Under lördagen genomfördes begravningen av den mördade före detta kommunpolitikern och socialdemokraten Isaías Carrasco i Mondragón.
    Endast de närmaste vännerna och familjen deltog i kyrkan.
    Före begravningsakten samlades dock hela samhället på torget i Mondragón för en manifestation. För att visa sitt stöd för den drabbade familjen. För att visa sitt avsky för ETA. För att visa sin sorg över mordet på Isaías Carrasco.
     Äldsta dottern, 19-åriga Sandra Carrasco höll ett gripande tal. Med tårarna rinnande, men sammanbiten och stadig röst talade hon till de samlande.
   – Min pappa dödades för att han trodde på demokratin. Han var en socialdemokrat som försvarade  friheten.
   –  Han var alltid en modig man. Han skyggade inte. Stod för sina åsikter. Trodde på friheten. De som dödade honom var fegisar, ynkryggar som saknar ryggrad.
    – Det jag min mamma ber er om är att ni alla röstar under söndagen. Det är vad vi ber er. Att ni alla röstar och visar ert stöd för min pappa.
    Lördagen handlade alla nyhetsmedier och alla diskussioner här i Spanien om ETA:s mord på Isaías Carrasco.
    Vilken betydelse det kan få för valet är naturligtvis ingen som vet. ETA har dödat tidigare i slutet av en valrörelse.
    Redan före mordet tydde allt på en seger för PSOE, det vill säga att de spanska socialdemoratiska regeringspartiet PSOE blir största parti.
    Drygt 35 miljoner spanjorer ska rösta i morgon. Om valdeltagandet blir mer än 71 procent kommer PSOE att bli störst.
   Om valdeltagandet blir en bit under 70 procent däremot kommer PP att bli största parti. PP får då första chansen att bilda regering. Men det blir då en svag regering, som kommer att få mycket svårt att få igenom sin politik i kongressen.
   Under söndagskvällen vet vi.

Terrorns mörka skugga har ännu en gång sänkt sig över Baskien.
      ETA:s utsända mördare slog till mitt på dagen i det baskiska samhället Mondragón.
      Offret var Isaías Carrasco, 42, politiskt aktiv på sin fritid för den baskiska avdelninen av socialdemokratiska PSOE.
       När han dödades med flera skott klockan 13.30 på fredagen den 7 mars satt han i sin bil.
      Hans hustru Maria Angeles och yngsta dottern som är fyra år blev vittne till mordet, han dog i deras armar. Han hade ytterligare två vuxna döttrar.
      Det har länge funnits signaler om att ETA planerat ett dödligt attentat dagarna innan valet nu på söndag.
       Genom sitt uppmärksammade terrordåd vill den baskiska terrorist- och separatistorganisationen hamna i fokus och därmed ta över hela slutspurten av valrörelsen.
       Alla rikspolitiker och aktiva kommunalpolitiker har livvakter i Spanien, liksom domare, jurister som arbetar med baskiska frågor, journalister som skriver om ETA och höga militärer.
       Carrasco som var fritidspolitiker var inte längre politisk aktiv. Han har tidigare suttit i kommunfullmäktige för PSOE. I det senaste kommunalvalet var han dock på sjätte plats på listan för PSOE och blev därför inte vald.Därför såg terroristerna honom som ett enkelt mål. Han hade inga livvakter.
     Han var på väg till sitt arbete vid motorvägen där han arbetade som kassör i en av betalningsstationerna.
       En följd av attentatet är att alla politiska aktiviteter under fredagen som skulle vara slutspurten inför valet ställdes in. Zapatero åkte sedan personligen till Mondragón, liksom Rajoy.
     Under fredagskvällen hälls flera spontana manifestationer, både här i Madrid där Spanienbloggens redaktör befinner sig, runt om i Spanien och i Baskien.
    För en utomstående kan det vara svårt att förstå hur en organisation som ETA över huvud taget kan finnas.
     För samtidigt som Spanien utvecklats till ett modernt europeiskt land finns en liten grupp fanatiker som är fyllda av hat till Spanien.
     En grupp terrorister som inför sig själva och varandra är övertygade om att de utkämpar ett krig som ger dem rätt att döda vanliga fritidspolitiker.
    Samtidigt är de fast i sitt gamla tänkande. De ser ingen annan väg än våldets. 
    Spanienbloggen har skrivit om den baskiska frågan många gånger, och får anledning att återkomma. Senaste kolumnen handlade om den politiska isoleringen av de radikala baskerna.

De båda huvudkandidaterna Zapatero och Rajoy börjar bli allt mer slitna av den intensiva valspurten. När man ser dem uppträda är de trötta skuggor av sina forna jag.
     Resultatet är helt beroende av hur Zapatero ska lyckas få upp valdeltagandet. Om det blir 75 procent valdeltagande kan han bilda en stabil regering, blir det under 70 procent blir det en jämn kamp om mandaten med Rajoy.
      Spanienbloggen har tidigare skrivit en längre redogörelse om partierna och kandidaterna i valet som finns här.
       Likaså finns en större analys av valstrategin som Partido Popular följer i en tidigare kolumn som finns här.
       På fredagskvällen avslutas kampanjen med massmöten.  Sedan är det väljarnas tur att säga sitt. Hur många de nu blir. För om politikerna är engagerade så är väljarna desto mindre intresserade. Valdeltagandet kommer att bli lågt visar alla undersökningar.
    
      

Benen stumma och ansiktet hettar.
    Häftigt skidåkning i Europas sydligaste skidort.

Ingår i en internationell bildlänkkedja.
   

Nu har de båda stora direktsända debatterna mellan de båda huvudkandidaterna regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero och oppositionsledaren Mariano Rajoy avslutats.
        Måndag den 25 februari kl 22.00 hölls första debatten. Ett referat av debatten på svenska finns i tidningen Sydkusten.
        Nästa debatt sändes måndag den 3 mars. Även den gången var intresset enormt. Här finns ett svenskt referat av slutdebatten i Sydkusten. Här finns också svenskt ett referat av slutdebatten i Svenska Magasinet.
          Det här är första gången sedan 1996 som det sker direktsända partiledardebatter mellan huvudkandidaterna i Spanien.
      Under de åtta år PP:s José María Aznar var regeringschef vägrade han möta oppositionen i debatt.
    
    

Vid midnatt mot fredagen den 22 februari gick startskottet för valrörelsens slutspurt och Spanien tapetserades med valaffischer.
      Nedräkningen mot den 9 mars har inletts. Nu sedan valkampanjen satt igång finns inte mycket utrymme för annat än politik i spanska massmedier för inom detta ämne ingår även den baskiska frågan och ETA som ju alltid har stor utrymme i debatten. I samband med att valkampen nu startar höjdes också som väntat säkerhetsläget i rädsla för attentat.
      Nåväl, fotboll finns det förstås också alltid plats för i Spanien. Överallt denna fotboll. Få folk i världen är lika fotbollstokiga som spanjorerna vilket jag skrivit om tidigare i denna kolumn.
      För att göra politiken intressantare borde de politiska journalisterna kanske till och med närma sig fotbollen när de rapporterar om politk.
       De två huvudmotståndarna som markeras extra noga blir i så fall:
      • Partido Socialista Obrero Español (PSOE) som är det socialdemokratiska regeringspartiet med premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero som lagledare.
      • Partido Popular (PP) som är den konservativa kristdemokratiska utmanaren som vill ha revansch med oppositionsledaren Mariano Rajoy som lagledare.
     Dessutom ställer en mängd småpartier upp som kan få en avgörande roll efter valet när det gäller för de två stora lagen att få ihop en regeringsduglig majoritet.
    Det kommer att bli mycket jämt mellan de båda stora partierna, vilket Spaienbloggen tidigare skrivit om. Av tradition blir det visserligen alltid det största av de två som utropas till segrare och därmed får kungens uppdrag att försöka bilda regering.
     Men det finns ett stort antal mindre partier som med sina runt 10 procent av mandaten alltid får en nyckelroll vid regeringsbildandet.
     Dessa småspelare är:
      • Izquierda Unida (IU) det lilla rikstäckande vänsterpartiet som härstammar från kommunistpartiet med Gaspar Llamazares som ledare. Spelar självständigt men brukar täcka upp bakom PSOE.
      • Convergència i Unió (CiU) den katalanska regionalnationalistiska alliansen som består av det librala partiet Convergència Democrática de Catalunya och det kristdemokratisk socialliberala Unió Democrática de Catalunya. Denna dubbelspelare spelar bäst tillsammans med PSOE som förstår dem bäst. Fast om de vinner mest på att passa till PP så kan de välja att ingå i det laget, det har skett tidigare.
       • Euzko Alderdi Jeltzalea – Partido Nacionalista Vasco (EAJ-PNV) som numera alltid har sitt namn utskrivet både på baskiska och spanska är det baskiska regionalnationalistiska partiet. I grunden en kristdemokratisk socialliberal ideologi. Men kan trots det omöjligt samspela med PP. Fast det krävs en hel del löften om det kan bli aktuellt med att täcka upp och stödja bakom PSOE.
      • Coalición Canaria (CC) som är en kanarisk regionalnationalistiisk union som grundades så sent som 1993.  Består av ett flertal partier från såväl vänsterhåll som högerhåll. Står visserligen närmast PSOE men har visat tidigare att de kan spela med båda lagen, den som bjuder mest kan räkna med CC:s stöd
     • Esquerra Republicana de Catalunya (ERC) katalanska republikanska regionalnationalistiska vänsterpartiet från 1931.  Ligger till vänster och har en gammal historisk roll som självständighetsparti i Katalonien. Är så litet att det ska mycket till för att deras eventuella spelare kan få någon betydelse på den stora arenan i Madrid.
    • Bloque Nacionalista Galego (BNG) som är en galicisk regionalnationalistisk partikoalition.  Samma här som med ERC, partiet är så litet att det ligger på gränsen till att komma in i kongressen. Dess spelarstöd betydelse.
       Spanienbloggen kommer naturligtvis att rapportera om valet, i direktsändning från Spanien.
       Det avgörande är hur väl PSOE lyckas med att aktivera sina soffliggare, vlket jag gått in på tidigare.
       Om den baskiska frågan skrev jag också nyligen liksom om terrorhotet från såväl ETA som internationell islamistisk terrorism, om detta finns det också tyvärr anledning att återkomma till.

En aktuell opinionsundersökning från början av februari bekräftar att läget mellan de båda huvudpartierna är mycket jämnt inför valet den 9 mars. Endast 1,5 procent skiljer nu mellan det socialdemokratiska regeringspartiet Partido Socialista Obrero (PSOE) och det konservativa oppositionspartiet Partido Popular (PP).
        Opinionsundersökningar inför valet brukar visserligen vara väldigt opålitliga i Spanien. Men i detta fall är det den spanska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån, Centro de Investigaciones Sociológicas (CIS), som ligger bakom, och de brukar hålla hög tillförlitlighet.
      Av de tillfrågade uppgav 40,2 procent att de skulle rösta på PSOE, vilket är en minskning jämfört med valresultatet  för fyra år sedan då PSOE fick 42,6 procent.
     Samtidigt har PP ökat jämfört med valet, de får nu stöd av 38,7 procent mot 37,7 procent vid valet 2004.
     Sedan förra mätningen av CIS som skedde i oktober har PSOE backat  med 0,8 procentenheter. Förändringen ligger visserligen inom felmarginalen, men har ändå lett till spekulationer om att ett maktskifte kan närma sig. För PSOE är siffrorna en varning som visar att det enda sättet för dem att vinna är att få soffliggarna att gå till vallokalerna.
      Tidigare skrev jag en längre kolumn om detta och om hur jämnt valet kommer att bli, den som vill läsa mer kan gå ner i spalten eller klicka på länken.
      På fredag 22 februari inleds den officiella valkampanjen med att alla partier sätter upp sina plakat.
      Två stora direktsända debatter väntar sedan mellan de båda huvudkandidaterna regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero och oppositionsledaren Mariano Rajoy. Det är första gången sedan 1996 som det sker en direktsänd partiledardebatt mellan huvudkandidaterna i Spanien. Under de åtta år PP:s José María Aznar var regeringschef vägrade han möta oppositionen i debatt.
      Den viktigaste tv-debatten sänds måndag den 3 mars.
      Valrörelsen kommer att bli mycket spännande.
      

Den stridbare  förundersökningsdomaren Baltasar Garzón har förbjudit den radikala nationalistiska basiska partibildningen ANV (Acción Nacionalista Vasca). Partiet som betecknas som ETA:s politiska arm anklagas för samröre med terroristorganisationen vilket är förbjudet.
      Förundersökningsdomaren har också försökt att stoppa det kommunistiska baskiska partiet PCTV (Partido Comunista de las Tierras VAscas) från att ställa upp i valet till kongressen den 9 mars.  Högsta domstolen har dock efter prövning beslutat att låta PCTV fortsätta att verka. Partiet som liggger långt ut till vänster bedöms inte ha koppling till terroristoarganisationen ETA.
     Högsta domstolen har dock inget att invända mot förbudet av ANV, som är en direkt ersättare till partibildningen Batasuna som sedan länge är förbjudet.
      
Den radikala baskiska nationalistpartiet ANV vann ett massivt stöd i vårens regionalval i Baskien. Partibildningen som då bildats som ersättare till det förbjudna Batasuna fick då nästan tvåhundratusen röster.
      Den hårda debatten om ANV som då rasade  ledde alltså  tvärt emot vad kritikerna hoppades till ett ökat stöd för den radikala grenen av den baskiska nationalismen som ligger nära ETA. 
      Uppenbarligen ledde diskussionen till  att många basker i ren trots röstade på ANV för att visa sitt motstånd mot övermakten i Madrid.
     
Jag har diskuterat den baskiska frågan i flera tidigare kolumner. Jag har där också analyserat det förbjudna grundpartiet Batasunas roll i den spanska rikspolitiken, liksom dess ersättare ANV. Jag har  förklarat att jag inte tror på partiförbud.
       Man kan naturligtvis vara mot den politik ANV förespråkar. Ideologiskt ligger den så långt ut på den yttersta vänsterkanten att den ligger nära stalinismen, samtidigt som dess ideologi även innefattar en regionalistisk nationalism som är påverkad av såväl den biologiska rasismen som nationalismens fascism.  Kort sagt ideologiskt är ANV en kvarleva från en tid som inte längre finns.
     
Jag är övertygad om att det  endast är genom att få in den radikala nationalismen i partipolitiken som man kan finna en väg bort från våldet.
      De var den väg man gick i Nordirland när IRA lämnade sin kamp.
      Denna uppfattning delas dock inte av många riksspanjorer och framför allt inte konservativa riksspanjorer som förespråkar en stark centralstat. Inför kommunalvalen i Baskien som hölls våras drev  därför framför allt det konservativa rikspartiet Partido Popular en massiv kampanj för att få ANV förbjudet.

Resultatet i regionalvalet i våras blev att i hela 31 kommuner i Baskien  och i nio kommuner i Navarra fick ANV flest röster av alla partier. Av dessa kommuner fick ANV till och med egen majoritet i 17 baskiska kommunerna och kunde tillsätta ett tjugotal borgmästare.
      I siffor fick ANV 94.718 godkända röster i Baskien. Till dessa kan man dessutom räkna ytterligare 97.058 ogiltigförklarade röster som lämnades i kommuner där ANV förbjöds att ställa upp.

Totalt var det alltså närmare tvåhundra tusen basker som röstade på den radikala regionalnationalistiska politik som ANV står för. Det är bland dessa tvåhundra tusen basker ETA har sitt stöd. Fler är de inte. Men det är ändå en betydande minoritet.
     Frågan är nu var dessa ska vända sig för att göra sin röst hörd?

När bara en månad återstår till kongressvalet 9 mars tyder alla opinionsundersökningar på att det blir mycket jämt mellan det socialdemokratiska regeringspartiet Partido Socialista Obrero Español (PSOE) och det konservativa kristdemokratiska oppositionspartiet Partido Popular (PP).
        Om man nu ska lita på opinionsundersökningar förstås. Den som följt tidigare valrörelser i Spanien vet att spanska opinionsundersökningar kännetecknas av att vara genuint osäkra och politiserade.
       
Sedan förra parlamentsvalet, som hölls 14 mars 2004, har den spanska politiken varit mycket konfliktfylld. Ingen annanstans i Europa, med undantag av Polen möjligen, är klyftan mellan högern och vänstern så djup.
        Ideologi har fått ge vika för personliga påhopp och smutsliga kampanjer. I stället för att ägna sig åt en konstruktiv opposition och debatt har Partido Popular lagt all sin tid åt att kritisera och förkasta regeringens alla beslut utan att själv komma med något alternativt förslag.
        Som utomstående observatör kan man bara beklaga utvecklingen. Stämningen i politiken är nu så polariserad och infekterad att väljarnas förtroende för hela det demokratiska systemet riskerar att falla samman till obefintligt.

Förklaringen till Partido Populars hårda kampanj är partiets valförlust 2004. När valet närmade sig hade partiledningen med den förre premiärministern José María Aznar i spetsen redan räknat in segern.
        Men så kom terroristattentaten i Madrid 11 mars. Bara tre dagar före valet. Och plötsligt stod det klart för alla spanjorer att kriget mot Irak inte alls hade gjort världen tryggare som Aznar och George Bush hade lovat. Tvärt om. Genom Spaniens inblandning i kriget hade den islamistika terrorn kommit till Spanien.
        Insikten fick flera miljoner soffliggare, som egentligen inte alls hade tänkt rösta, att resa sig upp i ursinne och gå till vallokalerna. Inte för att rösta in sossarna till makten. Utan för att rösta bort den sittande konservativa regeringen.

Partido Popular förlorade alltså inte regeringsmakten för att de förlorade röster. De behöll sina kärnväljare och fick ungefär lika många röster som de brukar. Partido Popular förlorade valet 2004 för att många nya väljare gick till vallokalerna.
        Och det är just detta som är förklaringen till Partido Populars aggressiva opposition. Partido Populars ledning har kommit fram till att det enda sättet att återta makten är att se till att den egna kärnan med väljare hålls vid gott mod genom en hård hållning mot vänstern.
        Därför är det inte säkert att petningen av den populära Madridborgmästaren Alberto Ruiz Gallardón kommer att få så negativ betydelse som man kan tro. Av en stor del av PP:s kärnväljare anses han för liberal. De gillar partiledaren Mariano Rajoys hårda linje.

Regionalvalen som hölls 27 maj förra året visar att  PP:s valtaktik fungerar. Partido Popular fick då fler röster än PSOE, som hade regerat landet under tre år i högkonjunktur och under dessa år genomfört en rad populära reformer.
        Valdeltagandet vid regionalvalet var rekordlågt. Endast 63,78 procent av de cirka 35 miljoner röstberättigade gav sin röst. Fyra procentenheter mindre än tidigare regionalval. Den destruktiva politiken hade alltså lett till ett ökat politikerförakt och därmed ökat röstskolk, vilket gynnande PP.

PSOE är naturligtvis medvetna om PP:s taktik. Att de senaste fyra åren med regeringen Zapatero varit framgångsrika för Spanien är inget som garanterat en seger.
        Det är ju PSOE som huvudsakligen drabbas när de breda folklagren struntar i att rösta. Det är därför PSOE:s valkampanj är så hårt inriktad på att få de tveksamma att gå till vallokalerna.
        På valdagen får vi veta vilken taktik som lyckas.

Denna text har även publicerats i februarinumret av tidningen Sydkusten.

Efter mina tidigare kolumner om bostadsmarknaden har jag tagit emot flera privata mejl, men också kommentarer på bloggen.
    Intresset är stort för detta ämne. Vi  är ju flera hundra tusen svenskar nu som på ett eller annat sätt har anledning att följa den spanska bostadsmarknaden; antingen för att vi äger en bostad i Spanien, funderar på att köpa en bostad i Spanien eller för att vi regelbundet hyr bostad i Spanien.
     I tidningen Sydkusten ger två erfarna mäklare sina synpunkter på situationen i en aktuell och läsvärd artikel som finns på denna länk.
    Ni som är specialintresserade bör dock tänka på att skaffa information från flera håll än av mäklare.
      Har ni ännu inte läst vad jag skrivit i ämnet hittar mina tidigare kolumner på denna länk, de ligger också längre ner på denna sida.
     Kolla också kommentarerna i det förra inlägget som handlar om bostadsmarknaden.
     Slutsatsen är alltså: Det enda som är säkert nu är att det är osäkert.
  
Andra bloggar om: Spanien