Spaniens statschef, kung Juan Carlos, har tillsammans med drottning Sofia besökt de båda spanska enklaverna Ceuta och Melilla.
       Det var första gången i modern tid en spansk statschef besökte dessa städer som ligger vid Nordafrikas kust. I de spanska enklaverna togs kungaparet emot och hyllades av tusentals människor.
      I Marocko samlades samtidigt tusentals marockaner och protesterade mot besöket som uppfattades ha ett fientligt symbolvärde.
     Jag har vid flertal tillfällen besökt både Ceuta och Melilla. Det är två intressanta städer.  Väldigt spanska.
     De bildades redan under senmedeltiden som oberoende statsstater och befolkades av kastiliansktalande långt innan Marocko existerade.  De blev sedan vasallstater i det framväxande mäktiga Kastilien som genom att förena sig med Aragonien-Katalonien bildade unionen Spanien.
     Ceuta och Melilla har alltså styrts av Madrid längre än Kanarieöarna, där jag för tillfället befinner mig.
     Marockos enväldige kung, Mohammed VI, fördömde dock besöket. Liksom alla marockanska nationalister. Marocko har längr krävt att de båda städerna ska ”återgå” till Marocko trots att de alltså fanns långt innan Marocko.
     Spanien vägrar.
     Det som är intressant i diskussionen är att Spanien samtidigt kräver att Storbrittannien ska ”återlämna” Gibraltar till Spanien.
   Jag har varit i Gibraltar ett flertal gånger. Det är en intressant plats. Väldigt brittisk.
    Klippan har varit brittisk nästan lika länge som  Ceuta och Melilla varit spanska. När Gibraltar bildades levde inga människor där. Klippan blev dock snart en av Londons viktigaste hamnar i Medelhavet. Befolkades av britter och invandrare från hela det brittiska imperiet, men också många från Spanien lansförvisade judar.
    Alltså:
    Spanska nationalister kräver sedan länge att Gibraltar ska bli spansk.
    Marockanska nationalister kräver att Ceuta och Melilla ska bli marockanska.
    Befolkningen som bor i Gibraltar vill absolut inte bli spanjorer.
    Befolkningen som bor i Ceuta och Melilla vill absolut inte bli marockaner.
    Men nationalism är ingen logisk ideologi. Den bygger på känslor snarare än förnuft. Under den förra spanska högerregeringen var därför konflikten med London mycket infekterad på grund av Gibraltarrågan. Nu när den marockanske kungen måste ena sitt folk är det hans tur att peka på en yttre fiende.
    För makthavare som vill ena sitt folk har nationalism alltid varit en värdefull allierad.

Aldrig tidigare har så många tjurfäktningar arrangerats i Spanien som under den nu avslutade säsongen. Totalt genomfördes 2.157 “festejos taurinos” (tjurfäktningar) under 2007. Detta ska jämföras med förra årets siffra som hamnade på 2.135, vilket då var det högsta antalet sedan man en gång i tiden började föra pålitlig statistik.
       Spanien är långt ifrån det enda landet som har tjurfäktning. I Frankrike genomfördes 137 tjurfäktningar under 2007. Det var sex färre jämfört med förra året. I Europa förekommer tjurfäktning också i Portugal, men därifrån finns ingen säker statistik.
      Nu flyttar tjurfäktningen till Latinamerika där säsongen är tvärtom jämfört med Europa. Speciellt populärt är tjurfäktning i Mexiko (världens största arena finns i Mexico City) men det finns stora arenor också i Colombia, Peru, Venezuela och Ecuador. Under sommaren kommer alltid de bästa latinamerikanska tjurfäktarna till Europa för att uppträda, under vinterhalvåret åker de bästa spanska matadorerna till Latinamerika. 
      Tvärt om mot vad många trott så har globaliseringen alltså lett till att tjurfäktning blivit allt populärare.
     Anledningen till trenden kan man naturligtvis bara spekulera kring. Men troligtvis är det så att i tider av en ökad internationalisering så söker människan tillbaka till sina gamla genuina lokala kulturyttringar. Vad man än anser om tjurfäktning så är det en del av den spanska kulturen.
      Även i Latinamerika märker man ett ökat intresse. Här är det främst en reaktion mot amerikaniseringen som gör att man söker sig allt mer tillbaka till de gamla spanska koloniala rötterna och latinska kulturyttringar.
     En mycket viktig förklaring till det ökade antalet tjurfäktningar är naturligtvis de ekonomiska förutsättningarna. För arenorna har biljettinkomsterna fått en allt mindre betydelse medan tv-inkomsterna blivit allt viktigare. Tack  vare den nya digitala tv-tekniken med satelliter och betalkanaler går det att sända tjurfäktning  över hela världen vilket möjlighet att nå en mycket stor publik. Även i Sverige finns det numera tittare som betalar för att se tjurfäktning
      Bland befolkningen i Spaniens olika delar är det stor skillnad på intresset för tjurfäktning. I Katalonien är det är i princip bara inflyttade andalusier som gillar tjurfäktning, det är de som fyller den stora arenan i Barcelona.
      På Kanarieöarna är tjurfäktning till och med förbjudet, men där finns det i stället illegal hundkamp och tuppfäktning. Hundkamp finns som bekant även i Sverige. Speciellt populär är den i västra Sverige och Skåne. Trots att den svenska polisen arbetar hårt för att stoppa den förekommer regelbundet  hundslagsmål med vadslagning.
     Av alla länder i världen som tillåter tjurfäktning är det Spanien som har hårdast regler. De senaste åren har reglerna dessutom skärps. Myndigheterna kontrollerar nu varje moment från uppfödningen av kalvarna till styckningen av köttet efter avslutad “corrida”.  Alla tjurar ska enligt lagen besiktigas av veterinär innan de släpps in på arenan. Dessvärre förekommer det ändå lagbrott  på mindre arenor. I många byar arrangeras en tjurfäktning om året i samband med den lokala byfesten. För att inte byns unga män som då uppträder ska riskera att skadas händer det att man ”rakar” tjurens horn, det vill säga förkortar hornen så att tjuren inte kan träffa tjurfäktaren.
       Alla som ser en tjurfäktning har sin personliga relation till dramat. Därför är det omöjligt att peka ut vem som var bäst av de drygt tvåhundra aktiva matadorer som finns.  Ett sätt att mäta är att räkna antalet uppträdanden och utmärkelser.  Den som är bäst är med mest. Årets säsong toppas av Manuel Díaz El Cordóbes, som genomförde 97 föreställningar, vid vilka han erhöll 234 öron och 26 svansar. Han följs av El Fandi (90 föreställningar), El Cid (87), El Juli (82), Rivera Ordóñez (78) och Jesulín de Ubrique (77).

Denna text har även publicerats i novembernumret av tidningen Sydkusten.

Andra bloggar om: Spanien

Det traumatiska med den besinningslösa islamistiska terrorismen är att det sällan finns några gärningsmän att ställa till svars. Offren lämnas kvar med sina frågor. Ingen finns kvar att straffa.
     Självmordbombare spränger sig själva i luften. Dödspiloter flyger in i skyskrapor och dör tillsammans med sina offer och tågbombare och tunnelbanebombare är beredda att ta sitt liv om något går fel.
      Nu famnar de anhöriga efter att ställa någon till svars för att ha planerat dådet i Madrid den 11 mars 2004. 
    Det måste vara ju vara något större som ligger bakom, säger de. Det kan ju inte vara så enkelt som att det var en grupp unga fanatiska islamister som på eget initiativ lyckades få tag i sprängämne och göra bomber som de placerade ut.  Som en hämnd för att Spanien stödde USA i kriget mot Afghanistan och Irak.
      Men kanske det är just så enkelt. Det visade om inte annat terrorattackerna i London.
      Visst, bombarna i Madrid var inspirerade av Usama bin Ladin och hans uppmaningar om att slå till med död och terror. Men domstolen tror inte de fick order någonstans ifrån. Det har i alla fall inte kunnat bevisas.
     Att köpa in sprängämne och göra bomber är inte speciellt svårt för den som är motiverad.
     Problemet är att endast två av dem som deltog i planeringen och utplaceringen av bomberna i Madrid finns kvar i livet. De dömdes i går. Spanjoren som för egen vinning stal dynamit och sålde det fick också sitt straff. En grupp kompisar runt gärningsmännen dömdes för att de tillhört terrorgruppen  eller känt till dynamiten.
     Men den eller de som kom på idén att göra attentatet sprängde sig själva i luften några dagar efter attentaten.
      Direkt  efter att domarna avkunnats mot de inblandade i terrordådet i Madrid inledde dock oppositionen sin kampanj som går ut på att hålla konspirationsteorin i liv. Valkampanjen har redan tidigare varit smutsig. Alla sätt att undergräva förtoendet på regeringen kommer att användas.

Andra bloggar om: Spanien

Det blev som väntat hårda domar i terroristrättegången i Madrid.
       Domstolen dömde Jamil Zougam och Otman El Ganoui som skyldiga till massmord och terrorism till sammanlagt 43 000 år vardera. Som medhjälpare till dessa brott dömdes spanjoren Emilio Suárez Trashorras till 35 000 års fängelse, för att han stal dynamit från en gruva och sålde den till terroristerna. De långa strafftiderna beror på att man i Spanien inte ger någon straffrabatt som i Sverige utan räknar samman alla enskilda brott. Strafftiden omvandlas sedan automatiskt till 40 år vilket motsvarar livstid.
     En av de huvudmisstänkta som av åklagarsidan pekats ut som ideologisk ansvarig frikändes helt. Detta visar mycket tydligt att det finns rättsäkerhet i de spanska domstolarna som alltså inte påverkats av den massiva kampanj som det varit mot denna man som är av egyptiskt ursprung.
       Av de 28 åtalade fälldes 21, sju friades.
       Domarna offentliggjordes genom att huvuddomaren läste upp domen innan den därefter distribuerades till det massiva pressuppbåd som kommit till den specialgjorda rättegångssalen som domstolen Audiencia Nacional tvingats bygga i parkområdet Casa de Campo, i utkanten av Madrids centrum. Säkerhetspådraget var rigöröst vid domstolsbyggnaden.
       I dag i samband med att domarna avkunnats har säkerheten skärps i hela Spanien.
      Intressant för alla som följer spansk politik är att domstolen mycket tydligt slår fast att den baskiska terroristoarganisationen ETA inte hade något alls att göra med attentatet.
        I stället skriver alltså domstolen i domen att det är klarlagt att det var ett islamistisk terrornätverk som låg bakom.
     Attentaten i Madrid kommer för alltid att vara ett ärr i den spanska själen, men nu, när den första rättegången är över, innebär det ett stort steg framåt. Eftersom attentatet indirekt ledde till regeringsskifte har många konspirationsteorier lanserats som nu förhoppningsvis kan kvävas för gott. Nu är det fastslaget en gång för alla att det var internationell islamistisk terrorism, inte ETA, som låg bakom.
       Personligen har attentatet också påverkat mitt liv. Bara några timmar efter att bomberna briserat befann jag mig på attentatsplatserna för att rapportera om händelsen för Aftonbladet. Under fem intensiva dygn rapporterade jag sedan dygnet runt om det dramatiska händelseförloppet för Aftonbladets olika kanaler. Tillsammans med Aftonbladetkollegan, fotograf Tommy Mardell, träffade och intervjuade jag människor som suttit på tågen som expoderat, vi träffade sörjade som förlorat sina anhöriga och framför allt mötte vi ett växande vrede hos Madrids invånare mot de skyldiga.
     Därefter har jag under tre år följt först jakten på de skyldiga, sedan polisundersökningens framskridande och rättegången.
     Morgonen då attentatet skedde var två av pendeltågen försenade och fyra av de fjorton bomberna som placerats ut exploderade inte. Därför blev massakern mindre omfattande än terroristerna hade planerat och dessutom kunde de inblandade avslöjas.
        Förseningen för två av pendeltågen innebar att bomberna utlöstes när de ännu inte hunnit ända fram till Atochastationen. Om explosionerna skett inne vid perrongen hade byggnaden troligen rasat samman visar beräkningar som senare gjorts. Antalet döda hade då kunnat räknas i tusental.
       Nu dog 191 i attentatet. En gravid kvinna som strax skulle födda tillhörde dem som omkom och därför är det vissa som vill räkna det oföddda barnet som ett offet. När polisen senare stormade en lägenhet omkom en polis vilket är anledningen till att siffan 192 används (domen gäller 192 mord men de internationella nyhetsbyråerna skriver fortfarande att 191 dog i attentatet).
        Över 2000 skadades varav 46 så allvarligt att de blivit svårt handikappade.
        I efterhand kan man konstatera att terrorattackerna i Madrid blev en vändpunkt för västvärldens kamp mot terrorism. För första gången hade det islamistiska terroristnärverket al-Qaida slagit till mot en stad i EU. Plötsligt stod det klart för alla att USA:s krigsföring i Afghanistan och Irak inte alls hade lett till att terrorismen utrotats. Tvärt om. USA:s president George W Bush hade skapat en grogrund för islamistisk extremism och nu var också européerna terroristernas måltavlor. Rädslan som spred sig blev inte mindre av att av att terroristerna sin kampvilja genom att spränga sig själva i luften.
       För Sveriges del betyder attentatet i Madrid att hotet har kommit närmare. Överallt i vardagen har säkerheten skärpts. Det har blivit besvärligt att flyga. Kontrollen av medborgarna har skärpts, myndigheterna över hela Europa har genom att hänvisa till Madrid kunnat öka kontrollen.
      Terroristerna har alldså lyckats med sitt huvudsyfte som var att sprida rädsla. De har också ökat misstänksamheten mot muslimer i Europa.
     För Spaniens del fick attentatet stora politiska följder. I Spanien har motviljan mot krig som en följd av inbördeskriget varit mycket stor i modern tid. Även misstanken mot USA finnsdjupt i den spanska själen som en följd av Kubakriget 1898 då USA tog Kuba från Spanien.
   Attentatet påminde väljarna om dessa känslor. Som ett direkt resultat av attentatet tvingades därför den konservativa regeringen med premiärminister José María Aznar i spetsen att lämna makten i de val som hölls tre dagar efter attentatet. Det var Aznar som lierat Spanien med USA och drivit Spanien in i krig.
       Ett av den nytillträdde premiärministern José Luis Rodriguez Zapatero första beslut var sedan att ta  tillbaka de spanska trupperna från Irak.
      Kvällen efter attentatet marscherade över två miljoner människor genom centrala Madrid för att visa sin avsky mot terrorismen. I hela Spanien samlades fler än miljoner människor för att tillsammans demonstrera mot terrorismen och visa sitt stöd för demokrati och frihet. Det var en mäktig känsla att befinna sig mitt i denna jättelika demonstration som jag aldrig kommer att glömma.

Under onsdagen den 31 oktober avkunnas domarna mot de 28 personer som stått åtalade för bombatttentaten i Madrid den 11 mars 2004.
        Spanienbloggen skrev utförligt om rättegången den 15 februari, då rättegången inleddes.
       Den 11 mars 2004 rapporterade jag direkt från attentatsplatsen i Madrid för Aftonbladet. Attentaten utfördes i morgonrusningen. En grupp islamistiska terrorister, inspirerade av al-Qaida, placerade ut ryggsäckar på tre pendeltåg som var på väg in mot stationen Atocha. Förutom sprängmedel var ryggsäckarna fyllda med skrot för att göra största möjliga skada. Bomberna utlöstes med tidsinställa mobiltelefoner.
        Uppenbarligen hade terroristerna planerat att genomföra en betydligt mer spektakulärt attentat som skulle påminna om attentatet i New York. Men just den här morgonen var pendeltågen försenade. När bomberna gick av hade de därför inte hunnit komma in på stationen. En var precis på väg in mot stationen. Två exploderade i förorter. Om explosionerna skett inne på stationen hade förmodligen hela stationsbyggnaden rasat ihop. Tusentals människor hade dött. Nu blev det 191 som dog. Tusentals skadades.
         Mer detaljer om attentatet och en utförlig redovisning av de politiska följder det fick finns i mitt tidigare inlägg som jag skrev den 15 februari då rättegångarna inleddes, det finns på denna länk.
         Alla 28 som står åtalade har nekat till brott. Under onsdagen den 31 oktober får vi veta om domstolen tror på dem eller alla de bevis som lagts fram.

Andra bloggar om: Spanien

De spanska tidningarna refererade i veckan till de senaste befolkningsiffrorna som visar att Spanien nu har passerat 45 miljoner invånare och snabbt närmar sig  50 miljoner.
         Redan i somras skrev jag om den nya befolkningsstatistiken, texten om utvandrarlandet som blev ett invandrarland finns på denna länk.
        Det intressantaste i den nya statistiken är att det är invandringen som svarar för den stora befolkningsökningen. På mindre än ett decennium har Spanien förvandlats till Europas största invandrarland.  Av landets 45,1 miljoner innevånare är 4,5 miljoner eller 10 procent födda utomlands. I världen är det endast stora invandrarländer som Australien (som har flest med 22 procent) och USA (osäker statistik) som har större andel invandrare i världen.
        Anledningen till den stora invandringen är att det inte föds tillräcklig många spanjorer. De flesta invandrare kommer från Latinamerika. Dagen efter att de har kommit till Spanien kan de gå ut i arbetslivet och bidrar därmed till Spaniens starka ekonomiska tillväxt.
        De flesta latinamerikanska invandrare söker sig till Metropolen Madrid som vuxit dramatiskt de senaste åren. Madrid har blivit ett av EU:s viktigaste tillväxtcentrum, vilket jag tidigare skrivit om.
       Pendeln har alltså svängt, den gamla moderlandet får tillbaka utvandrarnas ättlingar.  I mitt förra inlägg diskuterade jag Madrids roll som centrum för hela den spansktalande världen. Jag berättade om Plaza Mayor där man numera ständigt möter massor med latinamerikaner. Under 1600-talet var det på detta torg man läste upp de proklamationer som kom att avgöra livet för alla spanjorer som utvandrat  till kolonierna. Nu 400 år senare kommer ättlingara tillbaka till Madrid, där de på just Plaza Mayor kan känna historiens vingslag.

Andra bloggar om: Spanien

Det finns inget bättre sätt att lära känna Madrids själ än att slå sig ner på en av uteserveringarna vid det stora torget Plaza Mayor och i lugn och ro dricka en kopp kaffe eller smutta på ett glas sherry.
       Medan skuggorna blir allt längre kan man sitta där och läsa en tidning, diskutera eller bara finnas till. Risken att bli uttråkad är minimal. Den ständiga strömmen med folk som passerar förbi erbjuder ett ständigt föränderligt skådespel. Förälskade ungdomar trängs med äldre damer på shoppingrunda, spanska barnfamiljer med barnvagn och mormor i sällskap och mellan dem och alla utländska turister skyndar affärsmän i slips och kostym. Runt caféborden hörs förutom smattrande Madridspanska även ett otal spanska och latinamerikanska dialekter vilka blandas med utlänningarnas europeiska språk och brytningar. Det är på Plaza Mayor man tydligare än någon annan stans inser att Madrid inte bara är Spaniens utan hela den spansktalande världens centrum.
       Det händer ibland att jag får frågan om varför jag bott i Madrid en stor del av mitt vuxna liv….

Klicka för fortsättningen, texten i sin helhet är publicerad på Aftonbladets RESA.

Andra bloggar om: Spanien

Den som läser spanska tidningar märker mycket snabbt hur politiserade de är även på nyhetsplats. I flera tidigare kolumner där jag diskuterat spansk politik har jag tagit upp detta. Ni som frossat i spanska tidningar under helgen har kanske märkt detsamma.
         Spanska journalister har en usel inställning till sina läsare. Det anses inte riktigt accepterat att skriva artiklar som läses av många. Nej långa krångliga texter ska det vara. Laddade av åsikter. Helst bara lästa av en liten grupp intellektuella. Jag vet inte hur många gånger jag hamnat i diskussioner med spanska kollegor om detta. Många förstår inte vad jag menar när jag säger att en journalist måste vara oberoende. Att det är läsarna vi skriver för, inte andra opinionsbildare, annonsörer och tidningsägare.
         I en läsvärd artikel som tidningen Sydkusten nyligen publicerade har Carin Osvaldsson intervjuat en lärare i journalistik i Malaga. Den som är intreserad av spansk journalistik kan här ta del av hans synpunkter om den allt mer politiserade spanska pressen.

Foto: THOMAS GUSTAFSSON

Ingår i internationell bildlänk

Mötet i Madrid mellan den baskiske regionalpresidenten Juan José Ibarretxe och den spanske regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero den 16 oktober blottade den stora spricka som finns mellan Baskien och Madrid .
          Den spanske socialdemokraten Zapatero vägrar gå med på en folkomröstning i Baskien om regionens framtid.
          Samtidigt vägrar den baskiske nationalisten Ibarretxje att backa från sina självständighetsplaner för Baskien, där ett första steg är att hålla en utlovad folkomröstning.
           Det var för några veckor sedan som Ibarretxe lovade att hålla en folkomröstning nästa höst i Baskien där baskerna ska få ge sin mening om framtiden för det historiska landskapet.
          Utspelet ledde till att den baskiska frågan sedan dess har dominerat spansk politik. Det kommer den att göra fram till valet, vilket jag skrev om i en tidigare kolumn.
           Den baskiska frågan är alltså låst. Regeringen kommer aldrig att kunna offentligt tillåta en folkomröstning nu när det snart är val, det kommer den konservativa oppositionen att se till. Oppositiosledaren Mariiano Rajoy har inriktat sin kampanj helt på den baskiska frågan.
          Samtidigt forstätter den polisiära bekämpningen av våldet i Baskien. Den senaste veckan har ytterligare en rad framgångsrika tillslag genomfört mot ETA och mot de radikala ungdomsgrupperna som finns runt terroristorganisationen och som står för gatuvåldet. Dessvärre leder inte detta till att  det blir mer fredligt i Baskien. Spännignarna kommer bara att fortsätta att öka.
          Jag vet att det är svårt för många riksspanjorer att tänka sig något annat än ett starkt enat Spanien. Men det enda sättet att få en fredlig utveckling i Baskien är gå den politiska vägen. ETA måste isoleras. De som står bakom våldet måste  inse att det inte är rätt väg att gå. De politiska fredliga krafterna måste få vara de enda som kan påverka Baskiens framtid. Därför stöder jag en folkomröstning i Baskien.