Burnleys kollektiv kan ta fler skalper

av Kalle Karlsson

Efter den fina premiärsegern borta mot Arsenal var humöret på topp hos Liverpoolfansen. Det var inte lika muntert efter 0–2 mot Burnley i lördags och en match som tyvärr blottlade bristerna i truppen.
Liverpool har ju inte åtgärdat sin vänsterbackssituation så nu startade man matchen med högerfotade mittfältaren James Milner istället för den ojämne Alberto Moreno. Det ska sägas att Milner har spelat vänsterback i Manchester City och gjort det bra, men i just den här matchen hade det förmodligen passat bättre med en mer offensivt lagd Moreno. Vi kommer till det senare i texten.

Burnley gör precis som de gjorde förra vändan i Premier League. De litar på det manskap som tog dem till högstaligan istället för att haka på köphysterin. Den gången räckte det inte till nytt kontrakt och det är högst osäkert om det gör det denna gång. Sean Dyche har krävt värvningar, men han konstaterar samtidigt att marknaden är tuff för en liten klubb:
– Marknaden är svårare än den någonsin varit. Det är verkligen säljarens marknad och alla kräver enorma pengar (för sina spelare). Vi är inte Liverpool, Chelsea, Man United eller Manchester City och kan säga: ”Honom ska vi ha, låt oss värva honom”, sa han, enligt engelska tidningar.

Med den här verkligheten gör Sean Dyche ett imponerande arbete med att skapa ett svårslaget kollektiv. Det såg vi i lördags.
Burnley ställde ut sitt raka 4-4-2 och inledningsvis klev man högt för att stressa. Det gav effekt direkt eftersom Liverpool slarvade enormt i uppspelen. Först Ragnar Klavan som slog en dålig cross, sedan Nathaniel Clyne som slog bort en enkel passning. Ett par sekunder senare hade Sam Vokes, EM-spelare för Wales, vänt på en femöring och skickat in 1–0 med en projektil.
Jürgen Klopp lät sina spelare fortsätta rulla upp bollen och det kan tyckas märkligt eftersom det kändes riskfyllt, men om det nu är filosofin kan det finnas en poäng i att fortsätta tro på det man gör. Åtminstone när vi bara kommit till omgång två.
Andre Gray satte 2–0 (enormt viktigt för honom att få visa att han kan göra det även i Premier League) och sedan handlade resten om försvarsspel för hemmalagets del.
Burnley hade tre avslut i matchen. Liverpool hade 26.
Burnley hade enligt Opta 20 procent i bollinnehav (hörde siffran 18 någonstans).
Burnley vann med 2–0.
Det är första gången sedan Opta började sina mätningar som ett lag med så lågt bollinnehav vinner en Premier League-match.

De var så disciplinerade, de var så lojala i defensiven att de ständigt fick Liverpool att köra fast. Rekordköpet Steven Defour gjorde en lyckad debut på mittfältet även om han inte fick massor med utrymme att uträtta så mycket konstruktivt, förutom assisten till Andre Grays mål.
Att taktiken var lyckad handlade förstås inte bara om Burnleys förträfflighet utan till stor del om gästernas tillkortakommanden.
Liverpool hade inget tempo i spelet och på tok för dålig fantasi på sista tredjedel. Det var förvånande med tanke på att Jürgen Klopp trots allt fick in spelare som Georginio Wijnaldum, Coutinho, Firmino, Daniel Sturridge och Adam Lallana i startelvan. De borde ha kunnat sy ihop några kombinationer. Sadio Mané, lätt skadad, saknades enormt.
Burnley centrerade sitt lag och hade det funnits bra inläggsfötter och en Christian Benteke i boxen hade Liverpool säkert kunna hota, även en dag när spelet inte fungerade. Men nu var James Milner vänsterback och Benteke såld till Crystal Palace. Moreno hade, faktiskt behövts tidigare än 77:e minuten, denna gång.

Burnley tog en viktig seger och det känns som deras spel ligger bättre i tiden idag än för två år sedan.
För två år sedan fick Sean Dyche kritik för att Burnley spelade ett banalt 4-4-2-spel. Men sedan klubbens förra sejour i Premier League har det blåst en defensiv vind över toppfotbollen.
Leicester vann ligatiteln förra säsongen med defensiv 4-4-2-fotboll. I EM fanns det lag som Island som visade att ett riskminimerande, tryggt 4-4-2 kan räcka långt.
Är Burnley berett att springa lika mycket som i lördags kommer de att kunna fälla fler namnkunniga motståndare hemma på Turf Moor.

ANALYS/Så fungerade Burnleys taktik

Burnley-Liv3Kompakt lag. Trots att man ställdes mot snabbhet i form av Daniel Sturridge så tryckte Burnleys backlinje upp linjen. Ett kompakt lag med mindre än 20 meter från första till sista försvarare.

Burnley-Liv2Fembackslinje vid behov. Runt eget straffområde blev Burnleys 4-4-2 ofta ett 5-3-1-1 där högermittfälaren George Boyd föll ned som högerback och där en av anfallarna alltid droppa för att ge mittfältet extra täckning.

Sean Dyche sa efteråt:
– Ibland hade Liverpool sex mittfältare. Om vi hade använt sex mittfältare hade vi också kunnat hålla i bollen. Men vi ville ta oss igenom.
Det summerade lagens strategi ganska väl.

Zlatan är på väg att göra riktigt stora avtryck i England

av Kalle Karlsson

Zlatan Ibrahimovic lovade att han skulle bli gud i Manchester. Efter tre mål på två matcher går det inte längre att utesluta.

Zlatan Ibrahimovic inledde äventyret i England med mål ot Bournemouth (och en magisk klackpassning till Wayne Rooney). Men till fredagsmötet med Southampton fick han stå tillbaka i försnacket. Det mesta har kretsat kring Paul Pogba.
Världens genom tiderna dyraste fotbollsspelare var redo för debut, eller comeback kanske vi ska kalla det. Han tog Ander Herreras plats på det defensiva mittfältet.
Det började inte så bra för Pogba. I sin första aktion slog han bort en enkel passning. Sedan tuggade han igång och ju mer bekväm han blev, desto mer utrymme tog han. Paul Pogba hann demonstrera den där unika fysiken som gör att han kan hålla ifrån sig motståndare och skapa sig själv yta. Vid ett par tillfällen drev han upp tempot med sina älgkliv. Förmågan att ta fram bollen med fart är en egenskap som Manchester United saknat på mittfältet i många år.
Men trots den lovande insatsen tillhörde den här kvällen ett annat, betydligt billigare, nyförvärv i Manchester United.

Zlatan Ibrahimovic värvades på free transfer. Han har visserligen en skyhög lön – det brukar Mino se till – men han har redan betalat av en betydande del av investeringen. Dels genom att han höjt klubbens marknadsvärde, det skedde redan i somras när affären blev klar. Dels genom att han höjt spelarna runt omkring sig, ni läste säkert hur José Mourinho talade om hur ”de unga spelarna flockas runt Zlatans bord i matsalen”. Dels genom att han gett laget en spets de tidigare saknat.
Manchester Uniteds spel hackade precis som i premiären i söndags. Southampton kom med sin nya possessionfilosofi under Claude Pudel och hade en hel del boll i inledningen av matchen. Hade Nathan Redmonds inlägg varit lite lägre hade Shane Long troligen nickat in 0–1 och då hade det kanske blivit en annan historieskrivning.
Men i den 36:e minuten slog Wayne Rooney ett inlägg. Zlatan Ibrahimovic nådde inte bara högst. Han käkade upp José Fonte fullständigt och nickade in bollen med sådan kraft att Fraser Forster var chanslös.
Det skulle komma mer.
I den andra halvlekens inledning föll Luke Shaw i straffområdet och domaren pekade på straffpunkten. Zlatan Ibrahimovic stegade fram till elvameterspunkten, och det säger förstås en hel del om vilken status han åtnjuter i omklädningsrummet att han redan tar frisparkar och straffar i sin nya klubb. En klubb där Wayne Rooney prenumererat på den typen av fasta situationer sedan Cristiano Ronaldo flyttade till Madrid.
Zlatan satte straffen säkert och står nu på tre mål på två matcher.

Hans drömstart är på vissa sätt fullständigt naturlig. Han är ju Zlatan. Han har tystat tvivlare i en hel karriär och verkar fast besluten om att göra det igen.
På ett sätt är det fullständigt fantastiskt.
Låt oss säga så här: Zlatan Ibrahimovic hade ett svalt EM, men det var inte direkt något som påverkade hans svansföring när han presenterades i Manchester. Om Eric Cantona var kung, skulle Zlatan bli gud, lät han omvärlden veta.
I sådana lägen – när man stuckit ut hakan – blir kritiken så mycket mer svidande om man misslyckas. Att snacka är en sak. Det fenomenala med Zlatan Ibrahimovic är att han levererar. Gång på gång, på gång, på gång. I varenda liga, i varenda ny klubb.
”It ain’t bragging if you could back it up”, som Zlatans barndomsidol Mohammad Ali sa.
Det är tidigt ännu, bara två matcher har spelats.
Men Zlatan Ibrahimovic är på väg att göra riktigt stora avtryck i Premier League.

Analys: Så måste Rooney anpassa sig efter Zlatan

av Kalle Karlsson

Kan Zlatan Ibrahimovic och Wayne Rooney fungera tillsammans?
Ja – men mycket hänger på Rooney.

När Zlatan Ibrahimovic blev klar för Manchester United började direkt snacket om det kommande samarbetet med Wayne Rooney. Skulle de passa ihop?
Wayne Rooney har ett tungt år bakom sig, hans temporära lyft i våras kunde inte maskera att förra säsongen var en besvikelse. Med köpet av Henrich Mchitarjan är han mer konkurrensutsatt än någonsin tidigare i sin proffskarriär.
Zlatan Ibrahimovic kommer med en supersäsong och sin status som världsstjärna.

I somras analyserade jag hur Zlatan Ibrahimovics roll i Manchester United kan se ut (läs den plusinlåsta texten här). Det handlade mycket om hur Manchester United ska lösa djupledshotet.
Zlatan Ibrahimovic kan agera boxspelare, men han är framför allt en striker som vill droppa ned i plan och delta i speluppbyggnaden. Den spelartypen fungerar bäst med djupledslöpande yttrar som Paris SG hade i form av Edinson Cavani. Det är inte helt kompatibelt med yttrar som Juan Mata som vill söka sig inåt i plan och styra spelet.
Därför ligger det ett stort ansvar på nummer tio-spelaren i José Mourinhos 4-2-3-1-uppställning. ”Tian” måste erbjuda djupledslöpningar.

Det som såg lite rostigt ut i Community Shield såg ut att vara ett embryo till något lovande i ligapremiären förra helgen.
Efter en steril inledning i första halvlek borta mot Bournemouth började Wayne Rooney förstå hur Zlatan Ibrahimovic rör sig.
Det fanns situationer då Wayne Rooney sjönk ned som ”sexa” och Zlatan ned som ”tia” och där United kändes uddlöst. Men så fanns det också tillfällen så Wayne Rooney förstod hur han skulle underlätta för Zlatan.

Rooney-Z-samarbete4Bollen från Eric Bailly spelas mot en felvänd Zlatan Ibrahimovic och Anthony Martial. Wayne Rooney sätter fart i djupled.

Rooney-Z-samarbete2Wayne Rooney trycker ned Bournemouths försvar.

Rooney-Z-samarbete3I nästa läge har Wayne Rooney tryckt ned motståndarnas backlinje och skapat utrymme för Zlatan.

Sekvensen ovan illustrerar det som måste till för att maximera Zlatan Ibrahimovics spel. Spelare runtomkring svensken som är beredd att springa för att öppna ytor. För sex-sju år sedan var Wayne Rooney den spelaren. Med åren har han blivit mer och mer bekväm; mindre rörlig och mer intresserad av att stå och slå crossbollar.
I andra halvlek gjorde Wayne Rooney en djupledslöpning och fick ett friläge serverat sedan Zlatan levererat en klackpassning av högsta världsklass. Spelar man med Zlatan och löper kommer man ofrånkomligen få lägen.
Efter 3–1-segern i söndags pratade Wayne Rooney om att samarbetet behöver tid.
– Jag behöver lära mig att hitta de ytor som uppstår runt Zlatan, sa han.
För Wayne Rooney handlar det kort och gott om en sak: Förstå att han måste löpa mer utan boll. Han kan inte längre vara den som ska styra varje uppspel. Han måste ibland vara spelaren som ska ta emot den sista passningen.
Annars är risken stor att Manchester Uniteds anfallsspel blir segt och förutsägbart. Och då bör den rörlige Henrich Mchitarjan vara ett bättre komplement till Zlatan Ibrahimovic.
Om ingen av lagets tior klarar att hitta ytorna bakom och runt Zlatan Ibrahimovic kommer yttrarna utgöra djupledshotet och då kan det finnas en öppning för Marcus Rashford. Den unge anfallaren står bakom ”Ibra” i kön till startelvan men han visade i EM att han kan utgå från kanten. Han är formbar och skulle utan problem anta uppgiften att vara rollspelare åt Ibrahimovic.
José Mourinho har ett pussel att lägga, men med så många bitar bör han få ihop det. Hur det pusslet ser ut, om det på sikt innehåller Wayne Rooney återstår att se.

Analys: Så har Puel förändrat Southampton

av Kalle Karlsson

Ett koppel av topptränare har gjort entré i Premier League.
Här tittar vi närmare på hur en av dem har förändrat sitt nya lag.

Istället för att titta åt samma håll som alla andra så gör bloggen denna gång en avstickare till sydkusten. Att analysera Pep Guardiolas debutmatch i Manchester City med sina ”invärtes full-backs”, indragna ytterbackar, kändes givet. Men José Mourinho, Antonio Conte och 3–4-fyrverkeriet på Emirates tror jag har diskuterats flitigt både här och där. Så därför kan vi ju ägna oss åt ett lag som inte fått samma uppmärksamhet efter helgens premiär.

Southampton har återigen tvingats släppa både sina framträdande spelare och sin populäre tränare. Ronald Koeman flyttade till Everton i sommar. Hans ersättare blev Claude Puel, 54, ett aktat namn i fransk fotboll efter sejourer i Monaco, Lyon och senast OGC Nice.
Claude Puel annonserade redan under försäsongen att han skulle införa spelmässiga förändringar och några var tydligt direkt i 1–1-mötet hemma mot Watford.

Mittfältsdiamant
Claude Puel använde en mittfältsdiamant ifjol i Nice och han har för avsikt att lyckas med den i Premier League också. Det här är intressant eftersom mittfältsdiamanter inte varit så vanligt förekommande i England senaste åren. De mest kända exemplen är Carlo Ancelotti som gjorde ett försök i Chelsea innan han släppte idén. Sir Alex Ferguson gjorde revolution när han negligerade kanttraditionen i Manchester United och spelade en diamant i några matcher hösten 2012. Brendan Rodgers använde en diamant med Raheem Sterling som spets bakom Daniel Sturridge och Luis Suárez i vissa matcher under våren 2014.
Det finns fler exempel men på rak arm kommer jag inte på någon klubb som konsekvent spelat 4-4-2-diamant över en säsong.

Claude Puel har iallafall slopat Ronald Koemans 4-2-3-1-formation. I sin diamant använde han i lördags Oriol Romeu som sittande mittfältare, Steven Davis och James Ward-Prowse i de ”indragna kantrollerna” och Dusan Tadic som offensiv spets. Då fick han möjlighet att använda ett tvåmannaanfall med Shane Long och Nathan Redmond.

Southampton använder diamanten på standardsättet i uppspelsfasen. Antingen går Romeu ned mellan mittbackarna och hämtar bollen eller så hittar han ytan bakom motståndarnas förstapress för att få bollen i nästa skede. Se nedan.

Southampton-diamant1Romeu (inringad) hittar ytan bakom Watfords två anfallare.

Southampton-diamant2När bollen spelas ut till högerkanten har det skapats en korridor bakom förstapressen.

Southampton-diamant3Via tillbakaspelet får Romeu bollen omarkerad och Southampton kan etablera spelet i spelyta 1.

Possession
Valet av mittfältsdiamant och numerärt övertag centralt visar att Claude Puel tänker sig en possessionbaserad fotboll. Det är en radikal förändring mot Southampton ifjol som var ett av de mest omställningsbaserade lagen, och ett av de lagen som verkligen gjorde det effektivt. Nu har man en annan spelidé som bygger på en tålmodig speluppbyggnad.
Här kan jag känna att ”Saints”, åtminstone mot Watford i helgen, blev temposvagt. Gång på gång fastnade man i första halvlek när man skulle igenom Watfords försvarsmur.
Att rulla bollen i sidled kommer inte att vara överdrivet svårt med centralt övertag, och det är inte alls svårt mot ett Watford som ställer ut ett försvarsinriktat lag med fembackslinje. Det intressanta blir att se om Claude Puel kan få Southampton att skapa målchanser och göra mål med den passningsorienterade fotbollen. Ett bra test kommer på fredag mot Manchester United.

Hög press
Claude Puels possessionfotboll kopplas ihop med en vilja att återerövra bollen snabbt. Southampton i premiären påminde i det avseendet en hel del om Mauricio Pochettinos upplaga av ”Saints”. Lördagens spel var en stor skillnad mot Ronald Koemans organiserade, mer positionsbaserade försvar.
Även om Southampton körde fast offensivt i första halvlek vann de boll ofta på offensiv planhalva och det märktes att publiken gillade den ambitionen.
Det var inte heller enbart Gegenpressing, det vill säga direkt press efter bolltapp, utan Southampton hade ambitionen att kliva högt även i uppställt spel. Den här spelidén underlättas av att löpvillige Shane Long ofta sätter förstapressen i sin roll som anfallare.

Inlägg som anfallsvapen
Med mittfältsdiamanten blir följden att motståndarna centrerar sitt mittfält och då skapas ytor på kanterna för Southamptons ytterbackar.
Ronald Koeman hade ibland en tendens att ge sina ytterbackar livrem för att inte laget skulle blotta sig för mycket defensivt. Nu kommer Southamptons ytterbackar att få nyckelroller i offensiven. I helgens premiär hade Cédric Soares och Matt Targett höga utgångspositioner och de ges tid och utrymme för inlägg.
Det kändes redan i första halvlek att Southampton skulle slå många inlägg och när jag granskade siffrorna visade det sig stämma. När jag tittat närmare noterade jag att Southampton slog flest inlägg av alla lag under premiäromgången i Premier League. Oj, vad de hade behövt sin Graziano Pellè nu, en nickstark centertank som hade satt motståndarförsvaren på prov varje gång ett inlägg med kvalitet levererats in i boxen.

Southampton-diamant4 Här ser vi hur högerbacken Cédric Soares (inringad) dels trycker upp, dels får en ledig korridor, till viss del tack vare mittfältsdiamanten.

Antal inlägg i premiäromgången – lag för lag
Southampton 3/31 (3 av 31 inlägg nådde en Southamptonspelare)
Swansea 12/28
Crystal Palace 6/25
Bournemouth 3/24
Manchester City 3/24
Middlesbrough 6/23
Burnley 5/23
Stoke 2/22
West Bromwich 9/21
Chelsea 6/21
Tottenham 4/21
Sunderland 3/20
Arsenal 6/19
Watford 3/16
Hull City 2/14
Everton 2/12
Leicester 0/12
Liverpool 3/10
Manchester United 2/7
West Ham 1/7

Här kan man alltså notera att:
> Manchester City som hade 77 procent bollinnehav i hemmamötet med Sunderland bara slog 24 inlägg.
> Totalt slogs 380 inlägg under premiärhelgen. Men bara 81 av dessa (21,3 %) nådde en lagkamrat. Det understryker hur ineffektivt inläggsspel är som anfallsmetod.
> Att det tidigare så passningsorienterade Swansea slog så många inlägg kan ju bero på att man numera har nickspecialisten Fernando Llorente på topp.

***
Läs mer:
Oktober 2012: ”Uniteds taktiska revolution”.

Analys: Pep inför Bayern-modellen i Premier League

av Kalle Karlsson

Premiäromgången är avklarad.
Här tittar jag tillbaka på några taktiska deltaljer från mötet Manchester City–Sunderland.

Vi kunde inte slå fast exakt vad vi skulle få av Pep Guardiolas Manchester City i premiären i lördags. Men var det något vi visste var det att det skulle bli intressant.
När laguppställningen presenterades såg det ut som ett extremt offensivt viktat 4-3-3-lag med Kevin De Bruyne och David Silva framför städaren Fernandinho på mittfältet. Aleksandar Kolarov startade som mittback (!) bredvid John Stones.
Men Pep Guardiola hade förstås en baktanke.
Hans spelmodell mot Sunderland var den han implementerade i Bayern München, den där ytterbackarna kliver in centralt i banan. Ni ser bilden nedan.

Pep-City1
De här platsbytena ger flera följdeffekter:
1) Centralt övertag och en känsla av ”räknefel” hos motståndarnas mittfältare.
2) Yttrarna, Nolito och Raheem Sterling kan stå brett och ges en mot en-lägen. Det här var en taktik som fungerade utmärkt när Guardiola basade över Franck Ribéry och Arjen Robben, spelare vars främsta egenskap var just en mot en-lägen.
3) En struktur av kontroll då ytterbackarna balanserar upp mittfältet och motverkar omställningar.

Det här är alltså på intet sätt något nytt. Bayern München använde den här spelidén många gånger och där passade det utmärkt när ytterbackarna var Philipp Lahm och David Alaba, spelskickliga och spelintelligenta försvarare. Det var mer förvånande att se Gaël Clichy och Bacary Sagna stå och ta emot bollar felvända på centralt mittfält.
Det är inte något unikt att en ytterback, för att motverka omställningar, kliver in centralt när bollen är på andra sidan. Det speciella här är att båda ytterbackarna kliver in i mitten och gör det redan i uppspelsfasen.
Med ytterbackarna centralt skapas det intressanta ytor för Silva och De Bruyne i ”mellanytor”.

Pep-City2Det blir oerhört intressant att se hur motståndartränarna ska lösa problematiken som uppstår när City överbelastar centralt på det här sättet. Hur stänger man David Silva och Kevin De Bruyne som kommer att hitta fria ytor bakom mittfältet? Extrem centrering? Fembackslinje och ”yttre mittbackar” med mer tydliga markeringsuppdrag? Vi får se.

Själva formationen som City använde i uppspelsfasen kan beskrivas som ett 3-2-4-1. Det är här den lilla, lilla skillnaden finns mot det som Pep Guardiola införde i Barcelona 2008.
Hans Barça blev i uppspelsfasen ett 3-4-3 där ytterbackarna (inringade på bilden nedan) klev brett och högt. Men ytterbackarna kom aldrig så högt som Nolito och Raheem Sterling gjorde i helgens möte mot Sunderland. Och ytterbackarna står inte brett för att vänta på en mot en-lägen utan för att dra isär motståndarna.

Barca5-2Bilden ovan är från det klassiska 5–0-mötet med Real Madrid och publicerades i bloggen 2013 när jag analyserade Barcelona på djupet. Vi ser hur Barcelona faller ned med en mittfältare mellan mittbackarna, hur (de inringade) ytterbackarna kliver brett och hur laget då får formationen 3-4-3 (de tre anfallarna är utanför bild).

Det gick att skönja karaktäristiska Barcelonadrag från Manchester City i lördags. Kortpassningskombinatioerna, det asymmetriska systemet med udda positionsbyten och den intensiva pressen.
Vid bolltapp gick City ofta fram direkt och ville vinna tillbaka bollen. Inte konstigt att den trötta, ibland lata Yaya Touré, inte fanns med i matchtruppen och nu ser ut att lämna klubben.
Att Willy Caballero vaktade målet var förvånande, men mest utifrån politik. Med tanke på vad Guardiola vill göra i uppspelsfasen var det naturligt att han vill ha en målvakt som är supertrygg i det korta spelet med fötterna. Det var ingen slump att det kom uppgifter i somras att han jagade Marc-André ter Stegen. Petade Joe Hart måste antingen acceptera att han måste bli bättre med fötterna eller söka en ny klubb.

Det här var en spelmodell. Jag gissar att Pep Guardiola, precis som i Bayern München, kommer att skapa ett ytterst flexibelt Manchester City-lag som kan hantera en mängd spelmodeller.

Läs mer:
April 2013: Analys: ”Så gjorde Barcelona revolution”.

 

Tre vinnare i bloggtävlingen

av Kalle Karlsson

Innan vi summerar första ligaomgången ska vi sy ihop bloggtävlingen som jag annonserade i lördags. Det handlade om att: 1) Gissa vem som skulle göra det snabbaste målet i premiäromgången, 2) Gissa rätt matchminut.
Det kom in cirka 200 gissningar och 20-talet hade, föga förvånande, gissat på Manchester Citys målkung Sergio Agüero. Inte heller särskilt överraskande att många gissade på Zlatan Ibrahimovic, Jamie Vardy eller Sadio Mané.
Mer iögonfallande var de 7-8 gissningarna på Shane Long, de 7-8 på Andre Gray, de 3-4 på Sam Vokes (!). Det understryker den höga kunskapsnivån hos läsarna till den här bloggen!

Det var ju nära att Ross Barkley blev den snabbaste målskytten i helgen, han målade i 5:e minuten (fanns ett par gissningar på honom också). Men Sergio Agüero var snabbast, han hittade rätt från straffpunkten när matchuret stod på 3:44, det vill säga fjärde matchminuten.
Hedervärt omnämnande till dessa som prickade in Agüero, men fel minut: Jonathan Athley (7:e minuten), Felix Romqvist (5:e minuten), Martin Bäckman (5:e minuten), Daniel Breeze (4 min 32 sekunder), Björn Karlsson (3:e minuten) som alla var nära men inte riktigt nådde ända fram.

Dock var det tre bloggläsare som faktiskt satte allt helt korrekt – rätt målskytt och rätt matchminut! Dessa får ett signerat ex av ”Kungar av Premier League” hem i brevlådan:
Lars Axelsson
Victor Edström
Martin Stenvall
Stort grattis till er!

Ni andra som inte vann någon bok: I samband med Premier League-starten har Adlibris kampanjpris på boken där man kan beställa den för 149 kr (ordinarie pris 186) : https://www.adlibris.com/se/kampanj/kungar-av-premier-league

Boken2
Kategorier Premier League

Nedräkning, del 20 – Chelsea

av Kalle Karlsson

Förra säsongen slutade med en tiondeplats och fiasko. Nu spänner Chelsea bågen med en ny tränare. Ingen verkar riktigt vet var man har årets upplaga.

Det är sällan man kan se så stor spridning i tipsen av ett topplag.
Vissa experter menar att Chelsea kommer att vinna ligan.
Visst, å ena sidan finns det saker som talar för det. Det var bara 1,5 år sedan de tog hem Premier League. Stommen från det laget finns kvar och fjolårets missräkning handlade mer om en mental kollaps och ett lag som tappat förtroendet för sin tränare än spelare som tappat förmågan att spela fotboll (när det gäller Branislav Ivanovic är juryn fortfarande ute och dividerar). Nu har Chelsea en gynnsam situation där man kan koncentrera sig fullt ut på ligaspelet utan slitsamma Europamatcher.

Sedan har man Antonio Conte. Italienaren är ingen vanlig tränare. Hans arbete med Juventus är beundransvärt och min känsla är att han är en sådan hängiven, intelligent arbetsnarkoman som kommer att lyckas i stort sett överallt.
Det här blir testet. Han är fostrad i den italienska skolan och kan han ta sina idéer till Premier League, bygga ett organiserat försvar och få de offensiva lirarna att blomstra så är det bara att lyfta på hatten.
Chelsea kommer iallafall vara ett lag som krigar, som springer. Och det räcker långt när man har ett gäng kvalitetsspelare som är bra nog för att avgöra matcher. Där är N’Golo Kanté, nyförärvet från Leicester, en fantastisk injektion. Är det något vi vet att han kommer att bidra med är det bollvinnande och löpmeter.

Vissa experter menar dock att Chelsea inte ens kommer att hamna på topp fyra.
Det finns på samma sätt saker som talar för att det är en rimlig profetia.
Chelsea har var samma ålderstigna backlinje med Branislav Ivanovic, Gary Cahill och John Terry. César Azpilicueta var inte så trygg defensivt att han övertrumfade sina brister offensivt. På mitten var Nemanja Matic inte den koloss han var under hösten 2014. Eden Hazard var under isen och även om han fick ett lyft i slutet av våren och under EM så kanske han inte når upp till den skyhöga nivå han höll 2014/15.
Diego Costa är ett annat oskrivet kort. Blir han ens kvar? Får Chelsea loss Romelu Lukaku innan fönstret stänger lär Costa försvinna.

Det är som sagt många frågor som är obesvarade när det gäller Chelsea.
Jag är oerhörd nyfiken på Antonio Conte, såvitt jag kan bedöma en av världens bästa tränare. Jag tror att han lyckas med vilket lag han än tar. Frågan är hur lång tid han behöver innan han format ”sitt Chelsea”.

Tänkbar startelva:
Courtois – Ivanovic, Cahill, Terry, Azpilicueta – Fàbregas, Matic, Kanté – Willian, Costa, Hazard.
Nyckelspelare: Eden Hazard.
Håll ögonen på: N’Golo Kanté.

Nyförvärv:
Michy Batshuayi – Marseille, £33.2m
N’Golo Kante – Leicester, £32m

Förluster:
Mohamed Salah – Roma, £12m
Stipe Perica – Udinese, £3.2m
Charly Musonda – Real Betis, loan
Nathan – Vitesse Arnhem, loan
Lewis Baker – Vitesse Arnhem, loan
Mitchell Beeney – Crawley, loan
Nathan Aké – Bournemouth, loan
Jeremie Boga – Granada, loan
Tomas Kalas – Fulham, loan
Alex Kiwomya – Crewe Alexandra, loan
Reece Mitchell  – Chesterfield, free
John Swift – Reading, free
Marco Amelia – released
Tika Musonda – released
Kevin Wright – released
Baba Rahman – Schalke, loan

Nedräkning, del 19 – Manchester United

av Kalle Karlsson

Manchester United har storsatsat för att ta sig tillbaka till den absoluta toppen. Nu måste värvningarna leverera.

Efter att sir Alex Ferguson lämnade klubben 2013 har Manchester United varit ute på en ökenvandring.
Vd:n Ed Woodward har använt marknadsintäkterna för att försöka lösa identitetskrisen.
Manchester United har inte direkt hållit igen på transfermarknaden när man hämtat in Marouane Fellaini, Juan Mata, Ander Herrera, Luke Shaw, Marcos Rojo, Angel Di María, Daley Blind, Victor Valdés (free transfer), Memphis Depay, Matteo Darmian, Bastian Schweinsteiger, Morgan Schneiderlin, Sergio Romero, Anthony Martial.
Problemet är att få av dessa levererat fullt ut.
Ander Herrera och Daley Blind är fullt godkända köp och de fyller sin funktion.
Luke Shaw hade en tung debutsäsong, hittade formen under starten av 2015/16 för att sedan råka ut för en allvarlig benfraktur. Han får ändå anses vara ett klokt köp och han hann visa sin höga potential.
Sedan har vi Anthony Martial som köptes för överpris där och då, men som visat sig vara så spännande att han var värd en stor slant.

Manchester Uniteds problem har varit att värvningsarbetet varit för dåligt. Tveksamma spelarrekryteringar kombinerat med en Louis van Gaal som lyckades alliera sig med hela spelartruppen gjorde att Manchester United tog ett steg framåt på pappret – för att sedan ta tre steg bakåt på plan.
Nu har José Mourinho stigit ombord på Old Trafford. Det går att säga mycket om den tillsättningen, framför allt då United ratade honom tidigare, men låt oss konstatera:
En revanschsugen José Mourinho i ett Manchester United med gränslösa resurser är en vass kombination.
I sommar har han fått plocka in sina drömspelare.
Det började med Eric Bailly till försvaret, en fysisk och snabb försvarare. Det fortsatte med Zlatan Ibrahimovic, en av världens bästa anfallare, på free transfer. Några dagar senare kom Henrich Mchitarjan, poängkung från Dortmund. Och till sist, Paul Pogba för världsrekordsumman 89 miljoner pund.

Vi vet inte hur dessa spelare lyckas, men vi vet att Zlatan Ibrahimovic har en förmåga att lyfta de klubbar han kommer till, både i omklädningsrummet, på träningsplanen och i matcherna. Det där börjar bli tjatigt, men det stämmer. Ni hörde säkert vad José Mourinho sa om hur det ser ut i matsalen, hur de ”unga spelarna i laget sitter runt Ibras bord”.
Det har vilat ett frågetecken kring Manchester Uniteds mittfält i många år, och pressen på Paul Pogba är stor. Han ska bli spelaren som ”tar tag i matcher” och dominerar mittens rike på ett som Manchester United inte gjort sedan Paul Scholes dagar. Utifrån vad han visade i EM finns en del att önska på den punkten.

De nya värvningarna sätter press på alla i truppen. Vi kan ta platsen till höger på mittfältet där dessa slåss om en startplats: Jesse Lingard, Henrich Mchitarjan, Juan Mata, Marcus Rashford, Memphis Depay, Ashley Young, Antonio Valencia (såvida han inte spelas som högerback). Kanske är den nya konkurressituationen allra mest kännbar för lagkaptenen Wayne Rooney. Han har varit självskriven i startelvan i hela karriären, trots många och långa formsvackor. Men nu är han mer flåsad i nacken än någonsin då Mchitarjan passar bäst i nummer tio-rollen och Marcus Rashford lurar i bakvattnet, redo att slåss om en kantposition.
Wayne Rooney är en ”överlevare”. När man dömt ut honom har han rest sig. Men nu måste han prestera för att vara säker på en starttröja.

Manchester United målas ut som en av titelfavoriterna och de bör vara med där uppe och slåss om det. José Mourinho har sagt att hans lag inte kommer att ”starta som ett tåg”, men frågan är om nåt lag är redo att göra det.
Mourinho kommer som alltid att bygga sitt lag bakifrån. Han har poängterat att United minsann inte alltid spelade offensivt under sir Alex Fergusons glansdagar. Jag tror att vi kommer att få se ett stabilt, men inte sprakande United.
Nu finns dock klasspelare att maskera en riskminimerande taktik med ögonblicksverk i världsklass.

Tänkbar startelva:
De Gea – Valencia, Bailly, Blind, Shaw – Carrick, Pogba – Mchitarjan, Rooney, Martial – Ibrahimovic
Nyckelspelare: Zlatan Ibrahimovic.
Håll ögonen på: Marcus Rashford.

Nyförvärv:
Paul Pogba – Juventus, £89m
Zlatan Ibrahimovic – free
Eric Bailly – Villarreal, £30m
Henrikh Mkhitaryan – Borussia Dortmund, £26.3m

Förluster:
Victor Valdés – Middlesbrough, free
Nick Powell – Wigan, free
Tyler Reid – Swansea, undisclosed
Oliver Rathbone – Rochdale, free
Joe Rothwell – Oxford, free
George Dorrington – Huddersfield, free
Ashley Fletcher – West Ham, free
Guillermo Varela – Eintracht Frankfurt, loan
Paddy McNair – Sunderland, £5m
Donald Love – Sunderland
Adnan Januzaj, Sunderland, loan

Nedräkning, del 18 – Arsenal

av Kalle Karlsson

Är Arsenal redo att slåss om titeln under det som kan bli Arsène Wengers sista säsong? Nej, inte när ligan börjar.

För ett år sedan, under sommaren 2015, hade Arsenal två områden att åtgärda. De behövde en klassmålvakt och de behövde en klassanfallare.
Målvakten anlände i form av Petr Cech. Anfallaren uteblev.
Olivier Giroud gjorde en bra säsong, med sina mått mätt, men känslan är att Arsenal hade varit så mycket starkare med en rörlig striker som kan utmana om skytteligasegern.
Den här sommaren fanns två områden som behövde förstärkas för att Arsenal skulle segla upp som titelfavorit.
De behövde en solid mittback då Gabriel inte visat sig vara den försvarare man hoppats på. De behövde, fortfarande, den där anfallaren.
Det gjordes försök på Jamie Vardy, som stannade i Leicester. Det gjordes försök på Gonzalo Higuaín, som valde Juventus.
Nu står Arsenal inför en säsongsstart där man återigen har en skadedrabbad trupp som inte känns komplett.

Granit Xhaka har kommit in på mittfältet och det var en vettig värvning då han kan ge både fysik och passningskvalitet på mittfältet.
Rob Holding har värvats till försvaret från Bolton, men det är mer ett oskrivet kort. Det kan visa sig vara ett fynd, det kan visa sig vara ännu en spelare som får börja om i en mindre klubb.
Arsenals fans har vädjat hela sommaren efter värvningar och ändå kommer de till premiären mot Liverpool med ett mittbackspar bestående av Rob Holding och Calum Chambers. Man förstår deras frustration.
Nu var det förstås otur att Per Mertesacker drabbades av en långtidsskada. Eller är det otur? Arsenals ständigt återkommande skadeproblem ska förstås ses i ett djupare plan. Arsène Wenger var innovatör när han kom till öarna på 90-talet och revolutionerade engelsk fotboll. Nu känns hans upplägg förlegat. Vi har inte insynen så vi kan avgöra exakt vad han gör som inte är rätt, däremot har vi en årligen återkommande skadelista som antyder att något görs annorlunda i Arsenal jämfört med andra klubbar.

Arsenal började med förlust förra säsongen också, den gången hemma mot West Ham.
Sedan började de tuffa igång tåget under hösten. Mesut Özil var ligans bäste under ett par månader när han prenumererade på assist. Där och då var Arsenal titelfavorit i mina ögon. Men de initiativet till Leicester och även om slutet av säsongen bjöd på en stark ”finish” där man sprang om Tottenham var spelåret en besvikelse. Förra säsongen när så många storlag hackade var ett gyllene tillfälle att lyfta bucklan.

Jag tycker inte allt är grått för Arsenal (även om man kan tro det när man läser känner av fansens sinnesstämning på Twitter). Chelsea, Manchester City och Manchester United har nya managers och nya ”projekt” som behöver tid.
Ett par värvningar – eventuellt Shkodran Mustafi – och drömnamnet Riyad Mahrez och Arsenals titelchanser ökar dramatiskt. Bara Mustafi in skulle förbättra chanserna avsevärt då Arsenal redan har bra ytterbackar, bra mittfält och en bra målvakt. Större än så är inte skillnaderna i toppen.
Arsène Wenger måste öppna plånboken och den här gången kanske han måste bita i det sura äpplet och betala överpris för en spelare.
Men det är det väl värt för att ge sitt lag chansen att vinna ligan?

Tänkbar startelva:
Cech – Bellerín, Mertesacker, Koscielny, Monreal – Xhaka, Cazorla – Ramsey, Özil, Sanchez – Giroud.
Nyckelspelare: Mesut Özil.
Håll ögonen på: Santi Cazorla.

Nyförvärv:
Granit Xhaka – Borussia Mönchengladbach, £34m
Takuma Asano – Sanfrecce Hiroshima, undisclosed
Rob Holding – Bolton, £2m

Förluster:
Isaac Hayden – Newcastle, undisclosed
Mikel Arteta – retired
Tomas Rosicky – released
Mathieu Flamini – released
Dan Crowley – Oxford United, loan
Wellington Silva – Fluminense, undisclosed
Jon Toral – Granada, loan
Wojciech Szczesny – Roma, loan

Sida 1 av 112
  • Tjänstgörande redaktör: Karolina Strömbäck Horney
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB