Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg internet

- Sida 1 av 0

Bakom rubrikerna

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag läste också artikeln om mamman och barnet som dött i bussolyckan i Dorotea. Och reagerade som man gör. Tänkte att det var hemskt, inte minst för att mamman var lika gammal som mig.

Dagen efter kröp olyckan innanför skinnet på mig. Det som först var en nyhetsartikel som jag inte ägnade mer än ett par minuter och en snabb tanke, blev verkligt.

Mamman var inte bara lika gammal som mig. Hon var min vän på Facebook. Vi följer varandra på Twitter. Jag brukade läsa hennes blogg, och hon läste min.

Och det som var en olycka, en rubrik bland andra, blev plötsligt en smärtsam påminnelse om livets förgänglighet. Det blev en sorg över att en människa som var en del av min vardag plötsligt är borta. Jag drabbades också och blev en del av den kollektiva sorgen. Det var som om flödet på Twitter stannade upp. Många loggade ur, andra drog sig till sina bloggar för att skriva av sig, andra uttryckte sorg och bestörtning på Twitter, besökte hennes Facebooksida för att skriva kondoleanser och vi försökte tillsammans förstå det ofattbara.

Mamman hette Tea Anderstig, och hon var älskad.

Genast uppstod den parallella diskussionen, den om vem som egentligen hade rätt att sörja.

Går det att sörja en människa man inte träffat? Får man gråta över någon man känner endast genom internet?

För er som hyser tvivel om den saken rekommenderar jag att läsa Carl-Henric Jaktlund. Twittersorg är riktig sorg.

Det pratades också om vad som var okej och inte. Somliga tvekade inför att publicera de bloggposter som skrivits. Kanske mest för att de var osäkra på om de hade rätten att sörja Tea, om de hade rätt att uttala sig om hennes död alls, då de inte hade träffat henne. Jag menar att man har det.

Tea levde en stor del av sitt liv på internet. Vad kunde vara mer naturligt än att de som delade det livet också uttryckte sorg just på internet? De kände inte Tea så som hennes närmaste kände henne. Vi har alla olika sidor. Jag är en person för mina barn och en annan på jobbet. Mina nätvänner känner andra delar av mig än mina släktingar. Men alla delar är jag, lika mycket.

I chock och sorg kanske vi uttrycker oss klumpigt. Vi är så rädda för det, att vara klumpiga, säga fel och göra fel. Men jag tror att nästan vad som helst är bättre än tystnad och att hålla det inom oss. Vi behöver vara snälla mot oss själva och toleranta mot andra. Det finns inte rätt eller fel sätt att sörja.

Någon uttalade sig kritiskt mot att det tändes cyberljus för Tea. Ansåg att det var ovärdigt. Jag ser det som en smakfråga. Fel för någon är rätt för en annan. Om nu de som blev bestörta över Teas död, som inte kunde ses och krama om varandra, som inte har möjlighet att samlas för en minnesstund men ändå tillsammans med andra vill manifestera sin saknad så måste de få göra det. Man kan inte äga en annan människas sorg.

Vi sitter ofta ensamma framför våra datorer och delar med oss av våra liv. Då borde det inte vara konstigt att dela också när döden drabbar.

Jag träffade aldrig Tea Anderstig. Men hon var en del av mitt liv, som är borta nu. Hon var en person jag tyckte om. Jag vill inte spekulera i var hon finns nu, eller vad hon gör, men jag vill tro att hon har det bra.

Här samlas flera bloggposter där vännerna skrivit om Tea.

 

Regler och förbud, goda råd och Twitter-etikett

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Hittade ännu en i raden av listor över saker som är big nono’s på Twitter. Top 13 Twitter Don’ts. Och ärligt talat blir jag lite trött. Trött på det mästrande sättet att tala om för andra vad som inte är okej, vad som är fel, vad man absolut inte får eller bör och så vidare.

Jag vet, jag hör till dem som ibland säger ifrån och talar om vad som inte är riktigt okej, men nästan aldrig utan att tala om hur man kan göra istället, aldrig utan någon form av tillägg.

Jag tänker ta ovan nämnda lista och översätta till svenska och kommentera, men först; ta det inte som en regelbok. (jag håller inte ens med om listan…) Tänk att det som funkar AFK (away from keyboard) funkar på Twitter, på nätet. Ett beteende som anses jobbigt är troligen lika jobbigt på nätet som annorstädes. Och Twitter blir vad man gör det till. Vill man använda det för att vara störig så är det helt okej, men då kanske man inte kan räkna med att ha så många followers.

twitterlogga.png

Here we go:

1. Don’t live-tweet TV shows.

Livetwittra inte när du kollar på teve. Men hallå – det är ju hela behållningen med att titta på teve nu för tiden? Att twittra och diskutera det man ser med andra. Och om man inte har teven till hands slipper man missa vem som åker ut ur Idol eller vem som sa nåt smart i Debatt, för att andra twittrar om det. Twitter är realtime, live, här och nu, oavsett om det handlar om vad man gör eller vad man ser på teve. Tycker jag då. Den som inte vill bli spoilad kanske ska försöka undvika Twitter under en fotbollsmatch om personen föredrar att se matchen i repris. Men jag har aldrig sett någon svensk twittrare klaga över just detta.

2. Don’t say anything that could get you fired or prevent you from getting a job.

Twittra inget som kan ge dig sparken eller försvåra när du söker nytt jobb. Är inte det så självklart att det inte behöver sägas? Det som sägs på Twitter stannar inte på Twitter. Det finns sökbart och precis som men allt annat du pubicerar på nätet – gör det inte om du inte kan stå för det inför vem som helst som när som helst kan råka hitta det du publicerat.

3. Don’t be boring.

Var inte tråkig. För det första måste var och en ha rätt att vara tråkig. Och alla kan inte vara roliga och intressanta jämt. Vi människor är tråkiga ibland. Däremot, är man alltid tråkig och ointressant för andra kan man kanske inte räkna med att få så många followers. En annan sak – smaken är delad. Det som en person tycker är trist kan mycket väl uppskattas av någon annan. Låt inte denna tråkighetsregel hindra dig från att twittra på grund av prestationsångest, ok?

4. Don’t forget the Twitter lingo: RT is retweet, and @name is how you respond or give props to someone. Feel free to be generous with both your RTs and your @s.

Det här var ju inget förbud eller så, mer en uppmaning. Var generös med användandet at @ och RT. @ är att rikta en tweet till en särskilt person. Skriver man @mymlan på Twitter så riktas meddelandet till mig och andra som ser tweeten kan klicka på @mymlan och se vem jag är och eventuellt börja följa mig. Men – om jag inleder en tweet med @ är det bara de som följer både mig och den jag vänder mig till som kan se just den tweeten. Om jag däremot skriver något annat först och sedan @ ser alla mina followers.

RT står för retweet, och det är att helt enkelt skicka om någon annans tweet. Det kan vara en länk man vill dela med sig av eller också håller man med någon annan, eller så tycker man helt enkelt att det var smart, roligt eller whatever. Man anser tweeten värd att spridas till fler.

5. Don’t tweet more than ten times a day, or more than five times an hour, says @JasonCross00.

Igen – vill man twittra 100 gånger om dagen är det fritt fram. Men om någon som inte följer så många upplever att man upptar hela deras flöde är risken stor att de slutar följa en. har man tillräckligt intressanta eller roliga saker att säga är det helt okej att twittra ofta, och själv uppskattar jag flera twittrare som twittrar live från evenemang och annat, och uppdaterar betydligt fler än tio gånger i timmen.

6. Don’t reply to every single tweet.

Svara inte på varje enskild tweet. Jag förstår inte riktigt. Man får svara på hur mycket man vill, om man orkar. Men man kanske inte kan räkna med respons om man svarar för ofta, och samma som ovan – andra kanske tröttnar. Men vill man så kan man och bör man svara på precis allt man känner för att svara på.

7. Don’t tweet drunk, cautions @whitneyarner. Just like in real life, your followers might get a kick out of your drunk tweets, but you’ll probably regret them in the morning.

Twittra inte onykter. Medievärlden skrev för en tid sedan om detta och intervjuade bland andra mig. Jag anser nog att det är ok att twittra om man druckit, eller som Jocke Jardenberg svarade: jag gillar att ta mig ett glas i andra sociala sammanhang, varför inte på Twitter? Men självklart finns risk för att man säger saker man ångrar, och är man benägen att vara väldigt outspoken när man druckit kanske man ska hålla sig borta från Twitter då.

8. Don’t tell us about something cool or life-changing without a link or picture.

Berätta inte om spännande eller intressanta saker utan länk eller bild. Det här kan jag faktiskt hålla med om. Särskilt irriterande är det när någon direkt kommenterar en artikel, text eller bild utan att länka till det de refererar. Och då brukar jag säga till, ofta handlar det om ovana att twittra och okunskap om hur man stoppar in länkar. Det är enkelt, bara att klippa och klistra.

9. Don’t retweet something and leave off the original Twitter poster. Always give credit to those who wrote it first.

Det här känns självklart. Som att sno någon annans replik utan att credda vederbörande. Som överallt på nätet gäller det att vara generös med credd.

10. Don’t ignore people who send you a direct message or a reply.

Det här har jag predikat förut. Och gäller även bloggkommentarer. Ignorera inte direkt tilltal, ignorera framförallt inte raka frågor eller kritik. Bemöt, konversera. Klart man kan ignorera, men då får man räkna med att andra tappar intresset och slutar följa en. Jag tycker inte att man bör svara på allt dock. Får man väldigt mycket kommentarer och direkta repliker kan det bli för mycket att svara på allt. Om jag exempelvis ber om hjälp med något eller ställer en fråga kan jag få massvis av svar. Jag svarar inte alla enskilt men brukar försöka skriva ett allmänt tack till dem som engagerat sig.

11. Don’t #hashtag every topic.

Sätt inte hashtags på allt. Många hashtaggar bara på kul, och jag tror inte tanken är att man ska börja följa alla taggar. Har man ett viktigt ämne som man vill diskutera och som man tror kommer att engagera fler är det däremot en bra idé att redan från början uppfinna en bra hashtag. Själv brukar jag komma på det för sent, att ”det här borde man ha hashtaggat för att kunna följa hela diskussionen…” (en hashtag är alltså när man sätter # och så ämnesord, till exempel #nosmiley, i sin tweet. Då kan alla tweets med samma tagg följas om man klickar på taggen, oavsett om man följer personerna som använder den eller ej)

12. Don’t whine about people not following you. If you’re good at providing interesting stuff and you’re patient, you’ll get the followers you crave so badly.

Här håller jag med. Gnäll inte när andra inte följer dig tillbaks. Om du är tillräckligt intressant att följa kommer andra att följa dig. Om någon inte följer dig är det upp till den personen. Twitter är inte som Facebook, att man måste bli vänner. Intresset behöver inte vara ömsesidigt. Av artighet kan man följa alla som följer en, men jag gör det inte. Mitt flöde skulle bli ohanterligt då.

13. Don’t tweet your bathroom habits. Seriously. Just don’t do it.

Twittra inte om dina toavanor. Här tycker jag ingenting. Inte för att jag är intresserad av vad andra gör på toa, men om nån vill twittra om det så är det upp till den enskilde.

Fråga mymlan!

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Ibland får jag frågor i kommentarerna här, och ibland via mail. Om allt från hur man blir en bra bloggare till rent tekniska frågor.

Jag tänkte därför öppna en frågelåda, där ni får ställa frågor som jag svarar på här i bloggen.

Så om du har frågor om bloggvärlden och internet, alltifrån vett och etikett till frågor om internetuttryck som du inte begriper eller hur man får läsare till sin blogg – våga fråga! Inga frågor är för dumma, den som inte frågar får ju som bekant heller ingenting veta. Åtminstone tar det längre tid om man väntar på att någon ska förklara det man inte sagt att man inte förstår.

Jag kan såklart inte svara på allt, men då kommer jag att bolla frågorna vidare. Det finns alltid någon som vet det jag inte vet.

Ställ din fråga i kommentarsfältet här eller skicka mail till sofia.mirjamsdotter@aftonbladet.se så ska jag göra mitt bästa för att ge svar. Inte idag och kanske inte i morgon, men jag kommer löpande att lyfta upp och svara på de frågor ni ställer. Och jag kommer naturligtvis inte att avslöja era identiteter eller så här i bloggen, om ni mejlar era frågor.

Vad gäller frågor om just Aftonbladets bloggverktyg hänvisar jag till Göran Fröjdh i Supportbloggen.

Är du beredd att betala för nyheter på nätet?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Mediebranschen krisar. Det blir allt svårare att dra in annonspengar, och folk är mindre och mindre benägna att betala för tidningen. Upplagorna sjunker, och fler och fler tar del av nyheter på internet. Utan att betala en spänn.

Detta trots att de som producerar nyheterna – journalisterna – fortfarande kostar pengar. För att inte tala om alla andra kostnader, inte minst för tekniken. (som skulle kunna vara betydligt billigare om medieföretagen vore mer öppensinnade och lite mer flexibla, men det är inte sällan skutor som är över 100 år gamla som ska vändas och det tar tid)

Just nu pågår en bloggstafett där mediefolk debatterar huruvida det är möjligt att ta betalt för nyheter på internet. Jag är skeptisk. På goda grunder. Egentligen har folk aldrig egentligen betalat för innehållet, journalistiken. Det man betalat för är service, man betalar för att få nyheterna tryckta på papper och hemburna till brevlådan. Därför tror jag att betalningsviljan på nätet är liten, eftersom man redan har betalat för distrubutionen, genom inköp av dator och sitt bredbandsabbonemang.

Vad säger du? Är du beredd att betala för nyheter på nätet? Hur mycket? För alla typer av nyheter eller bara vissa, och i så fall vilka?

Är du intresserad av debatten rekommenderar jag följande läsning:

Fredric Karén, SvD, som också är skeptisk.

Bo Hedin som listar för och nackdelar.

Charlotta Friborg, DN, om branschens Törnrosasömn.

Jocke Jardenberg, Mindpark, om att kasta pengar i sjön.

Micke Zackrisson, Veckans Affärer, om att skilja på äpplen och päron.

Fredrik Strömberg, SSBD, om att göra rätt investeringar.

Vem ska ha patent på ordet bank?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag har skrivit under – gör det du med! Åtminstone om du liksom jag tycker att storföretag inte ska kunna styra över domännamnshantering, nu eller i framtiden.

Gör din röst hörd – Namnbank.se

För fem år sedan misslyckades Handelsbanken att få .SE att avregistrera en domän. Därefter började de lobba, både hos media och myndigheter.

För tre veckor sedan lyckades de. PTS underrättade .SE-domänen om att nu ska alla se-domännamn innehållande B-A-N-K förprövas så att de inte kan sammanblandas med bankverksamhet.

.SE-domänen, ombudsföreningen och många andra har invänt att detta saknar lagstöd, att det är ineffektivt, att det drabbar tusentals domänägare, hundratals platser och individer med bank i namnet. Men det är inte det viktigaste.

Det viktigaste är att om ett företag tillåts få igenom detta så kommer fler förbud snart. Diskriminerande ord, varumärken, andra professioner, oönskade ord såsom warez, fildelning etc. Snart krävs en advokat för att registrera en domän.

Denna regel skulle bli den första i sitt slag i Västeuropa – men inte den sista.

1 oktober måste .SE-domänen svara PTS. Hjälp oss att få dem och politikerna att svara rätt.

Skriv under protestlistan: http://www.namnbank.se

– det tar någon sekund, kan ha effekt i decennier

 

 

Helené är död – länge leve Alter Ego!

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Den är uppe igen! Alter Ego resonerar. På resonerar.se.

Detta tack vare den internetkultur som jag inte längre hittar ord för att hylla.

Superlativen är slut.

Bild 35.png

Helené dog i december ifjol. Hon kommer inte tillbaka, hennes barn får henne inte tillbaks och inte hennes vänner heller. Men en stor del av Helené lever kvar. Hennes ord och tankar finns för andra att ta del av, och som Fatou (hon var en av Helenés nära vänner) sa: Wow, det här känns som att få tillbaks en liten bit av Helené.

Per Gustafsson, mannen som köpte domänen, har överlåtit den åt Helenes närmaste. Och härom kvällen ägnade vi oss åt crowdsourcing på Twitter.

Helené hade en stark önskan om att hennes blogg skulle finnas kvar även efter hennes död. På grund av ett missförstånd med betalningen av webbhotell och domän försvann den för en tid sedan, och så köpte den intet ont anande Per Gustafsson upp domänen och började publicera eget marknadsföringsmaterial på sajten, som streamades till Helenés Facebooksida och i allas våra RSS-flöden. Den diskussion som uppstod kulminerade i att han plockade bort materialet och bad om ursäkt.

Så i förrgår slog det mig plötsligt att hennes gamla poster kanske kunde finnas någonstans och kollade i min Google Reader. Mycket riktigt. Där fanns alla gamla poster från resonerar.se kvar, och jag twittrade lite om det. Ställde frågan om det inte skulle gå att återskapa hennes blogg. Själv är jag alldeles för oteknisk och har ingen aning om hur man gör, bara en stark känsla av att det måste gå.

Sedan gick det undan, och sällan har jag känt sådan hjälpsamhet och värme, visad i praktiken, som när folk strömmade till och började erbjuda sina tjänster. En efter en engagerade sig i resonerar.se. Någon letade upp det tema hennes blogg hade haft, någon annan fixade filen till hennes gamla bloggposter, någon erbjöd serverplats, en annan tog kontakt med Per Gustafsson och företag som jobbar med domäner och hosting hörde av sig och erbjöd hjälp. Ett gäng personer som sins emellan inte känner varandra, eller ens Helene, men på Twitter är det möjligt. På internet är det möjligt.

Resultatet är att Alter Ego resonerar nu är återskapad, och även om Helené är död finns orden kvar.

Ett stycke internethistoria.

Det är en solskenshistoria, men den sätter fingret på det viktiga i att verkligen fundera över vad som händer med den egna nätnärvaron när döden slår till. Vem har tillgång till mina konton? Vem ska sköta min blogg, ska det vara möjligt att kommentera eller ska kommentarsfunktionen tas bort? Ska jag lämna lösenord till mina närmaste eller till något företag som sköter saken?

Helené var en viktig bloggare när hon levde. Hon hade koll på läget och hon väckte tankar, hon var alltid med i hetluften och deltog i utvecklingen av den svenska bloggvärlden. Och nu är det faktiskt så att hon fortsätter göra det. Helené fortsätter att vara en del av utvecklingen och samtalet, och jag är helt säker på att hon inte har något emot det.

 

Under SSWC hölls ett seminarium på temat som jag tyvärr missade. Enligt dem som var där var det det bästa på hela campet. Några har bloggat om det, som Pelle Sten och Pelletsmaskinen.

Slutligen stort tack till alla er som var med och såg till att Helenés ord får leva kvar på nätet, genom Alter Ego, på resonerar.se:

Jocke Jardenberg, Thord Daniel Hedengren, Jonathan Sulo, Simon Sundén, David Hall, Patrik Fältström, Tobias Karlsson och Anders Thoresson. Ni är dagens hjältar. Har jag glömt någon? Hojta!

Tack också till Per Gustafsson som så snabbt insåg sitt misstag och hjälpte till att göra detta så smidigt som det bara går, trots att han för tillfället befinner sig på andra sidan Atlanten. Simon har skrivit en alldeles särskild hyllning till honom här.

Uppdatering: Läs också Tonårsmorsa. Hon var en av Helenés nära vänner, och har skrivit väldigt fint om sin vän.

Jonathan Sulo berättar om hur han gjorde, och det är spännande på mer än ett sätt.

Jag vill låta Helené själv avsluta den här posten, med ord hon skrev i december 2007, ett år innan hon dog:

Jag menar, har ni tänkt på hur bloggare, ja även bara läsare faktiskt ställer upp för varandra. Det pratas så mycket om tjafs, stalkers, troll osv. För att inte tala om att bloggosfären har inget ‘vettigt’ att tillföra. Inte ovanligt, så är det oftast det negativa som tar överhand och i ett sådant stort begrepp som internet, så hamnar det positiva i skymundan. Jag skulle kunna länka otaliga exempel på hur okända människor hjälper och stödjer varandra via nätet. I mycket mer akuta situationer än en trasig blogg. Man bygger relationer oftast utan att känna personen bakom ‘aliaset’ och även de som använder sina riktiga namn förblir ofta anonyma som personer, såvida man inte träffas på en bloggträff eller dyligt.
Egentligen skulle man i praktiken kunna skicka ut vilken fråga som helst och få ett gratis svar, råd eller konkret hjälp. Det finns alltid någon vänlig själ som ställer upp.

 

 

 

Bilden på löjtnantshjärtat hittade jag här.

SSWC post trauma

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Hej alla.

Jo jag vet att den här bloggen varit lite eftersatt. Just nu försöker jag samla tankarna och sortera. Tankarna som uppstod när jag i helgen bevistade Sweden Social Web Camp (SSWC). Det var stort. Bland det största jag varit med om och jag är helt säker på att det är en sån happening som det kommer att talas om i euforiska ordalag om tio år, ja kanske tjugo. Jag ska inte tråka ut er som inte var där med fler detaljer, däremot kommer det inom överskådlig tid att komma en del poster utifrån funderingar som föddes där, om framtiden, om journalistik, om internet i stort och andra mer eller mindre viktiga saker.

Först ska jag såklart sammanfatta veckans bloggteman tid och pengar. Men allra först, några snabba tips om viktiga saker som tagits upp i bloggvärlden på slutet, för er som händelsevis har missat.

Ni kanske minns posterna om döden, och våra digitala testamenten. Där konstaterades bland annat att fantastiska bloggerskan Alter Egos blogg stängts ner på grund av ett missförstånd gällande en räkning till webbhotellet. Nu har någon annan övertagit hennes domän, resonerar.se. Tonårsmorsa är upprörd, och Jardenberg skriver att vi behöver K-märkning av domäner för att liknande saker inte ska kunna hända. Jag är nog lite mer inne på Jonathan Sulos resonemang, att det är innehållet och inte domänen som ska skyddas. Problemet med Alter Egos domän är ju inte att den används, utan att innehållet försvann och bevarandet av hennes blogg inte reddes ut ordentligt medan tid fanns.

Vad jag däremot tycker är jättetråkigt är att RSS-feeden från den nya domänanvändaren pumpas över till Alter Egos Facebooksida. Det måste gå att stoppa.

Bild 21.png

Vad gäller cirkusen runt Aftonbladet och Israel vill jag rekommendera läsning av Emanuel Karlstens utmärkta text. Jag tycker också att Carl Bildt förklarar rätt bra vad yttrande och tryckfrihet faktiskt innebär.

Över till The Pirate Bay. Jag har inte riktigt hunnit sätta mig in, men det har Micke Zackrisson. Peter Sunde har skrivit en mycket kort men talande mediakritisk text. Här finns ett pressmeddelande från TPB och nu är sajten uppe igen. Jag konstaterar bara helt kort att en av de allra viktigaste politiska frågorna just nu är att rädda det fria internet, att rädda tryckfriheten och att rädda vår yttrandefrihet och offentlighetsprincipen. Allt hänger ihop och jag blir så illa till mods av utvecklingen den senaste tiden att jag nästan inte orkar hänga med. Trött blir jag. Men tacksam för alla som orkar och så kommer jag igen, jag också. De grundläggande demokratiska principerna är viktigare än nästan allting annat, och jag kommer inte att sluta slåss för dem, även om jag ibland faller ner i en svacka och fylls av tvivel.

Så sist något helt annat, om du inte läst denna postning av Alex Schulman, gör det. Jag är inte som så många andra beredd att falla ner på knä över hans avbön, hans trovärdighet är alldeles för skadad för det. Men om han håller stilen ett tag till kanske jag ändrar mig och lyfter på hatten jag också.

Döden – en del av livet

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Diskussionen om döden på nätet och digitala testamenten verkar angelägen och viktig för många, som hakat på och kommenterar.

Alla är inte eniga, somliga vill radera alla spår och andra tycker det är självklart att finnas kvar på nätet också efter döden.

Jag håller med Josh när han skriver att det vore synd om diskussionerna upphör bara för att han inte finns kvar och kan delta. Däremot ställer jag mig liksom han tvivlande till att skapa ”minnessajter” där de döda glorifieras. Gunilla som började blogga när hennes son dog tänker lite tvärtom – hon uppskattar mycket de minnessidor som skapas i efterhand.

Maleandro menar att det vore skillnad om han vore något ”stort” som hade viktig kunskap att lämna efter sig. JN föredrar att hans avlidna vänner finns kvar på nätet.

Scaber Nestor skrev helt enkelt sitt eget digitala testamente i bloggen, och han kör en mellanvariant. Han vill att bloggen ska finnas kvar men att kommentarsfunktionen ska stängas. Den som vill skriva minnesord eller dylikt får starta en Facebookgrupp eller liknande istället. Han resonerar också kring Alter Ego och hennes nerstängda blogg, som han liksom jag saknar. Tonårsmorsa berättar att Alter Ego ville att bloggen skulle ligga kvar, men att den stängdes ner på grund av missförstånd kring obetald räkning till webbhotellet, vilket gör det hela ännu sorgligare på något sätt.

Pysan som lever med döden knackande på axeln har skrivit. Hennes man vet precis vad som ska göras den dagen hon dör, och hon vill att bloggen ska finnas kvar medan övriga nätkonton raderas.

Det jag tycker är allra intressantast med den här diskussionen är våra olika sätt att se på sorg, och förhålla oss till döden i allmänhet. Det finns en tydlig skillnad mellan dem som har behov av att uttrycka och dela sorg och dem som tycker att det är något väldigt privat. Jag får känslan av att den yngre generationen är mer för kollektiva sorgeyttringar medan de äldre håller döden mer privat.

Somliga tycker att när man är död är man död och därmed borta, medan andra tilltalas av tanken på att leva kvar i någon form, i andras minne. En del ser sin egen bortgång som något för de anhöriga att bestämma över medan andra är bestämda med den egna viljan.

Erfarenheten säger mig att det ändå är bra att uttrycka en egen vilja eftersom de anhöriga ofta inte är helt överens om hur saker ska gå till, och det sista jag själv vill är att min död ska skapa konflikter och oenighet bland mina efterlevande…

Jag kan ändå hålla med om att en sån sak som webwill är lite onödig, det borde vara minst lika effektivt att skriva en lista på sina konton med lösenord, som uppdateras vid behov och förvaras där andra viktiga papper finns. Det borde ingå i begravningsbyråns service att ta hand om den delen också ifall det skulle kännas jobbigt för anhöriga att gå in i mailkonton och annat.

Fortsätt gärna diskutera, och om du inte redan gjort det – skriv ditt eget digitala testamente. Även om du är ung och frisk idag är det alldeles säkert att inte ens du är odödlig.

Nätkärleken vinner över näthatet – alla gånger

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Förra veckan var det Alex Schulmans uttalande om bloggar som provocerade och hällde vatten på blogghatarkvarnarna som fortsätter veva på mot strömmen.

Idag gör DN en grej av att Carolina Gynning slutar blogga. Jahaja.

Jag har tidigare kommenterat näthatet i samband med att Jonas Gardell spydde galla över sörjan i Sydsvenskan. Och slutar inte riktigt förvånas över att diskussionen fortsätter så onyanserad som den är, och att DN verkar älska att driva den…

Om näthat särskilt riktat mot kvinnor har jag skrivit här. Och tydligen tål det att upprepas. Internet är inte boven. Internet är inte farligt, i varje fall inte farligare än verkligheten. Internet är inte ondskans budbärare.

Internet är fullt av generositet och kärlek. Det bara svämmar över, och det gäller även bloggvärlden. Därför förstår jag inte varför gammelmedia envisas med att så ofta skildra baksidorna med nätet. Dom finns såklart, men de är inte i majoritet. Jag har fått ut så mycket mer positivt av internet än jag fått skit. Och de flesta jag talar med delar den erfarenheten.

Internet är fullt av värme.

Tonårsmorsa uppmanar du bloggvärlden att sprida sina positiva och kärleksfulla upplevelser av bloggandet – och jag uppmuntrar såklart initiativet. Abbes pappa ger oss ett konkret exempel på den ständigt närvarande nätkärleken.

Här har jag skrivit mer om näthat, sexism och Carolina Gynning.

#iranelection – här och nu

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Iran skakas just nu av våldsamma kravaller i spåren efter fredagens presidentval då oppositionen är övertygad om att Mahmoud Ahmadinejad vunnit genom valfusk.

Sydsvenskans Kinga Sandén och Emma Larsson finns på plats och de rapporterar förutom i tidningen och på sydsvenskan.se också direkt på Twitter. På Twitter kan man följa händelseutvecklingen direkt via hashtaggen #iranelection där jag bland annat hittade de här alldeles färska bilderna.

I den här bloggen som uppdateras flitigt finns både videosnuttar och bilder från händelsernas centrum, och här kan du följa bloggaren på Twitter.

Också Huffington Post bevakar och uppdaterar ständigt, liksom den här sidan. Här finns en alldeles ny blogg med syfte att rapportera om det som händer efter valet. Ännu en blogg med massor av bilder från dagen.

Det händer här och nu, och världen ser på. Under dagen har flera uppgifter kommit om försök att stänga ner viktiga sidor på nätet för dem som befinner sig i Iran, och det har även varit stundvis problematiskt för dem som befinner sig där att nå ut till omvärlden.

 

Det är rent ut sagt för jävligt att folket i Iran inte kommer åt internet, men så länge mobilnätet fungerar kan de meddela sig med omvärlden, via Twitter.

Här en blogg med en intressant analys av valresultatet.

Det som just nu händer i Iran, och de möjligheter som trots allt finns för omvärlden att se rakt in, är om inget annat ett bevis för kraften, och vikten av ett fritt internet.

Uppdaterat: Scaber Nestor publicerar löpande vad som sägs om Iran i hans eget Twitterflöde. Fler bloggare sammanfattar bevakningen av händelserna i Iran via de sociala medierna.

 

  • Tjänstgörande redaktör: Vendela Bolin, Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB