Säsongens 50 bästa spelare, plats 40–31

av Kalle Karlsson

Här är del 2 i min ranking över säsongens 50 bästa spelare i Premier League.

Kriterier

* För att vara med måste spelaren ha gjort minst 20 matcher i ligan. Det innebär att exempelvis Vincent Kompany (13 matcher) inte övervägs. Tufft, men regler är regler.

* Listan bedömer insatser i Premier League. Vad spelare gjort i Champions League, Europa League, FA-cupen och Ligacupen är oväsentligt för den här rankningen.

Här är del 1 i rankingen, plats 50–41.

SÄSONGENS 50 BÄSTA SPELARE – PLATS 50–41

40) Christian Fuchs, Leicester
30 år, försvarare
32 matcher (2 inhopp). 0 mål/4 assist.
Kommentar: Stabile Fuchs satte inte många fötter fel under året. Hans Delap-inkast blev ett vasst anfallsvapen.

39) Olivier Giroud, Arsenal
29 år, anfallare
38 matcher (12 inhopp). 16 mål/6 assist.
Kommentar: Ena stunden hyllad, i nästa stund utskälld. Giroud delar fansen och Arsenal skulle behöva en striker i världsklass. Men Girouds 16 mål och 6 assist på blott 26 starter är siffror som står sig bra på den här listan.

38) Darren Fletcher, West Bromwich
32 år, mittfältare
38 matcher (0 inhopp). 1 mål/3 assist.
Kommentar: Har tagit ett stort ansvar i WBA och hans tvåvägsspel har betytt mycket för Tony Pulis.

37) Coutinho, Liverpool
23 år, mittfältare
26 matcher (2 inhopp). 8 mål/5 assist.
Kommentar: Var inte i närheten av den nivå han höll 2014/15, men brassen har ändå magin för att få fart på Liverpools offensiv.

36) Laurent Koscielny, Arsenal
30 år, försvarare.
33 matcher (0 inhopp). 4 mål/0 assist.
Kommentar: Arsenals försvar ser så mycket tryggare ut när Koscielny är med på planen. Nådde inte sin högsta nivå under våren.

35) Hugo Lloris, Tottenham
29 år, målvakt.
37 matcher.
Kommentar: ”Super-Hugo” har fortfarande en del brister i sitt spel och han äger inte luftrummet. Men han räddar en hel del poäng åt sitt lag.

34) Gylfi Sigurdsson, Swansea
26 år, mittfältare
36 matcher (4 inhopp). 11 mål/3 assist.
Kommentar: Swanseas kreativa källa och Sigurdssons elva fullträffar imponerar.

33) Joe Hart, Manchester City
29 år, målvakt
35 matcher.
Kommentar: Hart har nog inte fått den crediten han förtjänat de senaste åren. Vi har vant oss vid att han är en av ligans bästa målvakter.

32) Danny Rose, Tottenham
25 år, försvarare.
24 matcher (0 inhopp). 1 mål/3 assist.
Kommentar: En av de spelare i Tottenham som gjort remarkabla framsteg. Insatserna har gett en landslagsplats till EM.

31) Héctor Bellerín, Arsenal
21 år, försvarare
36 matcher (0 inhopp). 1 mål/5 assist.
Kommentar: Ligans bästa högerback. Konkurrensen kanske inte var mördande, men Bellerín bidrar både offensivt och defensivt.

***
Imorgon kommer plats 30–21.

Säsongens 50 bästa spelare, plats 50–41

av Kalle Karlsson

Bloggen har legat i vila ett tag, men vi kan inte frångå traditionerna. Här kommer listan över säsongens 50 bästa spelare.

Bloggandet har fått ge vika senaste veckorna. Mitt åtagande i division 2 norra Svealand tar givetvis sin lilla tid, men det jag framför allt har ägnat mig åt senaste tiden har varit Sportbladets EM-bibel. Den finns i handeln den 2 juni så håll utkik!

Premier League säsongen är över och då ska vi förstås sammanfatta den med ett antal listor.
Först ut är den årliga 50-listan över säsongens bästa spelare.
Det är sjunde året i rad som jag gör den här listan. Den gångna säsongen har jag sett färre matcher än tidigare år (då jag snittade på 7-8 per omgång), men jag tycker nog ändå att årets lista var något enklare.
Med detta sagt så har man ju alltid en del avväganden att göra. Hur bedömer man Odion Ighalo, som är grym fram till nyår, sedan drabbas av måltorka? För att ta ett exempel.
Jag har kommit fram till min lista. Vi räknar ned från plats 50 och kör tio namn om dagen.
Och kom ihåg att en lista av den här arten är subjektiv, inget facit.
Håll till godo.

