Idag uppstod en intressant diskussion på Twitter, om döden. Det var Mary som satte bollen i rullning.

Hon får tydligen upp Alter Ego som vänförslag på Facebook, om och om igen. För er som inte vet eller minns så var Alter Ego en av de största bloggarna. Hon dog i december i fjol efter en relativt kort kamp mot cancer, och ett alldeles för kort liv. Hon skrev själv att hon inte var redo, att hon hade så mycket kvar att göra, att upptäcka.

Mary funderade över hur man kan göra för att ta bort en avliden medlem från Facebook. Jag protesterade direkt. Jag vill inte bli bortplockad. Den dagen jag dör vill jag att mina avtryck ska finnas kvar. Att mina anhöriga, och andra ska kunna läsa min blogg, minnas och påminnas.

Jag är ledsen för att Alter Egos blogg inte längre finns kvar. Där fanns viktig och bra läsning, som jag önskar att jag kunde repetera. Nu vet jag inte varför den är borta. Det kan ju bero på vad som helst, som att hon själv ville att den skulle tas bort, eller att hennes barn ville det. Det kan också vara så simpelt och dumt som en obetalad räkning till webbhotellet.

Det viktigaste är såklart att man själv har något att säga till om, och om man inte hunnit göra det, de anhöriga. Jag klandrar inte alls Alter Egos barn om de själva valt att ta bort sin mammas blogg av någon anledning. Däremot manar det till funderingar på det digitala testamentet.

Har du ett sånt? Vet dina anhöriga hur du vill göra med din blogg när du dör? Vet du ens själv? Eller vad händer med ditt Facebookkonto? Alter Egos konto finns kvar. Det tycker jag om. På hennes sida finns fina bilder av henne, och några sista hälsningar. Jag tycker att det är fint. En blogg eller Facebooksida kan fungera som en gravplats, där man kan dela och uttrycka sin sorg.

Samtidigt kan jag förstå om man vill radera dylikt, med risk för att kontot hackas eller lusas ner av illasinnade kommentarer.

Snart kommer tjänsten Webwill, som ska lagra och ta hand om lösenord till diverse sidor och så snart folkbokföringen bekräftar att du är död genomförs din sista vilja för dina internetkonton. Facebook kan redan idag avsluta konton på anhörigas begäran.

Viktigast är ändå att man vet vad man vill. Precis som med begravningen, pengarna och smyckena är det betydligt enklare för de anhöriga om man tydligt uttryckt hur man vill ha det. Litar man inte på Webwill kanske man kan skriva något i Vita arkivet, uppge lösenord och annat som kan vara bra för efterlevande att ha. Man kanske vill låta bloggen ligga kvar som ett dokument över sina tankar, medan man föredrar att inte längre existera på Facebook eller Twitter.

I våras diskuterades döden på nätet i Sveriges Radio, programmet finns här. Erik Starck skrev den här filosofiska postningen för två år sedan.

Vad tänker du?

Uppdaterat: Nu har Mary också bloggat.

Victoria skriver att hon vill finnas kvar. Sjumilakliv vill också det. Liksom Kjellberg som beskriver det lite som jag själv känner.

David Gottlieb som lever med cancer tycker att man inte behöver krångla till det.

Bisonblogg har skrivit flera gånger om det här ämnet, senast om Webwill här.

Karibien har skrivit en läsvärd text på temat:

När jag är död är det slut. Det tror jag numera. Ingen återförening på andra sidan. Inga änglakörer eller förklarat ljus. Ingen Gud som bringarmening till sörjande över en älskad medmänniskas meningslösa död.

Jag har upptäckt att denna inställning ställer till det med kondoleanserna. Det funkar ju inte att säga ”Den Gud älskar dör ung” eller ”Vi har alla en uppgift att fylla och X hade uppfyllt sin” eller ”Guds vägar är outgrundliga” eller ”Ni möts på andra sidan” eller ”Alla frågor blir besvarade till slut”.

Det ställer till det för mig som sörjande, efterlevande. Prata med mig på riktigt, för helvete, sluta med dumma klyschor som du inte tror på själv – eller än värre, som du tror på och försöker övertyga mig om. Min unge delar min avsky för sorgens floskler.

Detta gör mig också övertygad om att när jag dör, vill jag också dö digitalt. Den här bloggen ska aldrig bli en anslagstavla för publik  sorg, aldrig bli en sentimental minnestavla där folk som aldrig träffat min dotter skickar henne styrkekramar.