Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg troll

- Sida 1 av 1

Anonyma kommentarer – därför är jag emot

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Nejdå, jag har inte ändrat mig sedan jag skrev min postning om anonyma kommentarer. Däremot vill jag utveckla litegrann, utifrån Anders Emretssons post om varför han är emot anonyma kommentarer.

Jag är också emot anonyma kommentarer, generellt. Jag är för att tillåta dem, men om jag skulle ge ett personligt råd till vem som än vill kommentera så är det att inte göra det anonymt. För att en anonym kommentar utan tydlig avsändare blir mindre tagen på allvar, för att det ofta upplevs som fegt att inte stå för det man säger med namn och kontaktuppgifter.

Men hur definierar vi en anonym kommentar?

Jo – en anonym kommentar är en kommentar skriven av någon som inte lämnar något spår efter sig, i form av kontaktuppgifter eller länk till egen sajt och så vidare… Även om man skriver under med ett namn, som ”Anna Nilsson” räknas kommentaren som anonym om det inte finns någon mejladress eller länk som lämnar ytterligare information om denna Anna Nilsson.

Om jag däremot skriver som mymlan och länkar till min blogg, lämnar en mailadress eller länk till min twitterprofil – då är jag inte anonym.

Och jag säger det igen – inte minst när det gäller nyhetssajter tycker jag att det ska vara möjligt för alla att kommentera. Även om man inte har en egen blogg eller twitterprofil eller googlekonto. Många som utnyttjar möjligheten att kommentera anonymt skriver faktiskt under med ett namn, även om namnet Anna Nilsson i sig inte säger något. Om däremot Anna Nilsson är en återkommande kommentator som skriver ofta och i samma anda – då blir hon mindre anonym. Och jag tycker att hon ska ha rätt att kommentera på det sättet.

De som däremot kallar sig för ”anonym” ”läsare” eller ”trollet”, och inte sällan växlar mellan flera olika liknande alias, dem är jag riktigt trött på. Men ändå. Somliga hävdar att det är det skrivna och inte avsändaren som ska spela roll. Jag håller med, men bara till viss del. Därför att (lite beroende på vad som avhandlas såklart) vi tolkar visst det vi läser efter vem avsändaren är, hur gärna vi än önskar att vi kunde bortse från det. Vi lägger in vårt eget filter som skapas när vi lär känna en människa. Vi vet vad personen skrivit tidigare, vad han eller hon tycker i andra frågor eller hur den uttalat sig i ämnet tidigare, och vi litar också mer på vissa, mindre på somliga, beroende på deras tidigare record.

I andra fall är det orden som är väsentliga oavsett avsändare. Det kanske till och med är så att de fyller en bättre funktion om vi inte känner avsändaren, för att en känd skribent skulle skugga budskapet. Och av en anledningen kan jag också förstå att vissa kända skribenter i undantagsfall väljer att skriva anonymt, för att deras text inte ska tolkas utifrån gamla meriter. Detta gäller dock inte när en person bara är ute efter att smutskasta eller jävlas med någon.

Emretsson trycker hårt på tesen att det uppstår en ojämlikhet i debatten, mellan dem som är anonyma och de som inte är det. Han har helt rätt i det, men det är ojämlikhet till fördel för dem som står för vilka de är, och om anonymitet är frivliigt är det väl upp till var och en att sätta sig i den mindre trovärdiga situationen?

Så vad ville jag ha sagt med detta egentligen? Jo. Att anonyma kommentarer bör tillåtas, men att stå för det man skriver bör uppmuntras. Inte minst för ens egen skull, om man vill bli tagen på allvar, är det såklart bäst att inte smussla med sin identitet.

 

Anonyma kommentarer – därför är jag för

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Joakim Jardenberg skrev i torsdags en post om anonyma kommentarer, och ställde frågan till sina läsare om de är för eller emot. Han har fått fantastisk respons, och jag rekommenderar er att läsa de kommentarer som skrivits till postningen.

Själv så är jag definitivt för anonyma kommentarer. Men. Ingenting är alldeles svartvitt, och jag ska försöka argumentera för varför jag tycker som jag gör.

För det första: Jockes fråga och hans tänk baserades på de kommentarer han får i bloggarna Jardenberg unedited och på Mindpark. Han menar att de anonyma kommentarer som skrivs där sällan eller aldrig tillför något, samtidigt som de inte är anonyma utifrån det starkaste argumentet för anonymitet. Det handlar alltså om allas rätt att uttrycka en åsikt eller tanke utan att vara rädd för eventuella repressalier. Det är säkert så. I båda nämnda bloggar finns nog egentligen ingen anledning att inte tillåta anonyma kommentarer, med tanke på dem som läser och kommenterar, som är personer som utan att de är tvungna oftast använder sina fullständiga namn.

Men jag tror att Jocke också är ute efter en diskussion om ifall man ska tillåta anonyma kommentarer på exempelvis nyhetssajter.

Kommentarer till texter förekommer numer både på nyhetssajter, i gammelmedia, på bloggar och på diverse organisationer och företagssajter. Jag har full förståelse för att många, både privata bloggare och företag vill ha någon slags höjd i debatten. Och Joakim har rätt i att anonyma kommentatorer sällan tillför något av värde, snarare skrämmer de bort seriösa debattörer. Jag har skrivit en krönika på temat, och en uppföljande postning här.

Men. Nu är det så att jag tror att det går att hålla höjd även utan registreringstvång eller krav på att den som skriver ska behöva uppge in identitet. Jag tror att man om man tar också trollen på allvar och inte sänker sig till deras nivå, om man bemöter dem utifrån tanken på att det även bakom den anonyme skribenten finns en människa som kommenterar av en anledning, och söker kontakt, så kommer det att märkas i de kommentarer man får.

Den som blir sedd och tagen på allvar slutar oftast att jävlas. För visst är det så att de flesta som kommenterar anonymt är folk som av en eller annan anledning bara vill vara elaka och inte vågar stå för sina elakheter. Dessutom – vem är väl jag att avgöra i vilket syfte eller varför någon annan skriver en kommentar? Jag kan tycka att den är hur dum som helst men jag tycker inte att jag har rätt att göra mig till domare över andras tyckande. Jag kan ha missförstått, och mitt sätt att tänka behöver inte vara det rätta sättet även om jag såklart tycker att mitt sätt är rätt. Men just därför är det viktigt att låta andra som inte är som jag göra sina röster hörda.

Framförallt tycker jag att det är viktigt att de som är dumma inte ska få förstöra för det fåtal som faktiskt behöver få skriva anonymt utan syfte att vara elak eller dum. Det är helt enkelt priset man får betala för friheten och önskan om att alla ska känna sig välkomna och sedda.

Det finns andra rent praktiska skäl att tillåta anonyma kommentarer. Jag har i min blogg en trogen läsare som säger sig inte ha någon mailadress. Han har läst i många år och kommenterat, i samma anonyma nick hela tiden, men ändå – med registreringstvång eller tvång om att lämna fungerande mejl eller så hade han varit utesluten från de samtal som pågår och som jag uppskattar så mycket.

Dessutom är det en tröskel att ta sig över, att måsta logga in någonstans, att tvingas fylla i för långa formulär innan man skriver en kommentar, och det kan vara minst lika dödande för en debatt som troll. Här har Jocke en poäng i att det nu finns verktyg så som Disqus som förenklar den processen.

Om de anonyma kommenterarna ställer till för mycket, är otrevliga och skrämmer bort övriga – ja då kan de plockas bort i efterhand. Nu brukar jag inte göra det heller, däremot brukar jag efter ett tag ignorera sådana som skriver upprepat elaka kommentarer till synes utan vilja att resonera eller lyssna.Men de får finnas kvar. Och till det har jag också ett bra argument. Nämligen det att om man börjar plocka bort och moderera så uppstår oftast konspirationsteorier om varför. Och om man som vissa bloggare klagar och gnäller på anonyma kommentarer, som är bortplockade, så kan det komma och bita en i röven sen, när ord står mot ord gällande vem som sagt vad.

Om andra är dumma mot mig i min blogg tjänar jag inget på att inte publicera deras kommentarer. Bättre att de finns där till allas beskådan. Det handlar också om min egen trovärdighet, eller för den delen om vi talar gammelmedia. Inte minst för att många nyhetssajter av tradition modererat bort kommentarer som innehåller kritik mot den egna produkten.

Kan man stå för det man skriver behöver man inte vara rädd för anonyma påhopp, och de dumma ska inte få vinna. Det vill säga – de ska inte få omöjliggöra för dem som faktiskt har behov av att få säga sin mening utan att avslöja vilka de är.

Jag måste nog ha bättre argument mot anonyma kommentarer än de jag hittills hört innan jag är beredd att ändra uppfattning.

 

Koll på kommentarerna

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag har tidigare skrivit lite om hur man får fler kommentarer till sin blogg, och hur man sedan håller liv i dialogen.

Men alla kommentarer är inte önskade. En del är elaka, otrevliga eller spamartade. Vissa försöker göra reklam för allehanda obskyra faciliteter som man kanske inte vill ha i sin blogg. Och så härjar trollen, mer eller mindre frekvent, och somliga kommentarer bryter mot lagar, om till exempel hets mot folkgrupp eller förtal.

Hur hanterar man bäst oönskade eller mindre trivsamma kommentarer i sin blogg? Lotten har skrivit ett bra inlägg här, även om jag saknar en punkt på hennes lista som hon också lagt till i slutet att inlägget. Här är Lottens lista på olika sätt att bemöta:

  • att svara tillbaka på samma sätt och var beredd på den snöboll som sätts i rullning
  • att inte svara alls, men låta kommentaren stå kvar som ett brännsår
  • att radera kommentaren medan man visslar och tittar i taket
  • leta reda på IP-nummer, dator, adress och ta första bästa tåg till elakingen för att sedan ta på sig arga ögonbryn och höja ett varnande pekfinger samt knacka på dennes dörr.

Och här är mitt lilla tillägg:

Du missade ett alternativ, som jag har brukat använda mig av. Att svara som folk också på elaka och dumma kommentarer. Det vill säga – att utgå ifrån att den som kommenterar är seriös och någonstans uppriktigt vill ha kontakt, och så svarar man rakt på frågor, och uppför sig mot vuxen.
Ungefär som när man som vuxen måste hantera ett trotsigt barn utan att ignorera eller sjunka till samma låga nivå. Man förklarar tålmodigt…

Jag håller såklart på mitt eget förslag, och raderar kommentarer endast undantagsvis.

Thord Daniel Hedengren på Börja Blogga har också skrivit en postning om kommentarshantering, som bör läsas. Inte minst har han ett par poänger just vad gäller modererade kommentarer;

  • Det tar tid att gå igenom alla kommentarer.
  • Är du bortrest, sjuk, eller bara allmänt offline så publiceras inga kommentarer.
  • Det är inte särskilt öppet eller förtroendeingivande gentemot läsarna, budskapet blir: har du ingen tilltro till dina besökare?

Han har visserligen en poäng med detta också:

Blir det lätt en hätsk ton så kanske det är en god idé att faktiskt moderera, då kan det bli lite lugnare för alla inblandade. Måhända har du inget emot pajkastning och könsord i kommentarsfälten, men det kommer garanterat skrämma bort läsare, samtidigt som det drar till sig mer av samma vara.

Det är väl så att varje blogg är unik, och de som kommenterar är unika. Man får pröva sig fram helt enkelt för att hitta det sätt som passar en själv att hantera kommentarer. Men jag tycker att om man väljer att moderera eller radera enstaka kommentarer så bör man vara tydlig med varför och hur, var ens gräns går och vad man själv vill ha för stämning i sin blogg.

Den anonyma pöbeln II

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jennifer Wegerup har skrivit en bloggpost om Kuksugarkommentarer. Den är lång, men läsvärd. Den handlar om pöbeln. Pöbeln som skriver anonyma kommentarer och som ungefär så som Gunnar Bergdahl uttrycker det på hd.se, kommentarer skrivna av personer som förefaller förlora normal, mellanmänsklig kommunikationsförmåga så fort de hamnar framför ett tangentbord.

Han skriver också att en dagstidning inte är en anslagstavla. Att den ansvarige utgivaren har rätt att bestämma vad som ska publiceras. Det har han helt rätt i. Precis som att Jennifer Wegerup har rätt i att det finns kommentarer på sådan låg nivå att de inte förtjänar att synas, besvaras eller bry sig det minsta om.

Men det är ett komplicerat problem. Av flera skäl.Jag kastar upp några tankar och frågeställningar, och hoppas på respons, för det här är en viktig diskussion.

För det första: I Sverige har vi yttrandefrihet. En viktig lag som måste värnas. Medieföretagen spelar en viktig roll för yttrandefriheten. Insändarsidorna är bland de mest lästa och har tidigare varit i praktiken det enda sättet för en ”vanlig människa” att göra sin röst hörd till fler än sina närmaste. Så är det inte längre. Idag kan vem som helst med tillgång till internet publicera sig snabbt och lätt. Medieföretagen är livrädda. De är rädda för kommentarer på de egna sajterna, och de är rädda för hoten utifrån. De vill ha kontroll, en kontroll de redan förlorat. De kan fortfarande ta kontroll över den egna sajten – men läsarna vill kunna kommentera, tycka till. Och släpper man inte in dem på sin egen sajt skriver de annorstädes.

För det andra: Rätten att anonymt uttala sig är en viktig rättighet, som finns för att människor inte av rädsla för repressalier ska behöva hålla inne med viktig information och upplysningar till framförallt journalister. En rättighet som om den missbrukas – vilket den gör big time – är hotad.

För det tredje: Ett vanligt problem om en nyhetssajt modererar kommentarer och väljer bort de allra lägsta, smutsigaste och sådana som till och med bryter mot lagar om hets mot folkgrupp eller förtal, är att de då blir anklagade för censur. De anklagas för att vinkla sanningen och välja bort den. Konspirationsteorierna haglar tätt, och förtroendet för tidningarna naggas i kanten.

För det fjärde: Vilka är egentligen dessa anonyma personer som kräks skit i kommentarsfält? Din granne? Farfar, pappa, kanske du själv eller din syster? Och vem bedömer vad som är skit? Är det skit om det är taskigt skrivet? Om skribenten verkar förvirrad, knäpp i största allmänhet? Är det skit om det innehåller kritik mot invandring eller krävs grova påhopp och hot för att det ska kategoriseras som skit? Är det skit om det innehåller uppgifter som slirar på sanningen? Är inte dessa anonyma människor också omfattande av yttrandefrihet och anonymitetsskydd? Vem avgör vad som är viktigt för någon att uttrycka? Var går gränsen? Och om de inte släpps in i de offentliga rummen, var tar de vägen då?

Som jag skrev tidigare idag – vi lever i en revolution. Vårt sätt att kommunicera förändras, och makten flyttas. Medierna har inte lika stor makt idag som igår. Man kan tycka att det är bra eller dåligt – men man måste acceptera faktum. I en demokrati (för vi vill väl fortfarande ha demokrati?) måste alla ha rätt att uttrycka sig och göra det anonymt, även om vi inte håller med dem. Och lösningen är inte att inskränka yttrandefriheten. Som fortfarande inte är enbart medieföretagens ansvar, men vars upprätthållande ändå vilar tungt på dess axlar.

Vad är rätt väg att gå? Släppa ordet helt fritt? Strama till och sätta upp hårda regler och moderering? Ska man tiga ihjäl pöbeln eller bemöta den?

Jag tror att om man är aktiv och talar om hur man vill ha det i sitt kommentarsfält, om man gör klart att vissa saker inte är accepterade, att man vill hålla diskussionen på en nivå och visar var den nivån ligger, då kommer man långt. Man behöver inte bemöta varje troll. De kanske kan få skylta med sina dumheter, lämnade utan svar, utan notis.

Jag tror inte på den metod som flera yngre mediaprofiler försvarade för en tid sedan – att sjunka till samma låga nivå och be folk dra åt helvete eller sticka och brinna. Då har man faktiskt mer eller mindre accepterat den samtalsnivån, och det blir svårt att styra upp diskussionen sen. Även om det kräver is i magen. Och även om jag slängt ur mig ett och annat lågvattenmärke själv också.

Min privata blogg har gjort sig känd delvis för att den har så intressanta diskussioner och kommentarer. Många tycker att de är intressantare än mina postningar. Jag har också haft troll. Jag får ett och annat anonymt påhopp. Men de blir mer och mer sällsynta – trots att bloggen växer och får fler och fler besökare. Och jag vill tro att det har att göra med hur jag bemöter och hanterar dem som kommenterar hos mig. Jag tar dem på allvar, även om deras åsikter är åt helvete. Jag utgår ifrån att alla faktiskt vill få kontakt. Jag ger alla en chans, ibland två, och även i de fall där jag inte orkar eller har lust att bemöta plockar jag ytterst sällan bort kommentarer. Och jag tror att det på något sätt för en del respekt med sig. Jag kan ha fel – men ett bra samtal kan behöva tid på sig att växa fram, och ibland måste man ha tålamod.

Blondinbella vinner över trollen

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Nyheten igår om att Spotlife hackats och ligger nere engagerar. Naturligtvis är det Blondinbella som står i centrum för diskussionen, även om hennes blogg inte är den enda som drabbats av hacket.

Uppdaterat: Nu är Blondinbella.se uppe igen.


Det som slår mig är denna ocean av avundsjuka, missunnsamhet och hat som formligen väller upp ur nätets mörka vrår, alla dessa troll som får ljud i skällan och kommenterar och tycker till i artikelkommentarer och bloggar.

Jag är principiellt emot censur. Jag brukar släppa igenom i praktiken alla kommentarer.
Den här gången har jag gjort undantag. Flera. Helt enkelt för att det finns ingen som helst anledning att publicera okvalificerat skitprat från anonyma fegisar som gör gällande att Isabella skulle vara en lobotomerad idiot som ska dra åt helvete.
Däremot släpper jag igenom alla de troll som talar mot sig själva när de å ena sidan ber andra att skaffa sig ett liv istället för att läsa skitbloggar, men å andra sidan verkar ganska ”livslösa” själva.
Något som de bevisar genom att de själva antagligen läser dessa ”skitbloggar”, för att kunna lämna det omdömet. Och som också bevisar att de har både tid och engagemang nog att faktiskt också skriva kommentarer.

Men jag publicerar inte de grövsta påhoppen. För att göra en markering. Det är en sak om ni kritiserar eller hoppar på mig. Men att i den här bloggen komma med personliga påhopp mot tredje person, påhopp som inte har ett dugg med min postning att göra heller, det är inte okej.
Helt enkelt. Kom gärna med konstruktiv kritik, säg gärna att ni inte gillar Blondinbella, och förklara varför.

Jag brukar inte heller avfärda kritiker med orden ”ni är bara avundsjuka”. Men i det här fallet har jag väldigt svårt att se någon annan anledning till hatet.
Isabella är framgångsrik. Hon har pengar.
Och visst, ja, det orsakar en viss naivitet vad gäller förmågan att sätta sig in i hur det är att vara någon annan.
Men ni som kritiserar henne för att vara naiv verkar ju ha precis lika svårt att sätta er in i hur det är att vara Blondinbella som hon har att sätta sig in i hur det är att vara fattig och misslyckad.

Trist för er att Blondinbella med sina 250.000 läsare i veckan har så väldigt mycket mer makt än någon av er som kommenterar och är avundsjuka på henne någonsin kommer att få. Ni kommer aldrig att vinna över henne.
Man kan tycka precis vad man vill om innehållet på Blondinbella, det tar inte ifrån Isabella Löwengrip det faktum att hon driver Sveriges största och mest inflytelserika blogg.
Det tar inte heller ifrån henne det faktum att hon tyvärr tvingats lära sig ignorera idioter som er.

Sedan är det faktiskt så att hon inte är dum. Möjligen har hon intressen som inte motsvarar mina. Men herregud, hon är 18 år. Hon har bloggat sen hon var 14, hon har skapat något som de flesta inte lyckas med under en livstid.
Och hon lyckas hantera det på ett faktiskt beundransvärt sätt, också när hon får kritik och blir påhoppad.

En del konspirationsteorier cirkulerar också, om att det skulle vara KO:s granskning av Blondinbellas blogg som ligger bakom ”hacket”.
Tja. Jag vet ju inte. Men det verkar i mina ögon vara ett rätt så osmart sätt att försöka smita från rättvisan, då det drabbat hela Spotlife och inte bara Blondinbellas blogg. Dessutom är det inte första gången bloggen är under lupp.

De flesta bloggar som kommenterar och som vågar stå för sina åsikter är något mer nyanserade än de anonyma trollen.

Till er som argumenterar om barn som svälter eller att det finns viktigare saker att engagera sig i – men så kom igen – engagera er för Dawit, engagera er mot IPred, istället för att lägga er dyrbara (?) tid på att kasta skit på en begåvad tjej som ändå inte förtjänar er uppmärksamhet.

Håll liv i dialogen

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Igår skrev jag om hur man skriver för att bli läst, eller snarare, jag lät Abbes pappa förklara hur han tänker när han skriver sina fantastiska blogginlägg.

Fantomen skrev en bra kommentar, och menar att han tröttnar på bloggar som inte besvarar kommentarer:

Sen när det gäller att hålla kvar intresset hos de läsare man har, så är det viktigt att svara på de kommentarer man får. Jag strävar till att svara på alla, om inte annat så med ett ”Hmmm…”. Personligen så tröttnar jag direkt på en blogg där ens kommentarer inte besvaras.

Jag är helt enig med Fantomen, och tror att en av hemligheterna bakom mina egna bloggframgångar med mymlan är just att jag kommunicerar med läsarna, och svarar på kommentarer.

De allra flesta som läser en blogg skriver inga kommentarer, men de som bemödar sig att göra det vill också bli lästa, sedda och bemötta, precis som att vi som bloggar vill bli lästa och kommenterade.

Envägskommunikation är ganska trist i längden. Dialog, diskussion och debatt är ofta mycket mer givande, och vill man ha läsare i sin blogg och vill man att de ska komma tillbaks är ett bra knep att försöka skapa dialog. En bra debatt i sig kan också dra läsare till bloggen, jag har haft flera intressanta debatter i kommentarsfälten i min egen blogg och ofta fått höra att man läser bloggen lika mycket för kommentarerna som för mina postningar.

Abbes pappa skriver så här:

Jag är helt enig med Fantomen om det där med kommentarerna. Och det är också därför jag har dåligt samvete de perioder jag halkar efter med att svara på kommentarer och mejl.

En del bloggar har fler läsare än andra, och får också fler kommentarer. Det är inte svårt att svara alla om man får ett par tre kommentarer om dagen, däremot kan det bli arbetsamt om man får väldigt många kommentarer till varenda inlägg.

Det ska vara roligt att blogga. Man ska inte behöva ha dåligt samvete. Och har man liksom Abbes pappa en blogg som är flitigt kommenterad och svaren dessutom kräver en viss eftertanke så förstår nog läsarna ifall man inte alltid hinner med eller orkar svara på allt. Själv försöker jag att alltid svara på dem som skriver för första gången, och på raka frågor. Däremellan svarar jag i mån av tid. En kommentar som ”Bra skrivet” behöver inte alltid besvaras.

Dessutom är diskussionen inte alltid beroende av bloggägaren för att vara intressant. Ofta ges svar av en annan läsare, och jag tycker att det är jättekul när en diskussion lever av sig själv utan att jag behöver lägga mig i eller upprätthålla den. Även om jag i vissa fall går in och försöker styra upp när det spårar ur.

Ibland lyfter jag också upp särskilt läsvärda kommentarer som egna postningar, för att de förtjänar en läsekrets större än de som går in och läser i kommentarerna.

Det finns undantag. Kommentarer som man inte ens bör svara på. Det är de som skrivs av troll. Jag kommer att ta upp troll och hur man kan hantera dem i en senare postning.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom, Oscar Schau
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB