Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg kärlek

- Sida 1 av 2

Syskon, kusiner, svärmödrar, föräldrar och barn

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Är blod tjockare än vatten? Kanske kommer man lite närmare svaret om man läser de bloggposter som skrivits på veckans bloggtema – släkten.

Eftersom jag var så klantig sist och missade de som använt sig av hashtagen #bloggtema börjar jag där denna vecka, med Markus Wallgrens postning om syskon, om hur man hör ihop och har så mycket gemensamt trots att man kan vara väldigt olika.

Julia skriver om julfirande och om att man inte måste älska människor för att man råkar vara släkt med dem. Diamantsplitter har skrivit om kaotisk julafton. Bokmalen skriver om hur svårt det kan vara att vara alla till lags när det är dags att fira jul. Hon skriver också en postning där hon reder ut det här med blod kontra vatten. Ett ämne som hon behandlat även tidigare.

Trollhare har som vanligt skrivit ett fantastiskt inlägg – En bög som heter Brita – en släktsaga.

Linnéa skriver om sin farfar, som hon knappt kände. Men kände för. Och så skriver hon om sin farmor. Också Karin berättar om sin farfar, utifrån att blod inte är tjockare än vatten. Citronfjärilen skriver om längtan, och om att det finns tillfällen då blod är tjockare…

Lilla O väljer att fokusera på ett släktdrag. Hanna beskriver en kaotisk jultradition, julklappsutdelningen. Whatthefuckdotcom har inte mycket att säga, men det har Jonas Gardell:

Jävla Jenny har skrivit vad jag definierar som kärleksförklaringar till sina släktingar. Lindström skriver en fin hyllning sin andra familj. Sandbarnet skriver om sin konfliktfria familj.

Annieellen beskriver släkten som något gott som visserligen kan vara besvärligt, men kanske ändå inte i jämförelse med att ingen ha.

Rebecka bjuder på lite läsvärd skåpmat: Att göra och att vara, och om Att styra barnens önskningar.

Det var det hela. Fått en del reflektioner om att de som har snaskiga eller problematiska relationer till sin släkt kanske inte gärna bloggar då deras släktingar kanske läser bloggen. Kan ligga något i det. Tycker ändå att ni lyckats riktigt bra med att skildra olika delar av alla olika släktrelationer man kan ha, tack!

Uppdaterat: Jag lyckades missa Lisas inlägg om släkten, och det är lite märkligt att jag inte såg det, för däremot tänkte jag att det var konstigt att du inte var med Lisa, eftersom du ju ALLTID är det. Jag ber om ursäkt och passar också på att ge er Essas släktkrönika.

Och glöm inte att blogga om veckans tema, som är Livspusslet. Jag vill ha svaret, hur gör alla andra?

Det kom ett brev om en pappa…

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Det kom en eftersläntrare, till pappautmaningen. Jag publicerar hela texten här, läs så förstår ni varför:

 

Somliga bloggutmaningar är mer än vad man bara står ut med.
Somliga texter behöver skrivas, mer för ens egen skull än för omvärlden.
Men kanske kan någon annan ha …någon sorts glädje av den här berättelsen.
Däremot väljer jag att inte lägga ut den på min egen blogg, helt enkelt av hänsyn till relationen till den pappa jag skriver om.
En pappa som inte är min, utan mitt barns.

Detta älskade barn.
Ett barn som kom, mycket efterlängtat men absolut inte planerat.
För mig en välsignelse.
För honom en katastrof.
Han förklarade för mig att han älskade mig men ändå lämnade han mig just med hänvisning till detta barn, barnet som då bara var ett litet embryo, fortfarande möjligt att välja bort.
Vilket han ville att jag skulle göra.
Han kände sig överkörd av mig, av mitt beslut. För där fanns ett barn, ett mycket mycket litet hjärta pickad under mitt, och för mig var det fullständigt omöjligt att göra annat än att låta livet ha sin gång.
Ja.
Han BLEV överkörd.
JAG bestämde att livet var och skulle fortsätta vara och i det beslutet var mitt, och det tog jag. Utan att egentligen tveka.

Men nej.
Ändå inte.
För det krävs två för att SKAPA ett liv.
Två vuxna människor har oskyddat sex tillsammans.
Inte en gång, tillfälligt, utan regelbundet och njutningsfullt, ömsint och kärleksfullt.
Vuxna människor, som vet hur barn blir till, som vet hur en kondom fungerar, p-piller fungerar. (Eller inte…)

Så han försvann.
Jag fick en pappkasse med lite kvarglömda tillhörigheter på en lunchrestaurang i närheten av hans jobb. Jag tog mitt illamående, min pappkasse och for hem till min förort och började samla ihop spillrorna av vad som var i livet, och planerade inför det som skulle komma.
Kroppen förändrades, foglossning och flyttlass och utan dessa vänner hade somligt varit fullständigt omöjligt.

Månaderna gick, kontakten med barnets far var sporadisk och konfliktfylld.
Han kom och hälsade på på BB och han var med och bestämde namn.
Jag försökte hålla i… ja, något. Peka på att oavsett vad han ville så fanns det ett barn som behöver båda sina föräldrar och … att det är en för viktig sak för att bara smita ifrån.
För någonstans så kunde jag ändå inte riktigt tro på honom, på hans sjappande. För det här är i grund och botten en klok och förnuftig människa, en logisk person som inte skenar iväg i oövertänkta beslut. (Nåja…)

Försiktigt försiktigt försökte jag få honom att se att den lilla pojke som fötts var ett fantastiskt litet barn och inte en katastrof.
Det gick väl så där.
Men sakta så sjönk kanske den verkligheten in.
Kanske hade andra skeenden, ekon från tidigare generationers val och beslut, stor påverkan på honom. Kanske behövde han bara väldigt mycket mer tid än andra.

Men.
Tillslut hände något. Han bytte fot. Bestämde sig för att det här var ok, kanske till och med bra.
Det är en god sak, att kunna byta fot, ändra ett beslut.
Backa tillbaks och göra om.

Nu är han en bra pappa till sitt barn.
Nu säger han att han älskar mig.
Nu vill han att vi ska flytta till honom.

Hur i hela fridens namn gör man för att börja lita till en människa igen?
Hur gör man för att kunna älska igen, när smaken av svek är så stark i munnen?
Behöver man förlåta, och hur gör man det om ingen ber en om det?

——————————————————————————————

Uppdaterat, E som skrivit inlägget tackar för och besvarar de kommentarer hon fått:

Jag är överväldigad över kommentarerna jag fått.

Uno säger: ”Jag gillar att han ändrat sig, även om det tar tid för dig att smälta det. Ta honom, ingen är perfekt; aldrig någonsin”.

Visst är det så. Inte ens jag – särskilt inte jag – är perfekt. Ödmjukhet är något jag ständigt övar på. Och jag VILL ju ta honom, hade jag inte velat det hade jag inte slitit så med det här, då hade jag helt enkelt sagt: Du har gjort ditt som min man. Koncentrera dig på att vara en bra pappa nu.

Matilda77 är fövånad: ”Man har väl oskyddad sex för fortplantingens skull.”
Jo.
Om man är klok så gör man så.
Vi var inte så smarta, vi slarvade och vi undvek att hantera ett stort problem.
Jag visste nämligen att han inte ville ha (fler) barn.
Han visste att jag längtade efter barn.
Om sånt är det svårt att kompromissa.
Han visste också att jag inte åt p-piller el dyl, och ont om kondomer är det lätt gott om i stridens hetta.
Historien är urgammal men ständigt aktuell.
Men en sak kan jag lova dig, Matilda.
Det här barnet kommer aldrig någonsin tvivla på att det är ett mycket älskat barn. Jag älskar för två. Dessutom finns det en familj runt kring mig som älskar, och goda vänner och … och … och faktiskt en pappa, och vid det här laget några halvsyskon och en farmor också.
Det finns gott om kärlek.

Josephine: Du fångar mitt dilemma: ”hur bärman sig åt för att släppa det som varit så att det inte pyser igenom och förgiftar framtida situationer?”
Det är ju det jag är så rädd för, att jag inte kan släppa, att det inte spelar någon roll hur ”rätt” han gör och hur mycket han älskar, för att jag aldrig kommer kunna sluta tugga på det här gamla unkna övergivenhetssvek-benet…

Anna: Dina ord är trösterika, för visst är det så, visst finns det gott om exempel på familjer som inte fick någon jättebra start men som ändå fått till det.

Charlottes Mirakel: Även du slår huvudet på spiken: ”Han kan ju få vara en pappa ändå – även om han inte råkar leva ihop med mamman”.
Så lever vi nu. Med det är jag faktiskt ganska så nöjd, men han önskar som sagt mer. Han pratar om när vi flyttar till honom, om hur livet blir då, hur huset behöver byggas om så att vi rymms…
…och jag känner mig ganska så stressad stundtals. Jag vet, han menar absolut inget illa. Han vill bara vara tydlig: Han önskar att vi bodde tillsammans.
Jag kommer komma till en punkt när jag måste bestämma mig, säga vad JAG vill – och jag är rädd att sabotera det jag uppnått: Nu är han en aktiv pappa. Jag är rädd att han ”vänder” igen, ifall jag inte accepterar HELA dealen… Som sagt; jag är lite dålig på att lita på honom…

Smäm, Monica och Jerry pratar om förlåtelse: Jag övar, jag lovar, varje dag – haken är att jag inte verkar komma någonstans…

Trebarnsmamma pratar om ärlighet: ”Ta emot honom, men var ärlig och öppen med dina tankar och din tvekan.” Ja. Om jag bara vågade! Han är inte den som står kvar när det stormar, DET har jag ju lärt mig den svåra vägen. Så jag håller tand för tunga, och det fungerar faktiskt inte speciellt bra det heller. Så… jag kommer få ta mig i kragen och göra som du säger: prata lite klarspråk och hoppas hoppas att han står kvar den här gången.

Hela Lennarts  kommentar andas hopp och tillförsikt och det behöver jag sannerligen.
Julian of Norwich sa: ”all shall be well all shall be well and all manner of things shall be well ”
Kanske gör jag ett kärt gammalt misstag om och om igen: Tänker och oroar mig för mycket, andas och lever för lite.

Tack för era ord!

Måsteläsning på temat pappa

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Har ni läst bloggen om Honungspojken?

Den handlar om Hugo, som föddes med en mycket liten hjärna. Det är Hugos mamma som skriver den. Men eftersom det varit pappatema i Bloggvärldsbloggen denna vecka har hon lyckats övertala Hugos pappa att skriva ett gästinlägg.

Bild 4.png

Det är en postning som jag tycker att alla ska läsa. Alla mammor och pappor och alla andra. Om stor kärlek, om sorg, och om att vara förälder till ett barn som ska dö före en själv.

 

Älskade, saknade, närvarande, frånvarande

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag är överväldigad över allas era pappainlägg! Ni skriver så bra, och jag blir berörd av i stort sett varje inlägg på det här temat. På olika sätt. Men främst känner jag det där gnaget. Den där sorgen. Över att min pappa aldrig riktigt var den där pappan jag hade önskat att han var. Som när jag läser Kristinas postning om sin fantastiske pappa. Och Christina om sin pappa som verkar vara precis den pappan jag hade velat ha – den där store starke som tar hand om och beskyddar. Eller när jag läser Wettexvärlden, om saknaden efter sin pappa. Då saknar jag att jag inte riktigt kan sakna min pappa, den personen han var. Att jag bara saknar ”en pappa”.

CP-mamman har skrivit en fantastisk post om sin pappa och musiken. Min pappa hade musikerdrömmar, och jag har träffat flera av hans gamla elever (han var musiklärare) som berättar om hur han introducerade dem till riktigt bra musik. Själv fick jag inte lyssna på något som inte hade en kristen underton, eller som enligt min pappa var ”rumsrent”.

Annieellen skriver om sin motsägelsefulla relation till sin pappa. Om en pappa som i grunden var fantastisk men inte riktigt levde upp till papparollen, om jag inte helt missförstår henne. En som tar sin papparoll på stort allvar och med bravur som det verkar för oss som får följa med är Abbes pappa, som skrivit en kort men lysande postning om att växa in i faderskapet, och om sina fina lärare.

Chribba berättar om sin pappa, rakt och osentimentalt. Alabama har en helt annan ton i ett brev till sin pappa, ett brev som – hittills – aldrig postats. Johan skriver inspirerad av Snowracer, om sorg.

Och läs för bövelsen Nilsfredrik. Om en pappa som tog sitt liv. Om Gud, om skuld. (Fredrik – jag tror att jag kände din pappa när jag var barn, och dig. Kan det stämma?)

Manne har skrivit om ett speciellt möte, ett möte med den pappa som dog.

Charlotte om sin pappa, en sådan pappa som alltid ställt upp även när han inte riktigt förstått. Jerrys pappa var mer lik min. En pappa som inte riktigt räckte hela vägen. Loba skriver utlämnande om starkt om en pappa som för henne är död. Mia har aldrig träffat sin pappa. Lindalou har skrivit starkt och förlåtande – medan du söp.

David Gottlieb har skrivit en mycket bra och lång post om att han är en bra pappa. Trollhare har skrivit en fantastiskt post också, om att pappa är en titel man måste förtjäna. Smulan är lite inne på temat när hon skriver om att vem som helst kan göra barn men att alla inte klarar av att vara förälder. Karibien skriver om svek, och om beteenden som går i arv.

