För första gången arrangeras den stora hejdundrande spanska kulturfestivalen Dulcinea i Stockholm.
        Spanienbloggen är först ut med nyheten. Allt är nu spikat. Notera därför redan nu lördagen den 22 september i din kalender, så att du ska vara säker på att kunna vara med. Festivalen hålls i Skeppsholmsgården på Skeppsholmen, Stockholm.
         Namnet på festivalen, Dulcinea, kommer som alla vet från den fagra mö som Don Quijote hade som sitt hjärtas dam. Dulcinea symboliserade drömmen om en skönare värld, Dulcinea gav Don Quijote styrkan att leva och kämpa för det goda.
         Festivalgeneral Per-Erik Nilsson,  som även är ordförande i den nybildade ideella kulturföreningen Dulcinea som står som arrangör, vågar redan nu lova en dundersuccé:   
        ”Dulcineafestivalen är en multievenemangstillställning där flera olika arrangemang kommer att pågå samtidigt. Det kommer att sjuda av aktivitet under hela dagen,” säger han.
        Festivalgeneralen fortsätter:
        ”Det blir flamencodansare, bildkonstnärer, musiker, föredragshållare och många andra som kommer för att beröra, roa och underhålla oss. Det blir naturligtvis också mat och vin och fest hela natten.  Det blir kort sagt en festival med själva festen i centrum, en riktig fiesta där alla möts och har roligt tillsammans.”
      Spanienbloggen kommer självklart att återkomma med mer infomation om Dulcineafestivalen. Redan nu är många programpunkter spikade.  Själv har jag lovat att hålla ett föredragsseminarium. 
        Dulcineafestivalens har en hemsida som precis har öppnats,  där kommer  mer information att läggas ut framöver.
       Med detta stänger nu Spanienbloggen för semester för att öppna igen någon gång framme i augusti. Fram tills dess rekommenderar jag alla trogna läsare att göra som jag och tillbringa semestern i Spanien, där väntar garanterat en massa nya intryck på att upplevas.
       Trevlig sommar!
       Hasta pronto

Andra bloggar om: Spanien

Sommarens stora fest för många är Feria San Fermin i Pamplona, den världsberömda fiestan invigs som bekant klockan 12.00 den 6 juli och pågår sedan under sju dygn, dag och natt, utan vila.
         Som festivallåt för San Fermin 2007 utsågs låten en ”El Kalimotxo de Mama” som var en stora plåga i Pamplona. 
         Bakom musikvideon som är gratis att tanka ner står Pamplonaföretaget Kukuxumusu som bland annat ansvarar för att ta fram det officiella festivalprogrammet och tillverkar och säljer festivaltröjor runt festivalen.
          Det är också Kukuxumusu som utser ”Årets guiri”, en hederstitel som varje år föräras en utländsk  medborgare som verkat för festivalen.
           För 2007 är det tysken Manfred Woloschke som fått titeln. 
            Förra året var det den svenske hedersknyffeln Lars Ingvar Jungefors, även kallad Don Ingvarón, som vann utmärkelsen och blev ”El Guiri del Ano 2006.”  Detta firades då med en stor fest i Pamplona. Naturligtvis blev det också stora rubriker i lokaltidningarna, såväl i Pamplona som i Gefle Dagblad.
        Mer info om San Fermin och priset Årets Guiri  finns på denna länk som går till Kukuxumusu.
       För den som vill läsa mer om den ursprungliga fiestan rekommenderas Ernest Hemingways roman ”Och solen har sin gång”, som är anledningen till att San Fermin blivit världsberömd. För att hitta det som en gång var den urprungliga hjärtliga intressanta varma lokala traditionella vilda galna byfesten, som jag själv hade glädjen att få uppleva vid mina första besök i Pamplona 1980 och därefter flera år i rad i början av 1980-talet, så måste man dock numera veta exakt var man ska söka. Skärvor av ursprunget finns kvar fortfarande. Men alla de hundratusentals besökarna som numera kommer till fiestan, varav tusentals är aspackade amerikanska och svenska ungdomar, dränker dessvärre mycket av det som en gång var Feria San Fermin. Men visst åker man dit ändå, gång på gång på gång, just för möjligheten att man ändå kan hitta det ursprungliga.
     När kolomnen uppdateras är fiestan över för 2007. Om man ska summera så kan man konstatera att som alltid var det en hel del dårar som stod i vägen för de framrusande tjurarna och som alltid var det en hel del fylla. Men, precis som alltid, var San Fermin även denna gång en stor fest där hela Navarras befolkning bjöd in alla att delta i deras vansinniga fest.

