Det blev som väntat hårda domar i terroristrättegången i Madrid.
       Domstolen dömde Jamil Zougam och Otman El Ganoui som skyldiga till massmord och terrorism till sammanlagt 43 000 år vardera. Som medhjälpare till dessa brott dömdes spanjoren Emilio Suárez Trashorras till 35 000 års fängelse, för att han stal dynamit från en gruva och sålde den till terroristerna. De långa strafftiderna beror på att man i Spanien inte ger någon straffrabatt som i Sverige utan räknar samman alla enskilda brott. Strafftiden omvandlas sedan automatiskt till 40 år vilket motsvarar livstid.
     En av de huvudmisstänkta som av åklagarsidan pekats ut som ideologisk ansvarig frikändes helt. Detta visar mycket tydligt att det finns rättsäkerhet i de spanska domstolarna som alltså inte påverkats av den massiva kampanj som det varit mot denna man som är av egyptiskt ursprung.
       Av de 28 åtalade fälldes 21, sju friades.
       Domarna offentliggjordes genom att huvuddomaren läste upp domen innan den därefter distribuerades till det massiva pressuppbåd som kommit till den specialgjorda rättegångssalen som domstolen Audiencia Nacional tvingats bygga i parkområdet Casa de Campo, i utkanten av Madrids centrum. Säkerhetspådraget var rigöröst vid domstolsbyggnaden.
       I dag i samband med att domarna avkunnats har säkerheten skärps i hela Spanien.
      Intressant för alla som följer spansk politik är att domstolen mycket tydligt slår fast att den baskiska terroristoarganisationen ETA inte hade något alls att göra med attentatet.
        I stället skriver alltså domstolen i domen att det är klarlagt att det var ett islamistisk terrornätverk som låg bakom.
     Attentaten i Madrid kommer för alltid att vara ett ärr i den spanska själen, men nu, när den första rättegången är över, innebär det ett stort steg framåt. Eftersom attentatet indirekt ledde till regeringsskifte har många konspirationsteorier lanserats som nu förhoppningsvis kan kvävas för gott. Nu är det fastslaget en gång för alla att det var internationell islamistisk terrorism, inte ETA, som låg bakom.
       Personligen har attentatet också påverkat mitt liv. Bara några timmar efter att bomberna briserat befann jag mig på attentatsplatserna för att rapportera om händelsen för Aftonbladet. Under fem intensiva dygn rapporterade jag sedan dygnet runt om det dramatiska händelseförloppet för Aftonbladets olika kanaler. Tillsammans med Aftonbladetkollegan, fotograf Tommy Mardell, träffade och intervjuade jag människor som suttit på tågen som expoderat, vi träffade sörjade som förlorat sina anhöriga och framför allt mötte vi ett växande vrede hos Madrids invånare mot de skyldiga.
     Därefter har jag under tre år följt först jakten på de skyldiga, sedan polisundersökningens framskridande och rättegången.
     Morgonen då attentatet skedde var två av pendeltågen försenade och fyra av de fjorton bomberna som placerats ut exploderade inte. Därför blev massakern mindre omfattande än terroristerna hade planerat och dessutom kunde de inblandade avslöjas.
        Förseningen för två av pendeltågen innebar att bomberna utlöstes när de ännu inte hunnit ända fram till Atochastationen. Om explosionerna skett inne vid perrongen hade byggnaden troligen rasat samman visar beräkningar som senare gjorts. Antalet döda hade då kunnat räknas i tusental.
       Nu dog 191 i attentatet. En gravid kvinna som strax skulle födda tillhörde dem som omkom och därför är det vissa som vill räkna det oföddda barnet som ett offet. När polisen senare stormade en lägenhet omkom en polis vilket är anledningen till att siffan 192 används (domen gäller 192 mord men de internationella nyhetsbyråerna skriver fortfarande att 191 dog i attentatet).
        Över 2000 skadades varav 46 så allvarligt att de blivit svårt handikappade.
        I efterhand kan man konstatera att terrorattackerna i Madrid blev en vändpunkt för västvärldens kamp mot terrorism. För första gången hade det islamistiska terroristnärverket al-Qaida slagit till mot en stad i EU. Plötsligt stod det klart för alla att USA:s krigsföring i Afghanistan och Irak inte alls hade lett till att terrorismen utrotats. Tvärt om. USA:s president George W Bush hade skapat en grogrund för islamistisk extremism och nu var också européerna terroristernas måltavlor. Rädslan som spred sig blev inte mindre av att av att terroristerna sin kampvilja genom att spränga sig själva i luften.
       För Sveriges del betyder attentatet i Madrid att hotet har kommit närmare. Överallt i vardagen har säkerheten skärpts. Det har blivit besvärligt att flyga. Kontrollen av medborgarna har skärpts, myndigheterna över hela Europa har genom att hänvisa till Madrid kunnat öka kontrollen.
      Terroristerna har alldså lyckats med sitt huvudsyfte som var att sprida rädsla. De har också ökat misstänksamheten mot muslimer i Europa.
     För Spaniens del fick attentatet stora politiska följder. I Spanien har motviljan mot krig som en följd av inbördeskriget varit mycket stor i modern tid. Även misstanken mot USA finnsdjupt i den spanska själen som en följd av Kubakriget 1898 då USA tog Kuba från Spanien.
   Attentatet påminde väljarna om dessa känslor. Som ett direkt resultat av attentatet tvingades därför den konservativa regeringen med premiärminister José María Aznar i spetsen att lämna makten i de val som hölls tre dagar efter attentatet. Det var Aznar som lierat Spanien med USA och drivit Spanien in i krig.
       Ett av den nytillträdde premiärministern José Luis Rodriguez Zapatero första beslut var sedan att ta  tillbaka de spanska trupperna från Irak.
      Kvällen efter attentatet marscherade över två miljoner människor genom centrala Madrid för att visa sin avsky mot terrorismen. I hela Spanien samlades fler än miljoner människor för att tillsammans demonstrera mot terrorismen och visa sitt stöd för demokrati och frihet. Det var en mäktig känsla att befinna sig mitt i denna jättelika demonstration som jag aldrig kommer att glömma.

Under onsdagen den 31 oktober avkunnas domarna mot de 28 personer som stått åtalade för bombatttentaten i Madrid den 11 mars 2004.
        Spanienbloggen skrev utförligt om rättegången den 15 februari, då rättegången inleddes.
       Den 11 mars 2004 rapporterade jag direkt från attentatsplatsen i Madrid för Aftonbladet. Attentaten utfördes i morgonrusningen. En grupp islamistiska terrorister, inspirerade av al-Qaida, placerade ut ryggsäckar på tre pendeltåg som var på väg in mot stationen Atocha. Förutom sprängmedel var ryggsäckarna fyllda med skrot för att göra största möjliga skada. Bomberna utlöstes med tidsinställa mobiltelefoner.
        Uppenbarligen hade terroristerna planerat att genomföra en betydligt mer spektakulärt attentat som skulle påminna om attentatet i New York. Men just den här morgonen var pendeltågen försenade. När bomberna gick av hade de därför inte hunnit komma in på stationen. En var precis på väg in mot stationen. Två exploderade i förorter. Om explosionerna skett inne på stationen hade förmodligen hela stationsbyggnaden rasat ihop. Tusentals människor hade dött. Nu blev det 191 som dog. Tusentals skadades.
         Mer detaljer om attentatet och en utförlig redovisning av de politiska följder det fick finns i mitt tidigare inlägg som jag skrev den 15 februari då rättegångarna inleddes, det finns på denna länk.
         Alla 28 som står åtalade har nekat till brott. Under onsdagen den 31 oktober får vi veta om domstolen tror på dem eller alla de bevis som lagts fram.

