Idag är det pressfrihetens dag.
En viktig dag, om man tittar sig omkring i världen och hur det egentligen står till med friheten.

Dawit Isaak sitter fortfarande fängslad.

Imorgon överlämnar chefredaktörerna för Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet de över 200 000 namnunderskrifter som samlats in till Eritreas ambassad.

Vi får inte glömma Dawit.
Läs den här utomordentliga artikeln där Sanna Thorén Björling talat med Dawits kollega Semret, som var på plats där det hände, när det hände.

Andra som bloggat om Dawit Isaak idag: FinnJonna, Hund-Dolores, Lotta Edholm, Anna Serner.
Här kan du följa nyhetsflödet om Dawit, från tidningar och mikrobloggar.

Sedan domen föll mot de fyra åtalade i The Pirate Bay-målet har jag flera gånger reagerat över de starka reaktioner som visar ilska, besvikelse och i det närmaste sorg, och alla de som verkar i det närmaste förkrossade över att de fyra ska behöva sitta i fängelse.

Med anledning av det tänkte jag bara helt kort förklara hur det fungerar när det gäller rättvisan i Sverige.

De fyra fälldes alltså av tingsrätten, som är första instans.
I tingsrätten är det nämndemän som dömer, det vill säga ”vanliga” människor som inte har juridisk utbildning.
En dom i tingsrätten betyder inte mycket alls, särskilt inte i ett så pass avancerat mål som The Pirate Bay är.
Det enda den säger är att de lekmän som satt och halvsov under rättegången anser att det är ställt utom allt rimligt tvivel att de fyra gjort sig skyldiga till medhjälp till upphovsrättsbrott, men med tanke på rättens ledamöters kunskaper om upphovsrätt och it-teknik är den inte särskilt mycket att hänga i julgranen.

Det finns alltså ingen anledning till panik, för er som håller på TPB.

Tingsrättsdomen betyder ingenting i praktiken förrän den vunnit laga kraft. Innan den gör det måste både åtalade och målsägande – i det här fallet bolagen – ges möjlighet att överklaga.
Innan den tiden löpt ut är de dömda visserligen dömda, men ingen kommer att kasta dem i fängelse, inte heller kommer någon att kasta sig över deras bankkonton.

Domen kommer i detta fall att överklagas. I och med det kommer den inte heller att vinna laga kraft.
Alltså: Allt börjar om från början. Hela målet är nollat, kan man säga.
Och det blir en repris av alltihop i hovrätten, där det till skillnad från i tingsrätten är jurister som dömer.

I och med att domen är överklagad gäller den alltså inte förrän hovrätten sagt sitt, och deras dom vinner laga kraft.

Men oavsett utfall i hovrätten kommer även den domen att överklagas till Högsta Domstolen, det är jag alldeles övertygad om.
Bolagen kommer inte att finna sig i ett eventuellt friande, och TPB-personerna kommer att överklaga en fällande dom.

För att ärendet ska tas upp av HD krävs särskilda omständigheter, som att domen i sig kan bli prejudicerande för andra liknande fall, eller att fallet på annat sätt är särskilt komplicerat.
Det råder ingen tvekan om att det här målet oavsett utgång i hovrätten kommer att beviljas prövning i HD. (jag skulle i varje fall bli mycket förvånad om den inte gjorde det) 

Den här processen kan ta många år.
Under tiden kan mycket hända. Både på internet och i nöjesindustrin.
Alltså – ingen ko på isen.

Med detta menar jag inte att diskussionen kring upphovsrätt och fildelning inte är intressant. Det är den, i allra högsta grad. Och den kommer pågå dagligen under mycket lång tid framöver.

Men just precis nu finns det betydligt mer brådskande ärenden att fokusera på och debattera.
Så som till exempel Telekompaketet.
Eller varför inte Dawit Isaaks frigivande.

Idag har Dawit Isaak suttit inlåst i 2762 dagar.
Utan rättegång.

Hans brott; att använda sig av sin grundläggande mänskliga rättighet, yttrandefriheten, för att kräva demokratiska reformer i Eritrea.

Jag har skrivit om Dawit här och här.
Och här finns en lista på några av alla som bloggat som Dawit.

Ikväll klockan 18.00 hålls en manifestation för Dawit Isaak i Kulturhuset i Stockholm. Fyrtio talare får en minut var att säga några väl valda.

Det är Björn Wiman, Devrim Mavi, Peter Kadhammar, Helena Leander, Maria Abrahamsson, Suzanne Nessim, Lars Adaktusson, Kurdo Baksi, Amelia Adamo, Tom Alandh, Maria Schottenius, Stig Fredrikson, Martina Lowden, Mats Söderlund, Ülkü Holago, Robert Weil, Kerstin Brunnberg, Marcus Birro, Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter, Åke Pettersson, Marika Lagercrantz, Emanuel Karlsten, Dilsa Demirbag-Sten, Martin Jönsson, Ulrika Knutson, Eva Beckman, Peter Englund, Semret Seyoum, Göran Rosenberg, Soraya Hashim, Ola Larsmo, Natalia Kazmierska, Jesper Bengtsson, Agneta Lindblom-Hultén, Haideh Daragahi, Patrik Hadenius, Sanna Björling, Eva Elmsäter, Mustafa Can, Azar Mahloujian, Malou von Sivers, Leif Öbrink, Cecilia Wigström, Maria Modig, Horace Engdahl och Arne Ruth som ska tala i en minut var.

Ses vi där?

Påskveckan kallas också för Stilla veckan.
Stilla har det inte varit i bloggvärlden. Eftersom jag också tänkt ta helg publicerar jag redan idag den här postningen om veckan som gått i bloggvärlden.

Debatten kring Ipred fortsätter, främst är det Piratpartister som engagerar sig, och de samlar poster från en rad olika bloggar på den här sidan, som rekommenderas för dig som är intresserad av de frågor som Piratpartiet driver.

Unni Drougge river också ifrån. Med anledning av hennes inlägg rotar jag fram den här gamla postningen ur mitt arkiv, som beskriver Paulo Coelhos användning av fildelning och sociala medier i övrigt.
Andreas Ekström gör det hela lite väl enkelt när han skriver att den som följer lagen inte har något att frukta trots Ipred.
Något som bland andra Scaber Nestor påpekar. För nej Andreas. Det handlar inte bara om att följa lagen.
Själv ägnar jag mig inte åt olaglig fildelning. Jag har gjort det, men även då i mycket begränsad omfattning. Jag är inte ett dugg rädd för Antipiratbyrån eller fildelningsjägare. Men jag vänder mig ändå emot Ipred, av de orsaker som Anders Mildner beskriver här.
Både Ekström och Mildner deltog i måndags i en debatt om ovanstående, och Leo Erlandsson har skrivit en bra sammanfattning med länkar för den som vill fördjupa sig.

Veckans enskilda mest uppmärksammade bloggpost är skriven av ingen mindre än Peter Englund.
Han väljer att helt kort kommentera Leninpriset till minne av Jan Myrdal genom att helt kort utdela Pol Pot-priset till Mattias Gardell. Ett mycket uppfriskande inlägg i kulturdebatten.
Har du missat – läs genast, inte bara Englunds postning, utan också artikeln i Fokus.

Vågorna har gått höga kring Lisa Magnussons krönika om att alla väl vill vara sexobjekt. Läs Blogge, Elin, och Lisas blogg.

Annika Östberg är hemma i Sverige. Något som dragit igång ett antal parallella debatter, om allt ifrån tyst diplomati och Dawit Isaak, till frågan om ifall kvinnor och män döms olika.
Jerry välkomnar Annika hem till Sverige, liksom Dagens ledarblogg.
Trollhare försöker nyansera och skriver att det finns inte bara skyldiga eller oskyldiga, att sanningen ofta ligger där emellan.
Kent Persson konstaterar krasst att Annika Östberg är en mördare.
Dick Erixon konstaterar att ”alla” svenska medier glorifierar Östberg.
Johan Ingerö jämför Annika Östberg med polismördarna Tony Olsson och Andreas Axelsson.

Andra, så som Carl Bildt och Helen Törnqvist menar att Annikas hemresa ger nytt hopp om Dawit Isaak. En jämförelse som kritiseras, bland annat av mig. (läs gärna kommentarerna till min postning, en mycket obehaglig men intressant diskussion med rasistiska undertoner)
Helen skriver mer på Newsmill.
Här finns mer att läsa om Annikas bakgrund, och här konstaterar Aftonbladets Oisin Cantwell att hon inte är oskyldig.
Catrin Fahlgren vars bror blev brutalt mördad försöker hitta förklaringar, och ställer frågan om när någon straffats klart. Rekommenderad läsning!

Apropå Blondinbella – läs den här intervjun med henne. Hon har dessutom en chans att bli årets branschpersonlighet i StockholmMediaAward.

Johanna Sjödin har skrivit en tänkvärd postning om kondomanvändning.

Här känner jag igen mig. Vissa människor, som Lisa Ekdahl, verkar aldrig åldras. Medan jag själv ser mig i spegeln och tycker att jag blivit tio år äldre på ett år.

Det är femton år sedan Kurt Cobain dog. En man med ett skägg har skrivit en i vanlig ordning raljerande postning och Kurt och kanske ännu mer om Courtney, som ju fortfarande lever.

Apropå glas i mat, läs det här inlägget från tidningen Journalisten. I går när jag skulle köpa kyckling var den nästan slut, så det verkar inte som om folks eventuella rädsla för glas i maten höll i sig någon längre stund…

Emanuel berättar att grundaren av Livets Ord i Sverige, Ulf Ekman, nu finns på Twitter. Nyss firade han ett år som bloggare.

Apropå skvaller och pladder i bloggvärlden, så har Politikerbloggen lyckats åstadkomma ännu ett lågvattenmärke.

Observera – Politikerbloggen som ägs av det ”riktiga mediet” TV4.
Det roligaste är att Rick Falkvinge bemöter det hela så otroligt sansat och med bra självdistans och det faktum att hans raggande och sexuella preferenser inte alls är hemliga. Kulturbloggen har med anledning av det inträffade formulerat fyra frågor i en enkät om Politikerbloggen, Piratpartiet och nätdejting.
Mina tankar går till Littorins kärleksförklaringar till flickvännen på Facebook, och jag fascineras över att folk fortfarande år 2009 fortfarande ser ett nyhetsvärde i att också politiker är människor…

Nyheten igår om att Spotlife hackats och ligger nere engagerar. Naturligtvis är det Blondinbella som står i centrum för diskussionen, även om hennes blogg inte är den enda som drabbats av hacket.

Uppdaterat: Nu är Blondinbella.se uppe igen.

Det som slår mig är denna ocean av avundsjuka, missunnsamhet och hat som formligen väller upp ur nätets mörka vrår, alla dessa troll som får ljud i skällan och kommenterar och tycker till i artikelkommentarer och bloggar.

Jag är principiellt emot censur. Jag brukar släppa igenom i praktiken alla kommentarer.
Den här gången har jag gjort undantag. Flera. Helt enkelt för att det finns ingen som helst anledning att publicera okvalificerat skitprat från anonyma fegisar som gör gällande att Isabella skulle vara en lobotomerad idiot som ska dra åt helvete.
Däremot släpper jag igenom alla de troll som talar mot sig själva när de å ena sidan ber andra att skaffa sig ett liv istället för att läsa skitbloggar, men å andra sidan verkar ganska ”livslösa” själva.
Något som de bevisar genom att de själva antagligen läser dessa ”skitbloggar”, för att kunna lämna det omdömet. Och som också bevisar att de har både tid och engagemang nog att faktiskt också skriva kommentarer.

Men jag publicerar inte de grövsta påhoppen. För att göra en markering. Det är en sak om ni kritiserar eller hoppar på mig. Men att i den här bloggen komma med personliga påhopp mot tredje person, påhopp som inte har ett dugg med min postning att göra heller, det är inte okej.
Helt enkelt. Kom gärna med konstruktiv kritik, säg gärna att ni inte gillar Blondinbella, och förklara varför.

Jag brukar inte heller avfärda kritiker med orden ”ni är bara avundsjuka”. Men i det här fallet har jag väldigt svårt att se någon annan anledning till hatet.
Isabella är framgångsrik. Hon har pengar.
Och visst, ja, det orsakar en viss naivitet vad gäller förmågan att sätta sig in i hur det är att vara någon annan.
Men ni som kritiserar henne för att vara naiv verkar ju ha precis lika svårt att sätta er in i hur det är att vara Blondinbella som hon har att sätta sig in i hur det är att vara fattig och misslyckad.

Trist för er att Blondinbella med sina 250.000 läsare i veckan har så väldigt mycket mer makt än någon av er som kommenterar och är avundsjuka på henne någonsin kommer att få. Ni kommer aldrig att vinna över henne.
Man kan tycka precis vad man vill om innehållet på Blondinbella, det tar inte ifrån Isabella Löwengrip det faktum att hon driver Sveriges största och mest inflytelserika blogg.
Det tar inte heller ifrån henne det faktum att hon tyvärr tvingats lära sig ignorera idioter som er.

Sedan är det faktiskt så att hon inte är dum. Möjligen har hon intressen som inte motsvarar mina. Men herregud, hon är 18 år. Hon har bloggat sen hon var 14, hon har skapat något som de flesta inte lyckas med under en livstid.
Och hon lyckas hantera det på ett faktiskt beundransvärt sätt, också när hon får kritik och blir påhoppad.

En del konspirationsteorier cirkulerar också, om att det skulle vara KO:s granskning av Blondinbellas blogg som ligger bakom ”hacket”.
Tja. Jag vet ju inte. Men det verkar i mina ögon vara ett rätt så osmart sätt att försöka smita från rättvisan, då det drabbat hela Spotlife och inte bara Blondinbellas blogg. Dessutom är det inte första gången bloggen är under lupp.

De flesta bloggar som kommenterar och som vågar stå för sina åsikter är något mer nyanserade än de anonyma trollen.

Till er som argumenterar om barn som svälter eller att det finns viktigare saker att engagera sig i – men så kom igen – engagera er för Dawit, engagera er mot IPred, istället för att lägga er dyrbara (?) tid på att kasta skit på en begåvad tjej som ändå inte förtjänar er uppmärksamhet.

Är du en fan av Blondinbella? Undrar du varför du inte kommit åt hennes blogg idag?

Svaret hittar du här.

Det är alltså inte bara Blondinbella utan hela Spotlife som ligger nere på grund av ett sabotage mot nätverket.

Under tiden du inte kan läsa vad hon och andra bloggare på Spotlife skriver föreslår jag att du spanar in bloggarna som jag tipsar om här.

Eller så kilar du över till The Critics där du kanske kan hitta nya bloggfavoriter.
Bland annat finns där en recension av bloggosfärens största kafferep.

Ett annat alternativ är att hoppa på den här musikutmaningen till förmån för Dawit Isaak och yttrandefriheten, mot IPred och diktaturstater.

Det började på Twitter.
Det historiska samarbetet som idag syntes på de fyra stora Stockholmstidningarnas förstasidor.

Aftonbladet:

SvD:

Expressen:

Dagens Nyheter:

Här finns bakgrunden, den fantastiska historien om hur de sociala medierna faktiskt fungerar inte bara till skvaller och strunt.
Expressens Thomas Mattsson bloggar. Jan Helin Twittrar.
Uppropet finns att läsa hos alla fyra tidningar.

Skriv på du också.

En tidig söndagsmorgon i september år 2001, när världens blickar var riktade mot USA och terrordådet mot World Trade Center, greps journalisten Dawit Isaak i sitt hem i Eritrea.
Hans brott: Han hade tillsammans med andra, journalister och politiker, protesterat mot regimen i Eritrea och krävt demokratiska reformer.

Ingen rättegång har hållits, ändå sitter han fortfarande fängslad.
Dessutom är han svårt sjuk.

1987 flydde Dawit från kriget i Eritrea till Sverige och sedan 1992 har han svenskt medborgarskap.
I Sverige har han fru och tre barn, som väntat varje dag sedan i september 2001, på att han ska släppas fri och komma hem. Som väntar på de få livstecken som kommer då och då. Som oroar sig över hans hälsa.

Ända sedan Dawit fängslades har människor både i Sverige och andra länder kämpat för att få honom fri.
Svenska Journalistförbundet, Reportrar utan gränser och stödföreningen Free Dawit Isaak har enträget jobbat med att uppvakta Eritreas ambassad och göra namninsamlingar, och ligga på UD för att de ska agera i ärendet.
Ändå är det få svenskar som känner till Dawit Isaak, som är den ende svensk som finns med på Amnestys lista över politiska fångar.

Men de senaste veckorna har det hänt något. Fler och fler får upp ögonen för fallet Dawit, och engagerar si i kampen för att få honom fri.
Vi har internet och de sociala medierna att tacka för det.

Det här är berättelsen om hur det går till att starta en kampanj och skapa uppmärksamhet för en fråga med hjälp av de fantastiska möjligheter som nätet ger oss. Och det bästa av allt – det hela sker i samarbete mellan bloggare och de etablerade medierna.

Det började på Expressen.
Björn Wiman, Expressens kulturchef är en av dem som engagerat sig i Dawit Isaak under lång tid. Expressen har också på kultursidorna räknat dagarna som Dawit suttit fängslad. När Björn Wiman började mikroblogga ställde han frågan om hur man kan starta en bloggbävning för Dawit.
Det fanns en medveten tanke om att dra igång något, som kanske äntligen skulle kunna ge resultat. Han fick många tips, och några veckor senare drog Expressen.se igång sin kampanj för Dawit Isaak.

Den består bland annat i att samla namnunderskrifter, att varje dag intervjua en riksdagsledamot om Dawit, och att uppvakta den eritreanska ambassaden med brev och krav om ett snart frigivande av Dawit Isaak. Björn Wiman själv och dåvarande chefredaktören för expressen.se numer chefredaktör också över Expressen, Thomas Mattsson, bloggade om Dawit. Och twittrade.

Några fler bloggare hakade på.
Och så ytterligare några.
Och några till.

Så den 9 mars skapades en kod för bloggare att lägga in i sin blogg för att kunna samla namn direkt i bloggarna.
Och så den 11 mars, dagen då Thomas Mattsson utnämns till ny chefredaktör på Expressen, hälsas han välkommen av Aftonbladets Jan Helin med en utmaning:

Vad som händer sedan är inget annat än som Wiman beskriver det – presshistoria. Första gången de båda chefredaktörerna träffas är det i en tevestudio hos Lars Adaktusson för att tala om just fallet Dawit.
En rad andra tidningar vill vara med i kampen, och på Twitter börjar hashtaggen #Dawit att användas flitigt.

På kvällen den 12 mars sluter en rad tidningar i Skåne upp i en gemensam SMS-kampanj. Via Twitter sprider den sig till flera, och flera bloggare snappar upp den och sprider i sina bloggar.
Tidningen Medievärlden skapar en temasajt för Dawit.
Sidan dawit.se där flöden från mikrobloggar och nyhetssajter samlas skapas helt ideellt av Thord Daniel Hedengren i samarbete med andra bloggare, twittrare och mediefolk.

Och fler bloggare sluter upp i kampen. Diskussionen på Twitter är ständigt pågående, man hjälps åt att reda ut begrepp, kläcka idéer och ta nya initiativ i kampen. Samtidigt som de etablerade medierna ger Dawit Isaak allt större uppmärksamhet.

Så sent som igår diskuterades Dawit först i Sveriges Radio och senare i Sveriges television.

Att människor blir medvetna kommer inte frige Isaak Dawit.
Men det är betydligt lättare att sätta press på myndigheter om man är flera, och om det inte sker i tysthet.
Det finns de som säger att tyst diplomati är enda vägen, men meningarna går isär och de signaler som kommer från Dawits närmaste familj säger att de är tacksamma för all uppmärksamhet och allt stöd de kan få.

I samarbetet mellan de stora tidningarna ingår enligt vad Helin och Mattsson sagt på Twitter granskning av fallet, både i Sverige av svenska myndigheter och deras agerande, och i Eritrea.
Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt kommer att tvingas svara tydligare på frågorna om vad de faktiskt gör, och om de inte tänker agera kommer de att måsta förklara varför. 

Samtidigt ökar medvetenheten om att Dawit Isaak sitter inlåst på grund av sin kamp för demokrati. Fler kommer att räkna dagarna, fler kommer att blogga, engagera sig, skriva under namninsamlingar och skicka mail till herrar Reinfeldt, Bildt och även till Eritreas ambassad.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Det är bråttom nu.
Dawit Isaak måste få komma hem till sin familj.
Du kan hjälpa till!