Andra bloggar om: Spanien

Spanienbloggen är ett svar på alla frågor om Spanien som jag fått genom åren i samband med mitt arbete som journalist och författare med Spanien som specialområde.
        Syftet med denna nyhetsblogg är alltså inte att rapportera om en massa händelsenyheter, det gör alla nyhetsbyråer blixtsnabbt. Målet är att regelbundet skriva en kolumn som tar upp ett aktuellt och för spanien typiskt ämne som jag anser vara viktigt. 
        De flesta inlägg är därför otidsbundna och kan läsas långt efter att de publicerades. För den som missat vad jag tidigare skrivit så är det enkelt att gå till högerspalten där en del huvudartiklar ligger lagrade under ämnesrubriker.
        Spanienbloggen startades då jag var tjänstledig från mitt arbete på Aftonbladet och bodde på heltid utomlands. Numera vistas jag mycket i Spanien men har  återgått till min tjänst på Aftonbladet. I och med detta har även tiden jag kan lägga ner på bloggen blivit mindre.
      I samband med att jag återgick till min tjänst på Aftonbladet flyttades Spanienbloggen från sin webbadress till Aftonbladets bloggwebb.
     Man kan dock fortfararande nå Spanienbloggen genom min domänadress www.spanienbloggen.se
     Intresset för Spanienbloggen är stort vilket gläder mig. Jag har fått en hel del mejl med frågor och synpunkter. Besökarna har stadigt blivit allt fler. Du som är nytillkommen läsare är hjärtligt välkommen.
         Flera läsare har efterlyst en möjlighet till att kommentara kolumnerna. Tyvärr har jag ingen möjlighet att ha en kommentarfunktion och detta eftersom jag även sedan början av 2007 har en blogg om Kuba på samma webb. Jag har nämligen märkt att när det gäller just Kuba så är det väldigt många som har åsikter om detta lands system som de vill dela med sig, speciellt ihärdiga är de som aldrig varit där men som gett Kuba ett symbolvärde. Antingen som en revolutionärt positivt exempel, eller som en revolutionärt avskräckande exempel.
        Jag skriver dessutom denna Spanienblogg på min fritid, vid sidan av mitt ordinarie arbete. Jag har alltså ingen möjlighet att hålla sidan under uppsikt löpande. Det finns inte tid till detta. Den som har synpunkter är i stället hjärtligt välkomna att skicka ett mejl.
         Med detta har jag  gett svar på några av de frågor jag fått. Fortsätt gärna att mejla. För den som vill läsa mer grundakta om Spanien hänvisar jag till mina reportageböcker om Madrid och Barcelona som är aktuella, eller till min tidigare fackbok om Spanien. Länk till info om böckerna finns här intill. Låna dem på bibliotek, eller gläd en fattig författare och köp dem. Madrid och Barcelona finns hos alla nätbokhandlare.
      
Andra bloggar om: Spanien

Seat 600 – symbolen för utvecklingens år.

För spanjorerna är bilen en symbol för bättre tider.
       I dag den 27 juni 2007 är det 50 år sedan Seat 600 började säljas i Spanien och med detta bröts också landets isolering från omvärlden.
       Efter det spanska inbördeskrigets slut 1939 följde en svår tid i Spanien med hungersnöd, angiveri och förtryck. Fälten var ofruktbara efter åratals strider, hade inte Francos diktatorkollega Peron i Argentina skickat livsmedelshjälp hade hungersnöden varit total.
        Efterkrigsperioden som brukar kallas för ”hungerns år” i den spanska historieskrivningen fortsatte även efter det att det andra världskriget tog slut. Västeuropa och USA  kunde inte blunda för att Fracos falangister som då styrde  landet var samma onda kraft som de nazister och fascister de hade slagits mot i Tyskland och Italien. Spaniens isoleraering fortsatte genom en FN-ledd ekonomisk bojkott.
       Det dröjde till mitten av 1950-talet innan Spaniens isolering bröts. Franco bytte då ut falangistregeringen mot  en ny regering som dominerades av konservativa katolska  teknokrater tillhörande Opus Dei. Samtidigt gick kalla kriget in i ett nytt skede. USA var i behov av en ny bundsförvant för att möta världskommunismen. Bojkotten mot Spanien hävdes efter påtryckningar från USA.
       Därmed kunde Fiat öppna sina första fabriker i Spanien för att börja tillverka  spanska versioner av sina bilar.  Namnet på det spanska märket blev Seat. Storsäljaren, folkbilen, blev Seat 600 som var en kopia av Fiat 600.
       En rad fabriker följde samtidigt Fiats exempel och flyttade tillverkningsindstrier till Spanien. Lönerna hölls låga. Det fanns gott om billig industrimark. Fria fackföreningar var förbjudna. Franco garanterade ordning och reda. Pesetasen hölls låg.
        Det dröjde inte länge innan Spanien gick in i en ny tid som kallas för ”utvecklngens år” i den spanska historieskrivningen. Snart fanns det hur mycket jobb som helst.
        De första Seat 600-bilarna började säljas  för exakt 50 år sedan. Priset för en Seat 600 var 73.500 pesetas, vilket motsvarar 422 euro. Vid denna tid var det en mycket stor summa men inte oöverkomlig. Tidigare hade bara de riktigt rika haft råd med en bil.
        För många spanjorer blev Seat 600  drömmen om den egna bilen som äntligen gick att förverkliga. Många jobbade dygnet runt och sparade allt för att kunna köpa en bil. Seat 600 blev en symbol för en ny tid, ett slut på efterkrigstidens hunger och landets isolering.
        Jag har själv flera minnen förknippade med Seat 600. De flesta förknippade med ungdomliga äventyr, liftningar, fest. För senare blev Seat 600 en populär ungdomsbil, den var ju billig. Usel kvalitet visserligen. Farlig. Men det var en liten Seat man hade råd att skaffa sig som förstabil.
        Kanske du också har några minnen? Tänk efter. Seat 600 fanns till och med i de svenska spanskaböckerna på sin tid.
        Seat 600 tillverkades i 790.000 exemplar. De sista lämnade fabriken 1974.
       
          
Andra bloggar om: Spanien

När ETA deklarerade att de hade återtagit den väpnade kampen hamnade de ännu en gång  i fokus. Dagligen skrivs och rapporteras det nu om den baskiska terrorist- och separatistorganisationen.
       Detta är exakt var ETA:s aktivister vill. ETA:s terrordåd har egentligen aldrig haft själva dödandet som ett syfte (till skillnad mot den islamistiska terrorismen som uttalat vill ta livet av så många som möjligt). ETA utför sina attentat för att hamna i fokus. Med skräck och rädsla ska spanjorerna inse att Baskien måste släppas fritt.
        Det är därför de personligt inriktade och effektiva mordattentaten endast riktas mot politiker, militärer, domare som anses vara ledande i den spanska ockupationen av BAskien, medan terrorbomberna som placeras på allmän plats i Spanien numera endast har som syfte att sprida rädsla. Därför ringer alltid ETA och förvarnar.
       Problemet för ETA är att alla höga politiker, militärer och domare numera är så effektivt skyddade att det inte går att komma åt dem. Därför har ETA tvingats utföra sina mord på enkla kommunalpolitiker som är fritidspolitiker, på vanliga journalister och lägre jurister, underofficerare och vanliga poliser. Dessa attentat leder dock till att ETA blir allt mer avskydda i Baskien, vilket ju inte alls är vad de strävar efter.
       Så vad ska de göra? De måste ju fortsätta att sprida skräck.
       De senaste somrarna har lösningen varit att utföra så kallade sommarkampanjer. Dessa genomförs genom att några ETA-aktivister placerar ut bomber på offentliga platser och sedan ringer och varnar. Polisen hinner utrymma och därmed brukar det bara vara några nyfikna som får splitter på sig som skadas.
         (dessvärre misslyckades utrymningen i vintras av parkeringshuset vid flygplatsen i Madrid, två equadorianer som sov i var sin bil hittades inte och dog när taket störtade in)
        ETA:s terrorbomber är alltså inte utplacerade för att döda, de ger ju ändå den publicitet som ETA är ute efter. Men detta faktum går aldrig tydligt fram i massmedierna.
       Nyheterna om allt som rör ETA:s bomattenat brukar blåsas upp stort i Spanien. Människornas rädsla ökar. Intresset för nyheter om ETA växer därmed ytterligare.
         Man kan till och med säga att mediernas fixering vid ETA indirekt leder till ökad risk för terrordåd. För om inget rapporterades, skulle ju ingen veta om vad som hänt och anledningen till att utföra attentat skulle därmed försvinna.
        Sedan ETA bröt vapenvilan har en rad aktivister gripits. Men några dussin finns fortfarande kvar i frihet där de förbereder attentat inför sommaren.
        ETA är visserligen mycket försvagat. Polisarbetet inriktas mycket effektivt på att slå sönder ETA:s infrastruktur. Dessutom är samarbetet med polis i Frankrike och Portugal nu effektivt. Utan pengar, utan dynamit, utan hemliga hus att vara i och möjlighet att gömma sig utomlands, har terroristerna svårt att göra något.
         För någon dag sedan lyckades polisen avslöja en bil som hade 130 kilo sprängmedel som tillhörde ETA. Den var på väg från Portugal till Andalusien.
       Det var naturligtvis en framgång för polisen. Men i stället för att skriva detta började de spanska medierna direkt att spekulera om vad bomberna skulla ha placerats. Till och med ett misslyckade gynnade alltså terroristernas syfte genom att rädslan nu ökar ännu mer hos såväl spanjorer som utländska turister.  För naturligtvis är det inga internationella nyhetsbyråer som berättar att det som turist är betydligt mindre risk att drabbas av ett attentat i Madrid än det är i London, Köpenhamn eller New York, tre städer som står högt upp på listan hos islamistiska terrorgrupper.
        Inför sommaren har 4000 nya poliser satts in för att bevaka allmänna platser.  I alla masmedier rapporteras om att snart kommer det att smälla.
       Man kan naturligtvis ifrågasätta varför medierna måste fortsätta att rapportera om ETA när det bästa vore om ETA tystades ner,
       Ska medierna rent av förbjudas att rapportera om ETA? Nej, det tycker inte jag. Trots att mediernas rapportering är själva grundförutsättningen för ETA:s fortsatta terror så anser jag att nyheter aldrig ska få tystas ner.
     Visserligen kan man konstatera att de spanska medierna i många fall visar stor brist på etik om man jämför med svenska medier. Men det är medierna, inga andra, som själva ska göra de etiska bedömningar om vad som ska publiceras.
       Denna åsikt grundar jag på det faktum att censur aldrig är något som ska få finnas i en demokrati. För om politikerna får rätt att börjar styra rapporteringen om ETA dröjer det inte länge innan de även börjar stoppa andra nyheter som uppfattas besvärande.
     Frågan är då varför de spanska medierna är så fixerade vid ETA. Min uppfattning, som jag bygger på erfarenheter jag skaffat mig under mer än tjugo års rapporterande av nyheter från Spanien då jag lärt känna den spanska massmediascenen och åratals nära umgänge med spanska journalister, är att det finns fler samverkande faktorer.
        De tre huvudfaktorerna är:
        –  En politiserad press. De spanska dagstidningarna som sätter agendan för nyhetsdygnet är egentligen inte ”newspapers” utan ”political newspapers” och detta förklarar den tunga bevakningen av det som sker i Baskien. Den baskiska frågan är den viktigaste politiska frågan just nu i Spanien. Spanien följer den latinska presstraditionen där nyheterna i sig är mer politiserade än i den anglosaxiska traditionen som är den som gäller i Sverige.
        – Storyns inneboende kraft. . Eftersom det numera finns ETA-experter på alla nyhetsredaktionen som har fått bevakningen av ETA som sitt område så kommer det också automatiskt fram nya ETA-nyheter. Även  om inget nytt har hänt så måste de hitta på en ny vinkel. Jämför med mellanöstern och världspressen. Eftersom alla stora internationella nyhetsförmedlare har stora bemannade redaktioner på plats, så kan man också med automatik förväntar sig att det ständigt kommer nyheter därifrån. Redaktionerna måste ju producera varje dag. Journalisterna måste visa sig duktiga och arbeta, vare sig något nytt hänt eller ej, så måste de hitta på en ny vinkel.
      – Det är lönande. Även om läsarna säger att de är innerligt trötta på ETA så visar massmediernas egna läsarunderökningar att nyheter om ETA  säljer. Ungefär som kriminalnyheter i Sverige. Ingen vill ha dem, säger de, men alla läser dem. Nya ETA-nyheter ger alltså högre uplageförsäljning.  I alla fall kortsiktigt. Nya ETA-nyheter på tv:s nyhetsprogram ger mer tittare, i alla fall kortsiktigt, och därmed mer reklam för tv-kanalen. Nackdelen är förstås att till slut riskerar man att det blir  för mycket av denna typ av nyheter och då minskar försäljningen. Men ännu har detta inte skett.
    -Vad tror du? De spanska massmedierna är ett av alla de ämnen för spanienintresserade att diskutera som kräver mer än en flaska vin. Något entydigt svar finns ju inte när det handlar om politik.
      
Andra bloggar om: Spanien
      

San Juan firandet i byn Coria, Caceres, resulterade i att en man blev ihjälstångad under söndagsnattens tjurrusning.
       Under helgen har San Juan-firandet pågått runt om i Spanien, vilket jag skrev om i min tidigare kolumn. I byn Coria som ligger i provinsen Caceres har man fest en hel vecka. Under söndagsnatten hölls traditionsenligt de första encierros, tjurrusningarna.
        Tjurrusningar är en gammal tradition i Spanien och genomförs lite överallt. Corias byfest är väldigt bra med god mat, dryck, dans, gemenskap en hel vecka.
        Utomlands är det nästan bara San Fermin-festen i Pamplona som är känd av alla de tusentals byfester som hålls i Spanien, eftersom Hemingway skrev om festen i Pamplona har det lett till att även de internationella nyhetsburårna numera är på plats undr den vecka i juli då festen pågår.
       Följden av detta är att i Pamplona går det knappt numera att komma fram till löpbanan på grund av alla turister som står ivägen (annat var det när jag sprang för 20 år sedan) och det är fullt med berusade amerikaner i 20-årsåldern som ska springa.  I Coria finns inga utländska turister och alla når fram till tjurarna. 
        Byfesten i Coria är kul och äkta med traditionell mat, vin, musik nätterna igenom.  Encierron är dock betydligt mindre reglerad än i Pamplona eftersom det inte är något internationellt intresse för händelsen. Vem som helst kan därför nå fram till tjurarna. Reglerna som garanterar att tjurarna inte ska lida är satta åt sidan.
        Stridstjurar på över 500 kilo är livsfarliga. Det faktumet kostade en ung man livet i natt i firandet av San Juan. Men ingen som deltog i festen behövde vård för alkoholskador trots att vinet såldes överallt natten igenom. Inga slagsmål, bara festglädje.
        Onekligen en stor skillnad mot midsommarfirandet i Sverige där alkoholen  orsakar  slagsmål, tragedir och skador och leder till bråd död, medan tjurarna hålls inlåsta.

Andra bloggar om: Spanien

Midsommar i Ciutadella, Menorca. Foto Thomas Gustafsson

Nu är det midsommar och i Spanien firar man naturligtvis också att solen står högst på det norra halvklotet. Men i Spanien är det inte fruktbarhetsgudinnan Freja som firas som i Sverige. I det katolska Spanien  firar man helgens fest till åminnelse av San Juan, eller Sant Joan som man säger på katalanska.
         Visserligen är det många spanjorer och katalaner som liksom svenskarna ägnar sig åt  hämningslöst festande och kärleksdyrkan. Men att dansa runt en fallossymbol är att låta fruktbarhetsdyrkan bli allt för hednisk. I södra Spanien tänder man bål på stränderna, som i Malaga, eller har man stora fyrverkerier som i Alicante. I Cáceres har man tjurrusningar.
       Och, förstås, överallt passar man på att dricka vin och äta tapas och dansa nätterna igenom…
        Alicantes fest är väldigt bra men bäst fest vid San Juan hittar man enligt min mening i Ciutadella på Menorca, där man eftersom man talar katalanska säger Sant Joan. I Ciutadella pågår ett vansinnigt festande dygnet runt under hela midsommarhelgen. Dryck och mat i överflöd. Dans på alla barer och gator. Bara spanjorer och ytterst få utländska turister. Men framför allt, hundratals hästar som rids överallt genom staden.
        Den som är allergisk mot hästar ska inte dit. Den som gillar hästar kommer att älska Sant Joan festen i Ciutadella. Hästarna rids till och med in i barerna, jo, jag lovar, jag har varit där. Det är en otrolig fest som jag kommer att berätta mera om vid ett senare tillfälle.

Andra bloggar om: Spanien

Barcelonas stora turistattraktion, katedralbygget Sagrada Familia, hotas av planerna på en ny tunnelbyggnad till det nya supersnabba AVE-tåget.  Det anser i alla fall chefsarkitekten Jordi Bonet som leder bygget av katedralen.
       Om Jordi Bonet säger så har han rätt. Det är jag övertygad om efter att ha träffat honom för en intervju för tre år sedan. Det var ett av de intressantaste intervjuer jag någonsin genomfört. Han visade att han hade fullståndig kontroll över bygget av den stora katedralen som inleddes av den egensinnige Antoni Gaudi redan 1885.
        I stället för att sitta i Jordi Bonet kontor tog den gamle arkitekten (han var då 78 år) med mig upp i bygget,  sprang ivrigt i förväg mellan byggnadsställningarna, pekade och förklarade, jag följde efter så gott det gick, balanserade mellan byggkranarna…. hissnande…
      Arkitekturen i Sagrada Familia bygger på naturen, stenarna lutar mot varandra, allt är byggt enligt naturens lagar. Gaudis idéer. Naturligtvis klarar de inga snabbtågsvibrationer.
       I dag är Jordi Bonet  81 år och lika pigg fortfarande. Stridbar. Pengar till bygget som pågått i mer än hundra år brukar vara det stora probemet. Men nu är det alltstå den nya tiden som hotar skapelsen. Därför har han nu inlett en kampanj mot planerna på den nya tunneln för det nya snabbtåget.
        Med bilar och metro är det en annan sak. Men nu något helt annat.”Vibrationerna från detta snabbtåg, säger han, hotar att allt faller samman. ”
        Hur det ska sluta? Ingen aning. Kampen har inletts. Jag stöder honom helhjärtat på det enda sätt jag kan, genom att skriva detta. Opinionen han förhoppningsvis flytta tunnelbygget.

Andra bloggar om: Spanien

Jodå, det blev som jag förutspådde i går, Real Madrid vann La Liga. Den storas segerfesten i natt hölls vid Cibelesstatyn i Madrid. För er som inte var där så har alla spanska tidninger videospel från kalaset. Det bästa fotospelet finns på Marca, se denna länk,  där Raul kysser Cibelesgudinnan och tackar för segern.
         Med detta har ”Los Blancos” vunnit 30 gången.
         Jag är i och för sig ingen fotbollsgalning men bor man i Madrid går det inte att undgå att dras med. Jag har därför varit med vid Cibeles några gånger. Förr om åren var det så lugnt att polisen knappt behöver vara där. Statyn var öppen för alla, spelarna kunde vandra runt bland sina fans.
        Under senare år har det förändrats. Avspärringar. Kravallpoliser. Huligner.
        I år var segerfirandet vid Cibeles tumultartat och spårade ut frampå natten med ett tjugotal arresterade som slutnota. Huliganer fick då fridsamma barnfamiljer att fly i panik. Många skadades när buteljer och fyrverkerier flög genom luften. 22 skadades så allvarligt att de fördes till sjukhus, 86 så allvarligt att de behövde plåstras om av sjukvårdare. På detta videoklipp från El Pais finns några av scenerna.
          Under måndagen fortsätter firandet men då mer stillsamt med olika mottagningar och hyllningar av spelarna i Madrids stad och Comunidad. Allt avslutas sent på måndagskvällen med en tacksägelseceremoni i katedralen Catedral de la Almudena, där spelarna tackar Madrids kvinnliga skyddshelgon Jungfru Almudena för segern. Jodå, Madrids manliga skyddshelgon Isidor hade naturligtvis inget med denna seger att göra, det var gudinnan Cibeles och Jungfrun Almudena som låg bakom. Tillsammans fixade de segern.
         Det var säkert in i det sista så de båda heliga hade en tuff uppgift. Barcelona vann på sitt håll också sin match men till slut slog Madrids spelare bolen i mål och fick därmed samma slutpoäng som Barcelona. Resultatet av lagens inbördes möten avgjorde. Madrid har vunnit över Barcelona tidigare i år. Men framför allt avgjorde också det faktum att Madridspelarna hade hjälp av två gudinnor.

Andra bloggar om: Spanien

Det är denna kväll så många väntat på. Miljontals spanjorer, katalaner och andalusier  är nu på väg att bänka sig framför sina tv-apparater. Snart kommer gatorna att ligga öde förutom pizzabuden från Telepizza som levererar kvällens middag i miljontals hem.  Det är dags, för ”el final de infarto”.
    Sista omgången i La liga. Allt avgörs i tre matcher. Det är detta alla har talat om de senaste dagarna i Spanien. Det har varit fotboll överallt…veckan har varit galen…med snack om mutor…med snack om övergångar… med snack om bonusar…pengar.
     Jo, det handlar om pengar. Inget annat. En vinst i ligan ger i dag så enorma pengar att det sportsliga kommer långt efter det ekonomiska.
    Allt pekar naturligtvis på att Real vinner.
    Men många tror på Barcelona som har samma poäng, men poängmässigt i interna möten ligger efter.
   En del hoppas fortfarande på Sevilla.
    Sent i kväll, söndagskväll vet vi i vilket fall som helst i vilken stad man ska vara om man vill vara med om ett sanslöst firande. I Madrid kommer i så fall segerfesten hållas vid Cibelesstatyn, i Barcelona framför Generalitatet.
       Det är fansen som firar eller sörjer med hjärtat. För tmedan det numera nästan bara handlar om pengar för tränare, spelare och klubben så är det där med fotboll fortfarande något mycket stort och heligt för fansen.
    Några kommer till och med att få hjärtinfarkt av spänning i kväll. El final de infarto.

Andra bloggar om: Spanien