Andra bloggar om: Spanien

De spanska tidningarna refererade i veckan till de senaste befolkningsiffrorna som visar att Spanien nu har passerat 45 miljoner invånare och snabbt närmar sig  50 miljoner.
         Redan i somras skrev jag om den nya befolkningsstatistiken, texten om utvandrarlandet som blev ett invandrarland finns på denna länk.
        Det intressantaste i den nya statistiken är att det är invandringen som svarar för den stora befolkningsökningen. På mindre än ett decennium har Spanien förvandlats till Europas största invandrarland.  Av landets 45,1 miljoner innevånare är 4,5 miljoner eller 10 procent födda utomlands. I världen är det endast stora invandrarländer som Australien (som har flest med 22 procent) och USA (osäker statistik) som har större andel invandrare i världen.
        Anledningen till den stora invandringen är att det inte föds tillräcklig många spanjorer. De flesta invandrare kommer från Latinamerika. Dagen efter att de har kommit till Spanien kan de gå ut i arbetslivet och bidrar därmed till Spaniens starka ekonomiska tillväxt.
        De flesta latinamerikanska invandrare söker sig till Metropolen Madrid som vuxit dramatiskt de senaste åren. Madrid har blivit ett av EU:s viktigaste tillväxtcentrum, vilket jag tidigare skrivit om.
       Pendeln har alltså svängt, den gamla moderlandet får tillbaka utvandrarnas ättlingar.  I mitt förra inlägg diskuterade jag Madrids roll som centrum för hela den spansktalande världen. Jag berättade om Plaza Mayor där man numera ständigt möter massor med latinamerikaner. Under 1600-talet var det på detta torg man läste upp de proklamationer som kom att avgöra livet för alla spanjorer som utvandrat  till kolonierna. Nu 400 år senare kommer ättlingara tillbaka till Madrid, där de på just Plaza Mayor kan känna historiens vingslag.

Andra bloggar om: Spanien

Det finns inget bättre sätt att lära känna Madrids själ än att slå sig ner på en av uteserveringarna vid det stora torget Plaza Mayor och i lugn och ro dricka en kopp kaffe eller smutta på ett glas sherry.
       Medan skuggorna blir allt längre kan man sitta där och läsa en tidning, diskutera eller bara finnas till. Risken att bli uttråkad är minimal. Den ständiga strömmen med folk som passerar förbi erbjuder ett ständigt föränderligt skådespel. Förälskade ungdomar trängs med äldre damer på shoppingrunda, spanska barnfamiljer med barnvagn och mormor i sällskap och mellan dem och alla utländska turister skyndar affärsmän i slips och kostym. Runt caféborden hörs förutom smattrande Madridspanska även ett otal spanska och latinamerikanska dialekter vilka blandas med utlänningarnas europeiska språk och brytningar. Det är på Plaza Mayor man tydligare än någon annan stans inser att Madrid inte bara är Spaniens utan hela den spansktalande världens centrum.
       Det händer ibland att jag får frågan om varför jag bott i Madrid en stor del av mitt vuxna liv….

Klicka för fortsättningen, texten i sin helhet är publicerad på Aftonbladets RESA.

Andra bloggar om: Spanien

Den som läser spanska tidningar märker mycket snabbt hur politiserade de är även på nyhetsplats. I flera tidigare kolumner där jag diskuterat spansk politik har jag tagit upp detta. Ni som frossat i spanska tidningar under helgen har kanske märkt detsamma.
         Spanska journalister har en usel inställning till sina läsare. Det anses inte riktigt accepterat att skriva artiklar som läses av många. Nej långa krångliga texter ska det vara. Laddade av åsikter. Helst bara lästa av en liten grupp intellektuella. Jag vet inte hur många gånger jag hamnat i diskussioner med spanska kollegor om detta. Många förstår inte vad jag menar när jag säger att en journalist måste vara oberoende. Att det är läsarna vi skriver för, inte andra opinionsbildare, annonsörer och tidningsägare.
         I en läsvärd artikel som tidningen Sydkusten nyligen publicerade har Carin Osvaldsson intervjuat en lärare i journalistik i Malaga. Den som är intreserad av spansk journalistik kan här ta del av hans synpunkter om den allt mer politiserade spanska pressen.

Foto: THOMAS GUSTAFSSON

Ingår i internationell bildlänk

Mötet i Madrid mellan den baskiske regionalpresidenten Juan José Ibarretxe och den spanske regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero den 16 oktober blottade den stora spricka som finns mellan Baskien och Madrid .
          Den spanske socialdemokraten Zapatero vägrar gå med på en folkomröstning i Baskien om regionens framtid.
          Samtidigt vägrar den baskiske nationalisten Ibarretxje att backa från sina självständighetsplaner för Baskien, där ett första steg är att hålla en utlovad folkomröstning.
           Det var för några veckor sedan som Ibarretxe lovade att hålla en folkomröstning nästa höst i Baskien där baskerna ska få ge sin mening om framtiden för det historiska landskapet.
          Utspelet ledde till att den baskiska frågan sedan dess har dominerat spansk politik. Det kommer den att göra fram till valet, vilket jag skrev om i en tidigare kolumn.
           Den baskiska frågan är alltså låst. Regeringen kommer aldrig att kunna offentligt tillåta en folkomröstning nu när det snart är val, det kommer den konservativa oppositionen att se till. Oppositiosledaren Mariiano Rajoy har inriktat sin kampanj helt på den baskiska frågan.
          Samtidigt forstätter den polisiära bekämpningen av våldet i Baskien. Den senaste veckan har ytterligare en rad framgångsrika tillslag genomfört mot ETA och mot de radikala ungdomsgrupperna som finns runt terroristorganisationen och som står för gatuvåldet. Dessvärre leder inte detta till att  det blir mer fredligt i Baskien. Spännignarna kommer bara att fortsätta att öka.
          Jag vet att det är svårt för många riksspanjorer att tänka sig något annat än ett starkt enat Spanien. Men det enda sättet att få en fredlig utveckling i Baskien är gå den politiska vägen. ETA måste isoleras. De som står bakom våldet måste  inse att det inte är rätt väg att gå. De politiska fredliga krafterna måste få vara de enda som kan påverka Baskiens framtid. Därför stöder jag en folkomröstning i Baskien.

Det var kunglig glans på firandet av Fiesta Nacional, eller Día de la Hispanidad som Spaniens nationaldag numera kallas.
            Traditionsenligt deltog den spanska kungafamiljen vid de högtidliga militärparaderna på Plaza Colon i Madrid. Jag har stått där och trängts i pressläktaren några gånger.  I dag hoppade jag över detta, gick i stället till den spanska ambassadens mottagning i Stockholm.
         På podiet till vänster står kronprins Felipe och hans fru Letizia (som chockade den spanska skvallerpressen med en helt ny frisyr, ”el nuevo look de Letizia”, som de säger). I mitten syns kung Juan Carlos och drottning Sofia och till höger den äldsta prinsessan Elena och hennes man. Yngsta prinsessan Cristina och hennes man handbollsspelaren Iñaki var kvar i Barcelona. Glada att de slapp vara med, förmodligen.
        Den 12 oktober är också det spanska skyddshelgonet Pilars helgondag. I Latinamerika firas 12 oktober som Día de la Hispanidad, spanskhetens dag eftersom det var då Columbus nådde Amerika. I USA firar man Columbusdagen.
          I Baskien finns det flera kommuner där man inte firar allsi dag. Där har man öppet som vanligt. Vägrar att delta i den spanska dagen. Det är just för att möta dessa känslor man officiellet inte längre kallar den 12 oktober för Fiesta Nacional utan i stället använder beteckningen Día de la Hispanidad.
          Nationalism är känsligt. Den regionala nationalismen sönderslitande. Speciellt tydligt blir detta en dag som denna när många kommuner i Baskien vägrar att hissa den spanska flaggan. Det finns till och med baskiska kommuner där man har öppet kommunhuset den 12 oktober.

Foto: THOMAS GUSTAFSSON.
Nu inleder Aftonbladet en kampanj mot våldet, stöd den genom att tända ett ljus på Aftonbladets sajt.  I denna blogg brinner ett ljus mot våldet i Baskien. Den här bilden är tagen under en protestmanifestation mot ETA:s terror. I Baskien är det nu mer oroligt än på många år. Ska det aldrig ta slut? Ska det aldrig bli fred i Baskien?

Ingår som länk i en internationell bildkedja

Bilen som tillhör en  kommunalpolitiker i Bilbao utsattes för ett bombattentat under tisdagen. När bilen passerade en gömd bomb utlöstes explossionen. Livvakten som körde bilen skadades allvarligt. Politikern som tillhör PSE, den baskiska avdelningen av de spanska socialdemokratiska partiet PSOE, satt inte i bilen.
       En filmsnutt från attentatplatsen finns här.
       Genom atentatet hamnar ETA ännu mer i fokus i den politiska debatten. Det var det främsta syftet med attentatet. ETA visar också att de finns kvar och har förmåda att agera, trots en rad stora bakslag den senaste tiden.
       Den baskiska frågan verkar längre än någonsin från en lösning.