Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg gammelmedia

- Sida 1 av 1

Schulman Show featuring Guillou (och mymlan)

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Här är Guillou hos Alex Schulman och pratar om riktiga medier. I början har de klippt in ett par sekvenser från Babel där jag också medverkade. Men är det bara jag som tycker att Ann och Markus är lite mesiga där efteråt när de inte har en enda kommentar till det Guillou säger?

Även om det verkar som om han faktiskt börjat läsa bloggar. Och påstår att Peter Englund är för pretentiös. Hoppsan. Och apropå det, visste ni att Peter Englund ska börja blogga igen? Det ser jag verkligen fram emot, eftersom jag till skillnad från Guillou inte tycker att Englund är pretto alls, snarare motsatsen. Sen kanske det har med saken att göra att jag blir lite kär i Englund varje gång jag ser honom, vilket man inte kan säga är den känsla jag känner när jag ser Guillou…

Schulman har för övrigt skrivit en text om hur han efter sändningen hade lite myspys med gammelgäddan. Det är skillnad på folk och folk minsann. Det är med stor bitterhet jag minns hur PM Nilsson fick en flaska Château Guillou efter inspelningen av Babel, och nästan lika bitter är jag över att Alex Schulman blockat mig på Twitter så jag inte kan följa honom där.

Viktigt meddelande!

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter
Bild 5.png

Frige Dawit Isaak!

Och låt honom behålla sin frihet den här gången.

Den här dagen för fyra år sedan släpptes den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak ur fångenskapen i Eritrea, för att snabbt låsas in igen.

Den här dagen 2009 är dagen då 91 dagstidningar efter ett initiativ av Thomas Mattsson publicerar en text skriven av Peter Englund, som beskriver situationen på ett påtagligt och nära sätt, och avslutar med frågan – vad gör vi, vad gör du?

Några bloggar om Dawit och yttrandefriheten idag: Skatans tankar, Anders Pihlblad, Söderlund, Lisa Wiklund, Martin Jönsson, Stina, Svarten.

Jag fyller gärna på listan och tänker att om 91 tidningar som är gammelmedia skriver, så borde minst 91 bloggare också göra det.

Vi får aldrig ge upp kampen om yttrandefrihet och demokrati. Det är inget självklart, även om vi i Sverige kanske inte tänker på den så ofta, eftersom vi är så vana vid den.

Vi får inte glömma Dawit Isaak.

 

Vill du läsa på så har jag skrivit en hel del om Dawit tidigare.

Den (sken) demokratiska bloggosfären

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag hör till dem som ofta använder demokratiargumentet för varför bloggen är så bra. Som predikar gräsrötternas möjlighet att komma till tals, och hävdar att hela internet är en demokratisk revolution.

Antalet bloggar i Sverige och världen växer så det knakar, och i takt med att bloggarna blir allt fler höjs också rösterna som försöker förminska bloggarnas betydelse.
Rösterna som hävdar att internet är en värld av pladder och skvaller, att den verkliga makten över ordet fortfarande ligger hos de ”riktiga medierna” för att det är först när något publiceras i ”riktiga medier” som det får ett verkligt genomslag.
Se bara på FRA. Och inte hjälpte det heller att bloggarna höjde sina röster, lagen klubbades ändå, om än något modifierad.

Men vad är egentligen demokrati? Annat än just möjligheten för vem som helst att uttrycka sin åsikt och rätt att rösta i allmänna val? Demokrati betyder ju inte att var och en får bestämma. Det betyder heller inte att den som lyckas göra sin röst hörd får som den vill.

För att en demokrati ska fungera är det viktigt att medborgarna har möjlighet att få information och fakta om hur saker och ting förhåller sig, för att utifrån det kunna göra sina val.
Denna information har aldrig varit hundra procent objektiv. Den kommer dels från de olika politiska partierna som självklart propagerar för och argumenterar så att man ska gilla just deras idéer, den kommer från vinklad statistik och den kommer från massmedia. Men massmedia har aldrig gett heltäckande information om sakernas tillstånd, det säger sig själv att det är ogörligt.
Yttrandefriheten och möjligheterna för den enskilde att påtala missförhållanden har mer eller mindre varit beroende av godtyckliga beslut på tidningsredaktioner.

I och med internet och möjligheten för vem som helst att publicera sin historia, sin åsikt, och dela med sig av sina erfarenheter, har inte massmedia längre makten över vilken information som når ut till folket.

Visst är det så att inte vem som helst når igenom bruset. Det finns alldeles för många bloggar, och fortfarande krävs att den som skriver kan formulera sig någorlunda, har väl underbyggda argument och dessutom kunskap om hur man marknadsför sig och sin blogg för att nå fler än de allra närmast sörjande.
Men demokrati är inte detsamma som att alla får samma plats. Det är att alla har samma grundläggande möjligheter att utifrån lika villkor göra sig hörda.

Ett exempel är Englas mamma och hennes blogg. Hon använder den för att ge sin bild av hur hon upplever rättsprocessen och allt runt omkring mordet på hennes dotter, istället för att ge den makten åt de ”riktiga medierna”, eller kanske snarare ”de sensationslystna medierna” som enligt henne misstolkade och knappast kunde föra hennes talan.
Hon är dyslektiker, knappast välformulerad, men om ett ämne är tillräckligt intressant eller publikvänligt spelar det ingen roll. Hon använde möjligheten att ge sin version och hon lyckades. Exemplet togs upp i Babel men klipptes tyvärr bort (om jag inte minns helt fel?). Guillous svar när PM Nilsson tog upp Englas mamma var något i still med att ”nu tar du ett exempel som inte ens jag kan argumentera emot”.

Bo Rotshstein menar att fler röster inte alls främjar demokratin, och spår att bloggarna kommer att gå samma väg som Stasi. En åsikt eller en berättelse från verkligheten är alltså mindre värd om den inte först granskats av en redaktör eller liknande.
Jag kan informera Rothstein om att den granskningen för länge sedan är i praktiken bortrationaliserad också i dagspressen. Ytterst få redaktioner har kvar korrekturläsningen, stressade nattredaktörer hinner inte annat än rätta uppenbara skrivfel i texter, om ens det, och mycket ofta skickas artiklar rakt ut på internet utan att någon annan än reportern bakom texten läst den.

I bloggvärlden går det dessutom till så att tack vare kommentarsfunktionen så rättas fel, inlägg uppdateras, och detsamma händer också på de etablerade mediernas sajter. Alla kan göra fel, men tack vare internet ges utmärkta möjligheter att rätta till dem, och samtidigt ge läsarna insyn i stegen på vägen.
Det är demokratiskt om något.
Annat var det när den tryckta tidningen var enda källan till nyheter, ett tryckt fel ändrades inte, annat än möjligen med en fåordig rättelse i en senare nummer av tidningen som läsaren kanske inte ens sett. En kommentar som hävdar att det skrivna är felaktigt behöver inte nödvändigtvis ha rätt, men tillsammans kan skribent och läsare räta ut frågetecken och få en så nära sanningen liggande slutversion som det bara är möjligt.

Det kallas även crowdsourcing, och Per Axbom har skrivit mycket bra om det här.

Demokrati handlar inte om den enskildes möjlighet att bestämma, utan om den enskildes möjlighet att känna sig delaktig i beslut.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gjorde häromnatten ett genidrag, då han tog upp ett par etiska spörsmål på Twitter. Precis som jag skriver på SSBD hade Helin kunnat fatta sina beslut utan hjälp eller råd från läsarna på Twitter. Så vad är då poängen? Jag tycker att IT-mamman sätter fingret på det här.

För en tid sedan skickade SVT ut ett pressmeddelande till ett gäng bloggare, som till en början såg ut att vara ett personligt mejl från Eva Hamilton. Ett meddelande som fick de enskilda bloggarna att känna sig viktiga, när just deras uppfattning efterfrågades av självaste tevechefen.
Tyvärr funkade det inte så bra då det snabbt visade sig att mejlet inte var personligt utan ett massutskick, men det säger en del om hur mycket det betyder för den enskilde att känna sig viktig och lyssnad på.

Det vi ogillar med diktaturer är just bristen på yttrandefrihet. Det handlar inte om att enskilda inte kan fatta stora beslut. Problemet är att enskilda inte får tala fritt ur hjärtat, att individer fängslas eller till och med avrättas för att de är av fel uppfattning.
Friheten att uttrycka sin mening eller berätta sin historia utan risk för repressalier är betydligt viktigare än makten att bestämma.

Därför är det inte konstigt att så många upprörs över Jonas Bergling blev av med sitt uppdrag hos EDB på grund av sina politiska värderingar. Och det fina med internet är att det går att påverka.
Om man idag googlar på EDB får man på första sidan i sökningen upp rubriken ”EDB sparkar folk för sina åsikter”. Observera att länken går till en blogg, inte till någon av de etablerade medierna. Det går inte längre för ett företag som EDB, eller för någon annan, att utöva åsiktsdiskriminering oemotsagd. Det är en framgång för demokratin.

Anders Mildner har skrivit mycket genomtänkt om hur det man kan uppfatta som ett onödigt brus på Twitter faktiskt kan göra skillnad, för den enskilde men även i större sammanhang.

Så är det ju. Oavsett Rothsteins spådomar med paralleller till Nazityskland och Stasi. Att fler får en möjlighet att göra sig hörda – och synliga – kan faktiskt inte skada.

Bakom kulisserna med gammelgäddan

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Igår syntes jag i programmet Babel i SVT2. Medverkade gjorde också PM Nilsson från Newsmill och Jan Guillou. Ämnet var bloggar vs gammelmedia, även om Guillou mycket duktigt påpekade att det inte heter gammelmedia utan ”riktiga medier”. Jag har inte räknat hur många gånger ordet gammelmedia användes i programmet, nån annan kanske orkar räkna?

Foto: Benjamin Jónsson/SVT

Foto: Benjamin Jónsson/SVT


Hur som helst,
programmet bandades förra veckan, alltså innan DN:s artikel om FRA-upproret, annars hade nog det nämnts på något sätt. Nu uppehöll vi oss mest vid frågan om bloggarna bara är en samling pladder och skvaller eller om de faktiskt kan ha något att tillföra, och så förklarade PM Nilsson att papperstidningen är döende.

Ett exempel som togs upp i programmet var Magnus Ljungkvists avslöjande som fick Maria Borelius att lämna regeringen strax efter valet 2006. Något som Guillou avfärdade med att Ljungkvist var en ”aktivist som tipsade medierna”.
Å ena sidan är det ju så att nyheten inte skulle fått de konsekvenser den fått om inte de ”riktiga medierna” tagit upp det. Å andra sidan skulle det dröjt om inte Ljungkvist gjort det först och i det här fallet var det inte Ljungkvist som tipsade, det var faktiskt han som gjorde researchen och tog fram uppgifterna.
Att sedan hans blogg inte har lika många läsare som de stora drakarna förminskar inte på något sätt hans insats.

Daniel på Mindpark har skrivit bra om framtidens (nutidens) journalistik. Också Kjellberg har skrivit om programmet och kommenterar också både DN-debatten och Second Opinion.

Men bilda din egen uppfattning – se programmet här.

Det är mycket man inte hinner säga på knappa femton minuter. Det är desto mer man kommer på i efterhand att man borde ha sagt. Dessutom är delar av debatten bortklippta, vi pratade visst för länge.

Till exempel är Guillous kommentar till min sågning av hans krönika bortklippt. Men han sa att ”Det finns ju olika uppfattningar om vilka metoder man ska använda för att påverka.”

Sedan sa jag en bra sak tycker jag själv om hur unga läser bloggar i dag och att de kommer att fortsätta göra det i framtiden, fast då kanske en annan sorts bloggar än de modebloggar de läser idag. Jag nämnde att det finns nästan fyrahundratusen bloggar i Sverige (en siffra som är svårt att fastställa dock) och Guillou kommenterade ”FYRAHUNDRATUSEN? Fruktansvärt!”. Men det är alltså också bortklippt.

Det hade också varit kul att hinna diskutera innehållet i de riktiga medierna, allt pladder och skvaller och det låga förtroendekapital som inte minst kvällstidningarna har hos svenska folket. En annan gång kanske.

Innan programmet satt vi i en soffgrupp utanför studion och småpratade, jag, PM och Guillou. Fast jag sa inte så mycket. Guillou berättade att han precis varit på Systembolaget och hämtat 60 flaskor Chateau Guillou, att använda som husets vin. Jag och PM tyckte det var lite kul och då sa Guillou till PM att ”Du kan få en flaska, om du hänger med till bilen efter sändningen”. Jag fick ingen.

Jag kan också berätta att vi under intervjun med Amos Oz som inleder programmet satt i ett hörn av studion och lyssnade, och Guillou då flitigt kommenterade författarna i inslaget om vilka frågor de får. Bland annat fick jag veta att Brunner inte kan skriva poesi.

Annat att notera efter inspelningen i tevehuset: Tack god Gud för tevesmink! Jag lyckades ju se riktigt trevlig ut där i min fåtölj även om jag fått höra att jag låg i den. Själv tyckte jag att jag var lagom tillbakalutad och avslappnad…

Och så ett tips till den som eventuellt ska medverka i en tevedebatt; gå på toaletten innan programmet börjar. Om det var nervositet eller allt kaffe jag hinkat in mig innan vet jag inte, men jag var tvungen att springa iväg i den lilla pausen mellan Amos-intervjun och vår del i programmet. Kunde ha blivit jobbigt om det inte funnits tid till det.

Ännu mer granskning av gammelmedia

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Idag lanseras nyhetssajten Second Opinion.

I ett pressmeddelande skriver de så här:

”Inspirerat av wikipedia ska Second Opinion granska, komplettera och korrigera nyheter genom att samarbeta i nätverk. Vår vision är att höja kvaliteten på nyhetsflödet.”

Och på sajten förklaras vad en ”Second Opinion” är för något:

”En second opinion är en korrigering, komplettering eller fördjupning av en publicerad nyhet. En second opinion måste alltid referera till originalnyheten med en länk. En second opinion bidrar till mer kunskap och breddar det allmänna nyhetsflödet.”

En liknande sajt som funnits sedan i höstas är Newsmill, där vem som helst kan publicera en debattartikel, och tillföra nya ståndpunkter om aktuella ämnen. Många bloggare har publicerats på Newsmill, och de försöker också lyfta upp blogglänkar på sajten så att det ska löna sig att länka till deras artiklar.

Men där Newsmill tar upp vitt skilda ämnen och släpper debatten fri är Second Opinion mer inriktade på att faktiskt korrigera och kommentera sådant som skrivs i det som i bloggvärlden kallas gammelmedia.

På Second Opinion kan man registrera sig antingen som privatperson eller företag/organisation, och tycka till om nyhetsrapportering. Ibland skriver också Second Opinions redaktion, idag till exempel skriver Jannike Runqvist om Kina och dess brist på den demokrati som bland andra Second Opinion står för, apropå Carl Bildts besök där.

Second Opinion använder sig av Twinglytjänsten så att den som bloggar om en text på sajten får en blogglänk i anslutning till artikeln.

Detta är en förlängning av det jag skrev igår apropå DN och FRA-debatten – de etablerade medierna kan inte längre sätta agendan, de kan inte hårdvinkla nyheter och förvänta sig att det som skrivs ska uppfattas som den enda sanningen. I och med den kommunikationsrevoultion som internet skapat och möjligheten för alla att publicera sig snabbt och enkelt är det idag ingen – vare sig bloggare eller gammelmedia – som kan påstå eller hävda en sanning oemotsagd.

Det är bra. Bra för demokratin, bra för nyhetsförmedlingen och bra för journalistiken.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Matilda Andersson och Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB