Knappast någon kan ha undgått att Tiger Woods uppenbarligen är en notoriskt otrogen man. Vad som började med en bilolycka visade sig vara en svårt infekterad historia om svek, svartsjuka och en allt längre rad älskarinnor.

Dramaturgin är tacksam.

Först är världens meste golfspelare skadad i en olycka. Bara en sån sak. Att sedan hans – svenska – fru Elin räddar honom genom att slå sönder rutan med en golfklubba ger historien en extra krydda av dramatik. När det senare visar sig att golfklubban kanske inte alls var där i syfte att rädda någon ur en kraschad bil, att Tiger kanske var drogad, att Elin i själva verket varit utom sig i ilska och kanske förtvivlan för att hon misstänker sin man för otrohet men vägras se de sms som skulle kunna ge henne sanningen, att Tiger Woods svarar på hennes önskan om svar med att fly hemmet i sin bil, möjligen drogpåverkad och han senare erkänner offentligt att han haft mer än en älskarinna, ja då jublar tabloiderna. Såklart. För att sex säljer. Svartsjuka och otrohet säljer. Särskilt när det drabbar vad som hittills setts som den perfekta familjen. 

Att Tiger Woods dessutom är miljardär på grund av det varumärke han byggt upp som den perfekte familjefadern gör att det faktiskt finns ett allmänintresse som motiverar publicering av historien, hur snaskig den är.

Intresset för paret har varit outstanding den senaste veckan, med all rätt. Och diskussionen handlar om allt från varför kvällstidningarna frossar så i andras privatliv, till mer filosofiska diskussioner om tvåsamhet, svartsjuka och otrohet.

Jag tycker att Jan Helin har förklarat väldigt bra varför Aftonbladet följer händelseutvecklingen med sådan iver, och antalet kommentarer, bloggposter och klick på texterna tyder ju på att folk faktiskt är intresserade. 

Och jag vill lägga till en egen kommentar, eller ett par. Jag blir nämligen lätt frustrerad över alla som säger att otrohet är parets ensak, något privat som ingen annan har med att göra. Jag håller inte med. Inte alls. Det är som att säga att alkoholism är en privatsak, som ingen annan har med att göra. Och den attityden ställer till det som fan för personer som lever med alkoholister. För äkta män och fruar och barn som ska försöka dölja och hålla det inom familjen, för att det är något skamligt och privat.

Men alltså. Om giftemål och barnafödande anses vara allmän egendom och något som man ska berätta högt och ljudligt och annonsera i tidningen, var för är då skilsmässa eller annat trassel i familjen ”privat”?

Jag ser ingen annan anledning än att folk inte orkar ta i andras smuts. Man delar gärna andras glädje, men bekymmer får folk gärna hålla för sig själva.

Vad gäller tvåsamhetsdiskussionen, den om att det skulle vara förlegat och idiotiskt att tro sig ha äganderätt över en annan och att otrohet är något naturligt och bra säger jag bara en sak; jag lägger mig inte i hur andra väljer att leva sina liv, så länge de inte skadar någon annan. Är man två personer som är överens om att ha ett öppet förhållande, dela med sig sexuellt, känslomässigt och på andra sätt till andra, så är jag helt okej med det. Men om två personer kommit överens om trohet är det tamigfan kriminellt när den ene parten tar saken i egna händer, går bakom ryggen på den andre och sen har mage att ljuga och förneka det.

Och det angår andra. Det angår andra lika mycket som alkoholism eller kvinnomisshandel. Civilkurage mina vänner, civilkurage! Jag tycker det är bra att otrohet diskuteras, jag tycker inte att det är mer privat än att man ingår äktenskap. Herregud, man lovar inför Gud och vittnen att vara trogen, då bör vittnena få någon slags talan när man bryter löftet, eller?

Att utsättas för den sortens notoriska otrohet som Elin blivit, att misstänka men inte veta, att vilja veta men få lögner kastade i ansiktet, det är att likna vid psykisk misshandel och det kan vara precis lika illa som fysisk, och omgivningen borde reagera lika starkt på det som på fysisk misshandel eller våldtäkt, även om det inte är juridiskt kriminellt. Det är fortfarande förbaskat oetiskt och taskigt.

Och på grund av ovanstående argumentation är det bra att tidningarna skriver om Elin och Tiger. Det är bra att otrohet och svartsjuka diskuteras, och man blir ju nästan kär i Jesper Parnevik som står upp för Elin. Tänk om fler män (och kvinnor) stod upp och faktiskt ställde otrogna bekanta mot väggen och ställde sig på den bedragnas sida istället för att stoppa huvudet i sanden och säga att det är deras privatsak. Att göra andra illa i nära relationer ska inte vara en privatsak, för så länge det anses vara det skapas bara obegränsat med utrymme för dom som vill göra illa att göra det, eftersom ingen kommer att bry sig om något som är privat. 

Uppdaterat: Jag har nu utvecklat mitt resonemang om otrohet utan att blanda in journalistik.