Enligt Passagens redaktionsblogg har Marcus Birro bestämt sig för att börja blogga igen, just på Passagen.

Detta på grund av andra bloggare på Passagen som bestämt sig för att bevisa för Birro att det finns fina platser på nätet, där kärleken är större än hatet, mobbningen, det där andra.

Först: Jag välkomnar Birro tillbaks till arenan. Jag gillade hans bloggande.

Men. Internet är öppet för alla. Det går liksom inte att stänga in sig. Birro är Birro och de läsare han haft förr lär hitta till Passagen också. Precis som att de som bloggar på Passagen läser den här bloggen, eller bloggar som skrivs på helt andra ställen.

Det är jättefint att det finns de som bloggar på Passagen som upplever att det är kärleksfullt och vänligt där. Men jag tror att det har mer att göra med vilka de är och vad de skriver om, än om plattformen i sig. Eller faktiskt nästan bara. Jag har bloggat på Passagen och det var så fantastiskt skönt när jag flyttade därifrån till wordpress.com för av någon anledning stannade de flesta trollen kvar på Passagen. Jag vet inte vad det beror på, men jag vidhåller att andelen hat/kärlek man möts av när man bloggar beror mer på den egna bloggen än plattformen man bloggar hos.

Jag ser i varje fall fram emot att få läsa Birros blogg igen, bara den dyker upp, jag hittade ingen länk från Passagen…

Uppdaterat: Kjellberg har skrivit bra om Birros nystart på Passagen.

Den här debattartikeln om ateism har diskuterats flitigt idag. En som kommenterar är Anna Serner som berättar hur en debattråd raderats på humanisternas hemsida. (missa inte kommentarerna till Serners inlägg) Apropå de konfirmationsläger som humanisterna arrangerar – här berättar Björk om det läger hon var på förra sommaren.

Stina Lundberg Dabrowski har skrivit en debattartikel om Public Service i det nya medielandskapet, och jag tycker att hon har sina poänger. Jag har själv funderat på om det kanske är Public Service som är framtiden för den ”riktiga journalistiken”. Vassa Eggen kommenterar, liksom Stefan Stenudd som går till hård attack mot SVT. Jag tycker det är lite väl hårt. Själv tittar jag sällan på teve, men när jag gör det är det oftast på SVT. Och när jag lyssnar på radio så är det på SR.

En till som gillar Public Service är Andreas Ekström som idag publicerar den här hyllningen till SVT Text.

Om du har tråkigt och lider av bloggtorka kan du alltid härma Malin och svara på 60 frågor om dig själv.

Det här klippet är rätt kul.

Kanske inte lika kul när man får veta att det är en del i en reklamkampanj för ett försäkringsbolag, men det var kul så länge det varade.

Staffan Erfors, Expressenjournalisten som fick sparken sedan det avslöjats att han har något diffust samröre med Hells Angelspresidenten Thomas Möller, har startat en blogg och ger där sin version av det inträffade.

Så kan det gå när man lägger ut familjefoton på internet.

Hanna Fridéns bror Johan Fridén bloggar sedan en kort tid. Häromdagen ritade han mensbilder för att inte vara sämre än sin syster.

Via Stationsvakt hittar jag den här ganska roliga artikeln i Metro som handlar om bloggspråk, och som också har betygssatt tre bloggar utifrån språkbehandlingen.

Det här var väldigt bra skrivet om Birro.

Och nej Emanuel, det är inte bara du som tycker att det här var galet kul, jag skulle nog associerat likadant…

Jag blir så trött, när jag läser Elisabet Höglunds krönika i Expressen om bloggarna. Egentligen borde hon kanske ignoreras. Men jag kan inte låta bli att kommentera.

Hon börjar med att nämna Leif GW Persson som slutade blogga för ett bra tag sedan. Hon förstår honom. Vem vill väl vistas i bloggsörjan?
Sedan lägger hon ut texten om Linda Rosing, en blogg hon tydligen läser titt som tätt fast hon verkligen ogillar den. Visst. Jag har också bloggar jag ogillar. Ibland kommenterar jag dem, och talar också om vad jag ogillar.
Men att ogilla för min egen personliga del är inte samma sak som att jag är emot bloggar som helhet. Det finns flera hundra tusen bloggar i Sverige. Självklart är det ganska många av dem som är riktigt trista. Dåligt skrivna. Ointressanta, för mig. Men intressanta för någon annan.

Hur som helst – sedan går Elisabet Höglund in på Blondinbella. Skriver om alla pengar hon tjänar. Jahaja. Blondinbella får återigen statuera exempel för alla bloggar i hela Sverige, för på slutet skriver Elisabeth så här:

En del bloggare påstår, att de bloggar därför att de älskar att skriva. Det tror jag inte ett dugg på. Det är pengarna de i bästa fall kan dra in på att blogga, som de är ute efter. Jag har en bekant, som tar in 15 000 kronor i månaden på sin blogg, alltså en normal undersköterskelön. Andra bloggare kan tjäna mellan 30 000 och 50 000 i månaden. Blondinbella lär ju till och med ha blivit miljonär på sin blogg.

Och det är här hon begår det största misstaget. Hon slår ner på alla de bloggar, som jag och många andra, som bloggar enbart för att vi tycker att det är kul.

Vi som älskar att blogga.

Det är inte många procent av dem som bloggar i Sverige som tjänar några pengar på det. Jag har bloggat i flera år utan att tjäna en spänn. Det har inte varit syftet, inte en drivkraft överhuvudtaget.
Jag känner faktiskt flera stycken som i motsats till Elisabeths bekant tackat nej till att blogga mot betalning, för att det inte skulle vara lika roligt då.

Elisabet Höglund slår också ner på alla dem som gillar att läsa bloggar. Hon slår ner på alla som bloggar utifrån ett engagemang, lust att skriva, vilja att berätta, och dela med sig av sina kunskaper.
Hon slår ner på alla journalister som bloggar för att de upptäckt att de i bloggandet kan skriva fritt och inte bry sig om de ramar de måste hålla sig inom då de skriver i sin yrkesroll.
Hon slår ner på alla oss som älskar att läsa bloggar. Hon slår ner på alla dem som bloggar professionellt och inte i likhet med Leif GW lägger ner på grund av dumma kommentarer.

Kan vi inte ta och nyansera den här diskussionen nån gång? Konstatera att mångfalden bland bloggarna är lika stor som mångfalden bland alla tevekanaler och program? Vissa gillar man, en del är seriösa och håller hög kvalitet, andra är dåliga lågbudgetproduktioner, en del av dem är bra ändå och en del intresserar mig, andra inte. En del tjänar massor av pengar, andra går back…
Det behöver inte vara antingen eller.

Läser också att Marcus Birro stänger dörren för anonyma kommentarer.
Något som Patrick Ekwall gillar och tycker är modigt;

Nu hoppas jag fler bloggare hos seriösa publicister vågar välja samma linje istället för att vara ett redskap för legitimt förtal och rätt intelligensbefriade spyor som ingen vettig läsare vill ta del av.

Jag måste ha missat något. Skulle det vara modigt av journalister att stänga av kommunikationen med sina läsare? Skulle det vara något vågat?
Modigt är det att våga släppa in dem. Att ta diskussionerna.

Nu är jag väl medveten om att vissa bloggare så som Birro drabbas mer än andra av troll och galningar, och det är ett problem som vi måste diskutera, som vi måste försöka lösa och ta itu med.
Men det gör vi inte genom att stänga dörren för våra läsare. Då kommer dom att tröttna på oss också, det är jag alldeles övertygad om.

Det är liksom en del av bloggens själ. Tvåvägskommunikationen. Sammanlänkandet. Delandet och diskuterandet. Socialiserandet.
 
Det kan finnas goda skäl att hoppa över att läsa en del dåliga bloggar. Det finns ju så många bra så det är onödigt att i likhet med Elisabeth Höglund lägga sin tid på att läsa sånt man inte gillar.
Det kan finnas goda skäl att vara restriktiv med kommentarer. Men det är fan inte modigt av ”seriösa publicister” att stänga av dem.

Jag älskar att blogga. Vissa dagar är det inte lika kul. Ibland är jag oinspirerad. Ibland tappar jag sugen när folk är elaka eller skriver taskiga kommentarer. Men det händer allt mer sällan.
Jag älskar att blogga. Jag kan säga utan att ljuga eller ens överdriva att bloggandet berikar mitt liv i sådan omfattning att jag inte kan föreställa mig hur det skulle se ut om jag inte bloggat.

Ibland hatar jag att blogga. När jag skrivit något jag ångrar, när jag bara inte har inspiration eller när det känns som om ingen läser eller bryr sig om det jag skriver. Men jag har aldrig på allvar tänkt tanken att sluta.
För när det är roligt, då är det bland det allra roligaste jag vet.
Trots den där doften av kloak som då och då sipprar igenom bloggosfären.

Det är dags att kora Årets Blok.
Det är vulkan.se i samarbete med Expressen som utlyser tävlingen.
Förra året var Aftonbladet.se samarbetspartner och här presenteras vinnarna för 2008.

En blok är alltså en blogg som förvandlas till en tryckt bok.

Du kan nominera din egen blogg, eller någon annans. Enligt Vulkan.se finns det sju kategorier men jag kan bara räkna till sex…
Det är Litteratur och Kultur, Mat, Näringsliv och entreprenörsskap, Politik och debatt, Sport och slutligen Vardagsliv som är de sju kategorierna.

För dig som inte skriver men gärna läser böcker kanske Sigge Eklunds nya projekt boktpiset.se kan vara något att kasta sig in i.
Någon har beskrivit sajten som en plats där man skryter om vilka böcker man läst, förhoppningsvis ska den vara mer än så. (För övrigt ska man inte tro på allt folk säger om vilka böcker de läst…)

Boktipset.se är en social sajt, du kan följa vilka du vill och alltså ta del av en del kändisars och mindre kända personers boktips.
Bland de mest populära personerna att följa finns förutom Sigge Eklund själv också Alex Schulman, Marcus Birro, Fredrik Wikingsson och Ebba von Sydow.
(mig hittar ni här)
Du kan också betygssätta böcker, diskutera dem, och få skräddarsydda boktips utifrån dina egna favoriter.

Här finns en intervju med Sigge Eklund om lanseringen av boktipset, där han bland avslöjar sina icke-existerande planer på att börja blogga igen.

Många börjar blogga när de går igenom en livskris av något slag.
Bloggandet kan vara som terapi. Att sätta ord på tankar och känslor, skriva ner dem och dessutom få respons och komma i kontakt med andra som varit med om eller går igenom liknande kan vara till stor hjälp.

Några av de här bloggarna är mammor som mist ett barn. En del av dem kallar sig änglamammor.
Jag rekommenderar idag fyra bloggar, alla skrivna av mammor som varit med om det värsta som kan hända för en förälder – att förlora ett barn.

Gunillas blogg. Gunilla började blogga när hennes 24-årige son Rickard dog i en olycka för fyra år sedan. Hon fortsätter skriva och det har också resulterat i två diktsamlingar om sorgen efter sonen. I sin blogg skriver hon förutom om sorgen också om sin vardag i största allmänhet, och hon visar att livet trots allt går vidare, även när det värsta händer.

finnjonna Jonna har förlorat två barn i samband med förlossningen, och därefter gått igenom IVF-behandling, och för en dryg månad sedan föddes hennes son Milo Santino, som lever. I bloggen har hon skrivit om hela processen, oro, sorg och lycka.

Ludmillas blogg I maj förra året kastade sig Ludmillas fjortonåriga dotter framför ett tåg. Ludmilla skriver rakt och osentimentalt om dottern, sorgen, psykvården och självmord. Hon kämpar för bättre stöd och hjälp till unga som mår dåligt, och hon vill att människor ska våga tala om det som många undviker – självmord.

Englas mamma Englas mamma Carina började blogga under rättsprocessen mot den man som sedemera dömdes för mordet på hennes dotter Engla. Hon skriver för att hon vill ge sin bild, sin version av det som hände, och sina åsikter om rättsväsende och inte minst hur media har behandlat fallet.

Och så en bonus:

Änglapappan Marcus Birro (som är ihop med finnjonna) är poet.
Det genomsyrar hela hans blogg. Läs den!