Arkiv för kategori Premier League

- Sida 1 av 110

Bloggen sätter punkt efter 5 år

av Kalle Karlsson

Nu när Premier League går in i den högintressanta julperioden och den här bloggen borde gå på högvarv har jag istället beslutat mig för att sätta punkt.

Jag tror inte beskedet kommer som en jätteöverraskning för er. Ni trogna läsare har märkt att Premier League-bloggen från min sida inte har fått den tid och kärlek som den förtjänat. Bakgrunden till det är att jag klev in som huvudtränare i Karlberg hösten 2014 och sedan dess har jag haft mindre och mindre tid över, framför allt i takt med att andra moment och arbetsuppgifter har tillkommit (poddar, webb-tv, bilagor, plusartiklar, andra tv-jobb). Ibland har det känts som ett ok på mina axlar att ha en blogg med stående inslag som ”omgångens lag” och analyser när man upplevt att tiden inte räckt till.

Hade jag inte fått något nytt tränaruppdrag var min plan att väcka liv i bloggandet igen, men nu har jag antagit jobbet som tränare i Vasalunds IF i division 1 och det kommer innebära att tiden kommer att vara begränsad även det kommande året. Då måste man prioritera, som på alla andra områden i livet.
Jag känner inte heller att blogg är lika hett idag som det var 2009 när jag började skriva djupgående om Premier League.

Så cirkeln sluts för det som länge var en av Sveriges största sportbloggar. Om ett par veckor, 12 januari för att vara exakt, är det fem år sedan jag började blogga på Sportbladet. Dessförinnan hade min PL-blogg hängt med från Expressen och Eurosport från augusti 2009. 7,5 år är en lång tid. 5 år med en och samma bloggadress är en lång tid. Det har varit fantastiskt kul, men allt har sin tid.

Det här innebär inte att jag slutar skriva för Sportbladet. Jag kommer att dyka upp lite här och där även i fortsättningen. Håll utkik efter artiklar/krönikor på Sportbladet.se, i Sportbladets Premier League-podd, Sillypodden, Champions League-tv och så vidare.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort och hjärtligt TACK till er som besökt bloggen.
Tack för att ni återkommit hit.
Tack för era synpunkter i kommentarfältet – beröm som kritik.
Tack för alla fina ord – här i bloggen, i mejlkorgen, vid bardisken, på stan.
Det är ert engagemang som har gett kraft och energi att köra vidare år efter år.
Vi ses i andra sammanhang.

Kategorier Premier League

Ska Arsenal vika ned sig redan nu?

av Kalle Karlsson

Tåget i toppen har börjat rulla. Manchester City klev på. Arsenal kommer att fira jul på perrongen.

Pressen var hård på Pep Guardiola inför dagens toppmatch på Etihad. Efter blott en seger på fyra matcher och förlorad kontakt med Chelsea i toppstriden började det gnissla.
Behöver han anpassa sig till engelsk fotboll? Ändrar han inte formationen för ofta? Har han dragit sin filosofi för långt? Var värvningen av Claudio Bravo ett snedsteg?
Frågorna har varit många och Pep Guardiola försökte räta ut en del frågetecken i en Sky-intervju i helgen med Thierry Henry. Om han lyckades låter jag vara osagt, för mig kvarstår en del osäkra moln kring Manchester City. Jag är exempelvis inte säker på att Pablo Zabaleta som central mittfältare, vilket han spelat i vissa matcher, är ett vinnande drag.
Kan ni föreställa er hur det hade låtit om Manchester City hade förlorat den här matchen och legat tio poäng (!) efter Chelsea? Kritiken mot City-tränaren hade inte varit nådig.
Jag vet inte heller om han ens vann coachduellen idag eller om Arsène Wenger förlorade den, jag lutar åt det senare.

Arsenal kom med en pragmatisk matchplan och den fungerade perfekt när Theo Walcott placerade in 0–1 redan i femte minuten efter ett mönsteranfall där Alexis Sanchez lurat hela Citys försvar med en smart passning.
Det var ju på den här arenan som Arsenal för ett par år sedan lärde sig att bli defensivt och disciplinerat. Dagens taktik indikerade framför allt att Arsenal ville minska ytan mellan mittfält och backlinje, naturligt när City använde 4-6-0 och inte hotade i djupet. I första halvlek var Arsenal bekvämt med att ligga lite lägre och spela rakt och enkelt.
Därför var det märkligt att scenförvandlingen blev så total i andra halvlek. Mål förändrar matcher, heter det ju, och den effekten fick sannerligen Manchester Citys 1–1 i inledningen av andra.
Leroy Sané hade bara startat tre matcher i höst, men draget att ge den unge tysken chansen idag betalade sig. I första halvlek spelades han till höger och kom väl egentligen bara loss vid ett tillfälle. I andra halvlek hittade han djupledslöpningar och vips hade han gjort 1–1 (millimeter offside) och bränt ett friläge som hade kunnat betyda 2–1.
I det här läget av matchen var det märkligt att Arsenal inte valde att antingen sjunka nån meter med backlinjen för att minska hotet in bakom eller, det mer naturliga, kliva fram och stressa Manchester City. Men Gunners blev passivt. Hamnade på halvdistans och i perioder i andra halvlek nådde man inte ens Manchester Citys planhalva med bollen under kontroll. Så pass störda blev man av Citys höga press.

Arsène Wenger famlade i matchcoachingen när han bytte in Alex Oxlade-Chamberlain vid ställningen 1–1 för att sedan få se Raheem Sterling dundra in 2–1 fem minuter senare. Då fattade han det udda beslutet att ta av Oxlade-Chamberlain. Alex OC fick 13 minuter på plan och var mäkta irriterad när han byttes ut (det framkom senare att Oxlade-Chamberlain drabbats av en sträckning i låret).
Nåväl, Manchester Citys 2–1 är värt att omnämnda. Hemmalaget hade inkast på mittplan, men med ett sådant geni som Kevin De Bruyne kan även ett till synes ofarligt inkast bli till en målchans. De Bruyne vände sig nämligen om och drog en halvvolleycross till Raheem Sterling på andra kanten. Sterling utmanade och sköt in bollen vid närmsta stolpen. Klassmål rakt igenom.

Manchester City behövde inte anstränga sig överdrivet mycket för att säkra segern. Arsenal var förvånansvärt tröttkört efter pausen och fick inte till någon riktig anstormning.
Offensiven var blek, men det är ändå bakåt det ser mest bekymmersamt ut för Arsène Wenger. Senast laget höll nollan var 25 oktober i Ligacupen. Så vinner man inga tunga titlar. Ska man vika ned sig redan nu, i mitten av december?
Nej, jag tror att Arsenal har mer att ge, men de har en del att jobba på.
Manchester City likaså, men Pep Guardiola fick iallafall lite arbetsro med den här vinsten.

Först frälsare – nu är Mchitarjan Mourinhos huvudvärk

av Kalle Karlsson

Först blev han lösningen på Manchester Uniteds alla offensiva problem.
Nu blir han José Mourinhos stora huvudvärk.
Henrich Mchitarjan kommer att saknas kommande veckorna.

Henrich Mchitarjan köptes till Manchester United i somras. Profilvärvningar som Paul Pogba och Zlatan Ibrahimovic fick förstås de största rubrikerna, men det var ingen tvekan om att investeringen på cirka 30 miljoner pund var ett statement. Henrich Mchitarjan var kanske Bundesligas bästa spelare förra säsongen och han valde också att lämna ett lag som skulle spela Champions League för ett som inte skulle göra det.
Förväntningarna var stora på poängmaskinen som vann assistligan i tyska ligan ifjol. Men starten i England blev allt annat än lyckad.
När säsongen startade var han förpassad till bänken. När han väl fick chansen i startelvan – i det haussade derbyt hemma mot Manchester City – var han sämst på plan och blev utbytt i paus.
Efter den svaga insatsen dröjde det till 3 november innan Mchitarjan spelade en minut igen. José Mourinho hävdade kryptiskt att spelaren ”inte var skadad, men inte heller matchfit”.

Skulle han bli en ny Shinji Kagawa? Japanen anslöt också till Manchester United från Dortmund med bra rykte, som sedan blev tilltufsat när han inte lyckades etablera sig i Premier League. Ja, fram till alldeles nyss så det ut så. Men hemmamötet med Feyenoord blev vändningen. Mchitarjan fick chansen i startlevan och övertygade. Sedan dess har formkurvan pekat spikrakt uppåt. I veckan kom första målet i den nya klubben i Europa League mot Zorja Luhansk. Idag mot Tottenham blev han matchvinnare med segermålet (1–0) i den första halvleken.
Fullträffen var vacker där han dunkade upp bollen i nättaket, men det som verkligen har blivit tydligt de senaste veckorna är att Manchester United blivit så mycket rappare och rörligare med Mchitarjan i elvan.
Han har egenskaper som ingen annan i truppen. Mata har samma (eller ännu mer) kreativitet, men saknar fart. Anthony Martial och Marcus Rashford har samma (eller ännu mer) fart, men saknar beslutsfattande. Mchitarjan har lite av varje och därför har han blivit så nyttig.

José Mourinho har med rätta fått viss kritik för hanteringen av Mchitarjan. Portugisen måste ha varit mäkta nöjd nu när han fått effekt av att återinstallera 27-åringen i elvan. Därför lär han ha blivit lika besviken när Henrich Mchitarjan fick bäras ut på bår i slutet av matchen. Mittfältaren tacklades av Danny Rose, foten vek sig och jag skulle gissa att det handlar om några uttänjda ledband. Hur länge han blir borta återstår att se, men han kommer att vara saknad då han gett en speed och ett djupledshot som laget tidigare sökt efter.

José Mourinho fick tre efterlängtade poäng, men det var mot ett förvånansvärt uddlöst Tottenham. Jag hade hoppats på en high-pressing-fest mellan två lag som kliver högt och stressar. Men det blev inte så högt tempo som jag hade trott, mest på grund av att Tottenham gick på tomgång. Harry Kane var påtagligt svag och plockades bort av planens spelare Marcos Rojo.
Spurs skapade inte mycket i andra halvlek då man borde ha jagat kvittering.
I det läget framstod Marouane Fellaini som Tottenhams största hopp. Belgaren fick värma upp och möttes först av burop från hemmaläktarna innan de övergick i diplomatiska applåder. Fellaini, inte populär efter det katastrofala inhoppet mot Everton, kom inte in på planen förrän i 97:e minuten och då var det för sent.

Guardiola klarade schackspelet – men förlorade kriget

av Kalle Karlsson

Manchester City vs Chelsea och Pep Guardiola vs Antonio Conte var på många sätt ett schackspel.
Antonio Conte har med sitt 3-4-3 satt griller i huvudet på Premier Leagues managers. Fembackslinje defensivt vilket gör det oerhört svårt att komma igen. Wingbacks offensivt så blir väldigt svåra att skära av med synergieffekten att Eden Hazard fått en friare roll.
Hur skulle Pep Guardiola göra? Skulle han använda ett 4-1-4-1 och tro att hans individuella kvalitet ändå skulle väga över? Skulle han hitta en ny, banbrytande formation och chocka Antonio Conte?
Han valde en spegelbild. 3-4-3 och en match där 1 vs 1-duellerna fick avgöra.

Chelsea började matchen lovande, pressade högt och Eden Hazard fick ett par chanser att sätta 0–1 (hur tänkte han när han INTE sköt med öppet mål?).
Men sedan tog Manchester City över. När de väl lyckades trycka ned Chelsea och se till att Contes trebackslinje blev en tydlig fembackslinje och ett 5-4-1 så hade de kontrollen. Och de hittade chanserna. David Silva var fantastisk första 65 minuterna i matchen och hittade ständigt de där mellanytorna där han är som bäst. När Jesús Navas slog ett inlägg som Gary Cahill styrde i eget nät var det inte orättvist på något sätt.

I andra halvlekens inledning tyckte jag också Manchester City hade övertaget. Kevin De Bruyne fick ett bra läge direkt i inledningen och letade luckan mellan benen, men Thibaut Courtois klarade. Kevin De Bruyne fick sedan den helt matchavgörande matchen.
I minut 57 satte Manchester City upp ett perfekt one touch-anfall. De Bruyne skulle bara stöta in bollen i mål från 1,5 meter. Ett avslut han förmodligen sätter 99 gånger av 100. Det här var den hundrade gången. Bollen tog i ribban.
Två minuter senare vände matchen.
Cesc Fàbregas har inte fått något förtroende från Antonio Conte i höst. Idag startade han bredvid N’Golo Kanté och tanken bakom det draget var intelligent. Med Fábregas finfina passningsfot kunde han hitta Diego Costa eller Eden Hazard med den raka, längre bollen in bakom Manchester Citys skakiga backlinje. Det gjorde han i första halvlek och när han nådde fram till Diego Costa i minut 59 – då fick vi i samma situation se två aktioner som indikerar vilken av dessa tungviktare som har momentum denna säsong:
Diego Costa – en av ligans bästa spelare i höst – förnedrade Nicolas Otamendi och placerade in 1–1.
Chelsea visade sin spets, City blottlade sina svagheter.
Tio minuter senare: Costa vänder bort Otamendi och serverar inhopparen Willian som placerar in 1–2.

Manchester City slarvade verkligen bort den här matchen. Spelmässigt gjorde de tillräckligt för att vinna, men de vek ned sig i de avgörande momenten. Det fanns tveksamma, diskutabla domslut på vägen, men det handlade mer om Citys oförmåga att förvalta sina chanser.
Sättet de tappade huvudet i slutminuterna var ett kvitto på deras frustration. Sergio Agüero delade ut en idiotisk tackling som gav rött kort. Fernandinho tog strupgrepp på Cesc Fàbregas och visade också ut.
Den här förlusten kommer att få konsekvenser på de kommande matcherna.
Kan City resa sig? Klart de kan.
Men uppe i tabelltoppen tuffar ett Chelsea-tåg på med en vansinnig fart och kraft.
Och de har inte samma synbara defensiva svagheter som motståndarna kan utnyttja.
Tvärtom har de en minutiöst noggrann Antonio Conte vars lag slipper spela slitande Europamatcher.
Chelsea framstår som storfavorit till ligatiteln.

Mourinho taktiska revolution – går emot sin egen grundfilosofi

av Kalle Karlsson

José Mourinho har fått en kämpig start i Manchester United. Men senaste veckorna har han hittat något att bygga vidare på.
Ett embryo till något stort? Det återstår att se, men hans taktiska förändring är intressant eftersom han rört sig långt från sin grundfilosofi.

Manchester United vann kvartsfinalen i Ligacupen på onsdagen hemma mot West Ham. Zlatan Ibrahimovic gav laget en drömstart med 1–0 redan i andra minuten. Anthony Martial, som fick chansen från start efter ett par veckor utanför laget, gjorde två mål innan ”Ibra” fastställde 4–1 i slutminuten.
José Mourinho behövde gårdagens avancemang. Resultaten de senaste veckorna har inte varit överväldigande. Fram till igår hade Manchester United kryssat fyra raka matcher på hemmaplan i Premier League. Det är första gången det händer sedan 1980. I ligan har laget tagit 20 poäng på 13 matcher vilket är sämre än både David Moyes och Louis van Gaal hade gjort vid samma tidpunkt.
Men studerar man de spelmässiga prestationerna har något revolutionerande hänt med laget.
Manchester United har börjat springa. Det kan låta simpelt, men det är en stor skillnad jämfört med hur det såg ut för ett par månader sedan. I början av ligaspelet kom siffror på att laget sprang minst antal löpmeter i ligan. Det var inte ett dugg förvånande med tanke på hur tempofattigt och slött man agerade.
José Mourinho har sett till att Manchester United har blivit proaktivt. Och bara det i sig är en liten sensation.

Så länge vi kommer ihåg José Mourinho från den europeiska toppfotbollen har han varit en reaktiv tränare. Han har, i första hand, anpassat sig efter motståndet. Det innebär inte att hans lag varit defensivt i alla matcher. Hans Real Madrid tillbringade givetvis betydligt mer tid på offensiv planhalva än på egen planhalva, men det innebär att hans grundtänk i de stora matcher ofta utgått från att neutralisera snarare än att producera ett eget spel framåt.
Jag kan inte säga exakt när den här taktiska förändringen gjordes, men i hemmamötet med Arsenal (1–1) använde Manchester United en försvarsstrategi som var den diametrala motsatsen till vad man presterade borta mot Liverpool i oktober. På Anfield stod Manchester United lågt, täckte ytor och spelade för 0–0 (vilket matchen också slutade). De senaste matcherna har man pressat högt, nästan helplanspress, och använt direkta återerövringar. Gegenpressing.
José Mourinho har bytt livsåskådning.

Nu blev det bara 1–1 mot Arsenal och bara 1–1 i söndags mot West Ham, men spelmässigt har det varit ett gigantiskt lyft mot allt vad Manchester United har presterat sedan sir Alex Ferguson lämnade tränarbänken.
Under Louis van Gala spelade Manchester United ett intetsägande possession-spel som ledde till lågt tempo och få målchanser. Med José Mourinhos nya offensiva strategi har tempot drivits upp till oanade höjder. Det har varit ”heavy metal”-fotboll som Jürgen Klopp skulle ha sagt. De har inte hittat ett sätt att omsätta energin i mål framåt ännu, men tendenserna är lovande. Gensvaret från publiken har inte låtit vänta på sig. Stämningen på Old Trafford i hemmamötet med West Ham i ligan i söndags var betydligt bättre än normalt. Supportrarna gillar det som håller på att ske, att United återigen blir ett lag som kan leva upp till läktarramsan som brukar rulla ned från Stretford End, den om ”Attack!”.
Istället för att vara ett tråkigt, tempofattigt lag som tar få poäng har Manchester United senaste veckorna blivit ett roligt, tempostarkt lag som tar få poäng. De har skapat fler chanser senaste fyra matcherna än vad Louis van Gaals Manchester United-upplaga gjorde under hela hösten förra året.

Varför har José Mourinho bytt spår? Har han själv insett att han kört in i väggen? Kände han själv att han behövde förändra radikalt för att väcka en trupp som såg ut att trampa runt i kvicksanden? Det kan vara så eller så har spelarna börjat tvivla och antytt till tränaren att han behöver skruva på saker och ting.
Jag köpte inte alls portugisens bortförklaringar om otur när han svamlade om det för några veckor sedan. I den enskilda matchen kan man ha otur, men över längre tid har man inte otur. Då handlar det snarare om oförmåga om man exempelvis bränner chanser på löpande band.
I de senaste matcherna har Manchester Uniteds poängutfall varit mindre än det borde ha varit, där har det funnits en dos av ”otur”. De var dominanta mot Arsenal och borde ha vunnit. De var överlägsna mot West Ham i söndags och borde ha vunnit. Fyra poäng extra i de matcherna och tabelläget i ligan hade inte varit så katastrofalt som det framstår nu.

Den taktiska förändringen – att Manchester United numera vill dominera matcherna istället för att agera åskådare – har gett förnyat hopp för en rad spelare. Wayne Rooneys ser pigg ut och hans formkurva pekar uppåt. Henrich Mchitarjans formkurva pekar uppåt. Paul Pogbas formkurva har pekat uppåt en tid. Ander Herrera och Juan Mata har fått förtroendet de förtjänar. Anthony Martial fick göra mål igen igår.  Zlatan Ibrahimovic har gjort fem mål på sina fyra senaste matcher. Spelarna verkar trivas med att få äga matcherna och stressa motståndarna till misstag.
Eller så är förklaringen bakom lyftet så enkel att den stavas Michael Carrick.
Den defensive mittfältaren har varit en av lagets viktigaste spelare det senaste decenniet. När han har varit bra har ofta laget fungerat. Nu är hans 35-åriga ben inte lika pigga längre, men hans passnings- och positionsspel har inte försämrats nämnvärt.
Med Michael Carrick i startelvan är Manchester Uniteds statistik i höst i alla turneringar: WWWWDWW.

Sportbladets Premier League-podd #128

av Kalle Karlsson
Idag var det inspelning av Sportbladets Premier League-podd. Vi snackade bland annat den tragiska flygkraschen och drog paralleller till München 1958, Erik Niva snackade Al-Ain och sydkoreansk fotboll medan Mattias Lönngren nu gjort researsch-arbetet och undersökt om jag verkligen mötte Xabi Alonso i den där turneringen i Spanien sommaren 1998. Sedan blev det lite om Premier League också…

Sanchez räddade Arsenal från ”November curse”

av Kalle Karlsson

Arsenal och november månad är ingen bra kombination. Många är de år då ”Gunners” börjat ligan bra för att sedan tappa allt när novembermörkret börjar smyga på.
Så också denna höst.
I slutet av oktober vädjade Arsène Wenger till sitt lag att släppa den mentala blockeringen som verkar finnas kring novemberfotboll. Ändå – eller kanske på grund av en självuppfyllande profetia – har hans lag drabbats av den återkommande frossan. Av fyra matcher fram till söndagen hade det blivit en seger (mot Ludogorets) och tre kryss.
Senaste veckorna har det dock inte bara handlat om resultaten. Arsenals spel har varit negativt. Efter en ursvag, defensiv insats borta mot Manchester United blev det ett onödigt poängtapp hemma mot Paris SG i Champions League.

Idag väntade Bournemouth på Emirates och känslan var att Arsène Wenger verkligen behövde vinna den här matchen. Dels för att haka på topptrion i ligan, dels för att det så lätt kan sprida sig en känsla av att spelarna börjar tvivla. ”Ska vi börja vackla och slarva bort allt igen?”.
I startelvan gjorde han en rad ändringar, bland annat fick Mathieu Debuchy chansen, hans första start på ett år. Debuchy blev inte långvarig, han haltade tyvärr ut redan efter en kvart på grund av skada.
Minuten innan hade Alexis Sanchez gett Arsenal ledningen. Det är tur att de har Alexis. Igår fungerade han som alvedon mot novembersjukan.
Visst, 1–0-målet fick han tillskänks efter en huvudlös passning av Bournemouth Steve Cook, men det skulle ju komma mer från Alexis Sanchez. Mycket mer.

Chilenaren kom till Arsenal sommaren 2014 från platsen som rotationsspelare i Barcelona. Han tog Premier League med storm då, men andraåret blev tuffare med skador och sviktande form. I somras beslutade Arsène Wenger för att lösa forwardsproblemet genom att flytta fram Sanchez ett steg i planen och det har blivit ett lyckodrag. Olivier Giroud är kanske inte överlycklig över den omskolningen som förpassat fransmannen till bänken, men Arsenal är så mycket vassare med Sanchez djupledshot, rörlighet och presspel där framme.
Bournemouth fick en gratisbiljett in i matchen när Mike Jones dömde en lättvindig straff för Callum Wilson i 23:e minuten. ”Cherries” stod emot bra, mycket tack vare sin arbetsvilja och Nathan Aké som imponerar mer och mer i mittförsvaret. Men i andra halvlek var det Sanchez som tog tag i matchen igen. Han drog upp ett anfall i minut 53 och några sekunder senare hade Theo Walcott nickat in 2–1. På tilläggstid fyllde Sanchez på med 3–1.
Däremellan i andra halvlek fanns en alldeles utsökt passning med yttersidan till parhästen Mesut Özil och det där självsäkra allroundspelet där spelaren ifråga ständigt väljer och utför allt rätt.
Arsenal lider stort av skadan på Santi Cazorla. Granit Xhaka hade det kämpigt i första halvlek och flytet i passningsspelet har inte funnits där senaste matcherna. Frånvaron av Héctor Bellerín är också kännbar, inte minst tydliggjort av att mittbacken Gabriel fick hoppa in och vikariera i den positionen på söndagen.
November är nästan slut för Arsenal, det enda som återstår är Ligacupen på onsdag mot Southampton. Jag tror att Arsène Wenger andas ut över det. Nu behöver de hitta tillbaka till toppformen igen.

Tips inför Premier Manager (omg 11)

av Kalle Karlsson

Fyra mål på två senaste matcherna. Ilkay Gündogan är den hetaste spelaren i hela Premier Manager för tillfället.

Den tyske landslagsspelaren var ett av Europas hetaste mittfältslöften när han kom fram i Dortmund och spelade Champions League-finalen 2013 (målskytt på straff). Sedan kom skadeproblemen. Under säsongen 2013/14 spelade Ilkay Gündogan bara en enda match i Bundesliga.
Efter ett års rehabilitering gjorde han comeback hösten 2014 och i somras värvades han till Manchester City, en affär värd cirka 250 miljoner kronor. Pep Guardiola hade bra koll på 26-åringen sedan sin tid i Bundesliga och såg Gündogan som en viktig pusselbit i den tilltänkta revolutionen på Etihad.
Ilkay Gündogan var skadad när säsongen startade, men senaste månaden har han tagit en startplats på mittfältet och senaste veckan har han hittat målet.
Det började med två mål (och en assist) mot West Bromwich i 4–0-segern på The Hawthorns förra helgen. Sedan blev det två nya mål mot Barcelona i den minnesvärda 3–1-segern i veckan.
Fyra mål på två matcher och en Gündogan som mer och mer hittar rätt i Guardiolas bygge.

I Premier Manager handlas Ilkay Gündogan för 4,633 miljoner kronor, billigt för en så målfarlig mittfältare.

***
Byt in:
Ilkay Gündogan, Manchester City
Theo Walcott, Arsenal
Kevin De Bruyne, Manchester City
Simon Francis, Bournemouth
Callum Wilson, Bournemouth
Sergio Agüero, Manchester City
Coutinho, Liverpool
Joe Allen, Stoke
Wilfried Bony, Stoke
Eden Hazard, Chelsea
Ahmed Musa, Leicester
Victor Moses, Chelsea

Byt ut:
Jay Rodriguez, Southampton
Henrich Mchitarjan, Manchester United

***
Vilka spelare byter du in i ditt Premier Manager-/Fantasy-lag till helgen?

Sida 1 av 110
  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB