Det är bara att välja ock vraka! Passa på att skriva om något ämne du missat, eller som något du har mer att säga i. Det är helt okej att välja flera ämnen, kombinera dem i en bloggpost eller skriv flera. Däremot vill jag inte ha en massa länkar till gamla inlägg på veckans bloggtema – tanken är att inspirera till att skriva nytt.
När du är klar – länka hit, posta en länk i kommentarnsfältet här eller på Twitter under hashtagen #bloggtema.
Senast på lördag klockan 12.00 vill jag ha ditt bidrag.
Med tanke på hur lätt det är att missförstå, eller bara tolka olika, är det nästan förvånande att det inte pågår fler krig än det gör, eller att människor ändå så ofta är så goda vänner…
En rolig sak med den här veckan är att det tillkommit många nya skribenter som jag inte tidigare känt till, som inte hakat på något tema tidigare och som jag inte heller råkat på i andra sammanhang. Kul, ju fler vi är desto roligare blir det, och framförallt gillar jag att få många olika och helt nya infallsvinkar på ämnena.
Trollhare har skrivit om ett specifikt ord, och hur förlösande det kan vara att ha ett namn på något, kunna sätta ord på en avvikelse.
Lisa skriver om hur vissa språk låter vackrare än andra, om det fantastiska teckenspråket, och om att också tystnad är ett språk. Grace är också inne på att tystnad är ett språk, och att en bild kan säga mer än ord. ArtiCuno visar i praktiken, med att ge oss en bild som säger det hon vill ha sagt.
Whatthefuckdotcom har skrivit om sin son som inte pratar som det förväntas. Mellan raderna läser jag att han ändå faktiskt har ett språk, såklart, de allra allra flesta har det även om det inte alltid uttrycks i ord.
Lilla O skriver väldigt intressant. Om att undervisa elever som inte kan svenska, och hur mycket det är som faktiskt måste in för att svenska språket ska kunna användas.
Amelia har gjort en videoblogg, i like. Hon ondgör sig över hur språket enligt henne försämras på nätet. Hon resonerar kring de, dem eller dom. Jag känner också igen mig i hennes svårigheter att lära sig engelska. Jag är till skillnad från henne fortfarande rätt dålig på engelska.
Sedan den 1 januari har det där varje dag postats ett inlägg med ett tips på något du kan göra för att mer eller mindre förändra ditt liv, och andras. Det braiga är att den inte blir riktigt intaktuell, även om du inte läst den förr kan du ha stor glädje av de gamla inläggen.
Projektledare för bloggen är Navid Modiri, och det är inte bara en blogg utan i projektet ingår också föreläsningar, webbteve och så lokala bloggar på samma tema, från Berlin i söder till Luleå i norr.
Varför jag väljer att skriva om 365saker just idag är på grund av dagens postning som handlar om språk, som ju är veckans bloggtema här i Bloggvärldsbloggen.
Vill du också göra en video om språk? Eller ta en bild eller skriva en text eller så? Haka på veckans bloggtema, du har till och med lördag på dig om du vill vara med i sammanfattningen på söndag.
Tre dagar in i #nosmiley week pågår diskussionerna för fullt, om än inte lika intensivt som första dygnet.
Popjunkien har skrivit ett försvarstal för smileysarna, kombinerat med ganska stränga regler för hur de bör användas.
På Twitter är det tydligt att det är utmanande och inte helt lätt att klara sig utan kolon och parenteser:
Några som var på från början har gett upp:
Och vi andra fuskar vilt, genom att använda taggen #nosmiley istället för riktiga smileys:
Många använder argumentet att det på nätet behövs smileys/emoticons för att ersätta kroppsspråk, tonfall och miner vi använder när vi ses öga mot öga. Jag håller med i de flesta fall. Men så finns det fall där de är direkt kontraproduktiva. Som när någon på riktigt försöker vara rolig med hjälp av ironi. Då förstörs hela skämtet om man trycker dit en glad gubbe. Tycker jag då.
Jag känner mig nödgad att reda ut några missförstånd.
1. Jag bestämmer inte över twitter eller bloggvärlden, har ingen önskan att göra det och gör smileyexperimentet för mitt eget höga nöjes skull.
2. Jag har uppmanat dem som vill att haka på.
3. Jag är inte emot smileys som fenomen.
4. Jocke anser sig vara smileymissbrukare och initierade en smileyfri vecka för att avvänja sig själv. Jag hakade på för att jag tyckte det skulle vara ett intressant experiment rent språkligt.
5. Den som inte vill haka på är fullt fri att strunta i det och jag känner inget agg eller så mot dem som vill använda smileys i var och varannan mening, och önskar att även de ska respektera mitt val att inte använda smileys under en vecka.
6. Alltså – #nosmiley-veckan har inte som syfte att skapa splittring i bloggvärlden. Syftet är inte att skapa två läger, för och emot smileys. Däremot kanske att tänka efter och kanske få till stånd en diskussion som inte nödvändigtvis behöver utspelas mellan två läger.
7. Var och en är fri att använda smileys hur mycket eller lite som helst, denna vecka och alla andra. Jag har i det här fallet full respekt både för dem som inte alls vill använda små glada gubbar, och för dem som gärna gör det. Med en liten reservation för att jag om ytterligare några år kommer att anse att den som totalvägrar och fortsätter predika språkförfall i samband med användning av smileys är en bakåtsträvare som behöver öppna sina sinnen.
8. Jag saknar verkligen mina smileys. Men har ändå tänkt hålla ut hela veckan, och experimentet har sannerligen visat sig intressant och givande hittills.
9. Ibland är det uppfriskande med ett litet ställningskrig, så länge det inte handlar om allvarligare saker än några skiljetecken. Men kanske särskilt i det här lilla debaclet saknar jag mina uttryckssymboler för att ibland förtydliga att det inte är blodigt allvar.
Inspirerad av veckans lilla utmaning att skippa smileysar och de kommentarer som redan skrivits tänkte jag att veckans tema skulle vara språk.
Språk behöver ju inte handla om ord. Språk handlar om att kommunicera, om att på ett eller annat sätt förmedla ett budskap, göra sig förstådd.
Därför vore det intressant om fler vågade använda andra sätt att förmedla veckans bloggtema än genom det skrivna ordet. Det går alldeles utmärkt att göra en videoblogg på temat, ta ett foto eller flera, rita en teckning eller skriva en låt. Eller tipsa om någon annans.
Skriv, rita, fota, sjung, filma det du vill säga om språk.
Eller varför inte denna nyligen aktualiserade video?
När du bloggat färdigt det du vill säga om Språk droppar du en länk i kommentarsfältet här nedan, och länka hit, sprid ordet. Ju fler vi är desto roligare blir det, fler infallsvinklar och förhoppningsvis kan vi alla lära oss något nytt.
Jag var sen med att börja använda smileys, tyckte det såg slarvigt ut och kunde ärligt inte förstå varför man inte kunde använda ord för att uttrycka sig utan var tvungen att lägga till små tecken för att flagga för att man skämtade eller var ironisk. Jag har kommit över det, lägger ofta till en liten glad gubbe efter en mening bara för att markera att jag inte är sur eller arg eller menar hundra procent allvar med en putslustig kommentar.
Språket lever och förändras, och i de 140 tecknens tidevarv är det kanske inte så konstigt om vi behöver små genvägar för att förklara sådant som annars skulle kräva en längre utläggning. Jag har accepterat det. Precis som att jag undan för undan och mot min vilja har accepterat ett ibland överdrivet användande av utropstecken i korta meddelanden för att stryka under eller förtydliga något. Så sent som i veckan såg jag någon som twittrade att hon oundviligen tyckte att det kändes som om hennes tweets uppfattades som sura eller arga om hon inte lade till ett utropstecken. Jag tror det var en hon, minns faktiskt inte vem det var som susade förbi i min twitterström…
Jag försöker att inte vara en bakåtsträvare, jag tror på utveckling och språket är inte statiskt eller konstant, vare sig det talade eller det skrivna. Men just därför tycker jag att Jardenbergs exemperiment är intressant, för att kanske få en större förståelse för varför vi använder smileys. Alternativt för att bli än mer stringent när jag skriver mina 140 tecken långa twittermeddelanden.
Fortfarande har jag väldigt svårt för när vuxna män (och kvinnor) skriver *ler* och jag föredrar direkta förkortningar som LOL framför de små asteriskerna. Jag kanske ändrar mig på den punkten också men föreslår ändå att den smileyfria veckan också ska omfatta asterisker…
Härmed deklararer jag att jag deltar i Jardenbergs experiment, om än på andra bevekelsegrunder. Det går också att följa diskussionen på Twitter med hashtaggen #nosmiley. Vilka fler hakar på?
I helgen träffade jag en del släkt, bland annat ett kusinbarn som läser juridik och vi kom att tala om språk, och juridikspråk kontra journalistens.
I juridiken är det väldigt exakt, det får inte finnas utrymme för feltolkning eller missförstånd. Det var kusinbarnets argument för att språket är så invecklat och stundvis fullständigt obegripligt. Eller så är det egentligen inte obegripligt, men ibland kan det kräva en hel del tankearbete för att förstå och tolka en text skriven av en jurist.
I journalistiken ska det vara sant och relevant, däremot behöver det inte vara så exakt att det ej kan missförstås. Journalistiken har samtidigt som uppdrag att göra svåra och krångliga saker begripliga och paketerade så att det ska gå att ta till sig utan allt för stor ansträngning. Men alltid på ett begränsat antal tecken, och ska man ta på hängslen och livrem gällande sanning och eventuellt utrymme för feltolkning så kan man behöva fler ord…
Jurister beskriver och journalister förenklar. Ibland blir det lite väl enkelt eftersom verkligheten oftast är mer komplicerad att förklara än vad som ryms i en artikel på 1200 tecken.
Nu vill Juridikbloggen försöka rätta till missförstånden som uppstår då icke juridiskt kompetenta journalister förenklar, och förklara juridiken på ett någorlunda lättbegripligt sätt, sätta den i sammanhang och analysera konsekvenser. Den vill låta juridiken tala till punkt.
Det ska bli spännande att se vilket genomslag juridikbloggen får, skribenterna är inte precis några duvungar. Bland dem kan nämnas Sten Heckscher, Mark Klamberg och John Billing.
Den här debattartikeln om ateism har diskuterats flitigt idag. En som kommenterar är Anna Serner som berättar hur en debattråd raderats på humanisternas hemsida. (missa inte kommentarerna till Serners inlägg) Apropå de konfirmationsläger som humanisterna arrangerar – här berättar Björk om det läger hon var på förra sommaren.
Stina Lundberg Dabrowski har skrivit en debattartikel om Public Service i det nya medielandskapet, och jag tycker att hon har sina poänger. Jag har själv funderat på om det kanske är Public Service som är framtiden för den ”riktiga journalistiken”. Vassa Eggen kommenterar, liksom Stefan Stenudd som går till hård attack mot SVT. Jag tycker det är lite väl hårt. Själv tittar jag sällan på teve, men när jag gör det är det oftast på SVT. Och när jag lyssnar på radio så är det på SR.
Kanske inte lika kul när man får veta att det är en del i en reklamkampanj för ett försäkringsbolag, men det var kul så länge det varade.
Staffan Erfors, Expressenjournalisten som fick sparken sedan det avslöjats att han har något diffust samröre med Hells Angelspresidenten Thomas Möller, har startat en blogg och ger där sin version av det inträffade.
Så kan det gå när man lägger ut familjefoton på internet.
Förutom att vi får orden förklarade enligt ne kommenteras de och Peter försöker finna användningsområden. En rolig och användbar blogg för alla som gillar ord, språk och som vill bygga ut sitt ordförråd.
