Jag hittade en intressant psykologisk förklaringsmodell som Elizabeth Gilbert (vem annars?) skrivit om.

Dramatriangeln! 

Karpmans dramatriangel handlar om hur vi människor fungerar i destruktiva relationer. Det handlar om alla relationer: till vänner, kollegor, grannar och partners.

För att göra det lite mer förståeligt: en hälsosam relation är en relation där båda parterna mår bra, en win-win-situationen där båda tillåts utvecklas, där man stöttar och uppmuntrar varandra utan något som helst dömande eller konkurrenstänk. Kommunikationen är rak och båda personerna har ett sunt utbyte av varandra.

Allt som inte är en hälsosam relation är en destruktiv relation. Det kanske låter lite överdrivet, men en relation till en annan människa som drar ner dig och inte lyfter dig är trots allt det. Destruktiv.

Så här ser dramatriangeln ut:

Det finns bara ett offer, men egentligen är alla inblandade offer. Jag ska förklara närmare:

Offret: Ni känner säkert alla ett offer. Det är en person som tycker synd om sig själv. Som ser det som att världen motarbetar hen. Känner sig missförstådd. Ett offer ”hamnar” bara i olika dåliga situationer och är oförmögen att ta sig ur dem. Ett offer vill inte heller ta emot någon hjälp. Oj, oj, oj vad många gånger jag varit i den här rollen. Herregud.

Räddaren: En räddare tror att alla behöver hens hjälp. Den säger ”du mår inte bra, men jag är snäll och ska fixa dig”. En sån här person känner dåligt samvete om den inte får gå in och ”rädda” ett offer (och offret vill som bekant inte bli räddat). När en räddare väl får rädda så känner den sig lite bättre, eller i alla fall mer behövd och värdefull som människa. Jag har gått in i ett par av mina relationer i rollen som räddaren och det är påfrestande kan jag rapportera. Det är egentligen bara själviskt och till slut äter det upp en (och man blir … ett offer!).

Förtryckaren: Vill ha rätt. Vill ha makt. Kontroll. Utnyttjar andra. Drivs av ilska och harm. En förtryckare kommer alltid att söka upp offer för att stilla sitt behov av att utöva sin dominans.

Så. Då gäller det ju förstås att få stopp på den här eländiga triangeln. Först och främst handlar det ju om att bli medveten om vilken roll man själv har i en destruktiv relation. Det är otroligt lätt (har jag märkt) att sätta sig och peka ut vilka roller alla andra tar, men inte ta något ansvar för sin egen del i det hela.

Sen handlar om det allra svåraste: att bryta mönstren.

I dramatriangeln när man sig på de andra rollerna. Ett offer behöver en förtryckare för att kunna fortsätta vara offer och en räddare behöver ett offer för att fortsätta rädda.

Så här skulle de nya rollerna kunna se ut:

Låter det här intressant så finns det en bok på ämnet att bryta dramatriangeln och ta sig an nya kraftfullare roller, tyvärr hittar jag den bara på engelska, den heter The power of Ted och är skriven av David Emerald.