Johnny skriver ömsint om sin älskade pappa. Em om drömmen att någon en dag ska kalla hennes älskade för pappa. Wrecklesseric om att vara ensamstående pappa. Lilla O har skrivit om En riktig pappa. Eva har alldeles nyss förlorat sin pappa.

Sandra skriver. Frågar sig om hon hade kunnat göra annorlunda. Minns sin pappa med kärlek.

Och söta rara ni. Läs Schmut.

Sist vill jag tacka er alla, för att ni delar med er, för att ni vågar vara så personliga, så utlämnande. Tack för att ni låter mig och andra ta del av era tankar och erfarenheter.

Birro börjar blogga igen

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Enligt Passagens redaktionsblogg har Marcus Birro bestämt sig för att börja blogga igen, just på Passagen.

Bild 40.png

Detta på grund av andra bloggare på Passagen som bestämt sig för att bevisa för Birro att det finns fina platser på nätet, där kärleken är större än hatet, mobbningen, det där andra.

Först: Jag välkomnar Birro tillbaks till arenan. Jag gillade hans bloggande.

Men. Internet är öppet för alla. Det går liksom inte att stänga in sig. Birro är Birro och de läsare han haft förr lär hitta till Passagen också. Precis som att de som bloggar på Passagen läser den här bloggen, eller bloggar som skrivs på helt andra ställen.

Det är jättefint att det finns de som bloggar på Passagen som upplever att det är kärleksfullt och vänligt där. Men jag tror att det har mer att göra med vilka de är och vad de skriver om, än om plattformen i sig. Eller faktiskt nästan bara. Jag har bloggat på Passagen och det var så fantastiskt skönt när jag flyttade därifrån till wordpress.com för av någon anledning stannade de flesta trollen kvar på Passagen. Jag vet inte vad det beror på, men jag vidhåller att andelen hat/kärlek man möts av när man bloggar beror mer på den egna bloggen än plattformen man bloggar hos.

Jag ser i varje fall fram emot att få läsa Birros blogg igen, bara den dyker upp, jag hittade ingen länk från Passagen…

Uppdaterat: Kjellberg har skrivit bra om Birros nystart på Passagen.

Helené är död – länge leve Alter Ego!

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Den är uppe igen! Alter Ego resonerar. På resonerar.se.

Detta tack vare den internetkultur som jag inte längre hittar ord för att hylla.

Superlativen är slut.

Bild 35.png

Helené dog i december ifjol. Hon kommer inte tillbaka, hennes barn får henne inte tillbaks och inte hennes vänner heller. Men en stor del av Helené lever kvar. Hennes ord och tankar finns för andra att ta del av, och som Fatou (hon var en av Helenés nära vänner) sa: Wow, det här känns som att få tillbaks en liten bit av Helené.

Per Gustafsson, mannen som köpte domänen, har överlåtit den åt Helenes närmaste. Och härom kvällen ägnade vi oss åt crowdsourcing på Twitter.

Helené hade en stark önskan om att hennes blogg skulle finnas kvar även efter hennes död. På grund av ett missförstånd med betalningen av webbhotell och domän försvann den för en tid sedan, och så köpte den intet ont anande Per Gustafsson upp domänen och började publicera eget marknadsföringsmaterial på sajten, som streamades till Helenés Facebooksida och i allas våra RSS-flöden. Den diskussion som uppstod kulminerade i att han plockade bort materialet och bad om ursäkt.

Så i förrgår slog det mig plötsligt att hennes gamla poster kanske kunde finnas någonstans och kollade i min Google Reader. Mycket riktigt. Där fanns alla gamla poster från resonerar.se kvar, och jag twittrade lite om det. Ställde frågan om det inte skulle gå att återskapa hennes blogg. Själv är jag alldeles för oteknisk och har ingen aning om hur man gör, bara en stark känsla av att det måste gå.

Sedan gick det undan, och sällan har jag känt sådan hjälpsamhet och värme, visad i praktiken, som när folk strömmade till och började erbjuda sina tjänster. En efter en engagerade sig i resonerar.se. Någon letade upp det tema hennes blogg hade haft, någon annan fixade filen till hennes gamla bloggposter, någon erbjöd serverplats, en annan tog kontakt med Per Gustafsson och företag som jobbar med domäner och hosting hörde av sig och erbjöd hjälp. Ett gäng personer som sins emellan inte känner varandra, eller ens Helene, men på Twitter är det möjligt. På internet är det möjligt.

Resultatet är att Alter Ego resonerar nu är återskapad, och även om Helené är död finns orden kvar.

Ett stycke internethistoria.

Det är en solskenshistoria, men den sätter fingret på det viktiga i att verkligen fundera över vad som händer med den egna nätnärvaron när döden slår till. Vem har tillgång till mina konton? Vem ska sköta min blogg, ska det vara möjligt att kommentera eller ska kommentarsfunktionen tas bort? Ska jag lämna lösenord till mina närmaste eller till något företag som sköter saken?

Helené var en viktig bloggare när hon levde. Hon hade koll på läget och hon väckte tankar, hon var alltid med i hetluften och deltog i utvecklingen av den svenska bloggvärlden. Och nu är det faktiskt så att hon fortsätter göra det. Helené fortsätter att vara en del av utvecklingen och samtalet, och jag är helt säker på att hon inte har något emot det.

 

Under SSWC hölls ett seminarium på temat som jag tyvärr missade. Enligt dem som var där var det det bästa på hela campet. Några har bloggat om det, som Pelle Sten och Pelletsmaskinen.

Slutligen stort tack till alla er som var med och såg till att Helenés ord får leva kvar på nätet, genom Alter Ego, på resonerar.se:

Jocke Jardenberg, Thord Daniel Hedengren, Jonathan Sulo, Simon Sundén, David Hall, Patrik Fältström, Tobias Karlsson och Anders Thoresson. Ni är dagens hjältar. Har jag glömt någon? Hojta!

Tack också till Per Gustafsson som så snabbt insåg sitt misstag och hjälpte till att göra detta så smidigt som det bara går, trots att han för tillfället befinner sig på andra sidan Atlanten. Simon har skrivit en alldeles särskild hyllning till honom här.

Uppdatering: Läs också Tonårsmorsa. Hon var en av Helenés nära vänner, och har skrivit väldigt fint om sin vän.

Jonathan Sulo berättar om hur han gjorde, och det är spännande på mer än ett sätt.

Jag vill låta Helené själv avsluta den här posten, med ord hon skrev i december 2007, ett år innan hon dog:

Jag menar, har ni tänkt på hur bloggare, ja även bara läsare faktiskt ställer upp för varandra. Det pratas så mycket om tjafs, stalkers, troll osv. För att inte tala om att bloggosfären har inget ‘vettigt’ att tillföra. Inte ovanligt, så är det oftast det negativa som tar överhand och i ett sådant stort begrepp som internet, så hamnar det positiva i skymundan. Jag skulle kunna länka otaliga exempel på hur okända människor hjälper och stödjer varandra via nätet. I mycket mer akuta situationer än en trasig blogg. Man bygger relationer oftast utan att känna personen bakom ‘aliaset’ och även de som använder sina riktiga namn förblir ofta anonyma som personer, såvida man inte träffas på en bloggträff eller dyligt.
Egentligen skulle man i praktiken kunna skicka ut vilken fråga som helst och få ett gratis svar, råd eller konkret hjälp. Det finns alltid någon vänlig själ som ställer upp.

 

 

 

Bilden på löjtnantshjärtat hittade jag här.

Vi föds och vi dör och där emellan lever vi

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

En gång i tiden var jag krönikör i Sundsvalls Tidning. När jag skrev den sista krönikan fick jag ett brev av en läsare, som ville tacka mig. Jag hade vid ett tidigare tillfälle träffat kvinnan i fråga och intervjuat henne. Hon var gammal. Väldigt mycket äldre än jag. Och hon skrev till mig; när vi satt där på min veranda i somras hade jag ingen aning om att du var en gammal vis själ i en ung kvinnas kropp…

När jag gör sådana Facebooktester som ska avslöja vad ens egentliga ålder är får jag ofta svaret att jag är 87 eller redan borde ligga i graven. Andra gissar ofta att jag är äldre än jag är. Och det är så konstigt. För jag känner mig inuti inte alls så mycket äldre än 16…

Jag är överväldigad av all responsmin uppmaning att blogga om ålder, och här är ett försök att sammanställa och kommentera allt tänkvärt, klokt och intressant som skrivits om veckans bloggtema – ålder.

Pseudonaja har skrivit om ålderskrämpor. Jag känner igen det. Just att jag börjar inse att en del värk, små krämpor och nedsättningar av en del fysiska funktioner faktiskt inte är tillfälliga, utan hör till åldrandet och är sådant jag måste försöka lära mig att leva med. Och jag försöker och hoppas att jag inte ska bli en sån som inte har något bättre att prata om än mina trötta fötter och värkande leder…

Smäm skriver om att gissa ålder. Och att det faktiskt kan vara känsligt för vissa. Jag är en lillasyster som ofta tagits för storasyster. Jag är en sådan vars ålder folk alltid gissat fel på. När jag var 13 trodde andra att jag var 16, när jag var 22 gissade folk att jag var närmare 30 och nu när jag är 36 är det inte sällan jag antas vara i ”fyrtioårsåldern”. När man är 13 vill man att folk ska tro att man är äldre än man är. Jag kan säga att det vill man inte när man är 36…

Frktjatlund är inne på synen på äldre människor. Det att unga har svårt att föreställa sig att en gammal människa någonsin varit ung. Jag försöker tänka på det ibland när jag träffar riktigt gamla människor. Att de faktiskt varit barn, tonåringar och medelålders. Och att de kanske inuti inte alls är så gamla som de ser ut utanpå…

Också Gunilla skriver om hur hon själv åldrades snabbt när hon förlorade sitt barn, men hur det går att ”komma igen”. Jag kan relatera till att det är på andra man förstår att man själv blivit gammal. När man inser att ens barn växt om en, eller framförallt när jag ser foton på mig själv. Jag ser alltid tio år äldre ut på kort än jag gör i spegeln.

Catta har skrivit om sin tonårstid. Och det slår mig att förr blev man vuxen snabbare. Eller var det bara jag? Jag tog ansvar för min ekonomi som 15-åring, drog ensam till Italien på enkel biljett när jag var 16 och flyttade hemifrån när jag var 17. Samtidigt som jag har fruktansvärt svårt att föreställa mig att mina egna barn skulle göra detsamma…

Smulan skriver trösterikt om att det kan vara skönt att bli lite äldre. Och att livet som så består av olika faser, där det kan vara väldigt mycket bättre att vara 37 än 28. Det är kanske inte i åldern det sitter, ändå?

Karin är 40. Hon förklarar hur det på ett sätt känns bra, men att hon samtidigt inser hur fort det går. Och hur hon saknar tonårstiden. Det gör jag också. Så det gör ont nästan.

Shop til you drop har skrivit bra om samhällsnormer. Om synen på att äldre också ska uppföra sig som om de är äldre – vad det nu egentligen innebär? Att ta ansvar när man har ansvar är att vara vuxen, men behöver man bli tråkig för det? Och är man 73 utan ansvar för någon annan än sig själv, borde man inte vara fri att göra precis vad man vill då, så länge det inte skadar någon annan? Jag kommer osökt att tänka på ”Den tatuerade änkan” och om någon inte skulle ha sett den filmen vill jag varmt rekommendera den!

Anna Toss har skrivit ett inlägg som heter ”Sanningen om sjuttiotalisterna”. Som sjuttiotalist måste jag faktiskt få protestera! Jag är inte det minsta tyst eller väluppfostrad när jag är på fest, så det så.

Anna B skriver om åldersperspektiv. Klart att 60 känns gammalt när man är 25. Men kanske inte om man är 73…  Lilla O är lite inne på samma sak, om att man kanske inte är äldre än man känner sig? Och att det finns unga tanter och gamla ungdomar.

Rutan har skrivit en lång rad blogginlägg på temat ”Tant söker farbror”. Om att söka och hitta kärleken när man inte är en tonåring längre. Mycket intressant!

M K skriver om åldersskillnad i relationer. Om att falla för någon 18 år yngre än en själv, om gubbsjuka och kulturkrockar som kan uppstå. På slutet nämner han något om att mannen ligger tio år efter kvinnan i mental ålder. Vad innebär det i de fall där en kvinna har en 18 år yngre man, tro?

Lotten har skrivit mycket bra om att det kanske inte hänger på åldern, snarare på individen. Utgångsläget är frågan om det är bra eller dåligt att börja skolan ett år tidigare än alla andra och därmed alltid vara ett år yngre. Pysseliten hakar på och beskriver hur det kan vara att börja studera flera år senare än de flesta andra.

Nemo reflekterar över om livet är något som ska förvaltas eller levas, och vilka mellanlägen det finns mellan total ansvarslöshet och att vara vuxen på riktigt. Typ. Nåt sånt. Läs själva…

Millan skriver i en kommentar:

Grät hejdlöst hela min trettioårsdag. Hade nyligen blivit mamma och tänkte att detta går aldrig samt var helt knäckt över att jag helt plötsligt blivit så gammal och gjort så lite. Häromdagen fyllde jag trrettiofem som jag lite firade på lite samma sätt, gråtandes från morgon till kväll dock med den skillnaden att jag grät över att jag ville ha fler barn, eftersom det varit så roligt och gått så bra, samt att jag grät lättnadstårar över att jag ger blanka fan i om jag har gjort mkt eller lite i livet. Det är ingen fara att åldras, utan det är bara att luta sig tillbaka och njuta, av att man blir äldre och klokare……det är klart det här med att hamna på ålderdomshem, det bävar man ju för, men det är ju ett tag tills dess…..se där nu börjar åldersnojan igen…

Spock skriver två poster ur en mer humoristisk vinkel. Men med något slags allvar i botten.

Christer Magister har tagit min uppmaning på största allvar och skrivit en mycket bra postning om att identifiera sig som vuxen, och litegrann om samhällsnormerna och hur man placeras i olika fack beroende på ålder.

Margareta har skrivit och reflekterar över arbetsgivare som söker unga människor med stor erfarenhet. En nästan omöjlig ekvation. Men hon tar också upp åldrandet, de ökade riskerna för sjukdomar, och ja hon lyckas peta in väldigt många aspekter i sin postning – så läs den!

Charlotte skriver också så himla bra. Om att vara liten och maktlös. Om att vara utlämnad åt andras ansvar och beslut.

Annieellen skriver om att dömas utifrån sin ålder. Det påminner mig om den text jag skickade in till en tävling som Bonniers hade när jag var femton, och jag skrev om åldersdiskriminering. Om att vara femton och inte tas på allvar. Min text antogs och publicerades i en antologi full med texter skrivna av unga människor. Och min text hade dom illustrerat med en massa läppstiftsmärken. Det kändes förnedrande på ett konstigt vis och jag kände mig aldrig särskilt stolt över den där boken.

Pormaskprinsessan skriver i en kommentar:

Har just startat en blogg, och det jag hittills har skrivit får mig just nu mest av allt att tänka på hur många bortslösade år det har blivit. Över två decennier av mitt liv har gått förlorade. Så dumt och så onödigt. Och så svårt att ta sig ur det jag just upptäckt är en sjukdom. Hoppas jag kan hjälpa andra som kanske inte vet vad de lider av att sluta i tid och använda livet bättre.

Malin skriver om sin trettioårskris. Om allt det där hon borde ha gjort/uppnått vid det här laget, och vad som egentligen blev.

Farmor Anka har skrivit en rad postningar som behandlar ålder och åldrande, och om hur vi ser på andra. Mycket bra. Jag hoppas att yngre kvinnor läser det hon skriver. (hon är 55)

Kidneybönan skriver; ”Jag önskar att någon hade talat om för mig att det inte är så allvarligt, att man kan byta yrke/stad/partner flera gånger under sin livstid, att det kommer att hända mycket som man varken kan styra eller förutse. Att man ska våga lita på sin magkänsla”.

Och jag tänker att – visst var det väl folk som berättade? Visst har väl äldre människor i alla tider försökt leda ungdomen rätt, ge goda råd och dela med sig av sin livserfarenhet? Bara att de unga sällan tar till sig. De hör inte. Och det kanske är någon mening med det?

Två systrar – tre bloggar

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag kan bli så frustrerad över att det finns så mycket bra i bloggvärlden som jag inte hinner läsa. För att inte tala om allt bra som jag inte ens vet finns därute.

Jag bad i varje fall om tips och fick en hel hög.

Jag fastnade för Brev till mamma.

Brevskrivaren är en tjugofemårig kvinna vars mamma dog i mars i år. I bloggen skriver hon till sin mamma. Saker hon hade velat säga när mamma levde. Saker hon vill berätta nu. Och så det däremellan. Det är så bra, välskrivet och på spiken ofta så jag får ångest. Och det är ett gott betyg.

Hennes syster skriver också en blogg om mamma.

Om en väldigt älskad mamma. Och det slår mig precis som det slagit dessa systrar – att det är så svårt att säga vissa saker till dem som lever. De där kärleksförklaringarna, ursäkterna. Sådär så jag verkligen hoppas att de döda kan se oss någonstans ifrån, och läsa bloggarna som skrivs till dem…

Men allt är inte död och elände.

Syster nummer ett har också en annan blogg, Not on my shift.
Den är smart, snabb och rolig.
Om svininfluensan. Ur barnamun. Om empati.
Läs, gör det bara!

Vi är ganska många som bloggar för att det är roligt

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Eva älskar att blogga.
Sjubarnsmamman gör det.
Eva Westerberg bloggar inte heller för pengarna.
Pysan älskar verkligen att blogga.
Monica gillar att blogga och läsa bloggar.
jj.n bloggar också för att det är kul.
Åke Forsmark tycker att Elisabet får stå sitt kast om hon väljer att läsa skit.

Bild: Åke Forsmark
Bild: Åke Forsmark

Och så några kommentarer till mitt förra inlägg, som förtjänar mer uppmärksamhet än de får i kommentarfältet. Klicka gärna på länkarna till deras bloggar också!

Leo Beata:

Jag tycker det är sorgligt att Elisabeth Höglund dissar tjejerna som fångar möjligheterna… och så har vi kulturnissarna och alla ”seriösa” viktigpettrar/pettror, vilka nu det är… i sörjan…
Jag bloggar för jag vill förändra världen och bloggen är en möjlighet att nå ut…
Och så är det roligt också. Och nyttigt! Det är utvecklande, perspektivförändrande, en källa till ny kunskap om människors liv, villkor och tankar som jag aldrig annars skulle mött för vi lever i så olika världar.
Bloggen berikar. Bloggen är viktig. Bloggen är en spegel av det verkliga samhället där ute.

Gunilla:

Jag gillar att blogga och har haft det som lite hjälp till självhjälp från första början. Man kan inte gilla alla bloggar, men man behöver inte heller skriva något illa om dem man inte tycker om. Det räcker väl att sluta gå dit och läsa dem fler gånger och istället lägga bloggläsandet på dem man tycker om? Alla dessa underbara bloggar som bara väntar på att upptäckas. En fantastisk värld!

Abbes pappa:

Har vi inte hört den där skivan lite för många gånger nu?
Jag är lite trött på att bli dragen över samma kam som Rosing och Bella. Oavsett vad man tycker om dem. Ska det vara så svårt att se mångfalden bland bloggarna?
Jag vet inte om du syftade på mig men jag har tackat nej till diverse annonsnätverk som kunde gett mig rätt hyfsad inkomst på min blogg. Men jag vill inte. Det skulle inte kännas rätt om Heja Abbe var kommersiell. Och så är jag rädd att det skulle bli fel drivkraft.
Nej jag är som du. Bloggar för att jag tycker om det.

Nina:

Så frågar jag mig – oroligt – vem tvingar den arma människan att läsa bloggarna ifråga och – ännu värre – skriva om dem?
Det måste ju vara alldeles fruktansvärt för henne att behöva göra detta, när hon nu tycker så illa om det.

Islandsmamman:

Hon är inne på rätt linje. Jag har slutat läsa ALLA böcker för det skrivs så mycket skräp, jag menar har ni läst Vita Sreien? Jag tittar inte ALLS på TV för det finns en hel del dåliga program. Musik har jag lagt av med för hu, det finns ju dåliga popartister ju. Kläder tar jag inte längre på mig för har ni SETT vilka fula kläder det finns i en del butiker? Jag funderar på att sluta äta för igår åt jag en otäck korv..

Åsa:

Man tolkar andra som sig själv.
Varenda gång jag läser sånt här oinsatt dravel från en ”förståsigpåare” så rabblar jag detta för mig själv några gånger för att förhindra hjärnblödning.
Höglundskan kan inte förstå att någon vill skriva utan att tjäna pengar, för att det är kul. Det är ofattbart för henne – måste vara något annat som ligger bakom. Inte kan det vara något att få respons av pöbeln, den dumma massan som borde hålla tyst och tacksamt ta emot det media matar dem med!
Man undrar vad hon skulle tycka om vi andra sågade journalister som kår med fotknölarna efter att ha läst Se & Hör några gånger (”inte för att vi gillar det gu’bevars, bara för att…”)?
Kan människan framstå som dummare ens om hon försökte?

Fröken Grön:

Jag älskar att blogga. Jag älskar att läsa.
Med tanke på hur kommunikationen fungerar i dagens samhälle tror jag att bloggen fyller en viktig funktion. Jag hade åtminstone inte skrivit annars. Bara några enstaka mail och inlägg på communities. Dessutom.
Med en blogg kan man påverka. Tänk att lilla jag, en arbetssökande etnolog i Skåne med hundra läsare om dagen, får främlingar att bli nyfikna på menskoppen, spikmattan, ekologisk mat och annat. Det är ju fantastiskt.

Thomas Olausson:

Jag antar att Elisabeth inte brinner för sin egen journalistik. Med en så vriden syn på hur andra känner inför vad de sysslar med måste problemet ligga hos henne själv.
Kanske är det brist på egen arbetsglädje som gjort att hennes frisyr fått stå i fokus i stället för vad hon producerar?

Jag blir besviken på henne. En sedan länge välkänd journalist som plötsligt rackar ned på vanliga människor som sitter hemma och pysslar med sitt. Kan det vara så pinsamt att Elisabeth inte förstår vidden av amatörbloggandet?
Det finns folk som tror att alla konstnärer säljer tavlor dyrt och är kända, och vissa ”vuxna” tror att man är känd om man har en egen hemsida.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB