För någon månad sedan träffade jag Juan José Ibarretxe i den baskiska huvudstaden Vitoria för en intervju. Sedan 1998 har Ibarretxe varit lehendakari i Baskien, det vill säga Baskiens regionalpresident.
        Ibarretxe tillhör det baskiska kristdemokratiska nationalistpartiet PNV, som har haft den regionala makten i Baskien sedan Spanien demokratiserades för trettio år sedan. Det var då Spanien gick från att vara en stenhårt centralstyrd enhetsstat till att bli ett av Europas mest decentraliserade länder. Det skedde i och med att den nya demokratiska konstitutionen då infördes den 6 december 1978 (se tidigare kolumn).

Genom åren har jag träffat Ibarretxe ett flertal gånger, detta var den andra längre intervjun. Det är ingen underligt med det. Som Spanienkorrespondent försöker jag träffa de flesta av Spaniens politiker så ofta det finns en möjlighet.
          Det underliga är att denna gång väckte intervjun stor uppmärksamhet bland mina spanska journalistkollegor i Madrid. Något som verkligen visar hur känslig den baskiska frågan har blivit i Spanien. När jag träffar andra politiker bryr sig ingen.

Ett ämne som kom upp under intervjun med Ibarretxe var naturligtvis folkomröstningen som skulle ha hållits i Baskien den sista helgen i oktober. Den stoppades i sista stund av ett domstolsbeslut i Madrid, då den ansågs strida mot konstitutionen.
        Ibarretxe betonade mycket tydligt att det inte alls hade varit tal om att hålla en folkomröstning, vilket det hade framställts som i spanska och internationella medier. Det Ibarretxe och hans regionalregering ville genomföra var en rådfrågning för att få svar på flera frågeställningar, bland annat skulle baskerna säga om de över huvud taget ville ha en folkomröstning om Baskiens eventuella självständighet längre fram. I enkäten, som vi kan kalla den, fanns även en fråga om ETA.
        Valblanketterna som skulle användas var tryckta, jag har en av dem hemma.

I Spanien har många politiska kommentatorer anklagat Ibarretxe för att han bara var ute efter uppmärksamhet. Att omröstningen skulle stoppas var givet. Men han ville ha sin omröstning, anser de, för att väcka uppmärksamhet. Det är regionalval i Baskien i vår. Ibarretxe och hans PNV vill öka sin popularitet inför valet.
        Till viss del kan jag hålla med om detta. Politiker är alltid ute efter att vinna stöd av väljarna. Men Ibarretxe ville verkligen ha svar på de frågor som fanns i denna omröstning.

Tyvärr fick vi nu inte veta hur många det finns i Baskien som verkligen vill ha en folkomröstning. Är det mer än femtio procent? Kanske. Men med tanke på Bilbaos spanska förorter är det omöjligt att veta.
        Eftersom omröstningen stoppades fick vi tyvärr inte heller veta vilket stöd den baskiska terroristorganisationen ETA egentligen har i Baskien. Vi vet nu att ungefär hundratusen basker brukar rösta på den radikala nationalistiska partibildning som tidigare hette Batasuna. Men hur många av dem stöder den terror som ETA:s aktivister svarar för?

Mitt i den djupa lågkonjunkturen och finanskrisen fortsätter ETA att vara den stora nyheten i Spanien. Dödandet fortsätter. Men militärt och ekonomiskt är ETA just nu förmodligen svagare än de någonsin varit, efter flera lyckade polisaktioner.
     Det hade varit intressant att också få svar på hur det ideologiska stödet är för terroristerna i Baskien. Jag är säker på att det är väldigt svagt.

Denna text har även publicerats i decembernumret av tidningen Sydkusten.

På lördag den 6 december är det 30 år sedan Spanien fick sin demokratiska konstitution.
       Sommaren året dessförinnan, den 15 juni 1977, hade det första demokratiska valet hållits vilket ledde till att Adolfo Suárez blev premiärminister.
        I övergången till demokrati hade den unge kungen Juan Carlos huvudrollen. Det var han som först hade insett att Adolfo Suarez var den enda politiker som både högern och vänstern kunde acceptera. Därefter var det han som mycket skickligt  lyckades lotsa igenom ett demokratiskt val och även få högern att gå med på att låta vänstern delta. Det var slutligen kungen som var drivande när den nya konstitutionen klubbades igenom, framburen av en stor folkomröstning.
    Det dröjde visserligen ytterligare flera decennier tills demokratin var helt konsoliderad. Alla minns försöket till motkuppen 1981. Alla minns också alla diktaturens avarter som levde kvar under lång tid i form av maktmissbruk och korruption, polisvåld och avsaknad av respekt för de mänskliga rättigheterna.
    I dag låter allt så enkelt. Men 1978 hade bara tre år passerat sedan Franco dog. Allt kunde fortfarande hända.
   Befolkningsstatistiker brukar räkna 30 år som ett släktled. Det har skett enormt mycket under dessa år.
   Då för 30 år sedan var Spanien ett ekonomiskt efterblivet jordbruksland som hade styrts av en diktator i mer än 40 år. I dag är Spanien ett modernt informationssamhälle och ett av EU:s mest tongivande stater.
     Den enda av de makthavare som var med för 30 år sedan och som fortfarade finns kvar i dag är faktiskt kung Juan Carlos. Alla andra politiker som var med har avlidit eller bytts ut.  Adolfo Suarez som på bilden här nedan talar med Juan Carlos är svårt sjuk.
     Tiden har också gjort att alla ansvariga inom diktaturen är döda. En ny generation har tagit över som saknar egna erfarenheter av diktaturen.
 

När ska man glömma och förlåta?
       Och när är det omöjligt att gå vidare om inte sanningen kommer fram?
       I oktober 1977 stiftades en amnestilag i Spanien som innebar att alla övergrepp under inbördeskriget och Francodiktaturen skulle lämnas utan rättslig prövning. Alla avrättningar och försvinnanden som drabbade dem som stödde republiken skulle förbli outredda. Det ansågs nödvändigt för att kunna genomföra transitionen, övergången från diktatur till demokrati.

Nästa år är det 70 år sedan inbördeskrigets slut. De flesta som hade egna erfarenheter från inbördeskriget är i dag döda.
        Men många familjer har mörka minnen. Ärren finns kvar, liksom de anhöriga som aldrig har fått veta vad som hände deras nära och kära.

Den spanska regeringen med premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero i spetsen drev tidigare igenom en lag som syftar till att skriva den historiska sanningen om kriget och diktaturen.
        Gamla händelser som glömts bort lyfts nu fram i ljuset. Det förflutna ska inte glömmas.

Runt om i Spanien pågår sedan en tid tillbaka även gravöppningar och en kartläggning av vilka som hamnade i massgravarna.
        Denna del av sökandet efter sanningen är mer konfliktfylld. Så pass konfliktfylld att den blivit föremål för rättslig prövning.

På ena sidan står nu den stridbare förundersökningsdomaren Baltasar Garzón vid den spanska riksdomstolen Audiencia Nacional. I oktober slog han fast att det går att öppna massgravarna.
        Mot honom står åklagare som anser att detta skulle strida mot spansk lag.
        Frågan har även blivit politisk. Medan socialistpartiet PSOE vill ta fram allt i ljuset anser konservativa Partido Popular PP att det är bäst att låta allt vara och gå vidare.

Spanska inbördeskriget var en kamp mellan ett tudelat Spanien, mellan det gamla traditionella och konservativa Spanien och det nya individuella Spanien.
        Ett krig där den ena sidan slogs för det auktoritära styret och den andra sidan försvarade individens frihet.

Samtidigt handlade Spanska inbördeskriget också om regionernas förhållande till centralmakten.
        Nationalisterna var beredda att gå ut i krig för att hålla ihop det sönderfallande Spanien, regionalisterna var beredda att gå i krig för att få behålla sitt självstyre.
        Kriget blev dock snart också en kamp mellan extrema vänsterkrafter och extrema högerkrafter, mellan revolution och reaktion.

Få händelser är lika uppslitande för ett land och ett folk som inbördeskrig. Spanska inbördeskriget var brutalt och blodigt som få krig i historien.
        När kriget var slut var alla motståndare till segraren antingen dödade, tillfångatagna eller i landsflykt.

Även på den republikanska sidan dödade man sina motståndare.
        Men som i alla inbördeskrig gjorde den segrande sidan sig skyldig till betydligt fler mord och avrättningar än den förlorande sidan. Efter kriget genomfördes en planerad utrotning av dem som givit sitt stöd till republiken.

Spanska inbördeskriget engagerade sin samtid. Minst 530 svenskar kom till Spanien för att slåss på republikens sida i den internationella brigaden.
        Av dessa Spanienfrivilliga registrerades 164 som stupade, ytterligare ett okänt antal försvann. Flera av dessa svenskar ligger i de massgravar som nu förmodligen kommer att öppnas.

Den svenska brigadisten som var sist i livet var Karl Staf. Han dog i Helsingborg tidigare i höstas i en ålder av 93 år.
        Jag träffade honom i Madrid för några år sedan. Han sa då att han hoppades att världen aldrig skulle glömma bort det som hänt under inbördeskriget. För det är när sanningen om krigets grymhet inte kommer fram, som det händer igen.

Denna text har även publicerats i novembernumret av tidningen Sydkusten.

Ett nytt attentat av ETA och en våg av skräck och ilska sveper över Spanien.
       Jag har tidigare i denna nyhetsblogg skrivit om offensiven som inleddes i slutet av sommaren. Mer information om det senaste attentatet mot uiversitetet i Pamplona finns  här.
       Den baskiska terroristorganisationen har drabbats av en rad bakslag den senaste tiden. Attentatet ska därför ses som ett desperat försök av terroristerna att visa att de har kontroll och fortfarande är dödligt farliga.
     Vi som lever en stor del av vårt liv i Spanien vet att det var länge sedan ETA var en separatiströrelse med ädla syften.
     De flesta av de forna frihetskämparna som slogs mot Franco och som fortfarande lever har tagit avstånd från dagens ETA. De vill följa IRA:s väg och ha fred.
    Men de nya aktivisterna som nu tagit över ETA är fylla av hat och aggresioner. ETA:s medlemmar har gått från att vara frihetskämpar till att bli en terrorgrupp som på många sätt är som en gangsterorganisation som lever på utpressning.
     Det trista är att denna förvandling inte har uppfattats av internationella medier.

Den spanska regeringen har lovat att ge ett bistånd som motsvarar ett värde på 245 miljoner kronor till Kuba.
     Avtalet med den utlovade hjälpen är ett stort paket som innefattar en mängd åtgärder för att Kuba ska komma på fötter igen efter de svåra skadorna efter höstens orkaner.
     Den senaste tiden har såväl Spaniens utrikesminister Soraya Rodriguez varit på besök i Havanna, likasom Kubas utrikesminister Felipe Pérez Roque varit på besök i Madrid för samtal. I dagarna har det dessutom blivit klart att den spanske premiärministern Zapatero ska besöka Kuba under 2009.
   Spanien ligger också bakom och har varit drivande i att EU har återupprättat  sina relationer med Kuba. Efter fem års avbrutna förbindelser kom parterna överens den 23 oktober. Ett samarbetsavtal undertecknades då i Havanna av Kubas utrikesminister Felipe Pérez Roque och EU:s biståndskommissionär Louis Michel.
    EU avbröt de diplomatiska förbindelserna med Kuba 2003 sedan Kuba gripit 75 regimkritiker. Flera av dessa dissidenter sitter fortfarande fängslade, men ändå anses tiden mogen för att inleda en dialog med Kuba. EU:s beslut kritiseras av  Washington och exilkubanska grupper.
    Att Spanien varit pådrivande i EU:s nya Kubapolitik är inte så underligt. Ända fram till 1898 var Kuba en del av Spanien vilket märks på de starka band som finns mellan länderna.
     När Kuba sedan blev en självständig stat var det många spanjorer som utvandrade till Kuba. Fidel och Raúl Castros far var till exempel spanjor, båda skulle alltså om de ville kunna bli spanska medborgare.
     Känner man till de historiska banden så förstår man också att vänskapen mellan Spanien och Kuba står över alla politiska förvecklingar.
    Man förstår också varför Spanien är så öppet för vänskapliga förbindelser med Kuba. Varför Spanien är Kubas bästa vän i EU.
     Kuba är det mest spanska av latinamerikas alla länder. Det är därför jag genom att tillbringa en stor del av min tid i Spanien också kommit så nära Kuba. Det är därför jag kan ha två redaktionella nyhetsbloggar samtidigt, en om Kuba, en om Spanien.

1. Arbetslöshet
2. Ekonomin
3. Invandring
4. ETA

Detta är i tur och ordning vad som oroar spanjorerna mest, enligt senaste barometern från spanska motsvarigheten till statistiska centralbyrån CIS. Terrorismen oroar mindre än tidigare, medan den skakiga ekonomin blivit ett allt större orosmoment.
       Vi som varit med ett tag minns den djupa lågkonjunkturen som slog till med full kraft 1993. Historien upprepar sig inte, det gör den aldrig, men däremot återkommer mönster och dem ser vi nu.
      Vi vet därför att inte ens när det var som mest hopplöst i slutet av 1993 och början av 1994 gav spanjorerna upp. Livet fortsatte. Allt gick vidare.
    Det som händer  nu är dock att liksom förra gången träns  klipparementaliteten som hyllats så de senaste åren tillbaka.
     Vänner och familjen värdesätts mer. Individualismen ersätts av gemenskap.

Den dramatiska nedgången inom ekonomin och den snabbt ökande arbetslösheten leder nu till att Spanien ändrar den generösa invandringspolitik som gällt för medborgare från landets forna kolonier.
         De senaste åren har många från Sydamerika, Filippinerna och Marocko kommit till Spanien för att arbeta inom servicenäringen. Arbetsvisum har varit enkelt att få. Sedan Rumänien blev medlemmar i EU har även rumäner kommit i större skaror.
        Rent praktiskt har denna politik märkts genom att alla restauranger, barer och hotell numera drivs med arbetskraft från dessa länder, men också så gott som alla skickare, murare, städare, hemvårdare, trädgårdsarbetare och soparbetare har varit invandrad arbetskraft.

Nu stänger den öppna dörren. För att stoppa de stora inflödet av icke kvalificerad arbetskraft som lågutbildade invandrare kallas ändras visumbestämmelserna efter ett regeringsbeslut.
      De som redan finns i landet får stanna. Utan dem skulle det spanska samhället inte fungera.  Men nya  invandrare utan specialkunskaper  har inte längre möjlighet att bli gästarbetare.
     För svenska medborgare betyder de nya bestämmelserna inget. Sverige är medlem i EU och ingår i samma Schengen-union som Spanien. Det enda som faktiskt kan ske är att svenskar som bor i Spanien kan få svårar att hitta billig arbetskraft, samtidigt som det kan bli enklare för svenska ungdomar att få tillfälliga jobb inom krognäringen.

Anledningen till de nya visumbesluten som regeringen meddelade fredagen den 10 oktober är den snabbt ökande arbetslöshet. För närvarande ligger den redan på 11,3 procent vilket är  högst inom euroområdet.
        Arbetslösheten beräknas dessutom stiga till 15 procent nästa år. Det är det hösta sedan den förra stora finanskrisen 1993-1994. (IT-kraschen var något annat)
       Mer än 10 procent av Spaniens 45,5 miljoner invånare kommer i dag från andra länder. Om hur Spanien gick från utvandrarland till invandrarland har jag skrivit i flera tidigare kolumner.
    
Under de senaste åren då den spanska ekonomin vuxit så det knakat har dessa invandrare varit den bärande kraften i den ekonomiska utvecklingen.
      Efter den förra fastighetskrisen var Spanien i kris. Befolkningstillväxten var negativ och arbetslösheten skyhög samtidigt som ekonomin stod stilla. Till slut insåg dock politikerna problemet. Spanien riskerade att bli ett land fyllt med gamlingar som ingen kunde försörja eller sköta om inget gjordes.
        För att få igång hjulen bestämde  den dåvarande högerrergeringen med Aznar i spetsen att lätta på restriktionerna  och öppna gränserna för arbetskraftsinvandring från de gamla kolonierna. Partido Popular som ursprungligen hade haft en mycket restriktiv invandringspolitik öppnade dörren för latinamerikanska gästarbetare på vid gavel. Samtidigt ändrades den gamla arbetslagstiftningen för att få mer rörlighet på arbetsmarknaden.
 
Förändringen därefter gick snabbt. Tack vare den stora invandring från Latinamerika vände befolkningskurvan. Men också ekonomin började växa.
     Den socialistiska regeringen under Zapatero fortsatte med politiken. Många latinamerikaner som varit en längr tid i andet fick även premanent uppehållstillstånd för att på så sätt komma in i samhället bättre.
      Eftersom det bara är de mest driftiga, modiga och starka som vågar lämna sitt hem för att på egen hand söka lyckan i ett främmande land ledde invandringen till en stark ekonomisk utveckling.
      Invandringen blev motorn för de senaste årens stora ekominiska tillväxt. Eftersom invandrarna var billig arbetskraft (de går på minimilön) genererade de stora vinster till företagen. eftersom de kunder spanska var de  dessutom billiga för samhället  då de kunde gå direkt ut i arbetslivet och börja betala skatt. De som kom arbetade hårt, sparade och köpte sedan bostäder.
      Från 1995 då det vände till början av 2008 fick Spanien igenom en makalös högkonjunktur som placerade landet tillsammans med de stora rika industrinationerna i EU. Spanien gick förbi Italien när det gäller BNP per capita.
     
Den senaste tidens dramatiska nedgång av världsekonomin har har slagit hårt mot Spanien vilket gjort invandringen till en het politisk fråga.
    Nu stoppas alltså arbetskraftsinvandringen av regeringen för att kyla ned stämningen som från visa håll riskerar att bli främlingsfientlig.
      Från fackförbunden och invandrarorganisationer riktas samtidigt anklagelser mot regeringen för att försöka skylla landets ekonomiska problem på invandrarna. Ett stopp kommer bara att leda till ökad illegal invandring, tror kritikerna
      Om vilken väg som är rätt att gå kan man diskutera mycket länge och utförligt.
     Spanienbloggen kommer garanterat att få anledning att återkomma till ämnet.

Den internationella bankkrisen tvingade under tisdagen den spanska regeringen att höja den statliga bankgarantin till 100.000 euro, närmare en miljon kronor. I Sverige har bankgarantin också höjts, från 250.000 till 500.000 kronor.
     Betyder det att krisen kan lugna ner sig?
     Knappast. Börsen och finansmarknaden styrs nu av psykologi, inte sunt förnuft. Räkna med fortsatt oro. Viktigare än bankgarantier är att Spanien tillsammans med alla 27 EU länder kan visa en enad front. Paniken måste lägga sig. Om inte finansmarknaden stabiliseras leder det till att lågkonjunkturen, som drabbat Spanien tidigare och hårdare än de flesta länder, övergår i en djup depression.
  

Under helgen den 4 oktober exploderade nya bomber i Baskien, inga människor skadades, syftet var även denna gång att sprida rädsla.
       Ännu en gång är den baskiska terroristorganisationen inne i en ny offensiv, ännu en gång domineras de spanska massmedierna av ETA:s terror, vilket är exakt var terroristerna vill.
      För ETA:s bombdåd har egentligen aldrig haft själva dödandet som sitt uttalade syfte (till skillnad mot den islamistiska terrorismen, som uttalat vill ta livet av så många moderna korstågsfarare som möjligt). ETA:s terrorister utför sina bombattentat för att deras organisation ska hamna i fokus. Med terror ska spanjorerna inse att Baskien måste släppas fritt.

Problemet för ETA:s aktivister är att alla höga politiker, militärer och domare som de ser som sina huvudfiender numera är så effektivt skyddade att det inte går att komma åt dem.
     Därför har ETA tvingats utföra sina riktade mord på kommunalpolitiker som är fritidspolitiker, på vanliga journalister, lägre jurister, officerare och till och med vanliga poliser. Dessa attentat leder dock till att den baskiska separatistgruppen blir allt mer avskydd i Baskien, vilket ju inte alls är vad de strävar efter.
     Så vad ska ETA:s aktivister göra? De måste ju fortsätta att sprida osäkerhet och skräck.

De senaste åren har lösningen varit att utföra så kallade sommarkampanjer. Dessa utförs genom att bomber placeras ut på turistorter och därefter ringer terroristerna och varnar innan bomberna detonerar. Polisen hinner utrymma. Därmed brukar det ”bara” vara några som får splitter på sig som skadas. Så skedde även denna sommar. Så har skett vid bomberna som placerats ut i höst.
       Alla bomber som terroristerna placerar på allmän plats har som huvudsyfte att sprida skräck och osäkerhet. Därför ringer alltid ETA och förvarnar. Även vid det dödliga attentatet mot ett officersskola i Santoña i slutet av september ringde terrorister och förvarnade. Men precis som vid attentatet på parkeringen vid flygplatsen i Madrid för snart två år sedan, som innebar att den dåvarande vapenvilan bröts, hann inte byggnaden utrymmas i tid med dödsoffer som följd.

ETA:s terrorbombningar är alltså först och främst genomförda för att ge uppmärksamhet. Om ingen rapporterade vad som hänt skulle därmed anledningen till att utföra attentaten försvinna.
     Man kan därför naturligtvis ifrågasätta varför medierna måste fortsätta att rapportera om attentaten när det indirekt leder till nya terrordåd.

Ska medierna rent av förbjudas att rapportera om ETA?
    Nej, det anser inte jag. Visserligen kan man konstatera att de spanska medierna i många fall visar stor brist på etik om man jämför med svenska medier. Men det är journalister, inga andra, som själva ska göra de etiska bedömningar om vad som ska publiceras.
    Censur är aldrig något som ska få finnas i en demokrati. Om politikerna får rätt att styra rapporteringen om ETA dröjer det inte länge innan de även stoppar andra nyheter som uppfattas besvärande.
    Det är massmediernas uppgift att rapportera om brott och dessutom granska myndigheternas brottsbekämpning.

Därmed återstår frågan om varför de spanska massmedierna är så fixerade vid ETA. Varför det ständigt skrivs och rapporteras så mycket om ETA i spanska medier.
     Om detta och varför journalisterna på så sätt använder sin inflytande till att indirekt stödja ETA:s syfte bör diskuteras ytterligare. Det kommer i en senare kolumn.

En lite kortare version av denna text har även publicerats i oktobernumret av tidningen Sydkusten.

Nu kommer den stora spanska utställningen över modern spanskt fotografi till Sverige.
         Utställningen ”Nuevas historias – samtida spanskt fotografi” pågår från den 4 oktober 2008 till 25 januari 2009 på Kulturhuset Stockholm, vid Sergels torg.
      Utställningen som är gratis att se innefattar över 100 verk av 28 spanska konstnärer.
        Det är ett nyskapande urval av bilder som speglar den snabba och omvälvande utveckling Spanien gått igenom under senare år.
      På bara några decennier har det gamla slutna Spanien förvandlats till ett globalt, mångfasetterat samhälle där den samtida kulturen har en stark ställning.
      Varför det är så kan man diskutera. En förklaring som utällningsansvariga ger är att det kanske är  behovet av att göra upp med historien, och inte minst med massturismens schablonbild, som förklarar det starka uttryck fotografiet har tagit sig i Spanien.
      Skaffa dig en egen uppfattning nästa gång du är i centrala Stockholm. Den är mycket intressant att se, kan Spanienbloggens redaktör intyga.
     Tre av bilderna som ingår publiceras här i denna kolumn på Spanienbloggen med tillåtelse från Kulturhuset Stockholm.