Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg pappa

- Sida 1 av 2

Veckans bloggtema – Välj själv

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Den här veckan tänkte jag inte ge er ett specifikt tema, däremot tänkte jag att ni ska få välja och skriva om något av de teman som redan passerat.

Det är också sista veckan för i år som jag kör Veckans bloggtema – sen tar jag en paus över helgerna.

De teman som ni får välja mellan är följande:

Livspusslet

Släkten

Manlighet

Jämställdhet

Språk

Din favoritblogg

Invandring och främlingsfientlighet

Stress

Kroppen

Hjältar

Finanskrisen

Sorg

Jante

Pappa

Tid

Sex

Böcker

Mamma

Gud

Alkohol

Fördomar

Ålder

Det är bara att välja ock vraka! Passa på att skriva om något ämne du missat, eller som något du har mer att säga i. Det är helt okej att välja flera ämnen, kombinera dem i en bloggpost eller skriv flera. Däremot vill jag inte ha en massa länkar till gamla inlägg på veckans bloggtema – tanken är att inspirera till att skriva nytt.

När du är klar – länka hit, posta en länk i kommentarnsfältet här eller på Twitter under hashtagen #bloggtema.

Senast på lördag klockan 12.00 vill jag ha ditt bidrag.

 

Veckans bloggtema – Släkten

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Det lackar mot jul och vi närmar oss Sveriges största familjehögtid. Att inte ha släkt eller familj när det är jul måste vara riktigt jobbigt om man är en sådan som har svårt för att vara ensam, eftersom helgerna verkar vara kompromisslöst vigda åt just släkten. Att bjuda in vänner, umgås med kompisar eller fira ihop med någon man inte har några blodsband till verkar vara ytterst ovanligt.

Men är blod tjockare än vatten? Är släkten att föredra? Vad är den bra till?

Vad har du för relation till svärmor, dina syskon? Har du mor- och farföräldrar kvar i livet? Är du vän med dina föräldrar eller ramlar ni in i gamla roller när det blir jul? Har du en bra relation till dina kusiner eller känns det som om de kommer från en annan planet?

Skriv om släkten den här veckan. Det behöver absolut inte vara förknippat med julen, det kan vara en hyllning till svärmor, det kan vara en utläggning om varför blod inte är tjockare än vatten eller också har du kanske nån dråplig historia att berätta, i still med ”Tomten är far till alla barnen”.

Skriv, filma, fotografera, rita, sjung, gör hur du vill. Publicera i din blogg och länka hit, och posta en länk till ditt inlägg i kommentarsfältet här.

 

 

Var får jag mina idéer ifrån?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Annieellen undrar:

Jag har en fråga av ren nyfikenhet som egentligen handlar mer om ditt bloggande än om bloggvärlden i stort… hoppas att det ska gå bra att fråga i alla fall?

Det jag undrar är, hur kommer du på idéerna till de teman du varje vecka kör under Veckans bloggtema? Vart finner du din inspiration?

Jag svarar:

Idéerna får jag lite här och där. Ibland läser jag ett blogginlägg som inspirerar, som när temat var Jante. Oftast är det mer diffusa saker som får mig att komma på teman, och lite grann går de också i varann, det ena ger det andra kan man säga. Från tid till pengar, till exempel, eller mamma och pappa. Jag försöker också att ha ganska breda teman som nästan vem som helst kan relatera till på något sätt, för jag tycker det är kul om olika sorters bloggare skriver på sitt sätt om de teman jag utlyser.

Sen ska väl erkännas att de hänger ihop med mina intressen och saker som jag funderar på och gärna skriver om själv också, som alkohol eller sorg. Jag har också märkt att jag får mest respons på de ämnen jag själv brinner för, kan ju ha att göra med att jag är bättre på att skriva inspirerande uppmaningar i ämnen jag gillar själv, eller att vi alla är ganska lika och funderar på ungefär samma saker…

Hoppas du är nöjd med svaret. Och om någon annan vill veta mer om bloggar, internet och annat relaterat – tveka inte – ställ din fråga här.

Det kom ett brev om en pappa…

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Det kom en eftersläntrare, till pappautmaningen. Jag publicerar hela texten här, läs så förstår ni varför:

 

Somliga bloggutmaningar är mer än vad man bara står ut med.
Somliga texter behöver skrivas, mer för ens egen skull än för omvärlden.
Men kanske kan någon annan ha …någon sorts glädje av den här berättelsen.
Däremot väljer jag att inte lägga ut den på min egen blogg, helt enkelt av hänsyn till relationen till den pappa jag skriver om.
En pappa som inte är min, utan mitt barns.

Detta älskade barn.
Ett barn som kom, mycket efterlängtat men absolut inte planerat.
För mig en välsignelse.
För honom en katastrof.
Han förklarade för mig att han älskade mig men ändå lämnade han mig just med hänvisning till detta barn, barnet som då bara var ett litet embryo, fortfarande möjligt att välja bort.
Vilket han ville att jag skulle göra.
Han kände sig överkörd av mig, av mitt beslut. För där fanns ett barn, ett mycket mycket litet hjärta pickad under mitt, och för mig var det fullständigt omöjligt att göra annat än att låta livet ha sin gång.
Ja.
Han BLEV överkörd.
JAG bestämde att livet var och skulle fortsätta vara och i det beslutet var mitt, och det tog jag. Utan att egentligen tveka.

Men nej.
Ändå inte.
För det krävs två för att SKAPA ett liv.
Två vuxna människor har oskyddat sex tillsammans.
Inte en gång, tillfälligt, utan regelbundet och njutningsfullt, ömsint och kärleksfullt.
Vuxna människor, som vet hur barn blir till, som vet hur en kondom fungerar, p-piller fungerar. (Eller inte…)

Så han försvann.
Jag fick en pappkasse med lite kvarglömda tillhörigheter på en lunchrestaurang i närheten av hans jobb. Jag tog mitt illamående, min pappkasse och for hem till min förort och började samla ihop spillrorna av vad som var i livet, och planerade inför det som skulle komma.
Kroppen förändrades, foglossning och flyttlass och utan dessa vänner hade somligt varit fullständigt omöjligt.

Månaderna gick, kontakten med barnets far var sporadisk och konfliktfylld.
Han kom och hälsade på på BB och han var med och bestämde namn.
Jag försökte hålla i… ja, något. Peka på att oavsett vad han ville så fanns det ett barn som behöver båda sina föräldrar och … att det är en för viktig sak för att bara smita ifrån.
För någonstans så kunde jag ändå inte riktigt tro på honom, på hans sjappande. För det här är i grund och botten en klok och förnuftig människa, en logisk person som inte skenar iväg i oövertänkta beslut. (Nåja…)

Försiktigt försiktigt försökte jag få honom att se att den lilla pojke som fötts var ett fantastiskt litet barn och inte en katastrof.
Det gick väl så där.
Men sakta så sjönk kanske den verkligheten in.
Kanske hade andra skeenden, ekon från tidigare generationers val och beslut, stor påverkan på honom. Kanske behövde han bara väldigt mycket mer tid än andra.

Men.
Tillslut hände något. Han bytte fot. Bestämde sig för att det här var ok, kanske till och med bra.
Det är en god sak, att kunna byta fot, ändra ett beslut.
Backa tillbaks och göra om.

Nu är han en bra pappa till sitt barn.
Nu säger han att han älskar mig.
Nu vill han att vi ska flytta till honom.

Hur i hela fridens namn gör man för att börja lita till en människa igen?
Hur gör man för att kunna älska igen, när smaken av svek är så stark i munnen?
Behöver man förlåta, och hur gör man det om ingen ber en om det?

——————————————————————————————

Uppdaterat, E som skrivit inlägget tackar för och besvarar de kommentarer hon fått:

Jag är överväldigad över kommentarerna jag fått.

Uno säger: ”Jag gillar att han ändrat sig, även om det tar tid för dig att smälta det. Ta honom, ingen är perfekt; aldrig någonsin”.

Visst är det så. Inte ens jag – särskilt inte jag – är perfekt. Ödmjukhet är något jag ständigt övar på. Och jag VILL ju ta honom, hade jag inte velat det hade jag inte slitit så med det här, då hade jag helt enkelt sagt: Du har gjort ditt som min man. Koncentrera dig på att vara en bra pappa nu.

Matilda77 är fövånad: ”Man har väl oskyddad sex för fortplantingens skull.”
Jo.
Om man är klok så gör man så.
Vi var inte så smarta, vi slarvade och vi undvek att hantera ett stort problem.
Jag visste nämligen att han inte ville ha (fler) barn.
Han visste att jag längtade efter barn.
Om sånt är det svårt att kompromissa.
Han visste också att jag inte åt p-piller el dyl, och ont om kondomer är det lätt gott om i stridens hetta.
Historien är urgammal men ständigt aktuell.
Men en sak kan jag lova dig, Matilda.
Det här barnet kommer aldrig någonsin tvivla på att det är ett mycket älskat barn. Jag älskar för två. Dessutom finns det en familj runt kring mig som älskar, och goda vänner och … och … och faktiskt en pappa, och vid det här laget några halvsyskon och en farmor också.
Det finns gott om kärlek.

Josephine: Du fångar mitt dilemma: ”hur bärman sig åt för att släppa det som varit så att det inte pyser igenom och förgiftar framtida situationer?”
Det är ju det jag är så rädd för, att jag inte kan släppa, att det inte spelar någon roll hur ”rätt” han gör och hur mycket han älskar, för att jag aldrig kommer kunna sluta tugga på det här gamla unkna övergivenhetssvek-benet…

Anna: Dina ord är trösterika, för visst är det så, visst finns det gott om exempel på familjer som inte fick någon jättebra start men som ändå fått till det.

Charlottes Mirakel: Även du slår huvudet på spiken: ”Han kan ju få vara en pappa ändå – även om han inte råkar leva ihop med mamman”.
Så lever vi nu. Med det är jag faktiskt ganska så nöjd, men han önskar som sagt mer. Han pratar om när vi flyttar till honom, om hur livet blir då, hur huset behöver byggas om så att vi rymms…
…och jag känner mig ganska så stressad stundtals. Jag vet, han menar absolut inget illa. Han vill bara vara tydlig: Han önskar att vi bodde tillsammans.
Jag kommer komma till en punkt när jag måste bestämma mig, säga vad JAG vill – och jag är rädd att sabotera det jag uppnått: Nu är han en aktiv pappa. Jag är rädd att han ”vänder” igen, ifall jag inte accepterar HELA dealen… Som sagt; jag är lite dålig på att lita på honom…

Smäm, Monica och Jerry pratar om förlåtelse: Jag övar, jag lovar, varje dag – haken är att jag inte verkar komma någonstans…

Trebarnsmamma pratar om ärlighet: ”Ta emot honom, men var ärlig och öppen med dina tankar och din tvekan.” Ja. Om jag bara vågade! Han är inte den som står kvar när det stormar, DET har jag ju lärt mig den svåra vägen. Så jag håller tand för tunga, och det fungerar faktiskt inte speciellt bra det heller. Så… jag kommer få ta mig i kragen och göra som du säger: prata lite klarspråk och hoppas hoppas att han står kvar den här gången.

Hela Lennarts  kommentar andas hopp och tillförsikt och det behöver jag sannerligen.
Julian of Norwich sa: ”all shall be well all shall be well and all manner of things shall be well ”
Kanske gör jag ett kärt gammalt misstag om och om igen: Tänker och oroar mig för mycket, andas och lever för lite.

Tack för era ord!

Ännu mera pappabloggande

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Det här med pappatemat var en riktig höjdare. Kanske inte temat som fått mest gensvar av alla jag utlyst, men definitivt en höjdare när det gäller den genomgående höga kvaliteten på texterna. Jag har läst och mina ögon har tårats och jag har hittat egna minnen och hela grejen har för mig personligen varit väldigt berörande. För det ska ni ha tack, alla som deltog!

(inatt var jag vaken till långt efter tre för att jag fastnade och var tvungen att läsa Honungspojken, hela bloggen, från början till slut)

Och som om det inte vore nog har jag idag ramlat över bloggen Ensamma pappan.

Bild 12.png

Rakt in i min RSS. Ramla dit du också, och läs. Fantastiskt välskrivet, vackert, smärtsamt och jobbigt, men bra. Som den här postningen, Historien får inte upprepa sig. Bra som fan.

 

Måsteläsning på temat pappa

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Har ni läst bloggen om Honungspojken?

Den handlar om Hugo, som föddes med en mycket liten hjärna. Det är Hugos mamma som skriver den. Men eftersom det varit pappatema i Bloggvärldsbloggen denna vecka har hon lyckats övertala Hugos pappa att skriva ett gästinlägg.

Bild 4.png

Det är en postning som jag tycker att alla ska läsa. Alla mammor och pappor och alla andra. Om stor kärlek, om sorg, och om att vara förälder till ett barn som ska dö före en själv.

 

Älskade, saknade, närvarande, frånvarande

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag är överväldigad över allas era pappainlägg! Ni skriver så bra, och jag blir berörd av i stort sett varje inlägg på det här temat. På olika sätt. Men främst känner jag det där gnaget. Den där sorgen. Över att min pappa aldrig riktigt var den där pappan jag hade önskat att han var. Som när jag läser Kristinas postning om sin fantastiske pappa. Och Christina om sin pappa som verkar vara precis den pappan jag hade velat ha – den där store starke som tar hand om och beskyddar. Eller när jag läser Wettexvärlden, om saknaden efter sin pappa. Då saknar jag att jag inte riktigt kan sakna min pappa, den personen han var. Att jag bara saknar ”en pappa”.

CP-mamman har skrivit en fantastisk post om sin pappa och musiken. Min pappa hade musikerdrömmar, och jag har träffat flera av hans gamla elever (han var musiklärare) som berättar om hur han introducerade dem till riktigt bra musik. Själv fick jag inte lyssna på något som inte hade en kristen underton, eller som enligt min pappa var ”rumsrent”.

Annieellen skriver om sin motsägelsefulla relation till sin pappa. Om en pappa som i grunden var fantastisk men inte riktigt levde upp till papparollen, om jag inte helt missförstår henne. En som tar sin papparoll på stort allvar och med bravur som det verkar för oss som får följa med är Abbes pappa, som skrivit en kort men lysande postning om att växa in i faderskapet, och om sina fina lärare.

Chribba berättar om sin pappa, rakt och osentimentalt. Alabama har en helt annan ton i ett brev till sin pappa, ett brev som – hittills – aldrig postats. Johan skriver inspirerad av Snowracer, om sorg.

Och läs för bövelsen Nilsfredrik. Om en pappa som tog sitt liv. Om Gud, om skuld. (Fredrik – jag tror att jag kände din pappa när jag var barn, och dig. Kan det stämma?)

Manne har skrivit om ett speciellt möte, ett möte med den pappa som dog.

Charlotte om sin pappa, en sådan pappa som alltid ställt upp även när han inte riktigt förstått. Jerrys pappa var mer lik min. En pappa som inte riktigt räckte hela vägen. Loba skriver utlämnande om starkt om en pappa som för henne är död. Mia har aldrig träffat sin pappa. Lindalou har skrivit starkt och förlåtande – medan du söp.

David Gottlieb har skrivit en mycket bra och lång post om att han är en bra pappa. Trollhare har skrivit en fantastiskt post också, om att pappa är en titel man måste förtjäna. Smulan är lite inne på temat när hon skriver om att vem som helst kan göra barn men att alla inte klarar av att vara förälder. Karibien skriver om svek, och om beteenden som går i arv.

Johnny skriver ömsint om sin älskade pappa. Em om drömmen att någon en dag ska kalla hennes älskade för pappa. Wrecklesseric om att vara ensamstående pappa. Lilla O har skrivit om En riktig pappa. Eva har alldeles nyss förlorat sin pappa.

Sandra skriver. Frågar sig om hon hade kunnat göra annorlunda. Minns sin pappa med kärlek.

Och söta rara ni. Läs Schmut.

Sist vill jag tacka er alla, för att ni delar med er, för att ni vågar vara så personliga, så utlämnande. Tack för att ni låter mig och andra ta del av era tankar och erfarenheter.

Sista chansen att blogga om Pappa

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Ikväll är sista chansen att blogga på temat Pappa om du vill vara med i morgondagens sammanfattning. Vet att många funderat men haft svårt att få ur sig texterna. Vet också att jag varit strulig med sammanfattningarna men äntligen börjar jag få ordning på kalendern efter sommaren och om inget extremt oförutsett inträffat ska sammanfattningarna komma på söndagen samma vecka temat utlysts.

 

 

Veckans bloggtema – Pappa

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

När jag hade mamma som bloggtema var det några som undrade vad det var för fel på att skriva om pappor. Det är självklart inget fel, den här veckan vill jag att ni skriver om Pappa. Om er egen pappa. Eller någon annans. Eller om papparollen generellt, kanske i ett politiskt eller historiskt perspektiv?

Inspiration kanske kan fås på Newsmill, där bland andra Andreas Ekström, Nils Claesson och Erik Wijk skrivit om pappor. Hanna Hellquist har också skrivit, liksom hennes pappa som dog plötsligt i somras, något som Hanna skrivit om här.

Jag har också skrivit om min pappa.

Annars kanske någon av de här pappabloggarna kan inspirera, och när du ändå är inne hos Penny kan du passa på att rösta fram den bästa pappabloggen.

Uppdatering: Snowracer tipsar om ett inlägg han skrev 2005. Läs, och missa inte kommentarerna.

Håll liv i dialogen

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Igår skrev jag om hur man skriver för att bli läst, eller snarare, jag lät Abbes pappa förklara hur han tänker när han skriver sina fantastiska blogginlägg.

Fantomen skrev en bra kommentar, och menar att han tröttnar på bloggar som inte besvarar kommentarer:

Sen när det gäller att hålla kvar intresset hos de läsare man har, så är det viktigt att svara på de kommentarer man får. Jag strävar till att svara på alla, om inte annat så med ett ”Hmmm…”. Personligen så tröttnar jag direkt på en blogg där ens kommentarer inte besvaras.

Jag är helt enig med Fantomen, och tror att en av hemligheterna bakom mina egna bloggframgångar med mymlan är just att jag kommunicerar med läsarna, och svarar på kommentarer.

De allra flesta som läser en blogg skriver inga kommentarer, men de som bemödar sig att göra det vill också bli lästa, sedda och bemötta, precis som att vi som bloggar vill bli lästa och kommenterade.

Envägskommunikation är ganska trist i längden. Dialog, diskussion och debatt är ofta mycket mer givande, och vill man ha läsare i sin blogg och vill man att de ska komma tillbaks är ett bra knep att försöka skapa dialog. En bra debatt i sig kan också dra läsare till bloggen, jag har haft flera intressanta debatter i kommentarsfälten i min egen blogg och ofta fått höra att man läser bloggen lika mycket för kommentarerna som för mina postningar.

Abbes pappa skriver så här:

Jag är helt enig med Fantomen om det där med kommentarerna. Och det är också därför jag har dåligt samvete de perioder jag halkar efter med att svara på kommentarer och mejl.

En del bloggar har fler läsare än andra, och får också fler kommentarer. Det är inte svårt att svara alla om man får ett par tre kommentarer om dagen, däremot kan det bli arbetsamt om man får väldigt många kommentarer till varenda inlägg.

Det ska vara roligt att blogga. Man ska inte behöva ha dåligt samvete. Och har man liksom Abbes pappa en blogg som är flitigt kommenterad och svaren dessutom kräver en viss eftertanke så förstår nog läsarna ifall man inte alltid hinner med eller orkar svara på allt. Själv försöker jag att alltid svara på dem som skriver för första gången, och på raka frågor. Däremellan svarar jag i mån av tid. En kommentar som ”Bra skrivet” behöver inte alltid besvaras.

Dessutom är diskussionen inte alltid beroende av bloggägaren för att vara intressant. Ofta ges svar av en annan läsare, och jag tycker att det är jättekul när en diskussion lever av sig själv utan att jag behöver lägga mig i eller upprätthålla den. Även om jag i vissa fall går in och försöker styra upp när det spårar ur.

Ibland lyfter jag också upp särskilt läsvärda kommentarer som egna postningar, för att de förtjänar en läsekrets större än de som går in och läser i kommentarerna.

Det finns undantag. Kommentarer som man inte ens bör svara på. Det är de som skrivs av troll. Jag kommer att ta upp troll och hur man kan hantera dem i en senare postning.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Sebastian Laneby och Oscar Schau
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB