I den ständigt pågående diskussionen om integritet på nätet, framförs ofta det inte helt ointressanta påpekandet att de som skriker högst mot FRA, Ipred och dylikt inte sällan är samma personer som själva är duktiga på att publicera sig själva, sina liv, tankar och bilder på nätet.

Min förklaring till detta är lika kort som enkel: Det är stor skillnad på vad man själv väljer att dela med sig av och på att bli övervakad och spionerad på av statliga myndigheter eller privatpersoner.

Om jag väljer att skriva ett mail eller privat meddelande så beror det antagligen på att det skrivna inte är för vem som helst. Om jag däremot bloggar gör jag det fullt medveten om att vem som helst i hela världen när som helst kan få tillgång till det jag skrivit.

Därför är det här, även om Emanuel är rolig, inte helt okomplicerat. Christer Öst protesterar mot att hans hus ska kunna beses i Google Streetview. Han vill inte att Google ska fotografera hans hus. Samtidigt ställer han upp och låter sig själv fotograferas tillsammans med huset. Skillnaden är att han väljer själv att posera för lokaltidningen, och där skrivs inte heller på vilken gatuadress hans hus finns. Däremot kanske Christer Öst inte är helt insatt i hur internet fungerar, och därför gör detta omedveten om att bilden på honom själv och huset redan är tillgänglig för alla internetmedborgare i hela världen…

Hur tänker du? Vad är du beredd att dela med dig av och var? Är Googles fotografering att jämställa med övervakning och spionering? Är det okej att ditt hus kan beses av vem som helst i hela världen?

Första april ja. Jag har hållit mig undan från tidningarna för att slippa luras och göra bort mig så som Tidningsutgivarnas vd Anna Serner gjorde i morse när hon gick på att The Guardian lägger ner papperstidningen för att istället använda Twitter som enda kanal…

En bra lista över de bästa aprilskämten finns hos Emanuel Karlsten.

Annars har bloggarna idag skrivit en hel del om IPred-lagen som ju trädde i kraft när mars byttes ut mot april. Många är det som tänker göra sitt bästa för att lura fildelarpoliserna genom att ansluta sig till Emmas initiativ Ipredia, som enkelt går ut på att öppna och dela med sig av sitt nätverk till grannar och andra.

Lura Antipiratbyrån och andra fildelarjägare kan man också göra genom att köpa tjänsten Ipredator, en anonymiseringstjänst som gör att den som försöker spåra en fildelare inte kommer längre än till The Pirate Bays servrar, om jag inte helt har missförstått det hela.

Också One Swarm är ett alternativ att använda sig av om man vill fortsätta dela filer illegalt.
Tkj har skrivit en rätt bra post där han menar att vare sig OneSwarm eller Ipredator kommer att slå hos de stora massorna eftersom de kräver ett visst mått av tekniskt kunnande för att användas. (själv slutade jag i praktiken att ladda hem grejer från nätet när TPB tog över – det var enklare med Napster, Kazaa och SoulSeek)

Oavsett vad man tycker om illegal fildelning, oavsett det, så leder IPred tillsammans med FRA-lagen, Telekompaketet, Acta och Datalagringsdirektivet till en samhällsutveckling där den personliga integriteten inte bara naggas i kanterna utan huggs sönder med yxa, och där yttrandefriheten blir starkt reglerad och inte särskilt fri.

Anders Mildner beskriver det bäst.

Bloggvärlden är upprörd. Ilskan riktas som så ofta mot gammelmedia, i det här fallet DN, som i en lång faktaspäckad artikel påstår att den så kallade bloggbävningen från i somras inte var någon gräsrotsrörelse utan en välregisserad föreställning framkallad av lobbyism från PR-folk.

Två frågeställningar är centrala i diskussionen. Dels den om i vilket syfte DN skrivit. Men också den om i vilket syfte de omskrivna PR-konsulterna skulle ha dragit igång en bloggbävning.

Låt mig backa bandet:

Försommar 2008. Snart ska riksdagen klubba den fruktade signalspaningslagen som tillåter FRA att kontrollera all elektronisk trafik som passerar Sveriges gränser. De etablerade medierna är tysta – senare med argumentet att lagen var omskriven då den först föreslogs långt tidigare – men i bloggvärlden händer det grejer. Det har länge mullrat och några veckor innan riksdagens votering smäller det till och plötsligt skrivs spaltmeter på spaltmeter om lagen. I bloggarna.

Vad som händer är kort sagt bloggosfärens stora genomslag som opinionsbildare i Sverige. Bloggar av olika inriktningar och intressesfärer enas, länkkärleken vet inga gränser och gammelmedia möter hård kritik för sin tystnad. En vecka innan voteringen i riksdagen, den 11 juni, skriver Blogge Bloggelito om upproret och kallar det för bloggbävning, ett ord som vid årsskiftet tas upp som nyord av språkrådet. I sitt inlägg noterar han också för första gången att gammelmedia nu ger credd åt bloggvärlden.

De etablerade medierna är pressade, och bara någon vecka innan lagen ska träda i kraft har de alltså börjat rapportera, med ständiga hänvisningar till bloggosfären. En stor del av rapporteringen kommer att handla om själva bloggbävningen mer än om lagen i sig. Det är för sent, lagen klubbas efter en smärre modifiering och en teatralisk debatt i riksdagen där Fredrik Federley brister ut i gråt när han tvingas säga att han ska rösta för lagen, Camilla Lindberg blir hjältinna då hon som enda riksdagsman i alliansen röstar nej.

Men bloggarna tystnar inte. Så sent som i går skrev årets politiska bloggare Henrik Alexandersson en postning där han kräver att FRA-lagen ska rivas upp.

Den 2 februari i år fick StoppaFralagen.nu ta emot Aftonbladets hederspris på bloggalan. Bloggarna har äntligen fått ett erkännade från de etablerade medierna, och plötsligt är det bloggfeber i hela Sverige, alla talar om och skriver om bloggar, och tevesofforna gästas av bloggare som proffstyckare.

Så bestämmer sig DN för att granska bloggbävningen. Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg försöker leda i bevis att bloggbävningen var regisserad och arrangerad av PR-konsluter, att bloggare fått betalt för att protestera och att bloggarna inte alls har den makt eller på något vis skulle ha ökat gräsrotsdemokratin på det sätt som hävdas från många håll.

DN må vara Sveriges största morgontidning, men lika lite som någon annan etablerad tidning i Sverige kan de längre sätta agendan eller påstå saker oemotsagda. Och motsagda blir de. Bloggvärlden bävar. Än en gång skrivs spaltmeter av varandra oberoende bloggare som känner sig påhoppade, kränkta och misstrodda.

Även om DN inte helt är ute och cyklar, även om flera av uppgifterna säkert stämmer, så är det de fakto så att de enskilda bloggarna inte fått betalt för att protestera mot FRA. Även om PR-konsulter kan ha varit inblandade så har de knappast tvingat någon att mot sin vilja blogga om FRA. Enligt DN-artikeln kom PR-folket in i bilden så pass sent att de knappast kan göra gällande att engagemanget i bloggvärlden uppbådades från det hållet. PR-konsulterna drog säkert sitt strå till stacken på sluttampen, men som sagt – de regisserade knappast bloggosfären, som i sig är alldeles för spretig och bångstyrig för att åta sig regisseras.

Jag skrev själv en hel del om FRA och har inte varit i kontakt med någon enda konsult, inte heller har jag blivit erbjuden pengar för att delta i upproret. (Däremot har jag som bloggare blivit erbjuden det ena och det andra för att skriva om olika saker men tackat nej.)

De bloggväggar som Falkvinge beskriver i DN:s artikel ifrågasattes också de av många i bloggosfären, som ansåg att de motverkade sitt syfte och förtog kraften i länkekonomin. Sedan sägs i artikeln att grejen ”såldes in” till SvD som skrev om gräsrötternas protester mot lagen. Well. PR-byråer, politiker och enskilda personer har i alla tider jobbat på att sälja in storys till tidningarna. Är det en bra story blir den omskriven, är den dålig brukar tidningarna inte ta upp det hur det än lobbas. Det är inget nytt.

Och detsamma gäller bloggarna. De skriver om sådant som är intressant, angeläget och engagerande. Förmodligen i högre grad än betalda journalister som desto oftare måste skriva om det som arbetsgivaren säger åt dem att skriva om.

DN ignorerar dock bloggarnas protester och tar det hela ett steg längre i en osignerad ledare på måndagen. Bloggvärlden svarar direkt.

Och jag ställer mig också frågan – vad är syftet? Är det så att DN känner sig så hotade av mullret från bloggosfären så att de måste stävja den? Bloggare är vare sig dummare eller mer lättköpta än journalister, däremot kan jag tänka mig att den som brinner för en fråga gärna tar emot stöd för att kunna driva den.

Face it gammelmedia – vad ni än skriver så kommer alla uppgifter att dubbelkollas och kollas igen, av hundratals bloggare som inte nöjer sig förrän de fått hela sanningen. Det är något bra. Och om gammelmedia rätt tar till vara den möjligheten kommer de att återfå det förtroende som sedan länge är förlorat hos många av gräsrötterna;

Jag undrar vad det här kommer att göra för DNs förtroendekapital i längden. Grävande journalistik är oerhört viktigt för samhället. En analys över bloggbävningen eller flera borde göras. Vad händer när en större mängd människor ser sig missrepresenterade i ett sådant sammanhang? Och än värre, några kanske känner obehag och aktar sig för att yttra sig om integritetssamhället framöver. Är det verkligen en av Sveriges största morgontidningars uppgift? Att trycka ner människor på lösa boliner för att de engagerat sig i en fråga som är viktig?

Man skulle nästan kunna säga att DN:s försök att förminska bloggarnas kraft faktiskt bara bevisar motsatsen till det DN vill leda i bevis – eller kan det vara så att ett gäng PR-konsulter plötsligt satts i rörelse för att få bloggosfären att protestera mot DN också?