Analys: ”Tråkiga” Spanien sätter färg på defensiv EM-turnering

av Kalle Karlsson

Låst, defensivt, målsnålt.
Det är tur att ”tråkiga” Spanien går mot strömmen och lyfter detta EM.

Innan Michel Platini sysslade med ljusskygga grejer såg han till att göra en förändring som i högsta grad påverkar EM idag och EM framöver. Platini och hans kumpaner inom Uefa har steg för steg valt att utöka antal lag i EM. Det här är första gången som 24 länder får deltaga i slutspelet.
Motivet – alldeles säkert strikt ekonomisk – har en baksida.
Mästerskapet har hittills bjudit på låg spelkvalitet och defensiv, riskminimerande fotboll. Det tråkigaste mästerskapet sedan VM 1990? Kan mycket väl bli så när vi summerar.
Det här blir följden när ett gäng begränsade nationer slängs in i de här sammanhangen och de frikostiga reglerna ger de fyra bästa grupptreorna (!) en åttondelsfinalbiljett.
Spela 0–0 i alla tre matcher och du har en hygglig chans att gå vidare till slutspel.
Utökningen av EM gör att vi får solskenshistorier som Island som med 300 000 i folkmängd kan nå ett stort mästerskap. Men för spelkvaliteten har den här utökningen varit katastrof.
Det fina med EM, till skillnad mot VM, var ju att det redan i gruppspelet fanns så många tungviktsmöten och att spelkvaliteten var den högsta, ofta högre än i VM.

Nu har mästerskapet rullat på en dryg vecka. 21 av 51 matcher är avverkade och vi kan börja skönja vissa karaktärsdrag.
Jag kan inte säga att jag är överväldigad. Ingen match har hittills varit någon femplusmatch i mitt tycke. Visst, Kroatian såg intressant ut i öppningsmatchen mot Turkiet och Wales seger var en historia värd att berätta. Men det var knappast några blivande klassiker. Inte direkt England-Portugal 2–3 från EM 2000, för att tala klarspråk.
Problemet med detta mästerskapet är detta:
För många begränsade lag har åkt till Frankrike med strategin att bara minimera risker och stänga ytor. Hur många lag har egentligen en offensiv, hållbar spelidé i detta mästerskap? Max fem-sex – av 24 deltagande länder.
Jag kan också glädjas åt Island och deras fantastiska framgång att få 1–1 mot Portugal, men i ärlighetens namn: Om det inte varit Lasse Lagerbäck som basat för Island hade det inte varit lika kittlande att se den isländska bussen parkerad på egen planhalva i första halvlek. Islänningarna gjorde det ju inte heller särskilt effektivt eftersom Portugal tilläts skapa fem-sex heta chanser som borde ha gett minst en tvåmålsledning i paus.

Det här är ingen kritik mot de mindre lagen som Island eller Albanien eller Nordirland. Jag förstår helt och hållet varför de spelar som de gör och jag hade beordrat exakt samma taktik om jag vore i Lagerbäcks kläder.
Defensiva lag vore inget större problem – jag älskar att se bra försvarsspel och njöt av Italiens synkroniserade 5-3-2 mot Belgien. Problemet är att det har sammanträffat med att de bästa nationerna i Europa i år inte är tillräckligt bra för att öppna upp låsta försvar.
Den defensiva trenden, den som bevittnades Premier League där Leicester vann ligan, präglar även EM. Favoriten Frankrike har haft påtagliga problem med först Rumänien och sedan Albanien. Topprankade Belgien nollades av Italien och framstår som ett gäng individualister utan spelidé. Portugal skapade visserligen chanser mot Island, men har fortfarande ingen traditionell striker av klass. Polen nämns som en outsider men de parkerade sig lågt på egen planhalva mot Tyskland.
Före Sveriges match mot Italien hade fler mål (11) gjorts från minut 86 och framåt än under första halvlek (10). En tydlig indikation på att lagen i denna turnering inte är tillräckligt bra för att skapa öppningar mot samlade försvar. När matcherna luckras upp, när spelare börjar bli trötta eller när motståndaren måste gå offensivt och jaga kvittering – då kan det slinka in en och annan boll.
Sverige? Sverige har spelat 180 minuter i detta mästerskap utan att ha ett enda eget avslut på mål.
Om man letade efter en symbol för detta offensivtrubbiga mästerskap kan man peka på det där blågula landslaget med supportrar i världsklass.

Så vad har vi för halmstrån att greppa efter? Tyskland var bra, riktigt bra stundtals, i öppningsmatchen mot Ukraina. Jogi Löws maskin känns dock sämre än för två år sedan när man vann VM-guld och jag är inte säker på att det fina passningsspelet räcker till att överskugga avsaknaden av Miroslav Klose.
Sedan har vi Spanien.
Spanien har delat de neutrala fansen de senaste mästerskapen. Det var som banbrytande och hänförande i EM 2008, tiki-takan, blev ”stereotypt och tråkigt” ju mer överlägset La Roja blev.
För fyra år sedan, under EM, var kritiken massiv när Vicente Del Bosque formerade ett 4-6-0 med Cesc Fàbregas som ”falsk nia”.
Den kritiken kom av sig lite när Spanien bjöd på stor show och förnedrade Italien i finalen (4–0), en av de mest imponerande finalinsatserna i modern tid. Men bilden av Spanien (den jag skrev om i en blogg för fyra år sedan) har levt kvar för vissa. Spaniens bolltrillande är inte så roligt att se på. Det har iallafall varit den allmänna uppfattningen hos en stor del fotbollstittare.

Därför har det varit så upplyftande med Spaniens medverkan i denna turnering.
När EM-turneringen varit låst och händelsefattig på grund av allt riskminimerande är det en befrielse att det åtminstone finns ett eller ett par lag som har kvalitet att öppna låsta försvar. Flytta bollen snabbt med teknik och kvalitet. Hitta luckor, instick, kombinationer.
Helt enkelt, gör det fotboll går ut på: Försvara sig och göra mål.
Spaniens första mål igår mot Turkiet demonstrerade det som så många lag i den här turneringen saknat: Tempo, kvalitet, mönster, spelintelligens.
Sergio Busquets till Jordi Alba, perfekt nedtagning av Alba, pass till Andrés Iniesta. Iniesta som hittar spel mellan motståndare till Busquets, Busquets som hittar spel mellan motståndare till Alba som klivit brett. Alba som drar isär Turkiet, vänder tillbaka på Nolito, som med ett perfekt inlägg smeker ett inlägg på Alvaro Moratas hjässa. 1–0.
Fotboll kan vara enkelt ibland. Problemet är att det som ser så enkelt ut för vissa är svårt för (alla) andra.
Hittills har Spanien sett till att rädda äran för en lågkvalitativ och hittills låst EM-turnering.

Kategorier EM 2016 | Kommentarer

Analys: Så fungerar Italiens försvarsmur

av Kalle Karlsson

En uddlös offensiv ställs mot världens bästa försvar idag. Sverige har en diger utmaning på Stadium Muncipal i Toulouse.
Här tittar jag närmare på Antonio Contes 5-3-2-system som var så framgångsrikt i EM-premiären mot Belgien.
Finns det några svagheter att utnyttja?

Sverige kom undan från öppningsmatchen med blotta förskräckelsen. Ett självmål från Ciaran Clark räddade 1–1 mot Irland.
Idag väntar Italien som vann sin första match mot Belgien med 2–0.
Italien kommer till EM utan offensiva storstjärnor, men även om många, däribland jag själv, skrivit ned laget kan man besegra vem som helst.
På bänken finns nämligen tränargeniet Antonio Conte och längst bak finns samma fundament som tog Italien till EM-final för fyra år sedan.

Det var inte helt lätt att utläsa hur Antonio Conte skulle formera sitt Italien i EM. Han har laborerat friskt i kvalet mellan 4-4-2, 4-3-3, 3-4-3, 5-3-2 och 3-5-2. Ni som köpte Sportbladets EM-bibel såg kanske att jag analyserat Italien utifrån kvalmatcherna och i en av dem använde de fembackslinje. Men nu har vi fått se den i EM och då kör vi en ny, lite mer färsk granskning av detta Italien.
Mot Belgien blev det en 5-3-2-uppställning – och succé. Italien vann matchen med 2–0 och det var iögonfallande hur väldrillat detta ”Gli Azzurri” är. För oss som gillar försvarsspel var det ren och skär njutning att se hur Italiens minutiösa positionsförsvar täckte av varenda attraktiv spelväg i Lyon. Synkroniserade förflyttningar över hela banan. Täck varje meter som om det är det sista du gör i livet. Tio lojala, taktiskt begåvade spelare plus Gianluigi Buffon som sista utpost.
Efter att Belgien gått i fällan hade de inte mycket att sätta emot.
Det var ett tydligt exempel på hur en förbundskapten, trots kort förberedelsetid, kan sätta en gedigen grund på nästan samma sätt som en klubblagstränare. Det handlar förstås till stor del om vilket material som finns till förfogande och Antonio Conte har förstås en enorm fördel att ha BBC-försvaret som han basat över i Juventus.

Hur ska Sverige, med all sin begränsning som lyste igenom mot Irland, skaka detta superförsvar? Inte helt enkelt, det finns inget enkelt recept.
Att tro att Sverige ska kunna föra matchen och såga sig igenom Italiens defensiv med kortpassningsspel är naivt. Klarar man inte det mot Irland, lär man inte göra det mot Italien.
Jag tror istället att Sverige behöver bli tydligare med att få upp bollen snabbt till sina två anfallare Zlatan Ibrahimovic och John Guidetti och låta dem försöka få fast bollen högre upp i plan. Det fungerade inte heller mot Irland, men då var inte heller uppspelen tillräckligt bra. Det behövs en betydligt större löpvilja än i premiären, men det kommer också automatiskt med Guidetti. Hans problem är snarare att han kan bli överambitiös.
Utan kombinerade rörelser blir det svårt att överhuvudtaget skapa målchanser mot BBC (Bonucci, Barzagli, Chiellini).

Försvarsformationen
Systemet som användes mot Belgien är en 5-3-2-uppställning som blir 3-5-2 i offensiven.

Italien-def-11Notera 1) hur raka linjerna är, 2) hur tajt det är både i djup och bredd mellan Italiens lagdelar. Belgien tilläts bara spela ”utanför”.

Så fungerar Italiens defensiv i praktiken

Italien-def1Anfallarna Graziano Pellè och Éder bildar en första presslinje vars syfte är att stänga spel centralt till motståndarnas centrala mittfältare. Istället tvingar man spel ut mot kanterna.

Italien-def2Det här är något jag gillar med Italien. Redan innan passningen slås från Thomas Vermaelen ut mot vänsterbacken Jan Vertonghen är Italiens vänstra wingback Antonio Candreva redan på väg ut i press. Han har läst passningen och ser till att Belgiens ytterback inte få ta emot bollen ostört. Att sätta press är grundläggande, men vid snabba spelvändningar finns det risk att lag slarvar med hur snabbt man kommer in i press. Där är Italien bäst i klassen av det jag sett hittills i EM.

Italien-def4Här ser man symmetrin i Italiens backlinje och mittfält vid en överflytt. Ska man anmärka på minsta lilla är det att Andrea Barzagli, den högra mittbacken, hade kunnat vara två meter närmare mittbacken Leonardo Bonucci. Men annars är allt perfektion.

Italien-def4-1Det lojala samarbetet. Graziano Pellè pekar att anfallskollegan Éder måste stänga passningsvägen centralt. Éder uppfattar direkt och flyttar ned de meter som behövs. Belgien tvingas spela ”utanför” Italiens formation – igen.

Svagheter/ytor att utnyttja
Jag blev oerhört imponerad av Italien i öppningsmatchen. Det här blir ingen lätt nöt att knäcka för Sverige, framför allt inte när man inte har mittfältare som kan slå sin motståndare 1 vs 1. Utan individuella prestationer blir det nästintill omöjligt att skapa chanser om Italien är lika disciplinerat som senast.
Mot ett 5-3-2 är det tämligen enkelt att få övertag på kanterna, gå brett med sina yttrar (det kräver dock 4-5-1 för Sverige) och sedan skapa 2 vs 1 med hjälp av överlappande ytterbackar. Så kan vi komma till inlägg, men jag är inte säker på om inläggsspel är rätt modell. Det bästa vore om Sverige får kontringsspela, men jag är inte så säker på att Italien tillåter det heller. Så många svagheter har inte Italiens defensiv, sett till prestationen mot Belgien.
Det finns en lite intressant aspekt som jag gissar att Erik Hamrén och hans coachteam pekar på. Italiens ”yttre mittbackar”, Andrea Barzagli och Giorgio Chiellini följer ofta anfallare i rygg, markeringsspel, vilket kan öppna för ytor bakom ryggen. Här nedan ser vi en sådan situation i mötet med Belgien.

Italiendef5. Romelu Lukaku droppar ur och Giorgio Chiellini följer Lukaku i rygg. Det skapar en yta som en diagonallöpande yttermittfältare kan utnyttja.

Italien-def3I de tidiga uppspelen kan Sverige locka ut Italiens wingback, i detta fall Darmian, och sedan låta anfallaren/central mittfältare löpa in i ytan bakom wingbacken.

Italiens uppspel
Italien har ett mycket speciellt speciellt sätt att sätta igång bollen vid insparkar. Då går man ned långt ned mot kortlinjen med mittbackarna, drar ut mittfältarna vid kanterna och trycker upp wingbackarna (se bild nedan).

Italien-uppspel1Buffon sätter igång den här insparken till Chiellini och denne försöker hitta ut till Giaccherini. Går inte det så slår Chiellini en längre boll mot targetspelaren Graziano Pellè där Éder spelar andrabollsspel i Pellès direkta närhet. Notera på den här översiktsbilden att Belgiens centrala mittfältare inte vågar följa med Parolo och Giaccherini ut mot kanterna, vilket betyder att de är lediga spelalternativ.

Italien-uppspel2I spelet handlar det mycket om att hitta förbi med diagonala passningar mot Pellès fötter. Samtidigt tar en lagkamrat en båge för att få tillbakaspel. Denna strategi – felvänd till rättvänd – används frekvent, vilket jag redogjorde för i EM-bibeln.

Sammanfattning
Sverige möter i mitt tycke världens bästa försvar idag, åtminstone den skickligaste backlinjen på att agera utifrån en låg försvarslinje.
Det har rapporterats i Italien att Antonio Conte kommer att formera om sin elva. Om det betyder en annan formation får vi se.
Om Italien mönstrar samma 5-3-2 har jag svårt att se att vi kommer till särskilt många målchanser. De lägena som dyker upp behöver vi förmodligen ta tillvara på om vi ska ha någon vinstchans i eftermiddag.
Det finns givetvis sätt att såra Italien, om man anfaller med tempo och kvalitet. Frågan är om Sverige är laget som har den kvaliteten.
Spelvändningar och 2 vs 1 mot Italiens wingback är en enkel strategi, men eftersom det leder till inläggsspel är det inte säkert att det mynnar ut i något då BBC är skickliga på att nicka undan.

***
Vill du få länkar till fler analyser direkt när de publiceras? Kolla in min Facebook-sida.

EM-analys: Sveriges krasch mot Irland

av Kalle Karlsson

Det svenska landslaget underpresterade grovt mot Irland igår i EM-premiären, men knep ändå en poäng.
Här tittar vi närmare på vad som gick snett i en pinsam första halvlek.

Vi minns hur Erik Hamrén gick bort sig fullständigt i EM-premiären för fyra år sedan. Då mönstrade den svenske förbundskaptenen ett på tok för offensivt viktat lag mot hemmanationen Ukraina och åkte på en svidande förlust.
Den här gången var det en balanserad startelva, eller åtminstone den som förväntade efter förhandsrapporterna. Victor Nilsson Lindelöf tog plats i mittförsvaret bredvid Andreas Granqvist, Oscar Lewicki startade centralt bredvid Kim Källström och Marcus Berg valdes som spets framför fansfavoriten John Guidetti.
I Irland, som hattat fram och tillbaka mellan olika uppställningar, valde Martin O’Neill att mönstra en 4-4-2-diamant. Tanken bakom denna var vettig. Packa laget centralt så Zlatan Ibrahimovic ges minimalt utrymme, sätt den höga/tröga (välj vilket du vill) svenska backlinjen på prov med ett tvåmannaanfall med Jon Walters och Shane Long.

Irlands presspel
Det första karaktärsdraget i matchen var Irlands angreppssätt. En av de främsta egenskaperna hos Martin O’Neills gäng är att de är kapabla att skifta mellan högt och lågt försvarsspel och ändå behålla aggressiviteten. I starten av den här matchen klev de högt och pressade de svenska backarna, som inte klarade av att hitta vägar fram. Istället blev det långa ”lycka till”-bollar mot Marcus Berg och Zlatan Ibrahimovic som tvingades stångas med fysiska mittbacksduon Ciaran Clark och John O’Shea. Väldigt sällan gick de svenska anfallarna vinnande ur de duellerna.
Om vi studerar passningsmönster från egen planhalva från de svenska mittbackarna från första 15 minuterna ser det ut så här:
Mikael Lustig: Av tre passningar framåt var alla längre bollar. 0/3 passningar till rätt adress.
Victor Lindelöf Nilsson: Av fyra passningar framåt var två längre bollar. 2/4 passningar till rätt adress.
Andreas Granqvist: Av fem passningar framåt var två längre bollar. 3/5 passningar till rätt adress.
Martin Olsson: Av tre passningar framåt var två längre bollar. 1/3 passningar till rätt adress.
Det var tydligt att Sverige hade svårt att hantera Irlands press. När mittfältarna Kim Källström och Oscar Lewicki hade lika svårt, om inte svårare, att få ordning på passningarna kraschade de svenska anfallsförsöken.

En snabbtitt i statistiken visar att varken Oscar Lewicki eller Kim Källström hade överdrivet många felpassningar, men problemet var att ingen av de utvalda svenska spelregissörerna hittade några passningar förbi Irlands förstapress. Lewicki blir tyvärr för begränsad i matcher där Sverige ska föra spelet mot en jämbördig motståndare.
Det blev mestadels intetsägande spel i sidled och ju längre halvleken led, desto mer frustrerad och otålig blev Zlatan Ibrahimovic som droppade djupare och djupare ned för att få någon som helst bollkontakt.

Passningskarta-Lewicki1Oscar Lewicki, 16/18 passningar i första halvlek, men få gick framåt vilket diagrammet visar.

Passningskarta-Kim1Kim Källström, 25/32 passningar, och samma sak här: För få lyckade passningar som hittade förbi Irlands förstapress.

Passningskarta-Zlatan1Diagrammet visar var Zlatan tog emot passningar i första halvlek och hur han tvingades söka sig ut mot kanterna.

Bristen på spelvändningar
Med Irlands centrerade mittfältsdiamant fanns ändliga ytor på kanterna. Framför allt när Irland gjort sin överflyttning, vilket kan ses på bilden nedan.

Sverigeoff1Tydlig överflyttning från Irland.

Sverigeoff2Enorma möjligheter till spelvändningar.

Jag är övertygad om att Erik Hamrén och hans coachteam pratat om vikten av spelvändningar. Därför var det förvånande att Sverige a) knappt genomförde några, b) inte genomförde dem med något tempo överhuvudtaget. Ett skickligt lag hade förlagt spelet på ena sidan för att sedan snabbt vända till andra kanten och skapa 2 vs 1-lägen. Sverige gjorde det inte en enda gång under den första halvleken. Kim Källström brukar kunna leverera crossbollar av god kvalitet, men igår uteblev de helt.

Brist på löpningar
Erik Hamrén pratade efter matchen om att hans lag ”rört sig för lite”. Det är ett diffus begrepp, men det fanns en sekvens i spelminut 34 som demonstrerade vad han syftade på. Mittbacken Andreas Granqvist fick chansen att driva fram bollen vid två tillfällen inom loppet av 20 sekunder. Det var ett ypperligt tillfälle att hitta förbi Irlands förstapress, hitta spel på en felvänd spelare för att sedan etablera spel i spelyta 2 (den mellan motståndarnas mittfält och backlinje). I den bästa av världar vill man ha både en, två och tre löpningar så att bollmottagaren har en ”tredje spelare” att servera. Men ingen av de svenska spelarna rörde sig ur fläcken. Inga motrörelser, inga djupledslöpningar, ingen som ens gjorde sig spelbar.
Här var det inte tal om avsaknad av tredjelöpning, utan att avsaknad av löpningar överhuvudtaget.

Sverigeoff5-2Motsatta rörelser hade ställt en fråga till Irlands backlinje.

Sverigeoff5-3Notera att ingen av Sveriges spelare rör sig framåt i djupled med fart trots att en svensk opressad spelare får vandra framåt med bollen.

Men notera framför allt:
Trots att det gått 15 sekunder mellan sekvenserna på bilderna ovan har de svenska spelarna knappt rört sig en meter.

Sverigeoff5-1Bilden visar det svenska havererade anfallsspelet i första halvlek. Zlatan har rört sig ut mot högerkanten för att få känna på bollen, tre spelare (Forsberg, Berg, Larsson) på rad i den offensiva linjen. Ingen mittfältare centralt.

Brist på passningskvalitet  
Irland var kompakt och agerade uppoffrande i sitt försvarsspel. Då är det extra viktigt att ha passningsfötter som kan hitta förbi motståndarnas block. Här har vi en situation där Oscar Lewicki hittat en fri yta mellan Irlands lagdelar (bilden nedan).

Sverigeoff6-1
Andreas Granqvist har alla möjligheter att spela en boll igenom som hotar och som slår ut fyra av Irlands spelare. Men Granqvist ser inte den passningen, alternativt väljer den säkra passningen på Kim Källström (bilden nedan). Några sekunder senare är bollen hos Andreas Isaksson.

Sverigeoff6-2
Jämför detta med Jerome Boateng, Tysklands mittback, som gång på gång hittade fram med passningar förbi motståndarnas förstapress i mötet med Ukraina.
Utan passningsfötter av kvalitet, utan förmåga att spela sig ur motståndarnas press hade Sverige behövt längre bollar med adress och intränade mönster för att vinna andrabollarna.
Nu fanns ingenting under en undermålig första halvlek.

Andra halvlek
Irland rivstartade och satte 1–0 efter ett par minuter när Séamus Coleman gjorde det som svenska spelarna inte hade klarat av: Han vann sin 1 vs 1-duell mot Emil Forsberg. Colemans inlägg hamnade hos Wes Hoolahan som tryckte in bollen på halvvolley.
Ett underläge var tydligen vad som krävdes för efter målet spelade Sverige upp sig. Man skapade ett par fina chanser, Emil Forsberg borde tryckt in 1–1 kort efteråt och man började framför allt hitta med snabbare spelvändningar ut mot vänsterbacken Martin Olsson. När denne väl matades med passningar och fick ytor levererade han ett par finfina inlägg som mycket väl kunde ha resulterat.
Den svenska uppryckningen grundade sig mer i att Irland blev mer försiktigt och försökte bevaka sin ledning än att Sverige var så förträffligt. I den 70:e minuten, i en period då Sverige spelade som allra taffligast, initierade Kim Källström en bra kombination. Han hittade förbi Irlands mittfält (alldeles för få gånger detta skedde) och när John Guidetti väl fick bollen hade Zlatan Ibrahimovic satt fart. Tack vare den typen av tredjelöpningar som saknades i första halvlek fick den svenske superstjärnan tillräckligt med utrymme för att utmana Irlands försvar.
Resten ska vi tacka Ciaran Clark för då Aston Villa-backen nickade bollen i eget mål, men kombinationen dessförinnan innehöll de inslag som saknades i resten av matchen: Spel förbi Irlands mittfält, en tredje spelare som redan tagit sin djupledslöpning.

Sammanfattning
Det blev platt fall i den svenska EM-premiären. Jag kan inte säga vem som ska ha mest kritik, Erik Hamrén eller spelarna. Men det jag kan konstatera är att med sådan frapperande avsaknad av kvalitet som Sverige hade i första halvlek i mottagningar, passningar och spel utan boll så spelar det ingen roll vilken taktik man använder. Då kommer man inte lyckas hur man än gör.
För många svenska spelare underpresterade och Irland fick full effekt i första halvlek av sin mittfältsdiamant där man centrerade och stängde ytorna för Zlatan Ibrahimovic.
Sverige skapade ett par chanser efter Irlands ledningsmål, men lyckades inte prestera ett enda avslut på mål. Ändå fick man 1–1 och det var det enda positiva från EM-premiären.

Kategorier EM 2016 | Kommentarer

Säsongens 15 bästa värvningar i Premier League

av Kalle Karlsson

Då var det dags att lista säsongens värvningar.
Som vanligt gick man rätt på vissa och heltsnett på andra.

Mina gissningar inför säsongen innehöll namn som Joleon Lescott och Memphis Depay. Det får ses som rejäla snedsteg.
Sedan var man hyfsat rätt på det när det gäller namn som James Milner, Robert Huth, André Ayew, Dimitri Payet och Toby Alderweireld.
Nåväl, som vanligt blev det blandat resultat. Precis som Aston Villa är det bara för mig att bryta ihop och komma igen med nya tag nästa säsong.

MIN LISTA INFÖR SÄSONGEN

15) James Milner, Liverpool, free transfer
14) Robert Huth, Leicester, 4,20 miljoner euro
13) Memphis Depay, Manchester United, 27,5 miljoner euro
12) Nathaniel Clyne, Liverpool, 17,7 miljoner euro
11) Kevin De Bruyne, Manchester City, 74 miljoner euro
10) Angelo Ogbonna, West Ham, 11 miljoner euro
9) Bastian Schweinsteiger, Manchester United, 9 miljoner euro
8) Joleon Lescott, Aston Villa, 1,4 miljoner euro
7) Dimitri Payet, West Ham, 15 miljoner euro
6) Pedro, Chelsea, 27 miljoner euro
5) Toby Alderweireld, Tottenham, 16 miljoner euro
4) Yohan Cabaye, Crystal Palace, 13,9 miljoner euro
3) Raheem Sterling, Manchester City, 62,5 miljoner euro
2) André Ayew, Swansea, free transfer
1) Petr Cech, Arsenal, 14 miljoner euro

Här är hela rankingen som gjordes efter deadline day i september.

SÄSONGENS 15 BÄSTA VÄRVNINGAR I PREMIER LEAGUE

15) Shinji Okazaki, Leicester, 11 miljoner euro
Från FSV Mainz.
30 år, anfallare.
Kommentar: Ingen billig värvning sett till spelarens ålder, men Leicester fann en anfallare som var beredd att springa oavbrutet till minut 60-68 då han byttes ut. Svårt att hitta den sortens spelare idag.

14) James Milner, Liverpool, free transfer
Från Manchester City.
30 år, mittfältare.
Kommentar: Gratisvärvning som inte bara bidrog med erfarenhet utan även 11 assist.

13) André Ayew, Swansea, free transfer
Från Marseille.
26 år, offensiv mittfältare.
Kommentar: Började säsongen lysande och såg ut som säsongens Bosman-fynd. Men vintern var tuff innan Swansea och Ayew återigen hittade melodin.

12) Christian Fuchs, Leicester, free transfer
Från Schalke
30 år, försvarare
Kommentar: Hämtades gratis från Bundesliga och Fuchs trygga, stabila spel passade perfekt i Ranieris Leicester där ytterbackarna inte förväntas vara offensiva.

11) Étienne Capoue, Watford, 8,9 miljoner euro
Från Tottenham.
27 år, mittfältare.
Kommentar: Fransmannen fick chansen att starta om karriären och han lyckades staga upp mittfältet för Quique Sanchez Flores gäng.

10) Nathaniel Clyne, Liverpool, 17,7 miljoner euro
Från Southampton.
25 år, försvarare.
Kommentar: Förmodligen Liverpools jämnaste spelare under säsongen. Hade kunnat bidra mer offensivt (1 mål/0 assist på 33 matcher), men Clyne har åtminstone agerat stabilt defensivt.

9) Jonny Evans, West Bromwich, 8,3 miljoner euro
Från Manchester United.
28 år, försvarare
Kommentar: Spolades av Manchester United, men i WBA fick Evans utrymme att glänsa. Flera man of the match-insatser.

8) Petr Cech, Arsenal, 14 miljoner euro
Från Chelsea
34 år, målvakt.
Kommentar: Hamnade bakom Thibaut Courtois i Chelsea och gjorde flytten till norra London. Gav Arsenal en trygghet med saknat, inte minst i luftrummet, men vi minns också en del mindre övertygande ingripanden.

7) Anthony Martial, Manchester United, 50 miljoner euro
Från Monaco.
20 år, yttermittfältare/anfallare
Kommentar: Kostade mycket, men så demonsterade också Martial en potential som kan ta honom till den absoluta toppen. När han skaffat sig bättre effektivitet kan han slåss om priset som årets spelare.

6) Kevin De Bruyne, Manchester City, 74 miljoner euro
Från Wolfsburg.
24 år, offensiv mittfältare.
Kommentar: En potentiell världsstjärna ”in the making”. De Bruyne var ofta dominant – när han var hel. Hög prislapp även här.

5) Robert Huth, Leicester, 4,2 miljoner euro
Från Stoke.
31 år, försvarare.
Kommentar: Stoke värderade inte längre Huth och tysken skickades till Leicester. Det var en av grundstenarna bakom lyftet våren 2015 – vilket i sin tur gav en sensationell ligatitel 2016. Vinner allt i luftrummet.

4) Virgil van Dijk, Southampton, 15,7 miljoner euro
Från Celtic.
24 år, försvarare.
Kommentar: van Dijk klev in i mittförsvaret och tog befäl direkt. Bör vara het på marknaden.

3) Toby Alderweireld, Tottenham, 16 miljoner euro
Från Atlético Madrid.
27 år, försvarare.
Kommentar: Spurs försvar har aldrig uppträtt så tryggt och stabilt som under det här året. Alderweireld hade både skickligheten och kompromisslösheten som behövdes.

2) Dimitri Payet, West Ham, 15 miljoner euro
Från Marseille.
29 år, offensiv mittfältare.
Kommentar: Payet bar West Hams offensiv och 23 poäng på 29 starter från offensivt mittfält är starka siffror. Dead ball-specialist.

1) N’Golo Kanté, Leicester, 9 miljoner euro
Från Caen.
25 år, mittfältare.
Kommentar: Var en doldis för de allra flesta när han värvades i början av augusti. Nu är han känd i hela fotbollsvärlden som en evighetsmaskin som aldrig slutar springa. Fundamental för Leicesters ligatitel.

* Transfersummor hämtade från transfermarkt.de.

Säsongens 50 bästa spelare, plats 10–1

av Kalle Karlsson

Här är den sista delen i rankingen över de 50 bästa spelarna i Premier League den gångna säsongen.

Kriterier

* För att vara med måste spelaren ha gjort minst 20 matcher i ligan. Det innebär att exempelvis Vincent Kompany (13 matcher) inte övervägs. Tufft, men regler är regler.

* Listan bedömer insatser i Premier League. Vad spelare gjort i Champions League, Europa League, FA-cupen och Ligacupen är oväsentligt för den här rankningen.

SÄSONGENS 50 BÄSTA SPELARE, PLATS 50–1

50) Odion Ighalo, Watford
49) André Ayew, Swansea
48) Ross Barkley, Everton
47) Cheikhou Kouyaté, West Ham
46) Simon Francis, Bournemouth
45) Emre Can, Liverpool
44) Steven Davis, Southampton
43) Scott Dann, Crystal Palace
42) Ashley Williams, Swansea
41) Jermain Defoe, Sunderland
40) Christian Fuchs, Leicester
39) Olivier Giroud, Arsenal
38) Darren Fletcher, West Bromwich
37) Coutinho, Liverpool
36) Laurent Koscielny, Arsenal
35) Hugo Lloris, Tottenham
34) Gylfi Sigurdsson, Swansea
33) Joe Hart, Manchester City
32) Danny Rose, Tottenham
31) Héctor Bellerín, Arsenal
30) Chris Smalling, Manchester United
29) Christian Eriksen, Tottenham
28) Jonny Evans, West Bromwich
27) Alexis Sanchez, Arsenal
26) Troy Deeney, Watford
25) Marko Arnautovic, Stoke
24) Eric Dier, Tottenham
23) Anthony Martial, Manchester United
22) Mark Noble, West Ham
21) Fernandinho, Manchester City
20) Heurelho Gomes, Watford
19) Robert Huth, Leicester
18) Romelu Lukaku, Everton
17) Jack Butland, Stoke
16) Dele Alli, Tottenham
15) Sergio Agüero, Manchester City
14) Kasper Schmeichel, Leicester
13) Mousa Dembélé, Tottenham
12) Wes Morgan, Leicester
11) Virgil van Dijk, Southampton

10) Danny Drinkwater, Leicester
26 år, mittfältare
35 matcher. 2 mål/7 assist.
Kommentar: En personlig favorit. Drinkwaters utveckling från doldis till att bli en klok speluppläggare är remarkabel.

9) Kevin De Bruyne, Manchester City
24 år, mittfältare
25 matcher (3 inhopp). 7 mål/9 assist.
Kommentar: De Bruyne var en av ligans mest sevärda spelare när han var som allra bäst. Skador förstörde tyvärr en betydande del av säsongen.

8) David De Gea, Manchester United
25 år, målvakt
34 matcher.
Kommentar: Började säsongen på läktaren under tiden som förhandlingarna med Real Madrid fortlöpte. När han väl var tillbaka var han åter ligans bästa målvakt.

7) Toby Alderweireld, Tottenham
27 år, försvarare
38 matcher. 4 mål/2 assist.
Kommentar: Spurs har alltid haft sina bekymmer i mittförsvaret, men Alderweireld tycktes bli problemlösaren de sökt. Positionssäker och rörlig.

6) Mesut Özil, Arsenal
27 år, mittfältare
35 matcher (0 inhopp). 6 mål/19 assist.
Kommentar: En av ligans absolut bästa spelare under hösten vid sidan av Riyad Mahrez. Var på väg att sudda ut Thierry Henrys assistrekord.

5) Dimitri Payet, West Ham
29 år, offensiv mittfältare
30 matcher (1 inhopp). 9 mål/12 assist.
Kommentar: Payet har alltid varit en stor talang – men att han direkt skulle kliva in och dominera i PL var det nog få som trodde. Magisk frisparksexekutör.

4) Harry Kane, Tottenham
22 år, anfallare
38 matcher (0 inhopp). 25 mål/1 assist.
Kommentar: Bar Tottenhams anfall på sina axlar – och som han gjorde det. Gjorde bara ett mål fram till 25 oktober, men till slut hade han vunnit skytteligan.

3) Jamie Vardy, Leicester
29 år, anfallare.
36 matcher. 24 mål/6 assist.
Kommentar: Sprang och sprang – och gjorde mål i match efter match. Betydelsefull både som målgörare och laglojal löpare.

2) N’Golo Kanté, Leicester
25 år, mittfältare
37 matcher (4 inhopp). 1 mål/4 assist.
Kommentar: Sprang och sprang… och sprang lite till. N’Golo Kanté vann fler bollar än någon annan spelare i ligan.

1) Riyad Mahrez, Leciester
25 år, mittfältare
37 matcher (1 inhopp). 17 mål/11 assist
Kommentar: Mahrez var x-faktorn som gjorde Leicesters titel möjlig. Dribblade, skapade, spelade fram och gjorde mål. 28 poäng fördelat på 17 mål och 11 assist vittnar om hans stora bidrag.

***
I nästa inlägg listar jag säsongens bästa värvningar i Premier League.

Säsongens 50 bästa spelare, plats 20–11

av Kalle Karlsson

Här är del 3 i min ranking över säsongens 50 bästa spelare i Premier League.

Kriterier


* För att vara med måste spelaren ha gjort minst 20 matcher i ligan. Det innebär att exempelvis Vincent Kompany (13 matcher) inte övervägs. Tufft, men regler är regler.


* Listan bedömer insatser i Premier League. Vad spelare gjort i Champions League, Europa League, FA-cupen och Ligacupen är oväsentligt för den här rankningen.

Här är del 1 i rankingen, plats 50–41.
Här är del 2 i rankingen, plats 40–31.
Här är del 3 i rankingen, plats 30–21.

SÄSONGENS 50 BÄSTA SPELARE I PL, PLATS 20–11

20) Heurelho Gomes, Watford
35 år, målvakt.
38 matcher.
Kommentar: Gomes tystade en del tvivlare genom att spika igen för Watford. En stor anledning till den starka hösten.

19) Robert Huth, Leicester
31 år, försvarare.
35 matcher. 3 mål/0 assist.
Kommentar: Huth fick göra det han kan bäst – stå lågt och nicka undan inlägg. Oerhört viktig för sitt Leicester.

18) Romelu Lukaku, Everton
23 år, anfallare.
37 matcher (1 inhopp). 18 mål/6 assist.
Kommentar: Evertons säsong blev en stor besvikelse, men Lukaku visade stundtals varför han blir en av sommarens mest jagade anfallare.

17) Jack Butland, Stoke
23 år, målvakt.
31 matcher.
Kommentar: Ligans bästa målvakt under hösten, då han svarade för den ena fantomräddningen efter den andra.

16) Dele Alli, Tottenham
20 år, mittfältare
33 matcher (5 inhopp). 10 mål/9 assist
Kommentar: Säsongens komet. 19 poäng från centralt mittfält varvat med rollen som tia. Och detta från en grabb som nyligen fyllde 20 bast.

15) Sergio Agüero, Manchester City
27 år, anfallare
30 matcher (1 inhopp). 24 mål/2 assist.
Kommentar: Tvåa i skytteligan och det ska inte snackas bort. Men känslan är att Agüero underpresterade och sällan var som bäst i de stora matcherna. Hattricket mot Chelsea i all ära, men det var ju mot blivande tabelltian.

14) Kasper Schmeichel, Leicester
29 år, målvakt
38 matcher.
Kommentar: Dansken var überstabil och en av orsakerna bakom Leicesters sensationella titel.

13) Mousa Dembélé, Tottenham
28 år, mittfältare
29 matcher (2 inhopp). 3 mål/1 assist.
Kommentar: Dembélé har blivit en av Spurs viktigaste spelare. Har förmågan att hålla i bollen och lugna ned spelet i de allra mest stressade lägena.

12) Wes Morgan, Leicester
32 år, försvarare
38 matcher (0 inhopp), 2 mål/0 assist.
Kommentar: Leicesters spelidé passade Morgan perfekt där hans begränsade rörlighet aldrig testades ordentligt. Framåt våren klev han dessutom fram och nickade in ett par viktiga mål.

11) Virgil van Dijk, Southampton
24 år, försvarare
34 matcher (0 inhopp). 3 mål/0 assist.
Kommentar: En av säsongens bästa värvningar. van Dijk tog direkt befäl i försvaret och radade upp stormatcher.

***
Imorgon kommer plats 10–1.

Säsongens 50 bästa spelare, plats 30–21

av Kalle Karlsson

Här är del 3 i min ranking över säsongens 50 bästa spelare i Premier League.

Kriterier

* För att vara med måste spelaren ha gjort minst 20 matcher i ligan. Det innebär att exempelvis Vincent Kompany (13 matcher) inte övervägs. Tufft, men regler är regler.

* Listan bedömer insatser i Premier League. Vad spelare gjort i Champions League, Europa League, FA-cupen och Ligacupen är oväsentligt för den här rankningen.

Här är del 1 i rankingen, plats 50–41.
Här är del 2 i rankingen, plats 40–31.

SÄSONGENS 50 BÄSTA SPELARE I PL, PLATS 30–21

30) Chris Smalling, Manchester United
26 år, försvarare
35 matcher (0 inhopp). 0 mål/1 assist.
Kommentar: Ligans bästa försvarare under säsongens första tredjedel. Då var Smalling en koloss. Sedan blev han mer mänsklig och kändes lite osäker mot slutet av säsongen. Valdes av lagkamraterna till årets spelare i Man United.

29) Christian Eriksen, Tottenham
24 år, offensiv mittfältare.
35 matcher (2 inhopp). 6 mål/13 assist.
Kommentar: Det är möjligt att han tappade sin plats som ligans frisparkskung, men Eriksen har så mycket mer i sitt register.

28) Jonny Evans, West Bromwich
28 år, försvarare
30 matcher (0 inhopp). 1 mål/1 assist.
Kommentar: Ratades i Manchester United, men sedan dess har hans aktier stigit. Kanonsäsong på The Hawthorns.

27) Alexis Sanchez, Arsenal
27 år, yttermittfältare
30 matcher (2 inhopp). 13 mål/4 assist.
Kommentar: Började säsongen på skadelistan och Sanchez hade bitvis lite problem med formen. Men när han var bra så var han ändå en av ligans bästa offensiva spelare.

26) Troy Deeney, Watford
27 år, anfallare
38 matcher (2 inhopp). 13 mål/7 assist.
Kommentar: Deeney hade stora krav på sig – och han hanterade det. Hittade ett fint samarbete med Ighalo och 20 poäng är starkt.

25) Marko Arnautovic, Stoke
27 år, offensiv mittfältare.
34 matcher (1 inhopp). 11 mål/6 assist.
Kommentar: Arnautovic var glödhet i början av säsongen och det verkar som om han fått huvudet på plats till slut. Elva mål från yttermittfältet.

24) Eric Dier, Tottenham
22 år, mittfältare
37 matcher. 3 mål/2 assist.
Kommentar: Draget att omskola Dier till mittfältare blev jackpott och Tottenham fick en defensiv stadga man tidigare saknat.

23) Anthony Martial, Manchester United
20 år, offensiv mittfältare/anfallare
31 matcher (2 inhopp). 11 mål/4 assist.
Kommentar: Köptes dyrt men motsvarade de högt ställda förväntningarna. Grym spelmässigt, hade kunnat göra ännu fler mål sett till chanserna han skapade.

22) Mark Noble, West Ham
29 år, mittfältare
37 matcher (0 inhopp). 7 mål/4 assist.
Kommentar: West Hams evighetsmaskin var kanske bättre än någonsin. Slutar aldrig springa.

21) Fernandinho, Manchester City
31 år, mittfältare
33 matcher (2 inhopp). 2 mål/2 assist.
Kommentar: Fernandinho var Citys mest pålitliga spelare under ett år där andra stjärnor antingen var skadade eller alldeles för ojämna.

***
Imorgon kommer plats 20–11.

Säsongens 50 bästa spelare, plats 40–31

av Kalle Karlsson

Här är del 2 i min ranking över säsongens 50 bästa spelare i Premier League.

Kriterier

* För att vara med måste spelaren ha gjort minst 20 matcher i ligan. Det innebär att exempelvis Vincent Kompany (13 matcher) inte övervägs. Tufft, men regler är regler.

* Listan bedömer insatser i Premier League. Vad spelare gjort i Champions League, Europa League, FA-cupen och Ligacupen är oväsentligt för den här rankningen.

Här är del 1 i rankingen, plats 50–41.

SÄSONGENS 50 BÄSTA SPELARE – PLATS 50–41

40) Christian Fuchs, Leicester
30 år, försvarare
32 matcher (2 inhopp). 0 mål/4 assist.
Kommentar: Stabile Fuchs satte inte många fötter fel under året. Hans Delap-inkast blev ett vasst anfallsvapen.

39) Olivier Giroud, Arsenal
29 år, anfallare
38 matcher (12 inhopp). 16 mål/6 assist.
Kommentar: Ena stunden hyllad, i nästa stund utskälld. Giroud delar fansen och Arsenal skulle behöva en striker i världsklass. Men Girouds 16 mål och 6 assist på blott 26 starter är siffror som står sig bra på den här listan.

38) Darren Fletcher, West Bromwich
32 år, mittfältare
38 matcher (0 inhopp). 1 mål/3 assist.
Kommentar: Har tagit ett stort ansvar i WBA och hans tvåvägsspel har betytt mycket för Tony Pulis.

37) Coutinho, Liverpool
23 år, mittfältare
26 matcher (2 inhopp). 8 mål/5 assist.
Kommentar: Var inte i närheten av den nivå han höll 2014/15, men brassen har ändå magin för att få fart på Liverpools offensiv.

36) Laurent Koscielny, Arsenal
30 år, försvarare.
33 matcher (0 inhopp). 4 mål/0 assist.
Kommentar: Arsenals försvar ser så mycket tryggare ut när Koscielny är med på planen. Nådde inte sin högsta nivå under våren.

35) Hugo Lloris, Tottenham
29 år, målvakt.
37 matcher.
Kommentar: ”Super-Hugo” har fortfarande en del brister i sitt spel och han äger inte luftrummet. Men han räddar en hel del poäng åt sitt lag.

34) Gylfi Sigurdsson, Swansea
26 år, mittfältare
36 matcher (4 inhopp). 11 mål/3 assist.
Kommentar: Swanseas kreativa källa och Sigurdssons elva fullträffar imponerar.

33) Joe Hart, Manchester City
29 år, målvakt
35 matcher.
Kommentar: Hart har nog inte fått den crediten han förtjänat de senaste åren. Vi har vant oss vid att han är en av ligans bästa målvakter.

32) Danny Rose, Tottenham
25 år, försvarare.
24 matcher (0 inhopp). 1 mål/3 assist.
Kommentar: En av de spelare i Tottenham som gjort remarkabla framsteg. Insatserna har gett en landslagsplats till EM.

31) Héctor Bellerín, Arsenal
21 år, försvarare
36 matcher (0 inhopp). 1 mål/5 assist.
Kommentar: Ligans bästa högerback. Konkurrensen kanske inte var mördande, men Bellerín bidrar både offensivt och defensivt.

***
Imorgon kommer plats 30–21.

Säsongens 50 bästa spelare, plats 50–41

av Kalle Karlsson

Bloggen har legat i vila ett tag, men vi kan inte frångå traditionerna. Här kommer listan över säsongens 50 bästa spelare.

Bloggandet har fått ge vika senaste veckorna. Mitt åtagande i division 2 norra Svealand tar givetvis sin lilla tid, men det jag framför allt har ägnat mig åt senaste tiden har varit Sportbladets EM-bibel. Den finns i handeln den 2 juni så håll utkik!

Premier League säsongen är över och då ska vi förstås sammanfatta den med ett antal listor.
Först ut är den årliga 50-listan över säsongens bästa spelare.
Det är sjunde året i rad som jag gör den här listan. Den gångna säsongen har jag sett färre matcher än tidigare år (då jag snittade på 7-8 per omgång), men jag tycker nog ändå att årets lista var något enklare.
Med detta sagt så har man ju alltid en del avväganden att göra. Hur bedömer man Odion Ighalo, som är grym fram till nyår, sedan drabbas av måltorka? För att ta ett exempel.
Jag har kommit fram till min lista. Vi räknar ned från plats 50 och kör tio namn om dagen.
Och kom ihåg att en lista av den här arten är subjektiv, inget facit.
Håll till godo.

Kriterier
* För att vara med måste spelaren ha gjort minst 20 matcher i ligan. Det innebär att exempelvis Vincent Kompany (13 matcher) inte övervägs. Tufft, men regler är regler.
* Listan bedömer insatser i Premier League. Vad spelare gjort i Champions League, Europa League, FA-cupen och Ligacupen är oväsentligt för den här rankningen.

SÄSONGENS 50 BÄSTA SPELARE – PLATS 50–41

50) Odion Ighalo, Watford
26 år, anfallare.
37 matcher (1 inhopp). 15 mål/3 assist.
Kommentar: En av höstens bästa anfallare. Sedan tog det stopp i målproduktionen. Men vi har inte glömt hur Ighalo satte skräck i motståndarförsvaren under säsongens första halva.

49) André Ayew, Swansea
26 år, offensiv mittfältare.
34 matcher (0 inhopp). 12 mål/2 assist.
Kommentar: Samma sak här. Ayew var en av stjärnorna i inledningen av säsongen, men dippade en bit in på hösten. Kom sedan tillbaka och tolv mål är mer än godkänt för en ytter.

48) Ross Barkley, Everton
22 år, offensiv mittfältare.
38 matcher (2 inhopp). 8 mål/8 assist.
Kommentar: Vi hoppades att det här skulle bli året då Barkley tog steget upp bland de riktigt stora stjärnorna i ligan. Dit nådde han aldrig den här säsongen.

47) Cheikhou Kouyaté, West Ham
26 år, mittfältare.
34 matcher (0 inhopp). 5 mål/2 assist.
Kommentar: Senegalesen Kouyaté ger West Ham tyngd och fysisk närvaro. Både användbar som mittfältare och mittback.

46) Simon Francis, Bournemouth
31 år, försvarare.
38 matcher (0 inhopp). 0 mål/4 assist.
Kommentar: Bournemouth fick tidigt kris i mittförsvaret och då klev högerbacken Francis in – och dominerade.

45) Emre Can, Liverpool
22 år, mittfältare.
30 matcher (2 inhopp). 1 mål/0 assist.
Kommentar: Publikfavorit som fick ett lyft när Jürgen Klopp tog över. Arbetar hårt och skapar utrymme för de kreativa spelarna.

44) Steven Davis, Southampton
31 år, mittfältare.
34 matcher (3 inhopp). 5 mål/3 assist.
Kommentar: En doldis på den här typen av listor, men Davis är oerhört nyttig för Saints.

43) Scott Dann, Crystal Palace
29 år, försvarare.
35 matcher (0 inhopp). 5 mål/1 assist.
Kommentar: Dann har varit Crystal Palaces bästa spelare de två senaste åren.

42) Ashley Williams, Swansea
31 år, försvarare
36 matcher (0 inhopp). 2 mål/1 assist.
Kommentar: Kan göra enstaka misstag, men Williams kompromisslösa försvarsspel räddar många poäng åt Swansea.

41) Jermain Defoe, Sunderland
33 år, anfallare.
33 matcher (5 inhopp). 15 mål/1 assist.
Kommentar: Den gamle Defoe kan än. Elva mål efter nyår och fem mål på de sista nio omgångarna när kontraktet räddades.

***
Imorgon kommer plats 40–31.

Antiklimax på slutdagen

av Kalle Karlsson

Vilket antiklimax.
Sista omgången brukar alltid bjuda på ett raffinerat drama. Nu blev det högdramatiskt före avspark när ett misstänkt föremål hittades på Old Trafford och matchen Manchester United-Bournemouth blev uppskjuten.
På planen blev det den mest avslagna sista omgången jag kan minnas.

Det brukar ju alltid brinna någonstans i tabellen. Nu var slaget i botten – i mina ögon det allra mest kittlande på slutdagen – avgjort. Så vi behövde skrämma upp det lilla som gick att skrämma upp. Till slut var ingenting kvar.
Vi börjar med slaget om fjärdeplatsen som aldrig blev något slag.
Läget var detta inför avspark:
Manchester City behövde ett kryss borta mot Swansea för att säkra sin fjärdeplats. Manchester United behövde vinna hemma mot Bournemouth för att överhuvudtaget ha chansen.
Men det blev ingen seger. Det blev ingen match alls.
En halvtimme före avspark hittades ett ”misstänkt föremål” och arenan fick utrymmas. Avspark sköts fram 45 minuter. Sedan kom beskedet att matchen inte skulle spelas alls.
Snopet värre.

Vi fick inte se Louis van Gaals misslyckande fullbordas. Istället fick vi se Old Trafford tömmas på folk och den första Premier League-match som blivit uppskjuten på grund av bombhot.
Nu blir det en betydelselös match som ska spelas, någon gång, på något sätt, för att tabellen ska bli komplett. Men inte för att det betyder ett skvatt, bara för att det ska göras.
Manchester City gjorde som väntat jobbet borta mot Swansea och säkrade sin CL-biljett. De tog ledningen med 0–1 tidigt i matchen och även om Swansea kvitterade i slutet av första halvlek kändes det kontrollerat hela andra halvlek. Manuel Pellegrini går med hedern i behåll.
Det är mer än man kan säga om Louis van Gaal.
Jag är chockad över att det ens diskuteras om holländaren ska få fortsätta efter sitt monumentala fiasko. Efter att ha spenderat miljarder kronor på nya spelare har Man United fortfarande ett mediokert lag på banan vecka efter vecka. Jag utgår från att van Gaal får sparken nu. En FA-cuptitel kan inte förändra känslan av att han har misslyckats kapitalt.

Så till slaget om andraplatsen. Det är ingen jättegrej i vanliga fall, men nu stod det mellan Tottenham och Arsenal och känner man till historien och rivaliteten mellan dessa klubbar vet man att det här var en prestigekamp.
Arsenals fans har varit öppet kritiska till Arsène Wenger och skulle Arsenal hamna efter Tottenham hade den kritiken nått orkanstyrka.
Spurs hade fram till idag slutat efter Arsenal i tabellen 20 år i rad. Gunnersfansen firar St Totteringham’s day varje vår då Tottenham teoretiskt inte längre kan sluta före Arsenal i ligan. Den här säsongen har det mesta pekat på att den dagen inte skulle inträffa. Spurs har slagits om titeln och fram till för ett par veckor sedan var Arsenal en rejäl bit efter.
Men Tottenham har avslutat säsongen likblekt. De har inte vunnit på de fyra sista omgångarna och deras insats idag utstrålade inte precis att spelarna tog fighten om andraplatsen på liv och död.
Tottenham föll borta mot Newcastle – som redan åkt ur ligan – med 1–5. 1–5! Efter att Newcastle reducerats till tio man gjorde Newcastle (!) tre mål.
Det var en pinsam avslutning på en annars stark Tottenhamsäsong.

Sida 1 av 108
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB