De senaste årens enorma byggboom är passerad och Spaniens ekonomi tappar mark, vilket Spanienbloggen rapporterat om tidigare vid flera tillfällen, första gången redan i maj förra året, senast i en kolumn den 4 juni.
Nu när byggboomen är över för denna gång kan baksidan summeras: Resultatet av det uppdrivna tempot är en chockerande olycksstatistik.
De senaste tio åren har tio tusen människor dödats på sina jobb vid arbetsplatsolyckor i Spanien av vilka de flesta inträffat på byggarbetsplatser. Det är naturligtvis en skandal. Men en lika stor skandal är att detta missförhållande inte har uppmärksammats.
År efter år har ungefär tusen personer dödats på sitt jobb, tio tusen har skadats så allvarligt att de blir invalidiserade, en miljon drabbats av arbetsskador som tvingar dem att vara borta någon dag eller flera från jobbet. Detta har fått pågå år efter år. Utan att någon reagerar.
Hade något liknande pågått i Sverige hade tidningarna varit fyllda med artikelserier om de farliga arbetsplatserna. Pressen hade kört kampanjer. Tv-sändningarna hade varit fyllda med debatter. Facket hade hotat med strejk. Politikerna hade snabbt tvingats ta tag i missförhållandet. Hänsynslösa arbetsgivare som inte följt reglerna hade ställs inför rätta.
Men inte i Spanien. Här har massmedierna inte ens brytt sig om att göra en sammanfattning av läget. Varför är det ingen som har brytt sig. För mig tog det bara några timmars grundläggande journalistiskt arbete att få fram de mörka siffrorna. Statistiken vid Ministerio de Trabajo y Inmigración i Madrid är offentlig. Siffrorna över antalet som omkommer på sina jobb för de tio senaste åren finns längst ner i denna kolumn.
En förklaring till att så många dödas på jobbet är naturligtvis det faktum att Spanien är en ung demokrati. Arbetslagstiftningen har ännu inte nått till samma nivå som Sverige.
Ett annat faktum är fackets ställning. I Sverige har fackföreningarna en stark ställning och därmed kunnat vara pådrivande när det gäller säkerhetsfrågor. Numera finns skyddsombud på alla platser. På farliga arbetsplatser finns hårda regler om obligatoriskt skydd. I Spanien är facket svagt. Många är inte med i facket.
En tredje förklaring till slarvet med säkerheten är den spanska machomentaliteten. Det tror jag inte på. Även i Sverige ansågs det förr i tiden vara tufft att inte bära hjälm. Nu är hjälm en självklarhet på alla byggarbetsplatser. Likaså anses det självklart i Sverige att en transportarbetare ska ha regelbundna pauser.
Under den senaste regeringen har flera nya lagar stiftats i Spanien för att höja säkerheten på arbetsplatserna. Problemet är att många struntar i att följa dem. Väldigt många dödsolyckor sker fortfarande inom byggnadsindustrin. Under förra året dödades 282 byggnadsarbetare.
Att byggsektorn ligger i topp är ingen överraskning. Tempot är uppdrivet, på många håll pågår arbetet dygnet runt. Utbildningen i säkerhetstänkande hos de anställda är bristfällig.
Många som jobbar i byggsvängen är invandrare. Tacksamma för ett jobb klagar de inte över bristfällig säkerhet utan jobbar på. Girigheten får styra över säkerheten.
Förklaringarna till varför massmedierna tiger om missförhållanderna är dock svårare att förstå. Men förmodligen är det för att den spanska pressen egentligen inte är nyhetstidningar utan politiska nyhetstidningar.
I stället för att ta upp samhällsfrågor som rör breda folkgrupper fortsätter de att skriva om sina politiska skandaler.
De flesta av de tio tusen som dödats på sina jobb de senaste tio åren var unga män i 20-årsåldern. De borde ha haft hela livet framför sig. Det är den stora politiska skandalen.
Statistiken: 2007 (844 döda), 2006 (947 döda), 2005 (935 döda), 2004 (968 döda), 2003 (1020 döda), 2002 (1101 döda), 2001 (1030 döda), 2000 (1136 döda), 1999 (1104). Statistiken innebär att Spanien hamnar sämst i västeuropa. I Sverige omkom 75 personer på sin arbetsplats under förra året. Siffran har legat på ungefär samma nivå de senaste åren.
En kortare version av denna text har även publicerats i juninumret av tidningen Sydkusten.