Replik från SVT: ”Att inte faktakolla myterna vore journalistisk reträtt”

av Ledarbloggen

Här svarar SVT på Pernilla Ericsons ledare ”SVT kör av vägen med Förintelsegranskning”:

Kulturskribenter och debattörer behöver givetvis inte övertygas om Förintelsens existens eller om hur många som verkligen mördades. De har förhoppningsvis både utbildning och bakgrund som gör att de inte tvekar om att jorden är rund.

Men SVT:s faktakoll om två av NMR:s faktaresistenta påståenden är inte skriven för dem.

Vi skriver för en bred publik där många kämpar med att navigera mellan vad som är sant och falskt i den flod av information som strömmar mot dem från extremhögern, från vaccin- och klimatförnekare. Vi skriver för lärare och ungdomsledare som på ett enkelt sätt vill kunna guida sina elever bland alla påståenden som sprids och diskuteras. Vi skriver för de 700 000 människor som såg klippet med Vera Oredsson på nätet från NRK-dokumentären Raskrigarna där NMR:s företrädare oemotsagda fick sprida sina myter. Flest efter Oslo var tittarna i Västra Götaland, Skåne och Stockholm.

Myterna om förintelsen odlas inte bara bland politiskt marginella men högljudda grupper som NMR, de finns på Alt right-rörelsens hemsidor, de finns på Twitter och på Facebook. Dessutom finns NMR i år i Almedalen, de har tillåtits marschera under bokmässan i Göteborg och de försöker nu vinna röster för att komma in i valda församlingar i höstens val.

Det hade varit en journalistisk reträtt att låta påståenden som dessa stå oemotsagda och inte orka gå till forskningen och biblioteken och ta fram de bevis som faktiskt finns: det var mellan 5,29 till 6 miljoner judar som mördades i Förintelsen. Och minst lika många polacker, ryssar, homosexuella och romer. Och ja, över 18 ton Zyklon B fanns tillgängligt för gasning i Auschwitz industriellt utformade avrättningsfabriker. Tillverkaren hette Degesch Gmbh och dess ledning fick plikta med livet efter kriget för sin medverkan i massmorden. Nazisterna, och de som tvekar om dessa fakta, har helt enkelt fel.

Den som möts av de mest vältaliga motargument mot dessa sanningar kan nu hämta underlag i en nyskriven, lättillgänglig och uppdaterad text i ämnet. Public service behövs i en värld där faktaresistenta krafter försöker locka nya anhängare.

Charlotta Friborg, ansvarig utgivare SVT Nyheter
Fredrik Laurin, redaktör SVT:s Faktakollen

”Sverige kan gå in i en Trump-era” – Pernilla Ericson till Aftonbladets ledarsida

av Anders Lindberg

IMG_6339I går började Pernilla Ericson som ledarskribent på Aftonbladets ledarsida.

– Jag har skrivit och vurmat för jämställdhetsfrågor hela mitt vuxna liv. Att få fördjupa och utveckla de frågorna på Aftonbladets ledarsida är ett drömjobb, säger hon.

Pernilla Ericson började redan i gymnasiet som frilansande reporter för musiktidningen Okej. Hon har arbetat på flera ungdomstidningar, för TV4 och var mellan 2007 och 2014 journalist och redaktör på Aftonbladet. Senaste kommer hon från jobbet som redaktionssekreterare på tidningen Amelia.

Pernilla Ericson har gett ut tre kriminalromaner med feministisk inriktning. Den senaste, ”När du vänder dig om” handlar om organiserat kvinnohat på nätet.

– Att komma tillbaka till Aftonbladet känns lite som att komma hem, säger hon.

På fritiden är hon instruktör i den kampsportsinfluerade träningsformen ruffie. Annars skriver hon poesi, noveller och på eventuella kommande böcker.

Vad vill du skriva om?

– Jag har skrivit mycket om kvinnors rättslöshet och utsatthet, det vill jag fortsätta med. Även i den digitala miljön är detta är ett allvarligt problem. Jämställdhet handlar om så mycket, som mäns rätt att vara fullvärdiga föräldrar, löner, hedersförtryck, säger hon.

Hur ser du på den politiska dagsnoteringen för jämställdheten?

