristdemokraternas partisekreterare, till TT.

Det här är allvarligt, och handlar i slutändan om tilliten till våra förtroendevalda. En viktig påminnelse är detta: de befinner sig ekonomiskt på en helt annan planet än den absoluta merparten av befolkningen. Riksdagsledamöter har ett grundarvode på 65 400 kronor i månaden och när man som Caroline Szyber var ordförande i ett utskott så tillkommer ett tillägg på 20 procent. Trots det kan alltså förtroendevalda inte låta bli att mygla till sig tusenlappar på skattebetalarnas bekostnad. I Kristdemokraternas fall handlar det dessutom om ett parti som ständigt betonar frågan om ansvar och moral. 

Klart att det sticker i ögonen.
CarolineSzyber

Har ni hört den om von Papen?

av Anders Lindberg
OBS bilden är ett montage
OBS bilden är ett montage

Franz von Papen är lika mycket en historisk person som ett begrepp, som Vidkun Quisling. Inom marknadsföring kallas fenomenet ”varumärkesord”. Små bommulspinnar man petar sig i öronen med kallas ”tops” efter varumärket Topz. Man ”topsar” alltså egentligen brottningar med ett varumärke. Plexiglas är på samma sätt döpt efter varumärket Plexiglas. Lypsyl, Gladpack, Tipp-Ex, Frisbee, Vespa och mängder av andra varumärken har gått samma öde till mötes.

Och Franz von Papen, alltså.

Begreppet ”von Papen” används ibland för att beteckna politiker som tror sig kunna ta stöd av extremhögern i syfte att sedan kontrollera denna. Politiker som tror att de kan tämja tigern och sedan blir uppätna.

För den historiske personen Franz von Papen gick försöket inte särskilt bra. Han var konservativ politiker från det tyska katolska partiet Zentrum under Weimarrepublikens sista dagar. 1933 bjöd han in Adolf Hitler till regeringen och tog själv posten som vice kansler. För att göra en lång historia kort var det inte Zentrum som gick segrande ur detta politiska samarbete.

Faktum är att ”von Papen” illustrerar en politisk princip som verkar vara allmängiltig. Högerextrema politiker samlar sällan eller aldrig en majoritet bakom sig. Om de ska få makt behöver de stöd från konservativa och/eller liberala partier.

Politiken brukar sedan gå i en helt annan riktning är den demokratiska borgerligheten tänkt sig. Europas historia under det tidiga 1900-talet var full av exempel på detta, von Papen var inte ensam. Efter kriget kom fascisterna, på goda grunder, i visst vanrykte men när vi nu ser deras motsvarigheter i dag få makt är det återigen ofta med stöd av konservativa och liberala partier.

I Ungern är Viktor Orban till och med medlem i EPP, samma partigrupp som Moderaterna och Kristdemokraterna. I Polen är det stora konservativa partiet i sig själv auktoritärt. I Österrike sitter FPÖ, ett parti grundat av SS-veteraner, i regering med konservativa ÖVP. I de nordiska länderna, med undantag av Sverige, är högerpopulisterna insläppta i den borgerliga värmen.

Von Papen hade känt igen sig.

Problemet med de bruna krafterna är att de färgar av sig. I land efter land dyker auktoritära tendenser nu upp. Stödet är aldrig gratis. Aldrig.

Vilken väg Sverige kommer att gå är ännu skrivet i stjärnorna. I går avslöjade Expressen att över hälften av de tillfrågade M-topparna öppnade för att ta makten med stöd av SD. Alltså exakt motsatsen till vad Alliansen lovade inför valet.

Det tog inte två veckor.

Anders Lindberg

När Bono ringde upp rasister

av Daniel Swedin
mac001

Hur intresserade är en fransk rockpublik av ett svenskt riksdagsval? Ganska himla jätteintresserade, om man får tro U2-sångaren Bono.

Aftonbladet berättar i dag att Bono under en spelning i Paris pratade om svenskarnas tråkighet och Jimmie Åkessons valframgångar. Och, ja, han gjorde Hitlerhälsning också.

Eller, U2-fansen är överens om att det inte var Bono som heilade utan MacPhisto, ett sorts alterego som Bono skapade under U2:s världsturné 1993. Nu har han reducerats till ett sorts Snapchat-filter, men för 25 år sedan såg det lite annorlunda ut.

Vitsminkad och klädd i guldkostym och djävulshorn brukade MacPhisto prata med publiken om dagsaktuella händelser och politik och busringa från scenen. Folk som fick ta emot telefonsamtal från MacPhisto inkluderar Helmut Kohl, Margaret Thatcher, Allessandra Mussolini, John Major, Pavarotti, Madonna, Salman Rushdie och prinsessan Diana.

När U2 spelade på Stadion i juli 1993 pratade Bono om det främlingsfientliga partiet Ny Demokratis ledare Ian Wachtmeister: ”What about Ian Wachtmeister? Ooh, he’s my kind of man – I like people flashy, you know? From good stock”. Och sedan försökte Bono ringa Wachtmeister men enligt dottern – som svarade i telefonen – var partiledaren inte hemma.

Hur som helst så gillar Sverigedemokraterna inte Bonos tilltag i Frankrike.

– När svenska kändisar uppenbarligen inte har någon verklighetsförankrad uppfattning om oss och vårt parti, förvånar det mig inte att läget är än värre hos en person som Bono.  säger SD:s informationschef Henrik Gustafsson till Aftonbladet.

I slutet av september spelar U2 i Köpenhamn. Kanske vore det bra om Bono ringde Åkesson för att stämma av det här med verklighetsförankringen.

Ett polariserat land med rödgröna storstäder

av Jonna Sima

Nej, det blev inte tre jämnstora partier som många trodde före valet. Moderaterna förblev näst största parti och Socialdemokraterna i en viktklass för sig. Men Sverigedemokraterna är tveklöst det parti som har vuxit mest sedan förra valet.

Valresultatet visar också att Sverige har blivit likt resten av Norden – och Europa. Tills nu har vi varit unika som det enda landet i Norden som inte haft en regering med stöd av ett högerpopullistiskt och främlingsfientligt parti. Om även den svenska borgerligheten kommer att falla för populismens locktoner återstår att se. I slutändan hänger det på Annie Lööf och Jan Björklund. Hur tungt väger deras löften om att aldrig samarbeta med SD när makten är inom räckhåll?

Men om Sverige blir allt mer likt Norden på riksnivå så påminner utvecklingen i de svenska storstäderna om stora delar av Europa. På valkvällen ser de rödgröna ut att bli största block i såväl Stockholm, Göteborg och Malmö. I samtliga städer förblir Socialdemokraterna största parti. Många opinionsmätningar före valet hade pekat på motsatsen. Särskilt i Göteborg hade det talats om en kollaps för S som utmanades av det nya lokala uppstickarpartiet Demokraterna. Men fiaskot uteblev.

I Stockholms stad verkar Feministiskt Initiativ bli kvar i Stadshuset med strax över tre procent.

Det vi ser är en internationell trend där städerna blir allt mer progressiva, gröna och vänster, medan mindre städer och glesbygd drar åt det högerpopulistiska hållet. Det hänger ihop med urbaniseringen där människor, jobb och ekonomin koncentreras i storstäderna, medan det övriga landet utarmas och lämnas på efterkälken.

Sverige är inte längre det unika landet i norr utan börjar bli mer likt alla andra. Det är också den historien som många utländska journalister – rekord i antal det här valet, enligt Utrikesdepartementet – har varit intresserade av att rapportera om.

Den korta och intensiva valrörelsen har gjort det tydligt att landet är mer polariserat än någonsin, där de stora skillnaderna och förutsättningarna mellan stad och land är en av de växande motsättningarna.

Rösterna håller fortfarande på att räknas, det slutgiltiga resultatet kommer inte att vara klart förrän på onsdag. Men en sak som är säker och det är att vi står inför ett nödvändigt arbeta att försöka tråckla ihop landsdelarna till ett samhälle som håller ihop igen.

Sida 1 av 210
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB