När bara en månad återstår till kongressvalet 9 mars tyder alla opinionsundersökningar på att det blir mycket jämt mellan det socialdemokratiska regeringspartiet Partido Socialista Obrero Español (PSOE) och det konservativa kristdemokratiska oppositionspartiet Partido Popular (PP).
        Om man nu ska lita på opinionsundersökningar förstås. Den som följt tidigare valrörelser i Spanien vet att spanska opinionsundersökningar kännetecknas av att vara genuint osäkra och politiserade.
       
Sedan förra parlamentsvalet, som hölls 14 mars 2004, har den spanska politiken varit mycket konfliktfylld. Ingen annanstans i Europa, med undantag av Polen möjligen, är klyftan mellan högern och vänstern så djup.
        Ideologi har fått ge vika för personliga påhopp och smutsliga kampanjer. I stället för att ägna sig åt en konstruktiv opposition och debatt har Partido Popular lagt all sin tid åt att kritisera och förkasta regeringens alla beslut utan att själv komma med något alternativt förslag.
        Som utomstående observatör kan man bara beklaga utvecklingen. Stämningen i politiken är nu så polariserad och infekterad att väljarnas förtroende för hela det demokratiska systemet riskerar att falla samman till obefintligt.

Förklaringen till Partido Populars hårda kampanj är partiets valförlust 2004. När valet närmade sig hade partiledningen med den förre premiärministern José María Aznar i spetsen redan räknat in segern.
        Men så kom terroristattentaten i Madrid 11 mars. Bara tre dagar före valet. Och plötsligt stod det klart för alla spanjorer att kriget mot Irak inte alls hade gjort världen tryggare som Aznar och George Bush hade lovat. Tvärt om. Genom Spaniens inblandning i kriget hade den islamistika terrorn kommit till Spanien.
        Insikten fick flera miljoner soffliggare, som egentligen inte alls hade tänkt rösta, att resa sig upp i ursinne och gå till vallokalerna. Inte för att rösta in sossarna till makten. Utan för att rösta bort den sittande konservativa regeringen.

Partido Popular förlorade alltså inte regeringsmakten för att de förlorade röster. De behöll sina kärnväljare och fick ungefär lika många röster som de brukar. Partido Popular förlorade valet 2004 för att många nya väljare gick till vallokalerna.
        Och det är just detta som är förklaringen till Partido Populars aggressiva opposition. Partido Populars ledning har kommit fram till att det enda sättet att återta makten är att se till att den egna kärnan med väljare hålls vid gott mod genom en hård hållning mot vänstern.
        Därför är det inte säkert att petningen av den populära Madridborgmästaren Alberto Ruiz Gallardón kommer att få så negativ betydelse som man kan tro. Av en stor del av PP:s kärnväljare anses han för liberal. De gillar partiledaren Mariano Rajoys hårda linje.

Regionalvalen som hölls 27 maj förra året visar att  PP:s valtaktik fungerar. Partido Popular fick då fler röster än PSOE, som hade regerat landet under tre år i högkonjunktur och under dessa år genomfört en rad populära reformer.
        Valdeltagandet vid regionalvalet var rekordlågt. Endast 63,78 procent av de cirka 35 miljoner röstberättigade gav sin röst. Fyra procentenheter mindre än tidigare regionalval. Den destruktiva politiken hade alltså lett till ett ökat politikerförakt och därmed ökat röstskolk, vilket gynnande PP.

PSOE är naturligtvis medvetna om PP:s taktik. Att de senaste fyra åren med regeringen Zapatero varit framgångsrika för Spanien är inget som garanterat en seger.
        Det är ju PSOE som huvudsakligen drabbas när de breda folklagren struntar i att rösta. Det är därför PSOE:s valkampanj är så hårt inriktad på att få de tveksamma att gå till vallokalerna.
        På valdagen får vi veta vilken taktik som lyckas.

Denna text har även publicerats i februarinumret av tidningen Sydkusten.