Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg barn

- Sida 1 av 1

Pussel eller Tetris, det är frågan

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Veckans bloggtema har varit Livspusslet. Jag har fått en massa kritik, mer eller mindre allvarlig, för att jag använde ordet Livspussel. Och jag kan instämma i att ordet är fult och dumt. Men när jag väljer tema är det inte minst viktigt att alla förstår grejen, och Livspussel är ändå ett ord som jag tror att vi är någorlunda överens om vad det betyder. Jag har också som ambition att bloggtemat ska bestå av ett enda ord, annars hade jag kunnat lägga ut texten och förklara vad jag var ute efter på annat sätt, men jag hittade faktiskt inget bättre ord än Livspussel för rubriken.

Någon på Twitter föreslog att det borde heta något med Tetris, för att i Tetris får man även med tidsaspekten. Det är alltså inte bara ett pussel som ska läggas, man ska göra det begränsad av olika tidsramar. Bra förslag, men jag tror tyvärr inte att alla hade förstått direkt vad jag menade om jag använt det ordet.

Nog om ordvalet – nu kör vi:

Först denna veckan presenterar vi en lösning. Så här gör man. Det är Abbes storebror som funnit lösningen på hur man får ihop det. Men Skatan hävdar ändå att det inte går.

Kent Persson skriver om hur man får ihop det som heltidspolitiker. Och såklart – han får inte till det helt. Hinner inte med allt. Man måste prioritera.

Markus Wallgren har skrivit världens längsta ord. Eller i varje fall det längsta ordet som någonsin funnits med när ni skrivit på veckans bloggtema. För att symbolisera ett lagt pussel, utan luckor eller skarvar.

Rebecka skriver om det självklara, att pusslet inte går att få ihop så länge man lägger till nya bitar hela tiden. Ökade krav, mer stress, och ett ofärdigt pussel. Hon berättar också om ordets ursprung. Hon fortsätter och menar att ökad jämställdhet gör livspusslet enklare. Hon har säkert rätt, men för mig som ensamstående känns blotta tanken på en partner, att vara två och dela, om än inte helt rättvist, skulle underlätta en massa… Avslutningsvis skriver hon om att det kanske är svårare för oss som lever nu på 2000-talet än för dem som levde innan oss, och jag tror det ligger något i det. Man måste vara väldigt stark och väldigt modig för att våga gå emot strömmen.

Per-Anders skriver om att man väljer själv. Men jag måste ändå säga att det finns en del saker man inte riktigt kan välja, och som Rebecka skriver – det ställs fler krav från så många håll att det inte alltid är så enkelt att bara ”välja bort”.

Irrhönan berättar hur hon tänker, som ensamstående.

En Emilia försöker sig på ett matteexempel för att få ihop det.

Trollhare släpper in oss i sitt hem och visar att det är ingen ordning på någonting, och menar att ofullkomlighet är en konstform.

Freedomtravel ger svar på tal, om livspusslet, och anknyter till faktumet att den som är satt i skuld är inte fri.

Lilla O hyllar mor och farföräldrar som räddar upp situationen.

Newyn skriver och förstår inte alls hur jag menar att det skulle vara svårare just i jultider. Själv har jag alltid haft lätt ångest hela december, för även om man själv försöker sänka ribban och ta det lugnt så tvingas man bryta sina egna rutiner och prioriteringar för saker som andra lägger på en. Luciatåg på dagis och i skolor som kräver utstyrsel och tid och avbrott i det som kanske ändå funkar. Det ska pysslas, fixas julklappar, julmat och julgodis och man ska dessutom försöka synka sina egna planer med ”alla andras”. Ofta ett mindre helvete. Tycker jag. Och visst skulle man kunna ”vägra lucia” eller strunta i att gå på skolans julfester med sina barn – vilket jag också gjort ibland för att jag helt enkelt inte haft tid eller möjlighet, men då jagas man ju än värre av det dåliga samvetet…

Jag tror att det här med Livspusslet blir väldigt mycket påtagligare när man får barn. Och inte minst för att det ställs helt andra krav på föräldrar idag än på typ 70-talet.

Karin skriver relaterat och förstår inte hur ensamstående får till det när hon inte får till det fast dom är två.

Jag tycker att Shannara skriver bra också, och jämför med hur det var förr, att vi har andra slags svårigheter idag.

Tanketerroristen har gjort en väldigt kreativ tolkning av bloggtemat. Läs!

Lisa som har sju barn och därför i mina ögon är en hjälte, sammanfattar: ”Man tar det som är viktigast o gör det bästa av det. Mer kan man inte göra. Man kan inte göra allt. Man kan inte hinna med allt. Jag tror inte det är meningen heller att man ska göra det.”

Marianne skriver bloggen 365dagar, där hon ger dagliga tips om hur man ska bära sig åt för att få ihop livet.

Tack ska ni ha alla som medverkat i Veckans bloggtema – som alltid intressant och inspirerande att läsa era bloggar!

 

 

 

Det kom ett brev om en pappa…

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Det kom en eftersläntrare, till pappautmaningen. Jag publicerar hela texten här, läs så förstår ni varför:

 

Somliga bloggutmaningar är mer än vad man bara står ut med.
Somliga texter behöver skrivas, mer för ens egen skull än för omvärlden.
Men kanske kan någon annan ha …någon sorts glädje av den här berättelsen.
Däremot väljer jag att inte lägga ut den på min egen blogg, helt enkelt av hänsyn till relationen till den pappa jag skriver om.
En pappa som inte är min, utan mitt barns.

Detta älskade barn.
Ett barn som kom, mycket efterlängtat men absolut inte planerat.
För mig en välsignelse.
För honom en katastrof.
Han förklarade för mig att han älskade mig men ändå lämnade han mig just med hänvisning till detta barn, barnet som då bara var ett litet embryo, fortfarande möjligt att välja bort.
Vilket han ville att jag skulle göra.
Han kände sig överkörd av mig, av mitt beslut. För där fanns ett barn, ett mycket mycket litet hjärta pickad under mitt, och för mig var det fullständigt omöjligt att göra annat än att låta livet ha sin gång.
Ja.
Han BLEV överkörd.
JAG bestämde att livet var och skulle fortsätta vara och i det beslutet var mitt, och det tog jag. Utan att egentligen tveka.

Men nej.
Ändå inte.
För det krävs två för att SKAPA ett liv.
Två vuxna människor har oskyddat sex tillsammans.
Inte en gång, tillfälligt, utan regelbundet och njutningsfullt, ömsint och kärleksfullt.
Vuxna människor, som vet hur barn blir till, som vet hur en kondom fungerar, p-piller fungerar. (Eller inte…)

Så han försvann.
Jag fick en pappkasse med lite kvarglömda tillhörigheter på en lunchrestaurang i närheten av hans jobb. Jag tog mitt illamående, min pappkasse och for hem till min förort och började samla ihop spillrorna av vad som var i livet, och planerade inför det som skulle komma.
Kroppen förändrades, foglossning och flyttlass och utan dessa vänner hade somligt varit fullständigt omöjligt.

Månaderna gick, kontakten med barnets far var sporadisk och konfliktfylld.
Han kom och hälsade på på BB och han var med och bestämde namn.
Jag försökte hålla i… ja, något. Peka på att oavsett vad han ville så fanns det ett barn som behöver båda sina föräldrar och … att det är en för viktig sak för att bara smita ifrån.
För någonstans så kunde jag ändå inte riktigt tro på honom, på hans sjappande. För det här är i grund och botten en klok och förnuftig människa, en logisk person som inte skenar iväg i oövertänkta beslut. (Nåja…)

Försiktigt försiktigt försökte jag få honom att se att den lilla pojke som fötts var ett fantastiskt litet barn och inte en katastrof.
Det gick väl så där.
Men sakta så sjönk kanske den verkligheten in.
Kanske hade andra skeenden, ekon från tidigare generationers val och beslut, stor påverkan på honom. Kanske behövde han bara väldigt mycket mer tid än andra.

Men.
Tillslut hände något. Han bytte fot. Bestämde sig för att det här var ok, kanske till och med bra.
Det är en god sak, att kunna byta fot, ändra ett beslut.
Backa tillbaks och göra om.

Nu är han en bra pappa till sitt barn.
Nu säger han att han älskar mig.
Nu vill han att vi ska flytta till honom.

Hur i hela fridens namn gör man för att börja lita till en människa igen?
Hur gör man för att kunna älska igen, när smaken av svek är så stark i munnen?
Behöver man förlåta, och hur gör man det om ingen ber en om det?

——————————————————————————————

Uppdaterat, E som skrivit inlägget tackar för och besvarar de kommentarer hon fått:

Jag är överväldigad över kommentarerna jag fått.

Uno säger: ”Jag gillar att han ändrat sig, även om det tar tid för dig att smälta det. Ta honom, ingen är perfekt; aldrig någonsin”.

Visst är det så. Inte ens jag – särskilt inte jag – är perfekt. Ödmjukhet är något jag ständigt övar på. Och jag VILL ju ta honom, hade jag inte velat det hade jag inte slitit så med det här, då hade jag helt enkelt sagt: Du har gjort ditt som min man. Koncentrera dig på att vara en bra pappa nu.

Matilda77 är fövånad: ”Man har väl oskyddad sex för fortplantingens skull.”
Jo.
Om man är klok så gör man så.
Vi var inte så smarta, vi slarvade och vi undvek att hantera ett stort problem.
Jag visste nämligen att han inte ville ha (fler) barn.
Han visste att jag längtade efter barn.
Om sånt är det svårt att kompromissa.
Han visste också att jag inte åt p-piller el dyl, och ont om kondomer är det lätt gott om i stridens hetta.
Historien är urgammal men ständigt aktuell.
Men en sak kan jag lova dig, Matilda.
Det här barnet kommer aldrig någonsin tvivla på att det är ett mycket älskat barn. Jag älskar för två. Dessutom finns det en familj runt kring mig som älskar, och goda vänner och … och … och faktiskt en pappa, och vid det här laget några halvsyskon och en farmor också.
Det finns gott om kärlek.

Josephine: Du fångar mitt dilemma: ”hur bärman sig åt för att släppa det som varit så att det inte pyser igenom och förgiftar framtida situationer?”
Det är ju det jag är så rädd för, att jag inte kan släppa, att det inte spelar någon roll hur ”rätt” han gör och hur mycket han älskar, för att jag aldrig kommer kunna sluta tugga på det här gamla unkna övergivenhetssvek-benet…

Anna: Dina ord är trösterika, för visst är det så, visst finns det gott om exempel på familjer som inte fick någon jättebra start men som ändå fått till det.

Charlottes Mirakel: Även du slår huvudet på spiken: ”Han kan ju få vara en pappa ändå – även om han inte råkar leva ihop med mamman”.
Så lever vi nu. Med det är jag faktiskt ganska så nöjd, men han önskar som sagt mer. Han pratar om när vi flyttar till honom, om hur livet blir då, hur huset behöver byggas om så att vi rymms…
…och jag känner mig ganska så stressad stundtals. Jag vet, han menar absolut inget illa. Han vill bara vara tydlig: Han önskar att vi bodde tillsammans.
Jag kommer komma till en punkt när jag måste bestämma mig, säga vad JAG vill – och jag är rädd att sabotera det jag uppnått: Nu är han en aktiv pappa. Jag är rädd att han ”vänder” igen, ifall jag inte accepterar HELA dealen… Som sagt; jag är lite dålig på att lita på honom…

Smäm, Monica och Jerry pratar om förlåtelse: Jag övar, jag lovar, varje dag – haken är att jag inte verkar komma någonstans…

Trebarnsmamma pratar om ärlighet: ”Ta emot honom, men var ärlig och öppen med dina tankar och din tvekan.” Ja. Om jag bara vågade! Han är inte den som står kvar när det stormar, DET har jag ju lärt mig den svåra vägen. Så jag håller tand för tunga, och det fungerar faktiskt inte speciellt bra det heller. Så… jag kommer få ta mig i kragen och göra som du säger: prata lite klarspråk och hoppas hoppas att han står kvar den här gången.

Hela Lennarts  kommentar andas hopp och tillförsikt och det behöver jag sannerligen.
Julian of Norwich sa: ”all shall be well all shall be well and all manner of things shall be well ”
Kanske gör jag ett kärt gammalt misstag om och om igen: Tänker och oroar mig för mycket, andas och lever för lite.

Tack för era ord!

Måsteläsning på temat pappa

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Har ni läst bloggen om Honungspojken?

Den handlar om Hugo, som föddes med en mycket liten hjärna. Det är Hugos mamma som skriver den. Men eftersom det varit pappatema i Bloggvärldsbloggen denna vecka har hon lyckats övertala Hugos pappa att skriva ett gästinlägg.

Bild 4.png

Det är en postning som jag tycker att alla ska läsa. Alla mammor och pappor och alla andra. Om stor kärlek, om sorg, och om att vara förälder till ett barn som ska dö före en själv.

 

Unga om den sociala webben

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Apropå att unga skippar Facebook så slet jag åt mig några tonåringar i min närhet och ställde frågor om deras internetvanor i allmänhet, och sociala nätverksanvändande i synnerhet. Det hela streamades i Bambuser och jag lyckas inte embedda klippen.

Del ett med Hamlet, 18 år och William, 17 år hittar ni här.

Del två med Edgar, 13 år, finns här.

Medan Edgar bekräftar tesen att man inte vill hänga där föräldrarna är menar Hamlet att han finns på exempelvis Facebook för att jag tjatat på honom…

Uppdaterat: Jag tycker också att det är intressant i första klippet, att den enda frågan som gör dem lite ställda är den om var gränsen går mellan ”IRL” och nätet, verkligheten och internet. Dom förstår den inte. Frågan alltså.

Det här med bloggmobbning

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

En bloggpost som väckt en del uppmärksamhet under helgen är denna, där Niclas Strandh gör sig lustig över några modebloggerskor.

Jag är inte den som vanligtvis blir särskilt upprörd över näthat och bloggmobbning, jag har skrivit om det på Newsmill tidigare i sommar och står fast vid att det är bättre att fokusera på dem som tycker om än på dem som vill en illa eller är elaka. Jag tycker också att man ska ha rätt att kritisera unga tjejer, även om de är unga tjejer, och jag har själv gjort det.

Dessutom skrattade jag mycket åt klippen i postningen. Ibland är elakhet väldigt roligt. Lyteskomik är ofta fantastiskt kul, jag erkänner att jag tycker det.

Men är roligt en ursäkt för att kanske såra? Är rubriken ”bloggmobbning” så avväpnande att läsarna bortser ifrån vad det hela går ut på? Och från att skratta och kanske visa en kompis något som är roligt till att som blogg-guru offentligt häckla tonårstjejer som ändå vet att använda tekniken och med största sannolikhet kommer att fortsätta göra det i ”ädlare syften” då de blir äldre, tycker åtminstone jag att det är ett ganska stort steg. Det tycker också Tea.

Det är lite som om jag som förälder skulle skriva gulliga anekdoter om saker som mina barn säger, som andra vuxna kan skratta åt men som skulle vara utlämnande och pinsamt för barnen. Det har jag säkert också gjort vid tillfälle, framförallt har jag säkert berättat såna för barnen pinsamma saker för mina vänner.

Var går gränsen mellan lyteskomik och satir, och att vara elak för att göra sig rolig på någon annans bekostnad? Är det skillnad på att göra det i en liten krets och på att ”mobba” offentligt?

Oavsett de här tjejernas framförande, språk eller mognad så är de ett gäng väldigt ambitiösa brudar med talang och förmåga att hitta sin publik, och jag blir inte som vissa skriver i kommentarerna rädd för framtiden, eftersom de är lika lite representativa för alla unga i Sverige som de är för bloggosfären. Dessutom är jag inte helt säker på att jag skulle vilja att de videofilmer jag gjorde ihop med mina kompisar när jag var tonåring hade spridits på nätet. Då skulle de definitivt ha häcklats och jag skulle ansetts vara en bimbo big time, jag lovar.

Uppdatering: Julia Skott har också skrivit. Mycket klokt och bra.

Veckans bloggtema – Mamma

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Någon föreslog att jag skulle ha moderskap som tema någon vecka. Efter en del tankearbete har jag bestämt mig för att det är ett alldeles ypperligt tema att skriva kring. Alla människor på hela jorden är ju födda av en kvinna, någon gång.

Det går att skriva om sin egen mamma, eller om någon annans, om sitt eget föräldraskap eller om moderskap i största allmänhet.

För inspiration går det att läsa om den här mamman som inte riktigt fixade det. Eller läs bloggar, av mammor, den här förhoppningsvis blivande mamman, den här som när som helst får barn nummer två, och mammor som förlorat sina barn, och om mamman som förlorats. Eller varför inte de här instruktionerna om hur man bör fira sin mamma en gång om året. Eller kanske detta, om tre moderlösa och nu också faderlösa barn.

Skriv hur långt eller kort som helst, eller lägg upp bilder, videos, spotifylistor… Blogga hur du vill, på temat Mamma. Från nu och en vecka framåt. Länka gärna hit eller droppa en länk i kommentarsfältet. Se då till att det är en direktlänk till inlägget, och inte bara till förstasidan i din blogg.

Två systrar – tre bloggar

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag kan bli så frustrerad över att det finns så mycket bra i bloggvärlden som jag inte hinner läsa. För att inte tala om allt bra som jag inte ens vet finns därute.

Jag bad i varje fall om tips och fick en hel hög.

Jag fastnade för Brev till mamma.

Brevskrivaren är en tjugofemårig kvinna vars mamma dog i mars i år. I bloggen skriver hon till sin mamma. Saker hon hade velat säga när mamma levde. Saker hon vill berätta nu. Och så det däremellan. Det är så bra, välskrivet och på spiken ofta så jag får ångest. Och det är ett gott betyg.

Hennes syster skriver också en blogg om mamma.

Om en väldigt älskad mamma. Och det slår mig precis som det slagit dessa systrar – att det är så svårt att säga vissa saker till dem som lever. De där kärleksförklaringarna, ursäkterna. Sådär så jag verkligen hoppas att de döda kan se oss någonstans ifrån, och läsa bloggarna som skrivs till dem…

Men allt är inte död och elände.

Syster nummer ett har också en annan blogg, Not on my shift.
Den är smart, snabb och rolig.
Om svininfluensan. Ur barnamun. Om empati.
Läs, gör det bara!

Vendettanbettans kampanj blev stipendium – nu har det första delats ut

av Bloggvärldsbloggen


Efter det uppmärksammade fallet Bobby förra våren tog bloggaren Vendettanbettan initiativ till en kampanj. Så här skrev hon då:

Jag tänker sätta på mig en SÄKERHETSNÅL, väl synlig som en brosch. En säkerhetsnål, som en symbol för barns rätt till säkerhet i vårt samhälle.

Andra bloggare var snabba att haka på, och säkerhetsnålskampanjen spreds. Folk fäste säkerhetsnålar på sina kläder och visade upp symbolen på sina bloggar.
Efter ett tag hörde försäkringsbolaget If av sig till Vendettanbettan.
– If hörde av sig via mail, hade sett bloggen och frågade om dom fick ta över idén och skapa ett stipendium som delas ut tre gånger per år á 50.000  till dom eller den som arbetar i det tysta utan ekonomiska medel för utsatta barn och kalla den Ifs Säkerhetsnål, berättar hon.
– Det fick dom gladeligen göra, eftersom syftet är gott. Dessutom tog Ingela Thalén, ordförande i BRIS plats i juryn. Härligt.

Vendettanbettan skänkte dem rätten att använda symbolen, och nu har det första stipendiet delats ut. Det gick till organisationen Maskrosbarn som stöder ungdomar som vuxit upp i missbrukarhem eller hem där det förekommer psykisk sjukdom.
– De första stipendiaterna kunde inte vara mer rätt, säger Vendettanbettan.
Hon är positivt överraskad över den stora effekt hennes kampanj har fått.
– Det är bloggosfären i högform! Bloggar kan påverka! Tråkigt var att en del inte förstod budskapet, utan gick till attack och trodde att jag bara ville skapa sensation kring min egen blogg. Men nu kanske dom vet bättre, säger hon.

Varför är säkerhetsnålskampanjen så viktig?
– Barnen är det viktigaste som finns, speciellt dom ”osynliga”, som växer upp i förhållanden som inte borde finnas i Sverige med dom lagar och förordningar som finns, men inte efterlevs. Se på Bobby, se på Louise i Vetlanda… se på barnen som lever med (oftast sin mamma) under skyddade identiteter, för att nämna några. Att vi under olika former uppmärksammar barnen vare sig det är Bris eller en Majblomma eller en Säkerhetsnål. Att vi aldrig glömmer barnen. Ser det vi helst inte vill se, och agerar!

Vilken roll hade bloggarna i att detta uppmärksammades?
– Hela rollen skulle jag vilja säga. Eftersom man via egna inlägg trackbackade och länkade, så spred sig budskapet som en löpeld.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB