Emilia skriver:

”Måste bara höra – borde jag veta vem du är? Alltså, finns det en form av Blogg-CV på dig. Bara nyfiken över din bakgrund för jag tycker du är grym på bloggandet i alla fall – du engagerar och lyfter fram och samlar ihop oss som gillar att skriva genom att komma med roliga teman – som ett ”arbete” fast på ideell basis för oss som skickar in – det är bra och ökar den kreativa lusten (minst sagt). Dessutom tackar jag för det här med Klimat-temat som du tipsade om, Blog Action Day, och jag har formulerat ur vilket perspektiv det ska ske…En sak till – jag länkade om den ekonomiska krisen på Brunchrapporten – bara en liten ändring där…!”

Mitt svar:

Först – tack för beröm! Jag försöker suga åt mig. Beträffande Brunchrapporten – jag gick helt på de obefintliga Twinglylänkarna på deras egen sajt i skrivande stund…

Och vad gäller mig och om man borde veta vem jag är – Nej! Det borde man inte. 🙂 Men det finns en blogg-CV. Jag har bloggat sedan 2005, först på Passagen, sedan började jag blogga på Wordpress 2007 och den bloggen lever fortfarande om än på halvfart, 2008 startade jag tillsammans med Niclas Strandh bloggen Same Same But Different som vann Daytonas bloggpris Yaba i kategorin Media, och sedan i mars i år skriver jag också här för Aftonbladet. Ett uppdrag som jag fick i samband med att jag var nominerad till Stora Bloggpriset 2008 i kategorin vardag. Förutom det har jag haft en del mer eller mindre anonyma bloggar och ibland gästbloggar jag på Dagens Spotifylista.

Har du också en fråga du vill ställa? Gör det här. Eller mejla till sofia.mirjamsdotter@aftonbladet.se.

En bloggpost som väckt en del uppmärksamhet under helgen är denna, där Niclas Strandh gör sig lustig över några modebloggerskor.

Jag är inte den som vanligtvis blir särskilt upprörd över näthat och bloggmobbning, jag har skrivit om det på Newsmill tidigare i sommar och står fast vid att det är bättre att fokusera på dem som tycker om än på dem som vill en illa eller är elaka. Jag tycker också att man ska ha rätt att kritisera unga tjejer, även om de är unga tjejer, och jag har själv gjort det.

Dessutom skrattade jag mycket åt klippen i postningen. Ibland är elakhet väldigt roligt. Lyteskomik är ofta fantastiskt kul, jag erkänner att jag tycker det.

Men är roligt en ursäkt för att kanske såra? Är rubriken ”bloggmobbning” så avväpnande att läsarna bortser ifrån vad det hela går ut på? Och från att skratta och kanske visa en kompis något som är roligt till att som blogg-guru offentligt häckla tonårstjejer som ändå vet att använda tekniken och med största sannolikhet kommer att fortsätta göra det i ”ädlare syften” då de blir äldre, tycker åtminstone jag att det är ett ganska stort steg. Det tycker också Tea.

Det är lite som om jag som förälder skulle skriva gulliga anekdoter om saker som mina barn säger, som andra vuxna kan skratta åt men som skulle vara utlämnande och pinsamt för barnen. Det har jag säkert också gjort vid tillfälle, framförallt har jag säkert berättat såna för barnen pinsamma saker för mina vänner.

Var går gränsen mellan lyteskomik och satir, och att vara elak för att göra sig rolig på någon annans bekostnad? Är det skillnad på att göra det i en liten krets och på att ”mobba” offentligt?

Oavsett de här tjejernas framförande, språk eller mognad så är de ett gäng väldigt ambitiösa brudar med talang och förmåga att hitta sin publik, och jag blir inte som vissa skriver i kommentarerna rädd för framtiden, eftersom de är lika lite representativa för alla unga i Sverige som de är för bloggosfären. Dessutom är jag inte helt säker på att jag skulle vilja att de videofilmer jag gjorde ihop med mina kompisar när jag var tonåring hade spridits på nätet. Då skulle de definitivt ha häcklats och jag skulle ansetts vara en bimbo big time, jag lovar.

Uppdatering: Julia Skott har också skrivit. Mycket klokt och bra.