Startsida / Inlägg

Analys: Zonspel vs man-man vid fasta situationer

av Kalle Karlsson

Zonspel eller man-man-spel på fasta situationer?
De få studier som finns visar att zon är mer effektivt.
Ändå får det spelsättet utstå all kritik.
Varför?

Istället för att ta en spade och grotta ned mig och skriva en halv bok om ett taktiskt fenomen – som jag gör ibland – så tänkte jag börja lyfta fram enskilda detaljer som kanske inte kräver en uppsats för att dissekera.
Den här gången har jag fastnat för fasta situationer.
Det pågår ju en ständig debatt om hur man ska agera vid dessa. Och debatten är sällan nyanserad.

Minns ni när Rafael Benítez var manager i Liverpool? Klart ni gör och då kommer ni säkert ihåg kritiken han fick för målen laget släppte in på fasta situationer.
Liverpool hade varit ett av ligans bästa lag på fasta situationer. Säsongen 2004/05 släppte laget in 12 mål på fasta situationer (fjärde bäst). Åren 2005/06 och 2006/07 släppte laget in blott 6 mål, vilket var bäst i ligan. Rafael Benítez praktiserade ett zonförsvar.
Säsongen 2007/08 började plötsligt Liverpool släppa in fler mål på fasta situationer, 17 närmare bestämt (elfte bäst i ligan). Zonförsvar var fortfarande modellen.
Rafael Benítez sågades. Inte minst efter en förlust hemma i Champions League mot Chelsea där Branislav Ivanovic tilläts nicka in två mål.
Så klart.
Det är alltid managern som hängs när zonspelande lag släpper in mål på fasta situationer.
Förre Sky-experten Andy Gray var en av de mest högljudda.
– Jag har aldrig varit ett fan av zonförsvar. Jag garanterar att en löpande spelare kommer att hoppa högre än en stillastående spelare, sa han.
Varför sågas tränaren bara vid den ena taktiken? Vad är provocerande med zon?
Förmodligen att insläppta mål med zonförsvar bygger på kommunikationsmissar vilket medför att de ser extra billiga ut. Spelare blir lämnade helt ensamma och kan ostörda nicka bollen i nät. Spelare skäller på varandra och supportrarna undrar varför tränaren inte rett ut sådana saker.
– Vem markerade honom?, är en icke ovanlig fråga.
När lag använder man-man-markering framstår det åtminstone ut som någon försöker förhindra målet.

Under de kommande två åren med Rafa Benítez var Liverpool återigen ett av ligans bästa lag på att förhindra insläppta mål på fasta. situationer. Säsongen 2008/09 släppte laget till 10 mål (fjärde bäst) och 2009/10 12 mål (fjärde bäst). Avsevärt färre mål än merparten av klubbarna som använde man-man-spel.
– Det är alltid samma sak när i släpper in mål på hörnor och frisparkar – folk börjar prata om man-man och zonspel. Vi har spelat zon i fem år och även om jag inte har siffrorna vet jag att vi är ett av de lagen som släppt in minst antal mål på fasta situationer, sa Pepe Reina.
Alltså: Det går inte att dra slutsatsen att det ena eller det andra systemet är bättre.

För att illustrera det kan vi använda två bilder från mötet Newcastle–Manchester United.


Newcastle använder en kombination av spelare som ”zonar” och ett par som tar upp markering. Jonny Evans sliter sig loss från markeringen från Mike Williamson och når högst bakom (zonspelande) Demba Ba och nickar in 1-0.


Newcastle övergår till lite tydligare man-man-markering, spelarna ligger närmare de tre Manchester United-spelare som är på väg att löpa in mot mål. Men Patrice Evra kommer att rycka förbi Demba Ba och nicka in 2-0. Här ser vi problematiken med det enögda synsättet. Vid det här målet hade ett zonspel med all säkerhet förhindrat ett baklängesmål eftersom Newcastle definitivt ställt en spelare i ytan där Evra kommer att nicka in målet (snett framför första stolpen).

Den senaste tränaren att hamna i skottgluggen är Manchester City-tränaren Roberto Mancini. Italienaren har varit en förespråkare för zon. Förra säsongen – så länge det gick bra och City var ett av de lagen i ligan som släppte in minst mål på fasta – var det ingen som klagade.
I höst, inte minst efter förra veckans Champions League-möte med Ajax, pekar alla finger och efterlyser man-man-markering.

Svårigheten med defensiva fasta situationer (vi talar om hörnor) är densamma som gäller för allt försvarsspel: Man kan inte täcka allt.
Erik Edmans bevingade uttryck om täcket i sängen fungerar även här: Drar drar du upp det över huvudet blottar du fötterna istället. Det är inte möjligt att täcka båda stolparna, täcka de farliga ytorna och markera samtliga motståndare.
Det handlar om att välja.
Zonspel, där varsin spelare ansvarar för sin yta, på fasta situationer har stämplats som ett socialistiskt system. Eftersom det är svårt att peka ut en enskild syndabock är det ett sätt att fördela skuld.
Man-man-markering är mer utelämnande mot individen. Den som tappat markering är skyldig till baklängesmålet.
Så varför använde Rafael Benítez zonspel på fasta situationer?
Visste han något som
– Det handlar om att använda rätt system, för rätt spelare vid rätt tidpunkt. Faktum är att zonmarkeringen utvecklades under åren.
Vad är Roberto Mancinis motiv?
– Vi är inte starka nog att använda man-man-markering och varje gång vi gör det är det risk att vi orsakar en straff, sa han i veckan, enligt Goal.
– Om vi arbetar kan vi förbättra systemet. Vi har släppt in mål på grund av det, men vi kan förbättra oss. Vi jobbar på det, men vi behöver jobba mer.

Vad kan vi utläsa av det?
Jo, detta:
Har man starka huvudspelare kan man använda man-man-markering eftersom de klarar att hantera motståndarlagets bästa huvudspelare en-mot-en.
Har man inte starka huvudspelare måste man använda de starkaste huvudspelarna för att täcka de farliga ytorna.
Barcelona är ett bra exempel. De har i bästa fall tre starka huvudspelare på plan: Carles Puyol, Sergio Busquets och Gerard Piqué. Att låsa upp dessa spelare i markering kan bli ödesdigert eftersom motståndarna i så fall troligen skulle slå hörnan någon annanstans.
Samma sak med Manchester City. Det är skillnad i nickstyrka på ett City med Joleon Lescott, Micah Richards, Gareth Barry och Edin Dzeko, jämfört med om man byter ut dessa spelare mot Matija Nastasic, Pablo Zabaleta och Sergio Agüero.
När Mancini spelar sin bästa elva – med minilirarna – har han helt enkelt inte material för att spela man-man på defensiva hörnor.
Å andra sidan kan man dra parallellen till Manchester United som med spelare som Rio Ferdinand och Nemanja Vidic haft rätt spelare för man-man-spel.

Analys – zon vs man-man


John Terrys 1–0-mål mot Liverpool är ett tydligt exempel på problemet med man-man-markering. Med dagens sofistikerade taktik använder många lag spelare som, för att tala basket- och ishockeyspråk, ”screenar” motståndare. Då finns risken att en spelare blir så här fri och ostört kan nicka in bollen i mål.
Med ett zonspel hade Liverpool definitivt haft en spelare i den markerade ytan beredd att nicka undan bollen. Det kanske hade blivit mål ändå, men risken hade varit betydligt mindre.


Här ser vi en översiktsbild som visar en omarkerad John Terry på väg att nicka in 1-0. Han hade aldrig fått stå så själv om Liverpool använt zon.

Varför inte varsin spelare på stolparna? Gå tillbaka 15 år och alla lag använde en spelare som ”täckte stolpen”. Idag använder målvakterna endast en spelare, ibland på första stolpen, ibland på bortre.
Det här är en fråga jag själv funderat över och som läsare ställer med jämna mellanrum. Jag har aldrig sett eller hört någon ge någon förklaring till den här trenden, men det måste handla om samma fenomen som allt annat försvarsspel:
Det handlar om att prioritera.
Med två spelare vid stolparna och med tanke på att en spelare måste markera den motståndare som stör målvakten och åtminstone två bör täcka ytor/spelare utanför straffområdet finns endast fem spelare kvar till att täcka övriga straffområdet.

Lag som täcker stolparna

Om vi tänker oss att hörna slås från vänster på bilden är det här en tänkbar uppställning. Dessa spelare är i princip låsta; de måste man ”offra”. En spelare vid varsin stolpe, en spelare som markerar den motståndare som ockuperar målvakten. En spelare som täcker första ytan. Två spelare (med pilar) som skär av spelare utanför straffområdet. Då finns endast fyra spelare kvar att placera ut i straffområdet. Det är för lite för att täcka av ett så stort område. Därför väljer många målvakter att avvara en spelare vid en av stolparna för att ha fler spelare som kan ta markering eller täcka ytor i straffområdet.

Hur försvara utan starka huvudspelare?

Hur gör man då om man saknar bra huvudspelare? Barcelona är ett bra exempel. Med blott tre pålitliga spelare i luftrummet har man inget annat val än att placera ut dem på de tre farligaste ytorna och låta en av dem vara beredd att ta ett steg utåt vid behov.

Slutsats
Ni märker att det inte finns någon exakt vetenskap. Olika system passar bra beroende på spelarmaterialet.
Som Rafael Benítez sagt:
– Man ska inte skylla på systemet. Det handlar alltid om beslutsamheten, koncentrationen och skickligheten i huvudspelet.

Fotnot: Tack till redigerarna Mattias Andersson och Carl-Johan Bjäreborn som hjälpt till med grafiker.

Läs mer:
Här finns tidigare taktiska analyser samlade.

  • Tjänstgörande redaktör: Jonas Nygaard
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB