Som skribent i diverse publikationer får man då och då höra mantrat att man får gärna vara personlig men aldrig privat. Frågan är om det verkligen stämmer, och var gränsen går mellan personligt och privat.

Personligt får väl sägas handla om själva tilltalet. Att ha en personlig stil och blanda in tyckande och känslor, sin personlighet helt enkelt. Att vara privat däremot är att skriva om och nämna saker som hör privatlivet till.

Jag tror att det där mantrat håller på att bli i allra högsta grad omodernt. I bloggvärlden har det visat sig att det privata är det populära. Eller i varje fall att det är de privata inslagen som gör många bloggar läsvärda och intressanta. Det funkar inte om inte skribenten dessutom är personlig. Att räkna upp vad man gjort under en dag eller skriva detaljer om sitt privatliv utan att göra det på ett personligt sätt – det funkar inte. Men kombinationen fungerar alldeles utmärkt.

Jag säger nu inte att man ska blogga rakt igenom privat och personligt. Men den som med sin blogg försöker skapa en plattform för att kommunicera ett budskap, politiskt eller i marknadsföringssyfte, tjänar en hel del på att då och då våga vara privat.

Om man har en blogg för att få basunera ut sina åsikter får man fler läsare om man är – just det – privat då och då. För att läsaren då tycker sig få en relation till bloggaren. För att man blir nyfiken på personens åsikter inte kanske för åsikternas skull men för att man är nyfiken på personen man håller på att lära känna. En som klarar balansen är Thomas Bodström, som bloggar om politik och samhälle, men väver in inslag från sin vardag, som här om sonens kalas.

Gunnar Bark som vanligtvis bloggar om företagande, sociala medier och internet, konstaterar att hans läsare gillar när det blir personligt.

I min privata blogg är jag stundvis både väldigt personlig och privat. Och jag tror att det är hemligheten till varför jag har fått ett gäng fans som gillar det jag skriver. De vill veta hur det går för mig, de är intresserade av vem jag är som person och hur min vardag ser ut. Mina allra mest utlämnande postningar är också de som har haft flest läsare. Men kombinationen är viktig. Det skulle inte funka om varje postning vore så där rakt igenom privat och personlig. Dexion tar också upp det här med att vara privat, med bland annat mig som exempel. Och när jag läser hennes bild av mig som populär, framgångsrik och snygg känner jag att det är än nödvändigare att ibland våga klä av mig naken för mina läsare, för att bilden blir så skev annars. Särskilt om man på ett eller annat sätt är en förebild för någon.

Självklart finns det gränser. Det finns saker som kanske inte fungerar, som inte bör luftas i offentligheten. För även om du har en blogg för bara några få läsare kan det när som helst hända något som gör att den hamnar i fokus och man ska aldrig publicera något på internet som man inte är beredd på att vem som helst när som helst kan läsa. Man måste alltså kunna stå för det publicerade vem som än kastar ögonen på det.

Dessutom måste man vara beredd på att få en del stryk. Ju mer personlig man är, ju mer saker man berättar om sitt privatliv, desto mer sårbar blir man. Ett exempel på det är Marcus Birro, som aldrig väjer för att vända ut och in på sig själv, men som också får mcket hård kritik. Den som blottar sina svagheter måste paradoxalt nog också vara väldigt stark. Är man tveksam till om man klarar det bör man kanske ligga lågt med sina personliga bekännelser.

Några av de större bloggarna råkar vara sådana som är rakt igenom privata och personliga. Som exempelvis Innan du fanns, och Ensamma pappan. Men vi gillar sånt. Vi gillar att ta del av andra människors liv, tankar och känslor. För att det ska bli ett framgångrikt koncept krävs visserligen att personen som skriver om sitt mest privata dessutom kan formulera sig bra, det räcker alltså inte att starta en blogg om det mest privata om man inte har ordets gåva. Den kan fungera bra, som terapi, för några få läsare, men den lär inte hamna på listan över de mest besökta bloggarna.

Här i Bloggvärldsbloggen har jag valt att inte vara särskilt privat. Men jag är lite rädd att det gått ut också över det personliga. Att jag tar på mig den där objektivt sakliga rollen som jag lärt mig i mitt jobb, och att bloggen därför blir lite mindre roande att läsa. Vad säger ni som läser? Är jag för stel och tråkig, borde jag vara lite mer privat i vissa lägen, och i så fall hur? Ge mig gärna feedback på detta.

Det här med pappatemat var en riktig höjdare. Kanske inte temat som fått mest gensvar av alla jag utlyst, men definitivt en höjdare när det gäller den genomgående höga kvaliteten på texterna. Jag har läst och mina ögon har tårats och jag har hittat egna minnen och hela grejen har för mig personligen varit väldigt berörande. För det ska ni ha tack, alla som deltog!

(inatt var jag vaken till långt efter tre för att jag fastnade och var tvungen att läsa Honungspojken, hela bloggen, från början till slut)

Och som om det inte vore nog har jag idag ramlat över bloggen Ensamma pappan.

Rakt in i min RSS. Ramla dit du också, och läs. Fantastiskt välskrivet, vackert, smärtsamt och jobbigt, men bra. Som den här postningen, Historien får inte upprepa sig. Bra som fan.