Nyheten om Steven Gerrard nådde mig igår här borta i Los Angeles. Därför återpublicerar jag en plusinlåst text som skrevs i serien om Premier League-legendarer från januari 2014.
___________________________________

Kapten. Ledare. Legendar.
Steven Gerrard växte upp med drömmen om att spela för favoritlaget Liverpool FC.
Han nådde längre än så. Han blev en symbol för hela klubben.
I serien om Premier League-legendarer berättar Kalle Karlsson om trotjänaren som blev kvar i klubben han älskar.

Det finns spelare som visar klubbkänsla.
Det finns spelare som visar sådan klubbkänsla att de blir synonyma med sin klubb.
Sedan finns det spelare som når ytterligare en nivå. Där klubben nästan blir synonym med en spelare.
Så är fallet med Steven Gerrard.
Liverpool FC har en fantastisk historia och har haft en rad stora spelare, en del större spelare.
Men pratar vi det moderna Liverpool, under 2000-talet, kommer många världen över att förknippa laget med spelaren de kallar ”Captain Fantastic”.
Steven Gerrard har varit lagkapten i Liverpool i ett decennium, spelat närmare 650 matcher för klubben, vunnit Champions League och avgjort otaliga matcher.
Framför allt har han varit Liverpool FC trogen under en tid då klubbkänsla tynat bort inom fotbollen.
– Han är en legendar för staden, en legendar för den här klubben och en legendar för det här landet, säger Liverpools vd Ian Ayre.
På hans visitkort skulle det kort och gott kunna stå:
Steven Gerrard, legendar.

Steven Gerrard växte upp i Whiston, Merseyside. Han började spela för Whiston Juniors. Men framför allt spelade han på en plan utanför hemmet på Ironside Road.
– Det var som Anfield, Goodison och Wembley – allt i ett, säger Steven Gerrard i en intervju med Liverpool Echo.
– Numera parkerar bilar där, men det har inte alltid varit så. Då var det min plan.
Det var de tuffa matcherna på den knappt gräsbeprydda ytan som härdade honom till att bli den spelaren han är idag. Matcher mot kvarterets äldre killar sent in på kvällarna.
Steven Gerrard var tidigt en fotbollsfanatiker. På lågstadiet satt han längst bak i klassrummet och antecknade i blocket. Han framstod som en mönsterelev… tills läraren upptäckte att han skrivit ned alternativa laguppställningar i Liverpool. Lärare har berättat att de enkelt kunde få ordning på den unge Gerrard. Det var bara att hota med att han inte skulle få vara med i skollaget så blev han snabbt tyst.
Ben McIntyre, tränare i Whiston Juniors, var den som rekommenderade Liverpool att komma och titta på en åttaårig Gerrard. Ungdomstränaren Dave Shannon skickades ut till Whistons nästa match. Han säger:
– Du kunde se direkt att han var otroligt talangfull. Han hade en längtan att spela och tävla, han ville vara bäst på allt. Han var helt enkelt född att bli den här är idag. Även när han ställdes mot äldre pojkar var han helt orädd.
Gerrard fick plats i Liverpools akademi och tränade två gånger i veckan på Vernon Sangster Sports Centre intill Stanley Park. Där drillades han med och mot blivande proffsspelare som Michael Owen och Jason Koumas. Akademichefen och förre storspelaren Steve Heighway säger att Gerrard var något utöver det vanliga:
– Vi visste från det att han fyllde 14 år att han skulle bli något. Vi lät han och Owen följa med U18-laget till Spanien när de var blott 13 eller 14 år, vilket inte har hänt med någon spelare vare sig före eller efter.
Det dök upp problem på vägen. Mellan åren 14 och 16 växte Gerrard så snabbt att hans koordination och balans blev lidande. Och hans hänsynslösa tacklingar oroade tränaren Hugh McAuley.
– Han gick in för att vinna bollen, men också för att trycka till motståndaren. Vi var tvungna att övertala honom, prata med honom. Vi var tvungna stävja den där tävlingsinstikten annars hade han skadat sig själv. Lyckligtvis har Steven alltid varit en som lyssnat och tagit till sig råd.
Det var inställningen som tog Steven Gerrard hela vägen. I sin självbiografi ”My Autobiography” skriver han att den tre år äldre brodern Paul också var en bra spelare. Men Paul saknade viljan, aggressiviteten.
”Pappa skrek: ’Jobba hårdare’. ’Det är kallt! Jag vill hellre vara hemma!’, svarade Paul”.
Efter att ha slutfört högstadiet sommarjobbade Steven Gerrard på Liverpools träningsanläggning Melwood (”jag pumpade bollar, städade golven och plockade koner”). Sedan fick han skriva sitt första kontrakt med klubben.

Dåvarande tränaren Gérard Houllier kommer ihåg första gången han lade märke till Gerrard i U19-laget. Han har berättat för Liverpool Echo:
– Jag behövde en högermittfältare. Steve Heighway kallade dit mig till en match där Richie Paltridge spelade och Steve trodde han kunde vara lösningen på högerkanten. Men så såg jag en kille i mitten som jag inte kände till som sprang ”box to box”, skrek på folk och agerade som en ledare. Även om vi gav Richie chansen så vill jag ha Stevie. Coacherna sa att vi inte kunde det eftersom han alltid var skadad. Men jag sa: ”Jag är chef, han kör med oss”.
Debuten skedde den 29 november 1998 i en hemmamatch mot Blackburn. Det var första och sista gången Steven Gerrard blivit ignorerad av The Kop. Han minns:
– Alla avbytare fick applåder när Gérard Houllier skickade upp oss för att värma. Nästa alla. När jag sprang mot The Kop kunde jag nästan höra dem säga: ”Vem är den där tunne tönten?”.
Gerrard bytte av norrmannen Vegard Heggem i slutminuten och det enda bestående minnet är ett misslyckat inlägg som landade på familjeläktaren Centenary Stand.
Ingen debut som går till historien, och hans första start var inte heller så lyckad. Han sattes på högerkanten mot David Ginola och var så uppsnurrad att han blev utskälld av Paul Ince. Steven Gerrard har berättat att han hoppades att föräldrarna skulle vara ute och missa ”Match of the Day” i BBC.
Det skulle komma andra avtryck. Det dröjde inte länge innan Steven Gerrard var bofast på centrala mittfältet. Första åren i a-laget stod han förstås i skuggan av den ett år äldre Michael Owen. Men medan Owen var en ren fartspelare var Gerrard så mycket mer.
”Stevie”, som han kallas, var schablonbilden av en ”all-action midfielder”. Han tacklade, han sprang, han slog crossbollar, han dribblade, han spelade fram och han sköt. Hans tillslag var speciellt. Dessutom var han snabb och konditionsstark. Han var så komplett som en mittfältare kunde bli.
Han var så allround att han senare i sin karriär var kapabel att gå ned och vikariera som högerback i en Champions League-final och även göra det med bravur.
Vid sidan av alla spelmässiga färdigheter var han den store ledaren. Den som lagkamraterna lutade sig emot. Den som fansen satte sitt hopp till när laget hamnade i ett prekärt läge.

Det finns så många minnesvärda Gerrard-mål som går att se om och om igen:
Kanonskottet mot Manchester United, frisparken mot Portsmouth (0:30 in i klippet), halvvolleyn mot Middlesbrough, frisparken mot Aston Villa…
Men det som sticker ut än mer är de stora matcherna där Steven Gerrard stigit fram och trollat fram ett drömmål när det behövts som allra mest.
Som kanonen mot Olympiakos 2005, vilket räddade vidare spel i Champions League och sedermera den oförglömliga titeln.
Som reduceringen till 1–3 i Champions League-finalen som lade grunden till vändningen.
Som de två målen i FA-cupfinalen 2006 mot West Ham.
Steven Gerrard var de stora matchernas man. Han är den enda spelaren som gjort mål i finalerna i Europacupen, Uefacupen, FA-cupen och Ligacupen.
Steven Gerrard hade förmodligen fått spela fler stora matcher om han hade lämnat Liverpool. Under hans tid har klubben fått kämpa med att hålla sig kvar i toppen av engelsk fotboll. Vissa år har laget slutat närmare mittskiktet än ligavinnaren.
Ändå har han valt att stanna.
Det var nära att han lämnade sommaren 2004. Då nobbade han Chelsea och Manchester United och blev kvar på Anfield. Ett år senare vann klubben Champions League. Chelsea försökte värva honom då också. När kontraktsförhandlingarna med Liverpool bröt samman bekräftade Gerrard att han ”tagit det svåraste beslutet i sitt liv”. Nästa dag hade han ångrat sig och skulle stanna, enligt uppgift efter hot från maffian.
– Det var smickrande att Sir Alex Ferguson ville ha mig i sitt lag, men det var en omöjlighet. Mourinho-grejen var skillnad. Vår klubb hade inte utmanat på riktigt så det fanns något att överväga.
Under åren har Real Madrid, Inter och Bayern München visat intresse för att köpa honom. Gerrard har blivit kvar på Merseyside – trots vetskapen att det kan innebära att han aldrig får lyfta en ligatitel. I september 2012 erkände han själv att möjligheterna framstår som mikroskopiska.
– Det vore ett mirakel om jag lyckades uppfylla den drömmen. Det handlar inte bara om min ålder och våra placeringar i ligan. Det är hårdare konkurrens nu. Det är inte bara Arsenal och United som förr utan även City, Chelsea, Tottenham och Newcastle.
Då var Liverpool en bit efter. Med den här säsongens framsteg i åtanke har chanserna onekligen ökat. Champions League-triumfen var förstås enorm, men om Steven Gerrard, som lagkapten, skulle föra ligatiteln tillbaka till Liverpool efter nästan 25 års torka skulle han förmodligen ranka det som karriärens höjdpunkt.
– Det skulle betyda så mycket mer att lyckas här än i någon annan klubb. Förstå mig rätt, jag hade kanske vunnit fler titlar om jag flyttat, men om jag skulle vinna ligan här skulle det betyda mer än att vinna sju åtta titlar någon annanstans. I så fall kan jag dela lyckan med min familj och med Liverpools supportrar för jag har varit en av dem sedan jag föddes.

Varför stannade Steven Gerrard i Liverpool när han kunde ha tjänat mer pengar och vunnit fler titlar i någon annan klubb? Bakgrunden går djupare än att han är född i staden och drömde om att spela för klubben som liten.
Steven Gerrard har djupare band till Liverpool FC än andra egenfostrade spelare.
Den 15 april 1989 inträffade en av de största läktarkatastroferna i fotbollshistorien på Hillsborough där 96 Liverpoolsupportrar omkom. En av dem var Jon-Paul Gilhooley, Gerrards tioårige kusin.
I sin självbiografi ”My Autobiography” som utkom 2006 skriver Liverpoolstjärnan i förordet att han saktar ned bilen varje gång han kör fram till Shankly Gates och tittar på minnesmonumentet till de drabbade. Hans ögon fastnar alltid vid ett namn, Jon-Pauls. Gerrard beskriver hur han alltid känner en kall rysning genom kroppen och gör korstecknet innan han kör vidare.
Den sortens band är svåra att klippa av.
”Skär mig och jag kommer att blöda Liverpool-blod. Jag älskar Liverpool med en glödande passion. Min beslutsamhet att nå Anfield blev ännu starkare när stackars Jon-Paul gick bort”, skriver han i sin självbiografi.

Steven Gerrard är en global stjärna. Han har presterat på hög nivå i så många år att han måste anses vara en av de bästa mittfältarna England fått fram någonsin.
Efter Champions League-vinsten 2005 stod Gerrard på toppen. Det året slutade han trea i omröstningen om Ballon d’Or, priset till världens bästa spelare bakom Ronaldinho och Frank Lampard.
– Är han bäst i världen? Han kanske inte får uppmärksamheten som Messi och Ronaldo, men ja, han kanske är det. Han har en otrolig passningsrepertoar, kan tackla och göra mål. Men framför allt: Han ger spelarna omkring sig självförtroende och tro. Det går inte att lära ut. Spelare som han är födda med den auran, sa Zinedine Zidane för några år sedan.
För att ta ytterligare ett kliv, upp bland fotbollsikoner som Bobby Moore, krävs ett större avtryck även i det engelska landslaget. I så fall krävs en titel med England.
Steven Gerrard missade VM 2002 på grund av skada. Sedan har han deltagit i varje mästerskap som England kvalificerat sig för utan att få till en fullträff.
Personligen har han presterat bra. Han var bra i EM 2004 (även om han slog en ödesdiger passning till Thierry Henry). Han var bra i VM 2006 där han var Englands bäste målgörare (även om han missade en straff i kvartsfinalen mot Portugal). Han var Englands bästa spelare i VM 2010 där det blev respass mot Tyskland.
Under dessa år var Steven Gerrard, Frank Lampard och Rio Ferdinand symbolerna för den ”gyllene generationen” som aldrig verkade få till det i något mästerskap.
Gerrard spelade EM 2012, där han var den ende engelsmannen i Uefas ”Team of the tournament”.
I sommar gör han förmodligen sitt sista stora mästerskap med England. Gerrard har som lagkapten en central roll i Roy Hodgsons bygge.

Gerrard har tvingats anpassa sitt spel för att ha kvar en betydelsefull i Liverpool. Tidigare var han mittfältsmotorn som sprang på allt, tacklade på allt och sköt på allt. Under Rafael Benítez sista år i klubben agerande han släpande anfallare och utgjorde ligans farligaste duo tillsammans med Fernando Torres.
Senaste två åren, sedan Brendan Rodgers tog över som manager i Liverpool, har han fått ta ett kliv nedåt i plan. I rollen som sittande mittfältare kommer han inte till lika många avslutslägen. Men när han är i form kan han fortfarande styra spelet med sin auktoritet och sina patenterade crossbollar.
”Steve Gerrard, Gerrard… he’ll pass ball 40 yards… he’s big and he’s fucking hard”, som The Kop sjunger.
Det är först den här säsongen som Gerrards plats i Liverpools startelva ifrågasatts. Han är inte lika tempostark längre och mittfältet har fungerat förvånansvärt bra, rent av bättre, när lagkaptenen varit skadad.
Brendan Rodgers tror att Gerrard kan förlänga karriären genom att i framtiden flytta ytterligare ett steg bakåt i plan.
– Jag tror att han kan spela som mittback senare. Han levererar bollen minst lika bra som någon annan.
Om det blir verklighet återstår att se. Oavsett om Steven Gerrard slutar som mittback kommer inget att kunna sudda ut minnena av hans glansdagar då han var en av världens absolut bästa mittfältare. Om inte den allra bästa.
Steven Gerrard var, och är fortfarande, allt i ett.

Källor (citat): Steven Gerrards självbiografi ”My Autobiography”, Liverpools officiella hemsida, Liverpool Echo, The Guardian, ESPN, Daily Mail.