Kriterier
* För att vara med måste spelaren ha gjort minst 20 matcher i ligan. Det innebär att exempelvis Vincent Kompany (13 matcher) inte övervägs. Tufft, men regler är regler.
* Listan bedömer insatser i Premier League. Vad spelare gjort i Champions League, Europa League, FA-cupen och Ligacupen är oväsentligt för den här rankningen.

SÄSONGENS 50 BÄSTA SPELARE – PLATS 50–41

50) Odion Ighalo, Watford
26 år, anfallare.
37 matcher (1 inhopp). 15 mål/3 assist.
Kommentar: En av höstens bästa anfallare. Sedan tog det stopp i målproduktionen. Men vi har inte glömt hur Ighalo satte skräck i motståndarförsvaren under säsongens första halva.

49) André Ayew, Swansea
26 år, offensiv mittfältare.
34 matcher (0 inhopp). 12 mål/2 assist.
Kommentar: Samma sak här. Ayew var en av stjärnorna i inledningen av säsongen, men dippade en bit in på hösten. Kom sedan tillbaka och tolv mål är mer än godkänt för en ytter.

48) Ross Barkley, Everton
22 år, offensiv mittfältare.
38 matcher (2 inhopp). 8 mål/8 assist.
Kommentar: Vi hoppades att det här skulle bli året då Barkley tog steget upp bland de riktigt stora stjärnorna i ligan. Dit nådde han aldrig den här säsongen.

47) Cheikhou Kouyaté, West Ham
26 år, mittfältare.
34 matcher (0 inhopp). 5 mål/2 assist.
Kommentar: Senegalesen Kouyaté ger West Ham tyngd och fysisk närvaro. Både användbar som mittfältare och mittback.

46) Simon Francis, Bournemouth
31 år, försvarare.
38 matcher (0 inhopp). 0 mål/4 assist.
Kommentar: Bournemouth fick tidigt kris i mittförsvaret och då klev högerbacken Francis in – och dominerade.

45) Emre Can, Liverpool
22 år, mittfältare.
30 matcher (2 inhopp). 1 mål/0 assist.
Kommentar: Publikfavorit som fick ett lyft när Jürgen Klopp tog över. Arbetar hårt och skapar utrymme för de kreativa spelarna.

44) Steven Davis, Southampton
31 år, mittfältare.
34 matcher (3 inhopp). 5 mål/3 assist.
Kommentar: En doldis på den här typen av listor, men Davis är oerhört nyttig för Saints.

43) Scott Dann, Crystal Palace
29 år, försvarare.
35 matcher (0 inhopp). 5 mål/1 assist.
Kommentar: Dann har varit Crystal Palaces bästa spelare de två senaste åren.

42) Ashley Williams, Swansea
31 år, försvarare
36 matcher (0 inhopp). 2 mål/1 assist.
Kommentar: Kan göra enstaka misstag, men Williams kompromisslösa försvarsspel räddar många poäng åt Swansea.

41) Jermain Defoe, Sunderland
33 år, anfallare.
33 matcher (5 inhopp). 15 mål/1 assist.
Kommentar: Den gamle Defoe kan än. Elva mål efter nyår och fem mål på de sista nio omgångarna när kontraktet räddades.

***
Imorgon kommer plats 40–31.

Antiklimax på slutdagen

av Kalle Karlsson

Vilket antiklimax.
Sista omgången brukar alltid bjuda på ett raffinerat drama. Nu blev det högdramatiskt före avspark när ett misstänkt föremål hittades på Old Trafford och matchen Manchester United-Bournemouth blev uppskjuten.
På planen blev det den mest avslagna sista omgången jag kan minnas.

Det brukar ju alltid brinna någonstans i tabellen. Nu var slaget i botten – i mina ögon det allra mest kittlande på slutdagen – avgjort. Så vi behövde skrämma upp det lilla som gick att skrämma upp. Till slut var ingenting kvar.
Vi börjar med slaget om fjärdeplatsen som aldrig blev något slag.
Läget var detta inför avspark:
Manchester City behövde ett kryss borta mot Swansea för att säkra sin fjärdeplats. Manchester United behövde vinna hemma mot Bournemouth för att överhuvudtaget ha chansen.
Men det blev ingen seger. Det blev ingen match alls.
En halvtimme före avspark hittades ett ”misstänkt föremål” och arenan fick utrymmas. Avspark sköts fram 45 minuter. Sedan kom beskedet att matchen inte skulle spelas alls.
Snopet värre.

Vi fick inte se Louis van Gaals misslyckande fullbordas. Istället fick vi se Old Trafford tömmas på folk och den första Premier League-match som blivit uppskjuten på grund av bombhot.
Nu blir det en betydelselös match som ska spelas, någon gång, på något sätt, för att tabellen ska bli komplett. Men inte för att det betyder ett skvatt, bara för att det ska göras.
Manchester City gjorde som väntat jobbet borta mot Swansea och säkrade sin CL-biljett. De tog ledningen med 0–1 tidigt i matchen och även om Swansea kvitterade i slutet av första halvlek kändes det kontrollerat hela andra halvlek. Manuel Pellegrini går med hedern i behåll.
Det är mer än man kan säga om Louis van Gaal.
Jag är chockad över att det ens diskuteras om holländaren ska få fortsätta efter sitt monumentala fiasko. Efter att ha spenderat miljarder kronor på nya spelare har Man United fortfarande ett mediokert lag på banan vecka efter vecka. Jag utgår från att van Gaal får sparken nu. En FA-cuptitel kan inte förändra känslan av att han har misslyckats kapitalt.

Så till slaget om andraplatsen. Det är ingen jättegrej i vanliga fall, men nu stod det mellan Tottenham och Arsenal och känner man till historien och rivaliteten mellan dessa klubbar vet man att det här var en prestigekamp.
Arsenals fans har varit öppet kritiska till Arsène Wenger och skulle Arsenal hamna efter Tottenham hade den kritiken nått orkanstyrka.
Spurs hade fram till idag slutat efter Arsenal i tabellen 20 år i rad. Gunnersfansen firar St Totteringham’s day varje vår då Tottenham teoretiskt inte längre kan sluta före Arsenal i ligan. Den här säsongen har det mesta pekat på att den dagen inte skulle inträffa. Spurs har slagits om titeln och fram till för ett par veckor sedan var Arsenal en rejäl bit efter.
Men Tottenham har avslutat säsongen likblekt. De har inte vunnit på de fyra sista omgångarna och deras insats idag utstrålade inte precis att spelarna tog fighten om andraplatsen på liv och död.
Tottenham föll borta mot Newcastle – som redan åkt ur ligan – med 1–5. 1–5! Efter att Newcastle reducerats till tio man gjorde Newcastle (!) tre mål.
Det var en pinsam avslutning på en annars stark Tottenhamsäsong.

Sömnpiller trots att ALLT stod på spel

av Kalle Karlsson

Slaget om fjärdeplatsen lever. Manchester United vann måstematchen mot Norwich med 1–0 efter mål av Juan Mata.
Men matchen visade också varför Manchester United behöver en storstädning och nystart.

Solen sken både över Carrow Road och här hemma i Svedala. Och efter första halvlek är det bara att gratulera dem som valde att skippa den här tillställningen och tillbringa tiden ute i solen. Med dagens mobilteknik utesluter inte det ena det andra, men jag tror att de som valde att sitta ute och studera när målarfärgen torkade hade mer behållning än vi som satt inne och såg den här drabbningen.
Det är svårt att förstå med tanke på matchens tyngd där ett lag slogs för överlevnad och det andra för en Champions League-biljett.

Alex Neils Norwich City ligger prekärt till med två omgångar kvar av Premier League. Det är inte mycket med hans lagbygge som är Premier League-mässigt.
Det lukrativa tv-avtalet har gjort att klubbar på undre halvan kan spendera större, men Norwich fick inte in några klasspelare till den här säsongen. Alex Neils material är till stora delar detsamma som användes i Championship förra säsongen. Och det har inte räckt till.
Laget har gjort 35 mål på 36 matcher, mindre än ett mål i snitt per match. Och studerar man lagets anfallsbesättning är det ingen jätteöverraskning. Trodde man verkligen att Cameron Jerome och Dieumerci Mbokani (och Lewis Grabban i höstas) skulle lösa målproduktionen?
Steven Naismith värvades i januari, men han är aldrig och har aldrig varit något skyttekungsmaterial. Han är en komplementsspelare som kan löpa åt andra klasspelare (vilket han gjorde i Everton åt Romelu Lukaku & Co).

Försvaret har inte heller imponerat. Jag tyckte att det fanns en grundorganisation i början av säsongen, men jag fick revidera den uppfattningen när jag såg laget släppa in 17 mål (!) på fem matcher i januari och början av februari.
Idag föll laget på grund av ett individuellt misstag. Sébastien Bassong missbedömde en långboll och lät Wayne Rooney springa igenom. Rooney var inte alls distinkt och såg ut att ha slarvat bort möjligheten (precis som han gjorde i premiären mot Tottenham, men då räddades han av Kyle Walkers självmål). Men Rooney var smart nog att vända runt och hitta en fri Juan Mata och denne placerade in 0–1.

Manchester United vann alltså detta sömnpiller till match (i första halvlek såg det mer ut som en testimonial än en duell mellan två lag med massor att spela för).
Men de tre poängen överskuggar inte insatsen och det faktum att Manchester United är ett begränsat fotbollslag 2015/16. Memphis Depay gjorde ingenting av värde idag heller och oavsett hur många högintensiva löpningar Jesse Lingard gör är han ingen startspelare för en klubb som siktar mot toppen.
Nu gick Anthony Martial sönder på uppvärmningen och utan sitt vassaste anfallsvapen hände knappt någonting framåt. Det understryker den unge fransmannens betydelse under sin debutsäsong.
No Martial, no party.
Jag läser att det kostar Manchester United 59 miljoner kronor att sparka Louis van Gaal. Men det kan bli ännu dyrare om den här misslyckade sejouren ska få fortsätta.
En FA-cuptitel förändrar inte den ståndpunkten.

Manchester Uniteds hopp om fjärdeplatsen lever, medan Norwich Citys hopp om att klara sig kvar minskade ytterligare.
Det räcker som sammanfattning av 90 minuters tristess på Carrow Road.

Glad att fotbollsvärlden fick uppleva den här sensationen

av Kalle Karlsson

Den stora, ofattbara skrällen är ett faktum.
Leicester City har vunnit Premier League.
Leicester Fucking City har vunnit Premier League.
Det har inte sjunkit in än för mig. Det kommer dröja innan det gör det.  

När Danmark hade fullbordat en av fotbolls-Europas största skrällar någonsin genom att vinna EM 1992 var Sven-Göran Eriksson mållös. Svennis var expert på den tiden i SVT. Efter att Danmark besegrat Tyskland i finalen på Ullevi med 2–0 sa Svennis:
– Man ska kalla sig expert. Jag har aldrig trott på Danmark. Inte i någon match.
Ungefär så har det känts under den här säsongen med Leicester City.
Jag har inte trott på dem som titelkandidat förrän en bit in i februari. Och när de väl ledde ligan och hade besegrat Manchester City på bortaplan var det ändå svårt att vänja sig vid tanken att Leicester City skulle vinna ligan.

Jag trodde knappast på Leicester inför säsongen.
Visst, de avslutade förra säsongen fantastiskt, men sedan hände det ju så mycket innan försäsongsträningen ens hade börjat. Den pinsamma pr-turnén som slutade med skandal och att managern Nigel Pearson lämnade sin post.
Claudio Ranieri kom in och nog rådde det ett frågetecken kring den sympatiske italienaren vars senaste uppdrag var ett totalfiasko i Grekland.
Jag trodde inte på Leicester när laget efter den tredje omgången. Då hade Leicester vunnit de två första omgångarna och sedan kryssat mot Tottenham. Men de var ju så försiktiga, de parkerade ju i princip bussen hemma mot Spurs i tredje omgången. Det här kan aldrig hålla över en säsong, tänkte jag.
Jag trodde inte på Leicester när de skulle in i slutet av november och den tuffa decembermånaden. Då väntade möten med Manchester United, Chelsea, Everton, Liverpool, Manchester City. Det är då luftslottet börjar raseras. Det är då skadorna kommer och verkligheten kommer ikapp.
Visserligen var jag en av de första som slog fast att Leicester kommer ta en Champions League-plats, det kände jag före jul när de klarat av så många toppmatcher helskinnade.
Men titelkandidat? Nej, jag kunde inte se att det skulle ske.
Jag trodde inte på Leicester efter förlusten i slutsekunderna mot Arsenal i februari. Då var Gunners hack i häl och den besvikelsen hade kunnat sätta sina spår. Men hos Leicester – det mentalt starkaste laget i ligan – satte det inga spår alls. Från den dagen förlorade de ingen match innan titeln var klar och Jamie Vardys party hade spårat ur.
Verkligheten har aldrig kommit ikapp Leicester City.

Den här sortens skrällar – den största i fotbollshistorien – är ju sådant vi drömmer och skojar om, men som aldrig inträffar.
Nu är det enkelt att förklara Leicesters succé med att de har klasspelare som Riyad Mahrez, N’Golo Kanté, Danny Drinkwater, Kasper Schmeichel och Jamie Vardy. Men om vi sagt det i början av augusti? Alla hade avfärdat det.
”Bra spelare, visst, men vinna Premier League?! Aldrig. Finns inte på kartan”.
Leicester City har inte bara ritat om kartan i England.
De har ritat om kartor för hela fotbollsvärlden faktiskt.
Ingen kan längre peka på att konkurrenter har större budget, att något är avgjort på förhand. Nu kanske fler underdogs ser sin chans och vågar tro på det omöjliga.
Leicester City har inte haft i närheten av samma pengar som toppklubbarna, men de har arbetat smartast, jobbat hårdast och agerat klokast. Ta bara det faktum att de har haft vilodag varje onsdag och därigenom undvikit skador på ett remarkabelt sätt. Fler kommer garanterat titta på det och ta efter.

För några dagar sedan diskuterade jag Leicester med en fotbollsvän. Jag skänkte en tanke åt supportern som i tjugo års tid lagt 20 pund på Leicester som ligavinnare. Men just i år hade han glömt bort det. Så han struntade i det.
Och gick miste om 100 000 pund.
Men så sköt en annan vän, som håller på Newcastle in:
”Jag hade inte brytt mig om pengarna. Bara att få uppleva en så här osannolik titel så hade det varit värt att gå miste om 1,3 miljoner”.
Och nånstans där landar vi nog.
Leicester Citys supportrar har minnen att leva på för resten av sina liv. En regnig tisdag om ett år, två år, tjugotvå år, kan de tänka tillbaka på säsongen när allt gick rätt. När de levde drömmen och verkligheten aldrig hann ikapp innan säsongen var slut och Claudio Ranieri hade lyft PL-bucklan.
Vi andra har också vackra minnen av den här säsongen. Jag är glad över att jag fick följa den här supersensationen på avstånd.
Jag är inte säker på att man får uppleva det igen under min livstid.

***
Matchen idag var en symbolbild av hur Leicester har glidit fram till den här osannolika titeln när de andra topplagen har diskvalificerat sig själva.
Tottenham ledde med 2–0 idag borta mot Chelsea, men tappade till 2–2 och var påtagligt övertända. Matchen spårade ur, mycket på grund av att domaren Mark Clattenburg inte satte nivån direkt. Mousa Dembélé (petade Diego Costa i ögat) och Erik Lamela (trampade på Cesc Fàbregas hans) lär få straff i efterhand.
Kul att se att Eden Hazard var på humör och svarade för ett klassmål. Han har kanske hittat formen lagom till EM?
Tottenham tappade huvudet idag, men de ska givetvis vara stolta över sin säsong. De kommer sluta på andra plats och det är ett gigantiskt framsteg. Får de bygga vidare på det här laget – och det lär de få – är de en av favoriterna nästa säsong.

Leicester kravlade sig ur greppet – som de alltid gör

av Kalle Karlsson

Champagnen stod på kylning, men den får stå minst ett dygn till.

Inför avspark idag laddade jag upp med att läsa om alla osannolika grejer som ändå ansågs mer sannolika än att Leicester City skulle ta Premier League-titeln.
Det är allt ifrån sjuka spel som att Piers Morgan ska bli nästa manager i Arsenal”, till att Hugh Hefner kommer ut som oskuld”.
Inte speciella troliga scenarion, alltså.
Men det blev ingen titel idag. Möjligen imorgon när Tottenham måste vinna borta över Chelsea för att hålla titelracet levande.

Manchester United helmotiverat till dagens drabbning. Vid seger hade Louis van Gaals lag gäng verkligen satt press på Manchester City och Arsenal i jakten på Champions League-biljetter.
United började också bäst, de dominerade stort första kvarten. Det var uppenbart att Louis van Gaal beordrat överlappningar för varje gång Jesse Lingard fick bollen kom högerbacken Antoino Valencia som ett tåg på kanten. En sådan löpning ledde fram till Anthony Martials 1–0. Det var första gången den här ligasäsongen som Leicester släppte in i ett mål första tio minuterna.
Det var nära 2–0 när Jesse Lingard sköt, men Kasper Schmeichel klarade och sedan skedde det som skett så många gånger den här säsongen. Leicester kravlade sig ur motståndarnas grepp. På något outgrundligt sätt lyckas de göra det gång, på gång, på gång. En gång är ingen gång, men nu har de gjort det kontinuerligt över en hel ligasäsong. Det är otroligt.
Ge dem ett lillfinger och de tar hela handen, armen och mer därtill.  Wes Morgan joggade ifrån en alldeles för snäll Marcos Rojo vid en frispark och Morgan nickade in 1–1. Det var otroligt att van Gaal inte bytte Rojos markeringsuppdrag eftersom han ständigt tappade bort Morgan.
De fasta situationernas okrönta kungar slog till igen. Leicester behärskar onekligen ”dead-ball”-situations bättre än något annat lag i ligan.

I andra halvlek var Leicester klart bättre. Gästerna såg starkare ut och första 20 minuterna efter paus hade de en rad lägen att sätta målet som hade kunnat säkra ligatiteln. Leonard Ulloa hade ett par nickar, Riyad Mahrez hade ett vasst skott som han borde placerat bättre och Shinji Okazaki nådde så när fram på ett inspel från höger.

Så nej, det blev inget firande idag, men det hade också kunnat bli förlust. I slutminuterna drog Danny Drinkwater ned Memphis Depay i straffområdet, men domaren Michael Oliver nöjde sig med att blåsa frispark. Drinkwater fick sitt andra gula kort och missar nästa veckas hemmamöte med Everton. Oerhört trist för Danny Drinkwater och ett avbräck för Leicester, som dock får tillbaka Jamie Vardy från avstängning.
Det allra mesta talar fortfarande för att Leicester grejar det här.
Kanske imorgon, kanske nästa vecka.
Eller ska slaget om titeln möjligen, möjligen leva till slutomgången?

Analys: Receptet för att stoppa Tottenham: Sexbackslinje!

av Kalle Karlsson

Få lag har lyckats neutralisera Tottenham senaste tiden.
Hur skulle Tony Pulis matchplan se ut? Trebackslinje, fyrbackslinje, fembackslinje?
Svaret: Sexbackslinje!

Tottenham hade chansen att sätta press på Leicester igår genom seger i måndagsmatchen mot West Bromwich hemma på White Hart Lane.
På förhand talade det mesta för en planenlig seger. Dels har Spurs krossat allt motstånd senaste veckorna, dels ligger West Bromwich på ”säker mark” i tabellen och har egentligen ingen större ”belöning” att spela för i sista omgångarna.
Men West Bromwich är inte som andra lag på den undre halvan.
West Bromwich tränas av Tony Pulis och han är och förblir en mästare på att organisera försvarsspel.

Utmaningen med att möta Tottenham den här säsongen har inte bara varit att hantera det faktum att Mauricio Pochettino har en uppsjö av potentiella matchvinnare, från frisparksspecialisten Christian Eriksen till lojale universalanfallaren Harry Kane.
Nej, svårigheten har även varit att hantera Spurs asymmetriska spelsystem där yttrarna Christian Eriksen och Erik Lamela vandrar inåt i plan och där ytterbackarna Danny Rose och Kyle Walker istället står för spelbredden och agerar som traditionella wingspelare. För motståndarna skapar det vad som på handbollsspråk hade kallats ”räknefel” centralt i plan och det skapar korridorer längs kanterna som är väldigt svåra att täcka.
Jag kan inte minnas att jag sett något lag som, rent taktiskt, kunnat hantera denna problematik på ett bra sätt. Men jag hade mina förhoppningar på WBA.
Och, jodå, Tony Pulis hade gjort sin läxa.
West Bromwich täppte igen defensivt och Tottenham, som har så många vapen i sin offensiva arsenal, hade svårt att hitta vägar framåt. Visst behövdes det lite marginaler ibland som när Boaz Myhill svarade för en reflexräddning och bollen träffade insidan av stolpen. Men den chansen var också en av få som Spurs lyckades spela sig igenom ett samlat försvarsblock. Mestadels hade Jonas Olsson och Gareth McAuley kontroll. Olsson var mycket bra, man of the match. Eller som Daily Mail uttryckte det: ”Ett torn av styrka”.

Så vad var receptet? Svar: Sexbackslinje på egen planhalva och markeringsspel för ytterbackarna.
Tony Pulis är en utpräglad 4-4-2-tränare och när han ”experimenterar” så är det inga revolutioner. Han sträcker sig möjligen till en fembackslinje eller till ett 4-2-3-1 för att få kontroll om centralt mittfält.
Hans West Bromwich brukar spela ett centrerat försvarsspel, det är inget unikt, men den här gången drog han centreringen till sin spets och lät sina yttrar, James McClean och Stéphane Sessègnon sjunka ned i wingback-roller. Det innebar i praktiken att West Bromwich på egen planhalva försvarade sig med en sexbackslinje. Framför spelade Claudio Yacob, Darren Fletcher och Craig Gardner i en centrerad mittfältstrea medan Salomon Rondón sprang runt ensam och isolerad på topp.

Så här såg West Bromwichs 4-2-3-1-uppställning ut i praktiken.
0426WBA3Centrerad fyrbackslinje och neddragna yttermittfältare skapar en sexbackslinje för WBA.

Strategin var att istället för det rent positionsorienterade försvaret gå över på markeringsspel, zonmarkering, för ytterbackarna Craig Dawson och Jonny Evans som uteslutande följde med Christian Eriksen respektive Erik Lamela i rygg.
– Det var precis det vi pratade om före matchen, att vi skulle gå mer i markering än normalt, berättar Jonas Olsson för mig.
Det såg ut så här (se nedan):

26 april - WBA1Craig Dawson lämnar sin plats i backlinjen och kliver upp i rygg på Christian Eriksen.

Det viktigaste med den här typen av strategi är att ha tillräckligt smarta och lojala yttrar som säkrar ytan bakom ytterbacken. Det hade Tony Pulis i går i form av James McClean och Stéphane Sessègnon (se nedan).

0426WBA4Här ser vi att det skapas enorma ytor bakom ytterbackarna på båda sidor. I det här läget har WBA snarare en tvåbackslinje med mittbackarna Jonas Olsson och Gareth McAuley medan både Dawson och Evans klivit upp i höjd med mittfältet.

Det som var tydligt och som ofta är tydligt när man ser Tony Pulis West Bromwich är att det mesta i försvarsarbetet sker med sådan noggrannhet. Bekvämlighet accepteras inte.
Igår var exempelvis kommunikationen vid överlämningar oerhört viktig och här nedan ser vi hur både Darren Fletcher och Craig Dawson pekar åt varandra för att hamna rätt.

0426WBA2
Slutsats
West Bromwich lyckades neutralisera Tottenham igår tack vare en effektiv matchplan som utfördes med extrem disciplin. West Bromwich sjönk ned lågt och hamnade ofta i en sexbackslinje på egen planhalva, men det medförde också att man tog udden av kanthotet från Kyle Walker och Danny Rose. Markeringsspelet från ytterbackarna Dawson och Evans gjorde att Eriksen och Lamela sällan fick vända upp ostört i ytan mellan mittfält och backlinje.
WBA agerade riskminimerade och tog en meriterande poäng på White Hart Lane.
Det var knappast förvånande att det var Tony Pulis gäng som levererade den här organiserade, disciplinerade insatsen.
I det avseendet är West Bromwich, näst efter Leicester, bäst i Premier League.

Allt Ranieri gör den här säsongen blir till genidrag

av Kalle Karlsson

Ett steg närmare titeln.
Men bara ett litet steg.
Det är imorgon som Leicester verkligen kan koppla ett järngrepp om Premier League-bucklan.

Leicester fick en enkel resa mot tre poäng i hemmamötet med Swansea på söndagen.
Ashley Williams, som annars gjort en ny stark säsong, bjöd på första målet genom att spela en felpassning rakt i gapet på Riyad Mahrez som avslutade kallt i första hörnet. 2–0-målet i första halvlek var också en bjudning eftersom Swansea dels upphävde offsiden, dels bjöd Leonardo Ulloa på frikostigt nickutrymme på en kantfrispark.
Leonardo Ulloa, ja.

Leicester kom ju till spel den här eftermiddagen utan Jamie Vardy. Jag har ju varnat för att det, mer än något annat, är det som kan hindra Leicester från att säkra titeln.
Men idag syntes ingen märkbar avsaknad av skyttekungen Vardy. Visst var det färre maxlöpningar från Ulloa, men han gav istället ett värdefullt targetspel som Leicester annars inte är bortskämda med.
Leonardo Ulloa, ett storköp på den tiden han köptes in till klubben, tackade för en sällsynt chans i startelvan genom att sätta 2–0 och stöta in 3–0 i inledningen av andra halvlek.
Claudio Ranieri, Mr Tinkerman som nuförtiden roterar minst av alla managers i ligan, valde att ge Jeffrey Schlupp chansen till vänsterkanten. Schlupp var superb och förmodligen man of the match. Säger en del om Ranieris fingertoppskänsla den här säsongen.
När Marc Albrighton väl hoppade in med knappa tio minuter kvar gjorde han mål direkt, ett mål som de tre inhopparna, Andy King, Demarai Gray och Albrighton, var inblandade i.
Allt Ranieri gör blir genidrag.
”4-0 to the one-man team”, sjöng hemmafansen i slutminuterna.

King Power Stadium kokade, så klart. Det vore märkligt om fansen inte njöt av varenda sekund av den här osannolika säsongen.
Men även om Leicester vann mot ett omotiverat Swansea förbättrades titelchanserna bara marginellt. Allt annat än seger mot ett omotiverat Swansea hade varit förvånande.
De tre potentiella minorna väntar härnäst. Först Manchester United på bortaplan, sedan Everton hemma och till sist Chelsea på bortaplan.
Leicester behöver två segrar för att vara helt säkert på att vinna ligan. Det här var bara ett litet skutt på vägen mot Den Stora Sensationen.
Imorgon, när Leicester får reda på om Jamie Vardy får ytterligare en matchs avstängning och när Tottenham tar emot West Bromwich i måndagsmatchen, kan Leicester ta ett ännu större kliv mot titeln.

Skilda världar i Merseyside-derbyt

av Kalle Karlsson

Liverpool körde över Everton i Merseyside-derbyt, men eftersnacket handlar varken om segern eller om det som Jürgen Klopp är på väg att bygga.
Det handlar om en vidrig tackling, Divock Origis skada och Evertons förfall under Roberto Martínez.

Det var två lag med diametrala skillnader som gick in i detta derby.
Liverpool har lyft under Jürgen Klopp senaste månaderna, alla kurvor pekar uppåt och optimismen har inte varit så här stor sedan Brendan Rodgers succéår, 2013/14. Liverpool kanske missar Champions League, men Jürgen Klopp har fått The Kop att tro på en ljusnande framtid.
Everton å andra sidan, har fallit ihop totalt senaste halvåret. Efter en lovande inledning i ligan har laget tappat all struktur och känslan är att spelare som Romelu Lukaku börjar fundera på ett klubbyte. Managern Roberto Martínez lär knappast bli kvar. Han är satt under hård press och har varit en längre tid.

Ikväll började Everton piggt, Kevin Mirallas hade ett par lägen som han kastade bort på grund av sitt svaga beslutsfattande. När Liverpool väl åt sig in i matchen tog de över helt. Och Everton kapitulerade.
Divock Origi nickade in 1–0 på James Milners fina inlägg och sekunderna före paus hade Mamadou Sakho nickat in 2–0 på James Milners nästan lika fina inlägg.
Den gode Milner var kritiserad i höstas, men han har fått lite upprättelse nu.
Origi har varit senaste tidens utropstecken på Anfield. Den unge belgaren gjorde inga större avtryck i höstas när han skulle acklimatisera sig till en ny liga, men sedan han väl fick chansen att spela sig in i laget har han tagit den. Han nätade i båda mötena med Dortmund och satte två mål hemma mot Stoke för två veckor sedan. Den löpstarke 21-åringen har varit så bra att han faktiskt konkurrerat ut Daniel Sturridge. Inte för att Sturridge varit halvskadad utan för att Origi gjort sig förtjänt av platsen.

Divock Origi hade varit en nyckelspelare i jakten på Champions League-spel nästa år, oavsett om vi pratar via ligaspel eller via Europa League-vinst, men så kommer det förmodligen inte att bli.
Några minuter efter paus klev Ramiro Funes Mori in med en brysk stämpling över Origis fotled. Foten vek sig. Domaren Robert Madley tog det enda gångbara beslutet – att visa ut Funes Mori.
Divock Origi fick lämna planen på bår. Jag befarade en fraktur, men den första diagnosen talar om en allvarlig stukning. Det bör ändå betyda att han spelat klart för säsongen.

Pinsamt att Evertonspelare ens kunde argumentera mot det domslutet. Allra mest skamligt var det förstås för Ramiro Funes Mori som på vägen ut tog tag i klubbmärket i någon sorts gest för att få sympati hos fansen.
Jag har svårt att se att han får det av en enda Evertonsupporter. Hans idioti orsakade inte bara en allvarlig skada, Funes Mori hjälpte dessutom Liverpool att springa i väg med den här matchen. Med decimerat manskap hade Everton ingenting att sätta emot. De hade det nog jobbigt med elva man.
Det blev 4–0. Det hade kunnat bli 8–0. Eller 10–0. Statistiken var dräpande: 37–3 (!) i avslut.
Det måste ha känts förnedrande för Funes Moris lagkamrater som vid ställningen 0–4 fick springa runt och jaga skuggor samtidigt som Anfield skanderade ”OLÉ” för varje bolltouch.

Mitt i allt elände stod Roberto Martínez. Fansen skanderade ”You’re getting sacked in the morning”. Anfield sjöng hans namn med all tänkbar ironi.
Leighton Baines gick för någon vecka sedan ut och pratade öppet om att det saknas ”kemi” i Evertons lag. Man kan läsa in mycket i det uttalandet och förmodligen hade han rätt. Baines har nog på fötter när han säger något sådant.
I ett lag utan kemi ökar risken för att spelare faller ur ramen, som Funes Mori idag.
Roberto Martínez får nog stanna säsongen ut med tanke på att det finns en FA-cupsemifinal som väntar.
Men sedan är kapitlet Roberto Martínez i Everton över.
Det blev en trevlig debutsäsong, men sedan dess har det bara blivit stadigt sämre.
Senaste halvåret har varit under all kritik.

Omgångens lag i Premier League (34)

av Kalle Karlsson

Omgångens lag för matcherna den gångna helgen.

Mitt omgångens lag:

Heurelho Gomes, Watford (4)
—————————————–
Kyle Walker, Tottenham (4)
Eliaquim Mangala, Manchester City
Lamine Koné, Sunderland
Danny Rose, Tottenham (2)
—————————————–
Lee Cattermole, Sunderland
—————————————–
Andros Townsend, Newcastle
Dele Alli, Tottenham (5)
Christian Eriksen, Tottenham (2)
—————————————–
Sergio Agüero, Manchester City (6)
Harry Kane, Tottenham (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Jamaal Lascelles (Newcastle), Kevin De Bruyne (Manchester City), Damien Delaney (Crystal Palace), Fabio Borini (Sunderland), Wayne Rooney (Manchester United), Stéphane Sessègnon (West Bromwich).

Sida 1 av 108
  • Tjänstgörande redaktör: Julia Wågenberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB