Förra veckan var det Alex Schulmans uttalande om bloggar som provocerade och hällde vatten på blogghatarkvarnarna som fortsätter veva på mot strömmen.

Idag gör DN en grej av att Carolina Gynning slutar blogga. Jahaja.

Jag har tidigare kommenterat näthatet i samband med att Jonas Gardell spydde galla över sörjan i Sydsvenskan. Och slutar inte riktigt förvånas över att diskussionen fortsätter så onyanserad som den är, och att DN verkar älska att driva den…

Om näthat särskilt riktat mot kvinnor har jag skrivit här. Och tydligen tål det att upprepas. Internet är inte boven. Internet är inte farligt, i varje fall inte farligare än verkligheten. Internet är inte ondskans budbärare.

Internet är fullt av generositet och kärlek. Det bara svämmar över, och det gäller även bloggvärlden. Därför förstår jag inte varför gammelmedia envisas med att så ofta skildra baksidorna med nätet. Dom finns såklart, men de är inte i majoritet. Jag har fått ut så mycket mer positivt av internet än jag fått skit. Och de flesta jag talar med delar den erfarenheten.

Internet är fullt av värme.

Tonårsmorsa uppmanar du bloggvärlden att sprida sina positiva och kärleksfulla upplevelser av bloggandet – och jag uppmuntrar såklart initiativet. Abbes pappa ger oss ett konkret exempel på den ständigt närvarande nätkärleken.

Här har jag skrivit mer om näthat, sexism och Carolina Gynning.

Jag blir så trött, när jag läser Elisabet Höglunds krönika i Expressen om bloggarna. Egentligen borde hon kanske ignoreras. Men jag kan inte låta bli att kommentera.

Hon börjar med att nämna Leif GW Persson som slutade blogga för ett bra tag sedan. Hon förstår honom. Vem vill väl vistas i bloggsörjan?
Sedan lägger hon ut texten om Linda Rosing, en blogg hon tydligen läser titt som tätt fast hon verkligen ogillar den. Visst. Jag har också bloggar jag ogillar. Ibland kommenterar jag dem, och talar också om vad jag ogillar.
Men att ogilla för min egen personliga del är inte samma sak som att jag är emot bloggar som helhet. Det finns flera hundra tusen bloggar i Sverige. Självklart är det ganska många av dem som är riktigt trista. Dåligt skrivna. Ointressanta, för mig. Men intressanta för någon annan.

Hur som helst – sedan går Elisabet Höglund in på Blondinbella. Skriver om alla pengar hon tjänar. Jahaja. Blondinbella får återigen statuera exempel för alla bloggar i hela Sverige, för på slutet skriver Elisabeth så här:

En del bloggare påstår, att de bloggar därför att de älskar att skriva. Det tror jag inte ett dugg på. Det är pengarna de i bästa fall kan dra in på att blogga, som de är ute efter. Jag har en bekant, som tar in 15 000 kronor i månaden på sin blogg, alltså en normal undersköterskelön. Andra bloggare kan tjäna mellan 30 000 och 50 000 i månaden. Blondinbella lär ju till och med ha blivit miljonär på sin blogg.

Och det är här hon begår det största misstaget. Hon slår ner på alla de bloggar, som jag och många andra, som bloggar enbart för att vi tycker att det är kul.

Vi som älskar att blogga.

Det är inte många procent av dem som bloggar i Sverige som tjänar några pengar på det. Jag har bloggat i flera år utan att tjäna en spänn. Det har inte varit syftet, inte en drivkraft överhuvudtaget.
Jag känner faktiskt flera stycken som i motsats till Elisabeths bekant tackat nej till att blogga mot betalning, för att det inte skulle vara lika roligt då.

Elisabet Höglund slår också ner på alla dem som gillar att läsa bloggar. Hon slår ner på alla som bloggar utifrån ett engagemang, lust att skriva, vilja att berätta, och dela med sig av sina kunskaper.
Hon slår ner på alla journalister som bloggar för att de upptäckt att de i bloggandet kan skriva fritt och inte bry sig om de ramar de måste hålla sig inom då de skriver i sin yrkesroll.
Hon slår ner på alla oss som älskar att läsa bloggar. Hon slår ner på alla dem som bloggar professionellt och inte i likhet med Leif GW lägger ner på grund av dumma kommentarer.

Kan vi inte ta och nyansera den här diskussionen nån gång? Konstatera att mångfalden bland bloggarna är lika stor som mångfalden bland alla tevekanaler och program? Vissa gillar man, en del är seriösa och håller hög kvalitet, andra är dåliga lågbudgetproduktioner, en del av dem är bra ändå och en del intresserar mig, andra inte. En del tjänar massor av pengar, andra går back…
Det behöver inte vara antingen eller.

Läser också att Marcus Birro stänger dörren för anonyma kommentarer.
Något som Patrick Ekwall gillar och tycker är modigt;

Nu hoppas jag fler bloggare hos seriösa publicister vågar välja samma linje istället för att vara ett redskap för legitimt förtal och rätt intelligensbefriade spyor som ingen vettig läsare vill ta del av.

Jag måste ha missat något. Skulle det vara modigt av journalister att stänga av kommunikationen med sina läsare? Skulle det vara något vågat?
Modigt är det att våga släppa in dem. Att ta diskussionerna.

Nu är jag väl medveten om att vissa bloggare så som Birro drabbas mer än andra av troll och galningar, och det är ett problem som vi måste diskutera, som vi måste försöka lösa och ta itu med.
Men det gör vi inte genom att stänga dörren för våra läsare. Då kommer dom att tröttna på oss också, det är jag alldeles övertygad om.

Det är liksom en del av bloggens själ. Tvåvägskommunikationen. Sammanlänkandet. Delandet och diskuterandet. Socialiserandet.
 
Det kan finnas goda skäl att hoppa över att läsa en del dåliga bloggar. Det finns ju så många bra så det är onödigt att i likhet med Elisabeth Höglund lägga sin tid på att läsa sånt man inte gillar.
Det kan finnas goda skäl att vara restriktiv med kommentarer. Men det är fan inte modigt av ”seriösa publicister” att stänga av dem.

Jag älskar att blogga. Vissa dagar är det inte lika kul. Ibland är jag oinspirerad. Ibland tappar jag sugen när folk är elaka eller skriver taskiga kommentarer. Men det händer allt mer sällan.
Jag älskar att blogga. Jag kan säga utan att ljuga eller ens överdriva att bloggandet berikar mitt liv i sådan omfattning att jag inte kan föreställa mig hur det skulle se ut om jag inte bloggat.

Ibland hatar jag att blogga. När jag skrivit något jag ångrar, när jag bara inte har inspiration eller när det känns som om ingen läser eller bryr sig om det jag skriver. Men jag har aldrig på allvar tänkt tanken att sluta.
För när det är roligt, då är det bland det allra roligaste jag vet.
Trots den där doften av kloak som då och då sipprar igenom bloggosfären.