Vid midnatt mot fredagen den 22 februari gick startskottet för valrörelsens slutspurt och Spanien tapetserades med valaffischer.
      Nedräkningen mot den 9 mars har inletts. Nu sedan valkampanjen satt igång finns inte mycket utrymme för annat än politik i spanska massmedier för inom detta ämne ingår även den baskiska frågan och ETA som ju alltid har stor utrymme i debatten. I samband med att valkampen nu startar höjdes också som väntat säkerhetsläget i rädsla för attentat.
      Nåväl, fotboll finns det förstås också alltid plats för i Spanien. Överallt denna fotboll. Få folk i världen är lika fotbollstokiga som spanjorerna vilket jag skrivit om tidigare i denna kolumn.
      För att göra politiken intressantare borde de politiska journalisterna kanske till och med närma sig fotbollen när de rapporterar om politk.
       De två huvudmotståndarna som markeras extra noga blir i så fall:
      • Partido Socialista Obrero Español (PSOE) som är det socialdemokratiska regeringspartiet med premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero som lagledare.
      • Partido Popular (PP) som är den konservativa kristdemokratiska utmanaren som vill ha revansch med oppositionsledaren Mariano Rajoy som lagledare.
     Dessutom ställer en mängd småpartier upp som kan få en avgörande roll efter valet när det gäller för de två stora lagen att få ihop en regeringsduglig majoritet.
    Det kommer att bli mycket jämt mellan de båda stora partierna, vilket Spaienbloggen tidigare skrivit om. Av tradition blir det visserligen alltid det största av de två som utropas till segrare och därmed får kungens uppdrag att försöka bilda regering.
     Men det finns ett stort antal mindre partier som med sina runt 10 procent av mandaten alltid får en nyckelroll vid regeringsbildandet.
     Dessa småspelare är:
      • Izquierda Unida (IU) det lilla rikstäckande vänsterpartiet som härstammar från kommunistpartiet med Gaspar Llamazares som ledare. Spelar självständigt men brukar täcka upp bakom PSOE.
      • Convergència i Unió (CiU) den katalanska regionalnationalistiska alliansen som består av det librala partiet Convergència Democrática de Catalunya och det kristdemokratisk socialliberala Unió Democrática de Catalunya. Denna dubbelspelare spelar bäst tillsammans med PSOE som förstår dem bäst. Fast om de vinner mest på att passa till PP så kan de välja att ingå i det laget, det har skett tidigare.
       • Euzko Alderdi Jeltzalea – Partido Nacionalista Vasco (EAJ-PNV) som numera alltid har sitt namn utskrivet både på baskiska och spanska är det baskiska regionalnationalistiska partiet. I grunden en kristdemokratisk socialliberal ideologi. Men kan trots det omöjligt samspela med PP. Fast det krävs en hel del löften om det kan bli aktuellt med att täcka upp och stödja bakom PSOE.
      • Coalición Canaria (CC) som är en kanarisk regionalnationalistiisk union som grundades så sent som 1993.  Består av ett flertal partier från såväl vänsterhåll som högerhåll. Står visserligen närmast PSOE men har visat tidigare att de kan spela med båda lagen, den som bjuder mest kan räkna med CC:s stöd
     • Esquerra Republicana de Catalunya (ERC) katalanska republikanska regionalnationalistiska vänsterpartiet från 1931.  Ligger till vänster och har en gammal historisk roll som självständighetsparti i Katalonien. Är så litet att det ska mycket till för att deras eventuella spelare kan få någon betydelse på den stora arenan i Madrid.
    • Bloque Nacionalista Galego (BNG) som är en galicisk regionalnationalistisk partikoalition.  Samma här som med ERC, partiet är så litet att det ligger på gränsen till att komma in i kongressen. Dess spelarstöd betydelse.
       Spanienbloggen kommer naturligtvis att rapportera om valet, i direktsändning från Spanien.
       Det avgörande är hur väl PSOE lyckas med att aktivera sina soffliggare, vlket jag gått in på tidigare.
       Om den baskiska frågan skrev jag också nyligen liksom om terrorhotet från såväl ETA som internationell islamistisk terrorism, om detta finns det också tyvärr anledning att återkomma till.