Ikväll delas Stora Journalistpriset ut av Bonnier.

Jag är särskilt nyfiken på vem som kammar hem priset i kategorin Årets Förnyare. De nomierade är Kinga Sandén, utrikesredaktör på Sydsvenskan, som är nominerad för sitt twittrande från Iran i somras, Newsmill och slutligen Språktidningen.

Ni som brukar läsa den här bloggen vet att jag är en stor vän av Twitter. Jag följer Kinga Sanden och tycker att hon ska få priset, vilket jag också skrivit om på just Newsmill, som idag anklagas för stöld och upphovsrättsintrång. De har publicerat ett rätt så kort citat från en artikel som Ali Esbati skrivit på Aftonbladet debatt, så här ser det ut:

Jag är också en vän av Newsmill men undrar ändå.

Jag kan inte med all vilja i världen få ovanstående citat att kvala in som upphovsrättsintrång, däremot förstår jag verkligen inte varför Newsmill väljer att publicera så att det ser ut som en artikel. Varför inte skriva ett blogginlägg i Newsmillbloggen och kommentera debattartikeln där, inklusive det citat som syns ovan? Det känns faktiskt väldigt dumt som upplägget är nu, och snopet att klicka på inlägget även om jag förstår poängen att ni vill vara öppna och modiga och släppa in kritik mot den egna sajten. Den poängen hade kunnat göras betydligt snyggare.

Hur som helst, diskussionen förs i branschen, priset är definitivt en snackis i medievärlden, men jag är nyfiken på hur läsarna ser på spektaklet.

Om man nu är av uppfattningen att journalister jobbar i allmänhetens tjänst, för att upplysa, informera och granska makten, hur tänker då allmänheten om vem som förtjänar priset?

Om ni tänker att priset ska gå till en förnyare (förra året gick det till Fredrik Strage för hans Youtubiana), vem av ovanstående är mest lämpad?

Förra året var jag kritisk till att Strage fick priset, men Emanuel Karlsten har en poäng i det han skriver här, även om Strage har gjort andra betydligt mer förtjänstfulla insatser som journalist än att komma på idén att man kan göra en hundralista med klipp från Youtube. På samma sätt som Kinga Sanden är en utmärkt journalist vars twittrande är en mikroskopisk del av hennes gärning.

Så frågan är om priset i kategorin förnyare ska gå till den journalistiskt allra bästa prestationen, eller till den som faktiskt testat något nytt och lyckats inspirera andra?

Jag är en nattmänniska. Det är på natten, när barnen sover, telefonen slutat ringa och myrornas krig skulle ha levt rövare i rutan om det här varit på sjuttiotalet, men eftersom det här är 2009 kanske den närmaste jämförelsen jag kommer på är att Twitter ekar tomt, som jag känner att jag kan tänka klart. Det är på natten jag i lugn och ro kan läsa, skriva och sortera in mina tankar i små lådor. Det är mestadels på natten jag går igenom min RSS-läsare och hinner läsa ordentligt.

Jag är helt säker på att flera av er också är vakna på nätterna, av olika anledningar. Så vad kan passa bättre än att jag delar med mig av dagens RSS-skörd till er som behöver något att slå ihjäl den vakna tiden med?

Hos Tjuvtittat hittar jag den här skandalösa förpackningen med svamp. Om det nu verkligen är svamp i påsen, man kan aldrig så noga veta…

Det var längesen jag bytte tema på min DestroyTwitter, och då fanns det kanske 16 olika teman att välja på. Nu finns det långt över tusen olika. DestroyTwitter är för dig som inte vet en utmärkt desktopapplikation för Twitter, som gör twittrandet betydligt smidigare, roligare och mer användbart. Rekommenderas till dig som testat Twitter på webben men inte riktigt förstått poängen. Här kan du ladda ner DestroyTwitter.

Theresia slår ett slag för Rosa bandet genom de här läckra cupcakesen. Cupcakesarna. Eller hur man nu skriver på svenska.

Är du royalist, eller bara lagom nyfiken på vad Kronprinsessan Victoria har för sig om dagarna? I så fall är den här bloggen något för dig. Bildbyrån Scanpix följer hennes väg till bröllopet. Den verkar inte så himla kul, alla gånger…

Anders Lundkvist gästbloggar på Mindpark om Nobelpristagarna i ekonomi, Oliver och Elinor.

Det här gjorde mig rasande lycklig. Kraftwerk remastered på Spotify. Högtidsstund, som varar längre än det tar att läsa bloggposten.

Och på Lidl måste alla tjejer som har mens bära röda pannband. Eller också inte. Lite kul var det i varje fall.

Lars Johansson på Helsingborgs Dagblad gör klart var gräsen går för dem som kommenterar i hans blogg. Och han gör det kort, tydligt och utan utrymme för missförstånd.

Per Torberger skrev igår om Rädda barnens olyckliga val av typsnitt. Jag kan inte låta bli att fascineras, som alltid, av personer med såna nördiga intressen och kunskaper som dem Torberger har om typsnitt. Imponerande. Vad som också är imponerande men som kanska inte borde vara det utan snarare självklart, är Rädda Barnens snabba respons.

Hos Lilla Gumman hittar jag den här blänkaren om en ny sexleksak. En liksom elektrisk tunga för klitorisstimulering. Jag vet inte vad jag ska säga, mer än jag inte blir särskilt upphetsad av tanken på den. Nån annan kanske går igång?

Jag har försökt hänga med i debatten kring Thomas Bodströms dubbla arvoden. Kan inte riktigt bli upprörd och tycker att Erik Laakso skriver bra.

Anders Jacobsson, en av författarna till succéer som Bert och Sune, bloggar. Han har skrivit en underbar bloggpost som passar bra till den här veckans bloggtema, om kroppen.

För den som är intresserad av religion, sekter och Kristi Brud – Emanuel Karlsten har skrivit om när en sekt slutar vara en sekt, om varför det kan finnas anledning för tidningen Dagen att ge henne så mycket utrymme som hon fått. Hon – Åsa Waldau alltså.

Nu ska jag sova. Men först – stort grattis till Mikebike, Bloggfrossa, som igår kväll fick en dotter!

I den ständigt pågående diskussionen om integritet på nätet, framförs ofta det inte helt ointressanta påpekandet att de som skriker högst mot FRA, Ipred och dylikt inte sällan är samma personer som själva är duktiga på att publicera sig själva, sina liv, tankar och bilder på nätet.

Min förklaring till detta är lika kort som enkel: Det är stor skillnad på vad man själv väljer att dela med sig av och på att bli övervakad och spionerad på av statliga myndigheter eller privatpersoner.

Om jag väljer att skriva ett mail eller privat meddelande så beror det antagligen på att det skrivna inte är för vem som helst. Om jag däremot bloggar gör jag det fullt medveten om att vem som helst i hela världen när som helst kan få tillgång till det jag skrivit.

Därför är det här, även om Emanuel är rolig, inte helt okomplicerat. Christer Öst protesterar mot att hans hus ska kunna beses i Google Streetview. Han vill inte att Google ska fotografera hans hus. Samtidigt ställer han upp och låter sig själv fotograferas tillsammans med huset. Skillnaden är att han väljer själv att posera för lokaltidningen, och där skrivs inte heller på vilken gatuadress hans hus finns. Däremot kanske Christer Öst inte är helt insatt i hur internet fungerar, och därför gör detta omedveten om att bilden på honom själv och huset redan är tillgänglig för alla internetmedborgare i hela världen…

Hur tänker du? Vad är du beredd att dela med dig av och var? Är Googles fotografering att jämställa med övervakning och spionering? Är det okej att ditt hus kan beses av vem som helst i hela världen?

Fejkbloggar är inte ett nytt fenomen, men i takt med att bloggvärlden tas allt mer på allvar och inte minst då de politiska partierna och personvalskandidaterna använder sig av bloggar i seriösa syften har de börjat uppmärksammas på ett annat sätt nu än tidigare.

En av de mer omtalade har varit bloggen Sanningen måste fram, som i första hand upprört Kristdemokrater, men även andra. Inte minst personer som försöker övertyga både medier och politiker om bloggens förträfflighet som plattform för både nyheter och konversation.

Själv har jag haft svårt att uppröras över just Sanningen måste fram, då den varit sådan uppenbar fejk redan från dag ett. (även om inte alla tyckte att det var solklart)

Jag kom genast att tänka på Svensk-Finska Församlingen när jag såg den, och det är en sida som mig veterligt inte varit föremål för någon mer seriös debatt om att skada vare sig trovärdigheten på internet eller någon kristen rörelse. Den är humor, helt enkelt.

Redan från dag ett har Sanningen måste fram uppmärksammats i bloggvärlden. The Critics har recenserat den. Lokesson gillar, och funderar över om det skulle gå att göra något liknande utifrån SD. Emanuel ställde som så många andra frågan om bloggen var ett PR-trick, men konstaterade också att det i så fall var på Kristdemokraternas bekostnad.

Idag har i varje fall ”KD-Inger” kommit ut som ”Johannes” och hans syfte att skriva bloggen verkar vara det som Niclas konstaterar här. Johannes är helt enkelt en person med väldigt starkt agg mot kristna och Kristdemokrater, och har därför skrivit bloggen för att statuera exempel och tvinga dem att ”äta sin egen medicin”.

Jag kan inte annat än applådera Johannes till framgången och det genomslag bloggen fått. Den har varit genialisk, och fantastiskt rolig.

Men har den skadat Kristdemokraterna? Har den skadat bloggosfären?

Jag kan tänka mig att en hel del av de motståndare som finns mot bloggvärlden och sociala medier kommer att säga något i stil med ”vad var det jag sa?”. Men en enda blogg kan inte klä skott för alla andra. Det vore som att säga alla tidningar är skit för att Expressen gjorde bort sig big time förra veckan.

Framförallt så måste det finnas plats för humor och satir också bland bloggarna, även om det nästan är lite besviket jag konstaterar att Johannes verkar så allvarlig i sin antipati mot kristna, och kanske inte egentligen tänkt vara rolig. Men jag kan ha fel.

Saker är – uppenbarligen – inte alltid vad de ser ut att vara. Kan vara bra att bli påmind om det ibland.