De tre största nyheterna i Spanien under förra året var klimatförändringen, massflykten från Afrika och att ETA ännu en gång börjat mörda.
        Visst, det avkunnades domar vid den stora terroristrättegången i Madrid och så hände det en hel del inom såväl politiken som underhållningens värld. Skandaler avslöjades, nya lagar stiftades, fotbollar sköts i mål och kungar röt till. Men inget av detta kan jämföras med att det återigen finns en aktiv grupp med våldsbenägna nationalister i Baskien, att massflykten från Afrika inte ser ut att få något slut och att det visat sig att klimatet ändras betydligt snabbare än någon räknat med.
        Var och en av dessa tre frågor är så stor och komplicerad att de äventyrar hela Spaniens existens. Trots detta är det egentligen bara problematiken kring ETA som uppmärksammas ordentligt.

Jag har följt och rapporterat om ETA ända sedan 1980-talet och kan bara konstatera att ETA:s terrordåd aldrig har haft själva dödandet som syfte (till skillnad mot den islamistiska terrorismen, som uttalat vill ta livet av så många som möjligt). ETA utför sina attentat för att väcka uppmärksamhet och sprida skräck. Grundsyftet med ETA:s aktivitet är alltså att få publicitet. Spanjorerna ska till slut bli så rädda att de inser att Baskien måste släppas fritt.
        Man kan konstatera att ETA lyckats med sitt syfte. När ETA deklarerade att de återtagit den väpnade kampen hamnade de ännu en gång i fokus. Dagligen skrivs och rapporteras det nu om den baskiska terrorist- och separatistorganisationen. Inför kongressvalet som väntar nu i mars har ETA närmast fått en huvudroll.

Annorlunda är det med massflykten från Afrika. Under året har tusentals utfattiga afrikaner kommit till Kanarieöarna och södra Spanien med hopp om en bättre framtid. Trots att hundratals har dött på vägen har nyheten ändå inte blivit så uppmärksammad som den borde. Det finns nämligen flera stora och komplicerade frågor som är sammanflätade med flyktingproblematiken.
        Viktigast är Spaniens stora problem med befolkningskurvan. Sedan många år tillbaka föds det inte tillräckligt många barn i Spanien. Det saknas billig arbetskraft. Bristen på yngre invånare kommer att bli akut i en nära framtid när dagens generationer går i pension.
        Lösningen som politikerna valt är dock inte att skapa ett bättre välfärdssystem som får spanjorskorna att föda flera barn. I stället har de öppnat landet för arbetskraftsinvandring.
        Förändringen har gått snabbt. Utan att frågan debatterats är nu mer än tio procent av befolkningen födda utanför Spanien. Det är här problemet uppstår. Invandringen behövs. Den är nödvändig. Men politikerna vill inte hämta arbetskraften från Afrika utan från Spaniens forna kolonier i Latinamerika och EU.

Ända sedan 1996 har jag regelbundet rapporterat om flyktingvågen från Afrika. Jag har varit i Ceuta och Melilla, jag har varit i Gibraltar och på Kanarieöarna. Senast för två månader sedan reste jag runt på Kanarieöarna för att uppdatera mig om den senaste händelseutvecklingen.
        Människorna som sitter i båtarna som kommer från Afrika har naturligtvis ingen aning om det spel som pågår bakom kulisserna. De vet att det finns stort behov av arbetskraft i Spanien. Därför fortsätter de att komma. Vad de inte inser är att de är chanslösa mot alla invandrare som släpps in från Latinamerika och Rumänien.
      Flyktingvågen kommer att fortsätta. Torkan i Afrika förväntas bli allt värre som en följd av klimatförändringarna.
      Dessutom är risken stor att torkan även sprids till Spanien.  Om inget görs för att stoppa temperaturhöjningen riskerar vi alla som bor i Spanien att i framtiden sitta där med alla våra bredband och digilata tv-kanaler som flödar av underhållning, samtidigt som våra vattenkranar sedan länge har sinat.
      Vart vi då ska fly är det i dag ingen som vet.

Denna text har även publicerats i januarinumret av tidningen Sydkusten.

Andra bloggar om: Spanien

Spanienbloggen tar nu en lång paus och återkommer först efter att Los Reyes Magos varit på besök, det vill säga efter Trettonhelgen.
       Den Disneyinspirerade jultomteimperialismen har visserligen börjat tränga igenom även i Spanien. Tomten stor och rödklädd syns alltså även i Spanien. Varuhusen skyltar med tomtar och julklappar.
        Men här liksom en stor del av den spansktalande delen av världen får ändå de flesta barn snällt vänta på sina klappar fram till Trettonhelgen. Det var ju då, tretton dagar efter födelsen, som de tre kungarna Gaspar, Melchor och Baltasar kom från fjärran land för att ge Jesus hans presenter.
       Men innan de tre vise männen, Los Reyes Magos som de kallas, kommer till Spanien är det först dags för det stora feta jullotteriet, El Gordo, och därefter så kommer nyår då man ju ska äta tolv vindruvor vid midnatt (en för varje klämtning) och önska ett Gott nytt år.
      Den som vill läsa mer om Spanien kan förstås köpa någon av mina reportageböcker om Madrid eller Barcelona. Annars får ni vänta.
    Spanienbloggen återkommer när förkylningsvisusen blivit färre och dagarna är längre.
       Felices Fiestas!
       

Andra bloggar om: Spanien

I år är det 30 år sedan Spanien hade sitt första demokratiska val. Det hölls den 15 juni 1977 och ledde till att Adolfo Suárez blev premiärminister.
        I det politiska spelet som slutligen ledde fram till att Spanien blev demokratiskt var det kung Juan Carlos som hade huvudrollen. Det var den unge kungen som lyckades driva fram en ny konstitution. Det var kungen som insåg att Adolfo Suárez var den ende politiker som både högern och vänstern kunde acceptera.
        I dag låter det enkelt. Men man ska minnas att det var högern och vänstern som hade slagits mot varandra i det blodiga inbördeskriget. Hatet fanns kvar. Ärren. För att Spanien skulle bli demokratiskt måste mycket glömmas på båda sidor.

Det har skett enormt mycket under de trettio år som gått. En generation har passerat. Man brukar ju räkna trettio år som en generation. Faktum är att det inte finns något annat land i Europa som har gått igenom en lika snabb och dramatisk förändring som dagens Spanien. De gamla kommunistländerna i Östeuropa har fortfarande långt kvar innan de fått vara med om en lika omstörtande förvandling.
        För 30 år sedan var Spanien ett ekonomiskt efterblivet jordbruksland. I dag är Spanien ett modernt informationssamhälle och en av EU:s tongivande stater.
        Alla politiker som deltog i övergången har lämnat över till nya krafter som saknar egna minnen från diktaturen.  Kung Juan Carlos är den ende som fortfarande finns kvar på den politiska arenan. Där har han kvar sin viktiga roll som en stabiliserande faktor. Fast nu är det inte hotet om en motkupp han ska stå emot. Nu har han i stället fått en roll som den enande kraften i ett allt mer regionaliserat land.

Men trots den snabba politiska och ekonomiska utvecklingen är det ändå kvinnans situation som är den största samhällsförändringen.
        För bara en generation sedan var Spanien västvärldens mest konservativa stat.
        Samhällets moral vilade på de tre hörnpelarna Kyrkan, Familjen och Militären. Kvinnan var underordnad mannen. Familjen var helig. Homosexuella var bannlysta. Skilsmässa var omöjligt. I civillagstiftningens 57:e paragraf fastslogs ordagrant att ”den spanske mannen skulle skydda sin fru och att hon skulle lyda sin make”.
        Kvinnan fick alltså varken arbeta eller öppna ett bankkonto utan tillstånd från far eller make. För att få lämna landet behövde hon ett skriftligt tillstånd från en man. I äktenskapet var mannen ensam målsägare för barnen.

När den nya demokratiska konstitutionen trädde i kraft fastslogs att båda parter i ett äktenskap hade samma rätt till ägodelar i det gemensamma hemmet och samma ansvar för barnen. Gifta fick rätt att separera. Tidigare hade makar som vantrivdes ändå tvingats leva tillsammans. Det dröjde dock ända till 1981 innan det blev tillåtet att ta ut skilsmässa, men först efter en lång separation.
        Därefter har Spanien fortsatt framåt. Steg för steg har samhället förändrats och blivit allt mer jämställt. För att i år till och med ha passerat Sverige när det gäller lagstiftning.
        En granskning som nyligen gjordes av det internationella nyhetsmagasinet Café Babel visar att Spanien nu är det EU-land som är mest jämställt inom politiken. Bland annat finns en jämställdhetslag som kräver att 40 procent av alla kandidater inom politiken och börsnoterade bolagsstyrelser ska vara kvinnor.

På pappret är alltså jämställdheten och jämlikheten nu total. Spanien tillåter till exempel homosexuella äktenskap vilket inte är fallet i Sverige. Tack vare den nya lagen går det nu även att skiljas direkt, vilket är viktigt för kvinnor som misshandlats av sina män. 
        För verkligheten är som alltid annorlunda. Fortfarande styr männen många hem. Kvinnan tjänar mindre. Många är utlämnade till sina män.
        Den nya familjelagen har därför som väntat lett till att Spanien plötsligt fått en dramatisk ökning av skilsmässorna den senaste tiden, visar den senaste statistiken.
    
På bara 30 år har det alltså skett en enorm förändring av den spanska jämställdheten vad gäller lagstiftningen. Men även inom  moraluppfattningen råder numera helt andra regler än under den gamla tiden. Till och med spanska prinsessor kan numera lämna sina hopplösa män.

Denna text har även publicerats i decembernumret av tidningen Sydkusten.

Andra bloggar om: Spanien

För oss som lever en stor del av vårt liv i Spanien var helgen väldigt trist. Två unga obeväpnade civilgardister mejades ner av ETA-terrorister.
            Den besinningslösa baskiska nationalismen är inte bara ologisk och brutal  utan även utan framtid.
           Den kan inte leda någon stans.  ETA kan aldrig vinna det krig som de tror de utkämpar.  De är den enda sidan som strider.  De saknar befolkningens stöd.
           Men ändå fortsätter ETA att mörda. Terrorns mörka moln har ännu en gång lagt sig över Baskien.
          
   

Under helgen höll regeringspartiet, socialdemokratiska PSOE , sin kongress som avslutades med att partiledaren José Luis Rodriguez Zapatero formellt utsågs till partiets kandidat i den kommande kongressvalet.
      Sedan tidigare är Mariano Rajoy formellt utsedd som kandidat för den konservativa kristdemokratiska oppositionspartiet PP.
    Valet hålls den 9 mars 2008,  datumet är visserligen inte formellt utlyst, men datumet är nu i praktiken spikat.
     Spanien  politik är i dag hårt polariserad som följd av den senaste årens utveckling där samförstånd ersattatts av konflikt. Det kommer att bli en mycket smutsig valkampanj. Redan nu har smutskastningen börjat.
    Men det kommer att bli intressant också för oss som är intresserade av Spaniens utveckling.

Spanien har fått ett nytt bevingat uttryck. Överallt kan man numera höra kung Juan Carlos som skriker:  ¡Por qué no te callas!
      Orden som kan översättas med ”Varför håller du inte tyst” eller till och med ”Att du inte kan hålla käften nån gång!” skrek kung Juan Carlos till Venezuelas president Hugo Chavez i samband med det det Iberoamrikanska toppmötet, vilket jag tidigare berättat om i denna kolumn.
        Den diplomatiska krisen är nu passerad. Men de kungliga orden lever vidare. Just nu toppar ropet ¡Por qué no te callas!  listan över mest nedladdade till mobilsignaler och på YouTube läggs hela tiden nya samplade versioner ut.
       Med den nya tekniken kan orden verkligen få vingar.

Sverige vann mot Lettland (2-1) , Spanien vann mot Nordirland (1-0) vilket innebär att båda är klara för EM men att Spanien slutligen hamnade högre än Sverige i gruppen.
           Visserligen är fotbollsintresset ännu större i Spanien än i Sverige, men regionalismen innebär samtidigt att klubblaget alltid kommer först. Vissa baskiska och katalanska fotbollssuportrar är till och med så regionalistiska att de aldrig skulle kunna tänka sig att heja på Spanien eller klä sig i spanska färger. Detta är förklaringen till att det spanska landslaget ofta brukar ha svårigheter. När inte ens fansen är eniga, hur ska då det gå med laget- Men den här gången gick det alltså vägen och i stora delar av Spanien firas segern och EM-biljetten.
        I Sverige samsas såväl Djurgårdare som Göteborgare bakom landslaget. Nu väntar ett halvår med analyser, snack och förväntningar i alla delar av Sverige.
         Jag struntar egentligen i fotboll. Men att  landslagen från båda mina hemländer går vidare betyder att det nu finns ett gemensamt samtalsämne på alla svenska och spanska barer. På så sätt kan man faktiskt konstatera att fotbollen förenar, i alla fall denna gång.

Den 20 november är det årsdagen av general Francos död.
        Mycket har hänt i Spanien sedan den där novemberdagen 1975 då den åldrade diktatorn slutligen avled tidigt i gryningen, efter en lång och utdragen dödskamp.
      Dagen som kallas 20-N brukar numera passera obemärkt. Bland spanska massmedier har det länge rått en tyst överenskommelse om att inte skriva om jubileet såvida inget speciellt inträffar. Nyhetsmässigt har  det ju litet värde då det bara intresserar ett fåtal individer; udda personer, nostaligiska åldringar, våldsamma personer och sökande ungdomar; som sökt sig till de grupperingar långt ut till höger- och till vänsterkanten som på olika sätt uppmärksammar dagen.
      När Franco dog var det annorlunda. Då samlades miljoner människor framför slottet på Plaza de Oriente i Madrid för att sörja och hylla sin ledare. Det var från slottets balkong Franco brukade hålla sina tal och torget har därför alltid varit frankisternas samlingsplats. Här hölls också Francos begravningsakt innan kistan fördes till graven i Valle de los Caídos strax utanför Madrid.
      På ettårsdagen av Francos död var det fortfarande hundratusentals frankister som slöt upp på torget för att hedra Francos minne. Därefter har deras antal stadigt och kan i dag räknas i några tusen. Motkrafterna representeras av betydligt fler.
       I år hade fem organisationer ansökt om demonstrationstillstånd i Madrid samband med Francos dödsdag. Den nynazistiska gruppering som sökt tillstånd att hålla en stor manifestation genom de centrala delarna av Madrid mot invandringen fick dock avslag, med motivering att det skulle leda till våldsamma bråk. Likaså fick den radikala antifascistiska grupp som också sökt demonstrationstillstånd avslag, med samma motivering.
      Tre fascistiska grupperingar kan dock utnyttja den spanska demokratins rätt att demonstrera eftersom de håller sina manifestationer utanför Madrid vid Francos gravplats. Där anses de inte störa någon. Bland dessa finns Falangen som var ett av Francos viktigaste stödpartier.
      Spanien är alltså jämförelsevis befriat från organiserad fascism, om man jämför med andra stater i Europa.
       I dag är endast något tusental spanjorer medlemmar i det gamla spanska fascistpartiet vars fullständiga namn är Falange española independiente. Nynazisterna som är starkast i Katalonien är fler.
       Generellt är alla spanjorer medvetna om att Spaniens ekonomi inte skulle klara sig länge utan den stora invandringen från Latinamerika och Rumänien. Det är invandrarnas handkraft som i dag bär upp sjuk- och hälsovården, servicebranschen och byggbranschen. Inom alla dessa områden dominerar den latinamerikanska billiga arbetskraften. Vem skulle servera, diska och ta hand om de gamla och sjuka om fyra miljoner spansktalande latinamerikaner och rumäner slängdes ut?
        Det finns dock en ökad risk för ökad främlingsfientligheten som en följd av den stora illegala invandringen
       För några dagar sedan skedde sammandrabbningar mellan olika ungdomsgrupper på höger och vänsterkanten som slutade med att en ung man dog, därför blev det avslag på demonstrationerna i centrum i år då myndigheterna fruktar att våldet kan bryta ut igen.

Spaniens statschef kung Juan Carlos fortsätter att resa runt i världen, förra veckan var han i Nordafrika, under helgen deltog han vid det Iberoamerikanska toppmötet i Chile där han skapade ny rubriker.
       Vid det årligen återkommande Iberoamerikanska toppmötet träffats premiärministrar och statscheter från Iberoamerika, det vill säga Spanien, Portugal, Andorra och ett tjugotal spansktalande och portugistalande länder i Amerika.
       Jag har bevakat ett antal av dessa möten i såväl Spanien och Portugal som i Latinamerika men kunde dessvärre inte komma loss i år. Dena gång hölls mötet i Santiago de Chile. Som journalist med Iberoamerka som specialområde är det intressant att vara med. Det ges en hel del information i korridorerna, samtidigt som det är finns gott om tid till att träffa gamla kollegor. Som alltid vid den här typen av toppmöten är det mycket väntan på en huvudnyhet.
       Denna gång var det alltså kung Juan Carlos som skapade rubrikerna. Efter att ha hört den venozelanske vänsterpopulistiska presidenten Hugo Chavez tjata om sin syn på världen en hel dag och till slut till och med avbryta den spanske premiärministern och kasta ut sig anklagelser mot Spanien, fick kungen tillslut nog och bad Chavez att hålla truten.
       Sedan reste sig Juan Carlos och gick från bordet.
       Nu handlar allt här i Spanien om det var rätt att ryta till och gå.  Alla håller med kung Juan Carlos. För första gången på flera år är till och med PP nästan överens med regeringschefen Zapatero som protesterade hårt mot Chavez.
        Hugo Chavez som är van att vara ensam om ordet och kunna tysta dem som inte håller med honom tystnade dock bara tillfälligt av kungens åthutning. Sen gick han till bred attack mot Spanien och till och med mot Juan Carlos.
      Spanska företag anklagades för rovdrift av Venezuela. Kungen anklagades för att ha stött eler i alla fall känt till kuppförsöket mot Chavez för några år sedan
       Latinamerika är i dag delat.  Vänsterpopulister som Ortega håller med Chavez. Colombia stöder kungen.
      Fidel Castro hamnade plötsligt i en svår dilemma. Han gillar Juan Carlos. De båda männen brukar komma bra överens när de ses. Men Castro är samtidigt tvungen att stödja Chavez.  Han skev därför en kolumn med en analys av toppmötet där han mycket finurligt väljer att attackera Europa i stället för Spanien och så hyllar han Che Guevara. Kolumnen publicerades i partiorganet Granma.
     Spaniens ekonomi är starkt och detta har lett till att spanska företag numera finns över hela Latinamerika. Det har gått så långt att endel spanjorer lite halvt på skämt börjat tala om en återerövring av Latinamerika. Det är inte smart att göra så. Det väcker känslor.
     I Latinamerika är nationalismen en stark politisk kraft, och att nu i dessa tider när Chavez vill göra sig själv till en enväldig statschef anklaga Spanien för att ha nykoloniala ambitioner är ett säkert sätt att vinna poäng, det vet Chavez.
     Som sagt, nationalism är en ologisk ideologi som ständigt leder till nya konflikter.