– Som det ser ut känns det kanske viktigaste att försvara de framsteg som redan gjorts. SD är ett antidemokratiskt parti vars nätsoldater tystar meningsmotståndare. Om SD verkligen får makt, vad innebär det för kvinnor? säger hon.

Du har varit journalist och redaktör i över 20 år. Varför vill du bli ledarskribent?

– Som jag känner det är vi på många sätt tillbaka på 90-talet igen. Nu regnar rasistiska flygblad, det rasistiska partiet växter igen, hatet flödar. Jag känner igen det här från min uppväxt och nu är det tillbaka. Då känns det viktigare än någonsin att bli ledarskribent, säger hon.

Och vad vill du uppnå?

– Jag vill bevaka jämställdhetsfrågor så brett det går, från kvinnliga fotbollspelares löner till våld i hemmet. Opinionsjournalistiken måste skildra allas vardag, och jag upplever att det på senare år ofta varit så att just kvinnors situation tappats bort i debatten. Jag är rädd att Sverige är på väg in i vår Trump-era. Regeringsmakt smakar gott och då finns risken att en framtida regering kompromissar med allt för mörka högerkrafter, säger hon.

Pernilla Ericson börjar på Aftonbladets ledarsida 25 juni. För frågor eller intervjuer nås hon på pernilla.ericson@aftonbladet.se

Anders Lindberg

Stå upp och bli räknad med

av Daniel Swedin

I höstas var jag i Norge och talade bland andra med Magnus Marsdal om Arbeiderpartiets kassa valrörelse.

Jag har tänkt på detta nu när Socialdemokraterna tappar överallt, i alla mätningar.

Marsdal hade en tes om att få saker stöter bort arbetarväljare så som en politiker som uppfattas göra vad som helst för att få eller behålla makt.

– Arbetarklassväljare hatar politiker som är ”two-faced”. Politiker som kan tänka sig att samarbeta med vem som helst uppfattas som att de bara vill ha makt för sin egen skull, att de inte går att lita på. De behöver inte vara överens med dig om allt, men att uppfattas som opålitlig är en jävla svaghet bland exakt de väljare som Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet slåss om.

Detta blir ju anekdotiskt, men jag har den senaste tiden stött på den här uppfattningen, och då specifikt kring regeringens omläggning av migrationspolitiken. Rörelsen från ”mitt Europa bygger inga murar” till gränskontroller uppfattas som oärlig. Fokuset på hårda tag uppfattas som kalkylerande. 

Oavsett vad man tycker om politiken i sak så litar man inte på att S verkligen tycker så här av något annat skäl än att bärga hem makten.

Den uppfattningen tycks sedan ha stärkts efter att regeringen sagt att 9000 ensamkommande  ska få en ny chans att söka uppehållstillstånd. Oavsett vad man tycker om politiken i sak: där framträder bilden av S som vankelmodigt.

Det är ingen jättebra coctail man blandat sig i partiet vars affärsidé i stora delar är stabilitet, långsiktighet och pålitlighet.

I går noterade Ulf Bjereld att de partier som stått fast vid sin politik under hela den gågna mandatperioden – SD, V och C – ökar medan de partiet som bytt linje minskar. 

”Här finns förstås inga enkla förklaringar. Men en hypotes är att de partier som hållit fast vid sin linje av väljarna uppfattas som mer trovärdiga och trygga i sina grundvärderingar, medan de partier som ändrat sig uppfattas som icke trovärdiga, kanske till och med som opportunistiska. Håll fast, kan vara ett klokt råd i dessa turbulenta tider”, skriver Bjereld.

Anställ kossan Doris i Agenda

av Susanna Kierkegaard
Att politiker gör tramsiga intervjuer är varken nytt eller negativt. Bild: SVT
Att politiker gör plojiga intervjuer är varken nytt eller negativt. Bild: SVT

– Sanslöst! Det här ger bilden av att väljarna är sjuåringar, säger statsvetaren Jenny Madestam i Agenda. Inslaget i går handlade om partiledare som deltar i mer personliga intervjuer utan politiskt fokus. Madestam tittade på klipp från Metro där ett barn intervjuar partiledarna, blåser i sin visselpipa om de blir tråkiga och avslutar med att lära dem ett danssteg.

Väljarna 2002 var varken kossor eller grävlingar, ändå gick Göran Perssons medverkan i Bolibompa hem hos folket. Där lärde Persson kossan Doris att kompromissa demokratiskt med sin sambo grävlingen Gösta. Sist men inte minst pratsjöng han och vickade på rumpan i en dans om att bestämma.

Kossan Doris gjorde en bra intervju med Göran Persson 2002. Det gör också sjuåriga Lucy på Metro, som frågar ut partiledarna på ett begripligt sätt. Genom att presentera politiskt innehåll på ett tillgängligare sätt kan nya väljare få en mjukstart till att sätta sig in i politiken. De av mina vänner som vanligtvis använder webbläsaren till gulliga kattvideor kanske faktiskt kan luras in i valrörelsen av Lucys charmiga intervjuteknik. Att engagera fler i politiken är alltid en demokratisk vinst, oavsett om det sker genom trams eller en understreckare i Svenska Dagbladet.

Dessutom är innehållet i de personligare intervjuerna fortfarande politiskt. En fråga om varför vuxna är tråkiga får Gustav Fridolin (Mp) att prata om vikten av fritid i Metro. Vi får också reda på att Jan Björklund (L) inte vet varför det finns tjuvar, men att han vill att polisen jagar dem så att de hamnar i fängelse. Stefan Löfven (S) däremot berättar att tjuvar stjäl i brist på alternativ eller när de hamnat fel i livet. Enkla frågor ger ideologiska svar och gör partiskillnader tydliga.

I politiken är innehåll viktigare än form. Och formen behöver inte vara tråkig. Agenda skulle kanske nå ut till fler om de anställde kossan Doris som programledare.

EU-moderater vill krossa svenska modellen

av Susanna Kierkegaard

Den svenska högern spelar dubbelt i Bryssel. Med ena handen skriver de debattartiklar hemåt om att Socialdemokraterna i EU inte försvarar den svenska modellen. Med den andra skriver de under ändringsförslag om att lagstifta om minimilöner i hela unionen.

I går röstade M, KD, C och L i Europaparlamentet nej till lika lön för invandrad arbetskraft från EU och svenska arbetare. Visst kan det nya direktivet höja kostnader för arbetsgivaren, men framför allt är gör det arbetsmarknaden mer rättvis. Det säkrar lika lön för lika arbete oavsett ursprung, och konkurrens med kunskap i stället för låga löner. Det är bra för både Sverige och EU.

De svenska högerpartierna motiverade sitt motstånd med ett försvar av den svenska modellen. Men i Europaparlamentets utskott för arbetsmarknadsfrågor har Gunnar Hökmark (M), Christofer Fjellner (M) och Jasenko Selimovic (L) stöttat förslag på minimilöner i EU. Sådan lagstiftning skulle definitivt skjuta den svenska modellen i sank. För att arbetsgivare och fackförbund ostört ska kunna komma överens om löner och villkor måste lagstiftare i både EU och Sverige håller tassarna borta.

Fjellner och Hökmark har bland annat skrivit under att ”medlemsstaterna transparent ska ange minimilöner, ersättningar och bonusar” enligt universella eller allmängiltiga avtal (ändringsförslag 425). Selimovic har skrivit under liknande ändringsförslag (423 och 424). Eftersom att sådana avtal inte finns i Sverige innebär förslaget i praktiken ett införande av minimilöner för tillfälligt invandrad arbetskraft.

Varken Hökmark eller Fjellner sitter i utskottet för arbetsmarknadsfrågor i Europaparlamentet. Ändringsförslagen om minimilöner är alltså inget de råkat skriva på i förbifarten. Tvärtom har de aktivt ansträngt sig för att stödja förslag i frågor de annars inte jobbar med.

Moderaterna i Bryssel har varken Ulf Kristersson, arbetsmarknadens parter eller väljarna med sig när de röstar mot utstationeringsdirektiv och mot den svenska modellen.

Socialdemokraterna överger de fattiga barnen

av Daniel Swedin

Sedan våren 2011 har jag skrivit ledare i Aftonbladet, och det ämne jag kanske oftast återkommit till är barnfattigdomen. I grunden handlar det om ­anständighet. Det är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige att en ­enda unge tillåts växa upp i fattigdom. Och vi vet att den som växer upp med fattiga föräldrar löper mångdubbelt större risk att bli fattig som vuxen, med alla de sociala risker det innebär: du är sjuk oftare, utsätts för brott oftare och dör tidigare.

Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade svenska politiker. Håkan Juholt var S-ledare och försökte göra kampen mot barnfattigdomen till en av partiets viktigaste frågor. FN:s barnfond Unicef kritiserade Sverige för att låta barn falla djupare i fattigdom än vad man gör i jämförbara länder, och den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt hade så svårt att försvara sig att han började pladdra om att svenska barn har det bättre än barn i utvecklingsländer.

Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade väljare. Och läsare. Det här är förstås anekdotiskt, men när jag skrev om barnfattigdom hörde läsare av sig och de var förbannade. Förbannade på att M-regeringen finansierade sina skattesänkningar genom att försämra för sjuka, arbetslösa och föräldralediga. Förbannade på politikernas handlingsförlamning, trots att det skulle kosta lika mycket att utplåna barnfattigdomen som det varje år kostar staten att betala ut rut- och rot-avdrag. Förbannade på att  barnbidrag och underhållsstöd till ­ensamstående knappt höjts på ­årtionden.

När så den juholtska retoriken inte följdes upp av ambitiösa reformprogram och när partiet bytte ledarskap var det som om barnfattigdomen somnade in som politisk fråga. Att göra något åt denna oanständighet var liksom inte lika intressant. Trots att 234 000 barn fortfarande lever i fattigdom. Trots att 5 000 barn är hemlösa.

Men nu verkar Socialdemokraterna ha återupptäckt barnfattigdomen, och naturligtvis sorterar frågan in i deras nya ”auktoritära dagordning”. I Dagens Nyheter berättar finansminister Magdalena Andersson att barnfattigdomen är ett avgörande skäl till att migrationspolitiken stramats åt.

–  Vi vill inte ha ett samhälle med ökade klyftor, särskilt gäller detta i fråga om barnen som får sina framtida livschanser begränsade, säger finansministern.

Skulle man kunna tänka sig att klyftorna har något med decennier av uteblivna jämlikhetsreformer, åratal av underfinansierad välfärd, en epok av stram ekonomisk politik att göra? Ja, men det kommer inte Socialdemokraterna att säga eftersom man inte vill lägga om den ekonomiska politiken på det som sätt skulle krävas för att utplåna barnfattigdomen.

Andersson försöker säga till väljarna att valet nu står mellan lite invandring och minskad barnfattigdom eller lite mer invandring och fler fattiga barn. Men i förlängningen introducerar man en argumentation som bara leder till att vanliga svenska väljare bekräftas i att att barnfattigdomen är något som inte rör våra ungar, och följaktligen en ickefråga.

Så överger Socialdemokraterna ett samhällsproblem som man för bara sju år sedan påstod var ett av de viktigaste att åtgärda. Det är en oanständighet.

Laglöst internet chockar pensionärerna

av Susanna Kierkegaard

”Jag vet inte vad man gör när man fildelar en film”, säger 83-åriga Henning Klouman till SVT:s Uppdrag granskning. Han har fått ett kravbrev från en dansk advokatfirma som vill ha 4500 kronor av honom, eftersom att de anser att han olagligt laddat ner en actionfilm. I brevet stod att Henning skulle dras inför domstol om han inte betalade, men han vägrade och har än så länge klarat sig från vidare otrevligheter.

Enligt Uppdrag granskning har ingen som sagt nej till att betala faktiskt dragits inför rätta. Ändå har advokatbyråerna skickat ut 35 000 kravbrev hittills, som ifall alla mottagare betalar skulle håva in över 100 miljoner kronor. De pengarna kunde räckt till ett exemplar av ”Göta kanal 3 – Kanalkungens hemlighet” till varenda invånare i Västra Götaland.

Yvonne som kommer från Borås och jobbar i hemtjänsten fick också ett brev hem. Hon valde att betala avgiften, trots att hon ”aldrig kollar film på dator eller så”. Hon ville inte riskera att hamna i ett riktigt brottsmål eftersom hon kände att hon inte skulle ha någon chans mot en stor advokatbyrå.

Internet är laglöst. Delar av regeringens informationstext om nätbrott låter som en reklamannons från en värvare av nätgangsters – där står att brott på nätet ”innebär relativt låg risk för upptäckt, är anonymt och är många gånger lönsamt.” Det som händer på nätet stannar på nätet, resonerar alla från pirater till näthatare.

Vi måste stå för det vi gör på nätet lika mycket som det vi gör i den fysiska världen. Det skulle vara bra för kvinnor som blir utsatta för hämndporr och näthat. Det skulle också vara bra för musiker som försöker hanka sig fram utan skivbolag. Sist men inte minst skulle det vara bra för den politiska diskussionen, som lätt blir onödigt hetsig framför skärmen.

Men att skicka ut räkningar på måfå till omedvetet fildelande pensionärer är inte en rimlig form av ansvarsutkrävning. Däremot visar det att ansvaret för vad vi gör på nätet behöver förtydligas. Helst av någon som inte jobbar på en dansk advokatfirma.

Vilja gå vidare efter #MeToo

av Jonna Sima
Janet Jackson gjorde sitt första tv-framträdande på nio år i måndags.
Janet Jackson gjorde sitt första tv-framträdande på nio år i måndags

Vad är nästa steg för #MeToo-rörelsen? Den frågan ställer många sig nu.

I förra veckan väckte Anna Serner, vd för Svensk Filmindustri, starka reaktioner när hon hotade med att öronmärka anslag för kvinnliga filmregissörer. Jag debatterade själv ämnet i Studio Ett med Blanche Jarn från nyliberala tankesmedjan Timbro som menade att förslaget var diskriminerande för männen.

Serners utspel var en del i att försöka ta diskussionen kring #MeToo-protesterna vidare. Under årets stora filmfestival i Cannes deltog 82 kvinnliga skådespelare och filmmakare – antalet representerade de kvinnliga regissörer som deltagit under filmfestivalen i Cannes sedan 1942 – i en protest mot bristen på jämställdhet i filmbranschen. De krävde just sådant som Anna Serners radikala förslag skulle kunna leda till: att kvinnor kan få möjlighet att utvecklas både framför och bakom kameran.

I dag är det premiär för ”Parisa pratar #MeToo med killar”, en miniserie från SVT Edit. Den handlar också om hur vi ska ta nästa steg: från att ha hört alla kvinnors #MeToo-vittnesmål till att försöka få till en förändring på djupet.

Programledaren Parisa Amiri har intervjuat kända och okända unga killar i serien.

– Jag har säkert ägnat tusentals timmar åt #metoo. Delat erfarenheter, stöttat och lyssnat. Men bara tillsammans med andra tjejer. Jag har fortfarande ingen aning om vad killar tänker om det här, konstaterar hon i seriens första avsnitt.

Komikern Daniel Hallberg gör en reflektion som är rätt talande för hur den manliga delen av befolkningen upplevde den gångna hösten.

– Det var ganska många killkompisar som inte kände igen bilden, men typ alla tjejkompisar kunde bekräfta att så här ligger det till. Det var helt sjukt, som att det fanns en stor sanning som halva befolkningen kände till men som det aldrig pratas om.

Äntligen talas det mer öppet om denna sanning, och om beteenden som omgivningen tidigare ofta har viftat bort eller sett mellan fingrarna på. Kraften i alla upprop och vittnesmål har också fått både män och kvinnor att rannsaka sitt eget beteende gentemot andra.

Att #MeToo-debatten lever kvar visade också världsstjärnan Janet Jackson när hon i går som första svarta sångerska tog emot Billboard Icon Awards på den amerikanska Billboard-galan. Efter att ha gjort ett medley på flera av sina hitlåtar höll hon ett tacktal inför publiken.

– Nu har kvinnor äntligen gjort det klart att de inte längre kan bli kontrollerade, manipulerade eller utsatta för övergrepp. Jag står tillsammans med de kvinnorna, sade Jackson.

Det var ord med en tydlig klangbotten. För fjorton år sedan störtdök Janet Jacksons exceptionella karriär. Orsaken var hennes uppträdande med artistkollegan Justin Timberlake på Super Bowl, som är USA:s största idrottsevenemang.

Mot slutet av låten skulle Timberlake dra bort någon del i Janet Jacksons överdel men råkade få med sig hela stycket – och lyckades blotta ett bröst på bästa sändningstid. Det gör man inte ostraffat på amerikansk prime time.

Ett misstag hävdade både artister och tv-producenter som fick be om ursäkt och betala höga böter.

Justin Timberlakes karriär fortsatte med framgång.

Janet Jacksons tvärdog.

Det kvinnliga offret fick bära hela skulden och skammen. Är det något vi känner igen från #MeToo-historierna?

Janet Jacksons tal i måndags blev både en comeback och en revansch.

Också det kan man säga är ett steg framåt som kanske inte hade varit möjligt utan stödet från #MeToo-kören av kvinnliga vittnesmål och erfarenheter.

 

Socialdemokraterna måste se skillnad på bidrag och försäkring

av Daniel Swedin
DdoSAB3W4AIj-_i

I en bild som spridits i sociala medier berömmer sig Socialdemokraterna med att allt färre ”behöver bidrag” i dag jämfört med när Moderaterna styrde. Problemet är väl att det inte bara är bidrag man räknat på. För att blåsa upp siffrorna har man helt sonika blandat ihop bidrag och socialförsäkringar. Och det är verkligen inte samma sak.

– De som är kritiska till socialförsäkringstanken blandar systematiskt ihop försäkring och bidrag.

sa Joakim Palme, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, till Dagens Arena efter att Moderaterna berättade att de avser att gå till val på att införa ett bidragstak och att värna välfärden. Hur värnar man välfärden? Man gallrar hårt i bidragen. Och i den moderata retoriken är sjukförsäkringen, a-kassan och föräldraförsäkringen lika mycket ett bidrag som socialbidraget, barnbidraget och etableringsstödet.

Men det finns som sagt en ganska avgörande skillnad.

Socialförsäkringar finns där för att man ska känna sig trygg i sin försörjning även om man blir sjuk, får barn eller blir arbetslös. Och de bekostas med avsagt löneutrymme via arbetsgivareavgiften. Så går det inte till om man behöver söka socialbidrag.

Men i Moderaternas värld är alla pengar man får om man inte arbetar bidrag.

Det är förstås ingen nyhet. Den förra borgerliga regeringen talade vitt och brett om ”bidragslinjen”, ”välfärdens kärna” och lät försämringar i socialförsäkringarna bekosta skattesänkningar.

Mer förvånande är det att socialdemokratin – vars historiska uppgift varit att på politisk väg bygga stabila försäkringssystem och stå upp för ett välfärdsbegrepp där både socialförsäkringar och sjukvård får plats – nu tycks ansluta sig till idén att bidrag och föräldrapenning är samma sak.

Nu har lärartäthet blivit kommunism

av kalsun
hets, film sverige. stående: stig järrel, skådespelare sverige (som lektor caligula). sittande t.hö. alf kjellin, skådespelare sverige (som jan-erik widgren). rollbilder.

Vill du att dina skattepengar ska gå till fler lärare på ditt barns skola istället för vinster till aktieägare? Då är du kommunist, menar Barbara och Hans Bergström, som grundat och driver skolkoncernen Engelska skolan.

De båda intervjuades i veckan av Dagens Industri och pratade lika öppet som vore det vilken mutmiddag med sverigedemokrater som helst. ”Det får vara slut på kommunistväldet”, så lät det när regeringens lagförslag om vinstbegränsningar kom på tal.

Makarna Bergström symboliserar bättre än några andra den underjordiska alliansen mellan näringslivets vinstlobby och Sverigedemokraterna. Aftonbladet har tidigare avslöjat hur Hans Bergström, Dagens Nyheters förre chefredaktör, i hemlighet rådgivit SD och försökt få partiet att driva fram en regeringskris. Han är också en av finansiärerna bakom Kvartal, ett nytt mediehus med fäbless för invandringspolitik.

Med SD:s hjälp kan Engelska skolan fortsätta göra vinster på den gemensamt finansierade välfärden. Det rör sig om hundratals miljoner varje år. 

Koncernen har visat sig särskilt skicklig på att nyttja fulknep för att lägga vantarna på varje skattekrona. Förra året fick de mest i hela landet i extra läshjälpsbidrag, pengar som egentligen var tänkta att gå till de elever som har svårast förutsättningar.

I sitt remissvar till Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden visade Engelska skolan fullständigt ointresse för den oro som elever, föräldrar, äldre och patienter känner kring hur deras skattemedel behandlas. Lärartäthet – en faktor som forskning och lärarfack menar har stor positiv effekt för yngre och resurssvaga elever – avfärdades av koncernen som en ”statistisk villfarelse”.

Lärartäthet är tydligen en del av kommunistväldet.

Kalle Sundin

Sida 1 av 208
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB