Igår syntes jag i programmet Babel i SVT2. Medverkade gjorde också PM Nilsson från Newsmill och Jan Guillou. Ämnet var bloggar vs gammelmedia, även om Guillou mycket duktigt påpekade att det inte heter gammelmedia utan ”riktiga medier”. Jag har inte räknat hur många gånger ordet gammelmedia användes i programmet, nån annan kanske orkar räkna?

Foto: Benjamin Jónsson/SVT

Hur som helst, programmet bandades förra veckan, alltså innan DN:s artikel om FRA-upproret, annars hade nog det nämnts på något sätt. Nu uppehöll vi oss mest vid frågan om bloggarna bara är en samling pladder och skvaller eller om de faktiskt kan ha något att tillföra, och så förklarade PM Nilsson att papperstidningen är döende.

Ett exempel som togs upp i programmet var Magnus Ljungkvists avslöjande som fick Maria Borelius att lämna regeringen strax efter valet 2006. Något som Guillou avfärdade med att Ljungkvist var en ”aktivist som tipsade medierna”.
Å ena sidan är det ju så att nyheten inte skulle fått de konsekvenser den fått om inte de ”riktiga medierna” tagit upp det. Å andra sidan skulle det dröjt om inte Ljungkvist gjort det först och i det här fallet var det inte Ljungkvist som tipsade, det var faktiskt han som gjorde researchen och tog fram uppgifterna.
Att sedan hans blogg inte har lika många läsare som de stora drakarna förminskar inte på något sätt hans insats.

Daniel på Mindpark har skrivit bra om framtidens (nutidens) journalistik. Också Kjellberg har skrivit om programmet och kommenterar också både DN-debatten och Second Opinion.

Men bilda din egen uppfattning – se programmet här.

Det är mycket man inte hinner säga på knappa femton minuter. Det är desto mer man kommer på i efterhand att man borde ha sagt. Dessutom är delar av debatten bortklippta, vi pratade visst för länge.

Till exempel är Guillous kommentar till min sågning av hans krönika bortklippt. Men han sa att ”Det finns ju olika uppfattningar om vilka metoder man ska använda för att påverka.”

Sedan sa jag en bra sak tycker jag själv om hur unga läser bloggar i dag och att de kommer att fortsätta göra det i framtiden, fast då kanske en annan sorts bloggar än de modebloggar de läser idag. Jag nämnde att det finns nästan fyrahundratusen bloggar i Sverige (en siffra som är svårt att fastställa dock) och Guillou kommenterade ”FYRAHUNDRATUSEN? Fruktansvärt!”. Men det är alltså också bortklippt.

Det hade också varit kul att hinna diskutera innehållet i de riktiga medierna, allt pladder och skvaller och det låga förtroendekapital som inte minst kvällstidningarna har hos svenska folket. En annan gång kanske.

Innan programmet satt vi i en soffgrupp utanför studion och småpratade, jag, PM och Guillou. Fast jag sa inte så mycket. Guillou berättade att han precis varit på Systembolaget och hämtat 60 flaskor Chateau Guillou, att använda som husets vin. Jag och PM tyckte det var lite kul och då sa Guillou till PM att ”Du kan få en flaska, om du hänger med till bilen efter sändningen”. Jag fick ingen.

Jag kan också berätta att vi under intervjun med Amos Oz som inleder programmet satt i ett hörn av studion och lyssnade, och Guillou då flitigt kommenterade författarna i inslaget om vilka frågor de får. Bland annat fick jag veta att Brunner inte kan skriva poesi.

Annat att notera efter inspelningen i tevehuset: Tack god Gud för tevesmink! Jag lyckades ju se riktigt trevlig ut där i min fåtölj även om jag fått höra att jag låg i den. Själv tyckte jag att jag var lagom tillbakalutad och avslappnad…

Och så ett tips till den som eventuellt ska medverka i en tevedebatt; gå på toaletten innan programmet börjar. Om det var nervositet eller allt kaffe jag hinkat in mig innan vet jag inte, men jag var tvungen att springa iväg i den lilla pausen mellan Amos-intervjun och vår del i programmet. Kunde ha blivit jobbigt om det inte funnits tid till det.

Bloggvärlden är upprörd. Ilskan riktas som så ofta mot gammelmedia, i det här fallet DN, som i en lång faktaspäckad artikel påstår att den så kallade bloggbävningen från i somras inte var någon gräsrotsrörelse utan en välregisserad föreställning framkallad av lobbyism från PR-folk.

Två frågeställningar är centrala i diskussionen. Dels den om i vilket syfte DN skrivit. Men också den om i vilket syfte de omskrivna PR-konsulterna skulle ha dragit igång en bloggbävning.

Låt mig backa bandet:

Försommar 2008. Snart ska riksdagen klubba den fruktade signalspaningslagen som tillåter FRA att kontrollera all elektronisk trafik som passerar Sveriges gränser. De etablerade medierna är tysta – senare med argumentet att lagen var omskriven då den först föreslogs långt tidigare – men i bloggvärlden händer det grejer. Det har länge mullrat och några veckor innan riksdagens votering smäller det till och plötsligt skrivs spaltmeter på spaltmeter om lagen. I bloggarna.

Vad som händer är kort sagt bloggosfärens stora genomslag som opinionsbildare i Sverige. Bloggar av olika inriktningar och intressesfärer enas, länkkärleken vet inga gränser och gammelmedia möter hård kritik för sin tystnad. En vecka innan voteringen i riksdagen, den 11 juni, skriver Blogge Bloggelito om upproret och kallar det för bloggbävning, ett ord som vid årsskiftet tas upp som nyord av språkrådet. I sitt inlägg noterar han också för första gången att gammelmedia nu ger credd åt bloggvärlden.

De etablerade medierna är pressade, och bara någon vecka innan lagen ska träda i kraft har de alltså börjat rapportera, med ständiga hänvisningar till bloggosfären. En stor del av rapporteringen kommer att handla om själva bloggbävningen mer än om lagen i sig. Det är för sent, lagen klubbas efter en smärre modifiering och en teatralisk debatt i riksdagen där Fredrik Federley brister ut i gråt när han tvingas säga att han ska rösta för lagen, Camilla Lindberg blir hjältinna då hon som enda riksdagsman i alliansen röstar nej.

Men bloggarna tystnar inte. Så sent som i går skrev årets politiska bloggare Henrik Alexandersson en postning där han kräver att FRA-lagen ska rivas upp.

Den 2 februari i år fick StoppaFralagen.nu ta emot Aftonbladets hederspris på bloggalan. Bloggarna har äntligen fått ett erkännade från de etablerade medierna, och plötsligt är det bloggfeber i hela Sverige, alla talar om och skriver om bloggar, och tevesofforna gästas av bloggare som proffstyckare.

Så bestämmer sig DN för att granska bloggbävningen. Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg försöker leda i bevis att bloggbävningen var regisserad och arrangerad av PR-konsluter, att bloggare fått betalt för att protestera och att bloggarna inte alls har den makt eller på något vis skulle ha ökat gräsrotsdemokratin på det sätt som hävdas från många håll.

DN må vara Sveriges största morgontidning, men lika lite som någon annan etablerad tidning i Sverige kan de längre sätta agendan eller påstå saker oemotsagda. Och motsagda blir de. Bloggvärlden bävar. Än en gång skrivs spaltmeter av varandra oberoende bloggare som känner sig påhoppade, kränkta och misstrodda.

Även om DN inte helt är ute och cyklar, även om flera av uppgifterna säkert stämmer, så är det de fakto så att de enskilda bloggarna inte fått betalt för att protestera mot FRA. Även om PR-konsulter kan ha varit inblandade så har de knappast tvingat någon att mot sin vilja blogga om FRA. Enligt DN-artikeln kom PR-folket in i bilden så pass sent att de knappast kan göra gällande att engagemanget i bloggvärlden uppbådades från det hållet. PR-konsulterna drog säkert sitt strå till stacken på sluttampen, men som sagt – de regisserade knappast bloggosfären, som i sig är alldeles för spretig och bångstyrig för att åta sig regisseras.

Jag skrev själv en hel del om FRA och har inte varit i kontakt med någon enda konsult, inte heller har jag blivit erbjuden pengar för att delta i upproret. (Däremot har jag som bloggare blivit erbjuden det ena och det andra för att skriva om olika saker men tackat nej.)

De bloggväggar som Falkvinge beskriver i DN:s artikel ifrågasattes också de av många i bloggosfären, som ansåg att de motverkade sitt syfte och förtog kraften i länkekonomin. Sedan sägs i artikeln att grejen ”såldes in” till SvD som skrev om gräsrötternas protester mot lagen. Well. PR-byråer, politiker och enskilda personer har i alla tider jobbat på att sälja in storys till tidningarna. Är det en bra story blir den omskriven, är den dålig brukar tidningarna inte ta upp det hur det än lobbas. Det är inget nytt.

Och detsamma gäller bloggarna. De skriver om sådant som är intressant, angeläget och engagerande. Förmodligen i högre grad än betalda journalister som desto oftare måste skriva om det som arbetsgivaren säger åt dem att skriva om.

DN ignorerar dock bloggarnas protester och tar det hela ett steg längre i en osignerad ledare på måndagen. Bloggvärlden svarar direkt.

Och jag ställer mig också frågan – vad är syftet? Är det så att DN känner sig så hotade av mullret från bloggosfären så att de måste stävja den? Bloggare är vare sig dummare eller mer lättköpta än journalister, däremot kan jag tänka mig att den som brinner för en fråga gärna tar emot stöd för att kunna driva den.

Face it gammelmedia – vad ni än skriver så kommer alla uppgifter att dubbelkollas och kollas igen, av hundratals bloggare som inte nöjer sig förrän de fått hela sanningen. Det är något bra. Och om gammelmedia rätt tar till vara den möjligheten kommer de att återfå det förtroende som sedan länge är förlorat hos många av gräsrötterna;

Jag undrar vad det här kommer att göra för DNs förtroendekapital i längden. Grävande journalistik är oerhört viktigt för samhället. En analys över bloggbävningen eller flera borde göras. Vad händer när en större mängd människor ser sig missrepresenterade i ett sådant sammanhang? Och än värre, några kanske känner obehag och aktar sig för att yttra sig om integritetssamhället framöver. Är det verkligen en av Sveriges största morgontidningars uppgift? Att trycka ner människor på lösa boliner för att de engagerat sig i en fråga som är viktig?

Man skulle nästan kunna säga att DN:s försök att förminska bloggarnas kraft faktiskt bara bevisar motsatsen till det DN vill leda i bevis – eller kan det vara så att ett gäng PR-konsulter plötsligt satts i rörelse för att få bloggosfären att protestera mot DN också?