Nu hänger jag upp skylten för SEMESTER.
Huset skall renoveras, ungarna ska badas i nån sjö, mor och far ska besökas, kall öl ska drickas, kött ska grillas och jag har en hel meter i bokhyllan som inte är läst.
Dessutom skall jag träna mig i form för OS.

S-bloggen är tillbaka någon gång i framtiden.

Ha det bra!

Sverige har bara vunnit två av sina sju senaste matcher i stora mästerskap – och det är underkänt, tycker jag.
Efter tio år som förbundskapten måste Lars Lagerbäck ifrågasättas. Visst är han en grym kvalcoach, men räcker det om vi aldrig lyckas i stora mästerskap?
In med nytt blod, även i lagledningen.
Före VM-kvalet.

Kollegan Larsson i Malmö skriver så här på sin Facebook:
”Sverige vann bara den EM-matchen man startade med åtta skåningar. Sju var inte tillräckligt.”
Han har ju rätt.
Kanske behöver vi en skånsk förbundskapten?
Dags att öppna dörren för Roland Nilsson.

När det gäller Ryssland, förresten, visst var de alldeles fantastiskt pigga och jag vet inte, men jag tyckte att Roman Pavljutjenko längst fram var väldigt lik komikern Björn Gustafsson. Jag väntade bara på att han skulle mima till ”What Is Love”….

Som reporter på Sportmagasinet har jag rest runt och träffat flera av de svenska landslagsspelarna i fotboll.
Tänkte här rangordna hur jag upplevde de personliga intervjuerna på en Top 10-lista. Chefen tycker jag ska införa listor på bloggen så det här får bli den första:

1. Johan Elmander, arenan i Toulouse.
Den senaste jag gjorde. Det är bara Markus Allbäck som är lika trevlig privat, som Johan E. Vi hade problem i Frankrike men han hjälpte oss. Och bjöd på mycket av det privata, som ni alla vill läsa så mycket mer om (även om ni hävdar annat). Men att han skulle bli pappa fick vi ligga lågt med då.

2. Anders Svensson, hemma i hans lägenhet.
Få har fått komma hem till Anders, men vi sat i hans kök och åt hembakat. Tog bilderna i sovrummet. Supertrevligt och avspänt. Och han har inrett lägenheten jäkligt häftigt. Bra snack också.

3. Christian Wilhelmsson, hotell i Bolton.
Han var sjuk i feber men gav oss fyra timmar fyllda av bra snack, skratt och bra bilder. Flickvännen Oksana var med och det kryddade alla samtal. Chippen är cool om han sänker garden. Och är grym på att felparkera medvetet – bara för att han vill.

4. Andreas Granqvist, café i Manchester.
Mycket skön skåning som väntas ta över efter Mellberg. Bra distans, fattar läget. Tillfälligt tillbaka i allsvenskan.

5. Olof Mellberg, alla gånger vi setts.
Jag har träffat Mellberg vid många tillfällen, även på flygplan. Är på sin vakt men har en bra distans till sitt liv som proffs; fotboll är inte allt. Coolaste snacket handlade om hur han köpte en spelarbuss till sin gamla klubb i Gullspång. Det har inte många proffs gjort.

6. Petter Hansson, arenan i Heerenveen.
Trygg norrlänning som berättade om alla utslagna tänder. Det kostar att vara mitback. Också tryggheten själv, med distans. Och radhuset såg ut som ett bombnedslag, så som det brukar göra hos småbarnspappor.

7. Sebastian Larsson, arenan i Birmingham.
Har följt hans karriär sedan tidiga år och när han nu slog igenom var vi tidigare att peka ut honom som en framtida lagkapten i landslaget. Seb är en skön lirare, både på och utanför planen. En bra ledare med koll.

8. Tobias Linderoth, träningsanläggningen i Köpenhamn.
Linderoth är svår att intervjua men svarar rätt och man frågar rätt. Blev oväntat personlig. Men jag förstår inte hur han kan trivas i Turkiet, jag fick intrycket att Borås lockade enormt – redan för två år sedan.

9. Andreas Isaksson, hotell i Manchester.
En till rackare som det är svårt att få av skalet på. Jag var inte nöjd efteråt, Isak är en butter kille som har svårt att tala om sig själv, men när texten gick i tryck hade han ändå bjudit rätt bra på sig själv. Ibland blir det bättre än man tror.

10. Zlatan, omklädet i Ljungskile och hotell i Stockholm.
Två intervjuer som knappast var långa och personliga. Zlatan var omogen på den tiden och jag avbröt båda gångerna. I dag hade det varit en hel annan grej att få sitta ner och snacka skit. Synd att han drar alla reportrar över en kam, när han är missnöjd.

Jag har besökt triathlon-tjejen Lisa Nordén, som haft en grymt fint utveckling senaste halvåret och faktiskt kan ta medalj i Peking-OS. Om hon bara klarar att hänga med klungan upp ur vattnet efter simningen.
Tog en ruta på Lisa efter intervju och fotografering. Imponerande vad bra bilder det blir med mobilkamera även i mina isterbadsfingrar. Ser ni månen?

Lisas föräldrar var med och fotograferade oss när vi jobbade. Vågar knappt ta reda på hur det såg ut men det var lite mysigt att de gjorde en utflykt av det, de hade med både fikakorg med kaffe och småkakor. och filtar. Ändå hamnade de till slut i framsätet  på bilen.
Mamma Kerstin berättade att hon varit nära att få tävla i Iron Man på Hawaii, och nästa försök ska lyckas fullt ut. Det får vi nog följa upp, hoppas det går vägen.

Annars då?
Jo, Robert Karlsson fyra och Calle Pettersson sexa. Det är fantastiskt, i ett US Open.
Robban är nu 22:a i världen, på gamla dagar.
Tiger vann förstås och har nu 500 veckor i rad som världsetta. Första gången han testade på den rollen var redan den 15.e juni 1997.

Snart är det semester. När jag kommer tillbaka är det direktflyg till Peking redan första dagen.

I skuggan av bollsparkar-EM spelas årets största golfturnering, i USA. Och när jag nu skriver det här är Robert Karlsson och Calle ”Big Dog” Pettersson på delad sjätte plats.
Jag har bevakat flera US Open i golf och när det gäller antalet tv-tittare är det faktiskt ett av världens tio största idrottsevenemang (OS och fotbolls-VM är störst). Det kan man inte tro om man läser svenska dagstidningar. Bevakningen är usel, även i Sportbladet. Men jag har förståelse för att vi prioriterar EM och OS ett sånt här år.
Och det finns ju inte mycket som talar för svensk seger i San Diego. Skulle vara om Robban Karlsson lyckas stänga av alla känslokanaler och intalar sig själv att det ”bara är en golfturnering” – även om det är nästan tio mille i förstapris och säkert minst det dubbla i blivande sponsorpengar.
Själv tycker jag Masters på Augusta är häftigare, men svenska spelare vinner allra helst The Open Championship i England/Skottland.

Jag var på Liseberg i kväll. Träffade bland annat hockeystjärnan Daniel Alfredssons trevliga föräldrar. Pappa Hasse berättade att han och Daniel ska över till Birkdale för att se årets ”British Open” (som det alltså inte heter egentligen). ”Affe” är en sucker för bra golf. Jag räknar med att polaren Johan Edfors visar honom ”svenskhuset” där spelarna delar en villa och umgås mellan träning och tävling. Maten, gjord av en stjärnkock, är oftast oslagbar.
Golfare i världseliten har det bra. På många vis.

Har varit en vända i Oslo och vänt. Blev hyrbil igen, eftersom vi behöver bil när vi jobbar – och fotograf Ivarssons bil (som ägs av tidningen) står still – eftersom han hade lekstuga på motorvägen och blev av med körkortet.
Jag tror vi har tvingats ta hyrbil sex, sju gånger under senaste månaden när vi arbetat med OS-bilagan. Bara att hoppas cheferna gillar läget.

I Oslo träffade vi Jörgen Persson, 42, en av OS-truppens äldsta. När vi berättade att det finns folk i truppen som är födda på 1990-talet (Hanna Westrin, simmare, bland annat) blev Persson vit i ansiktet. Han bryr sig inte om sin ålder, är ju fortfarande rankad top 20 i världen i pingis, men att det finns OS-resenärer som är lika gamla som hans barn tog skruv.
Vi rundade av kvällen med att se på fotboll, på en uteservering. Persson har koll och berättade stolt att han såg VM-finalen i Japan, för sex år sedan.

Japan, ja. Vid midsommar är det förhoppningsvis semester, fyra veckor framåt. Därefter avresa till Japan och Kina. Allt är bokat och klart, in i minsta detalj.
Jag och Ivarsson följs åt och tänkte köra lite ”Lost in translation-stuket” i Japan. Droppa lite repliker vid rätt tillfällen och dricka whisky (på ledig tid, förstås) i nån skybar.
Bill Murray ÄR Mr Bob Harris.

Jag väntar mig att Jerker arrarngerar så vi kan ta lagom disträ bilder på hotellet. Något i den här stilen:

Bara hotellets morgonrockar (kimonos?) passar en bjässe på 2,03.
Återstår att se. Å andra sidan känner jag ingen i Japan så jag har väl på mig dem även om de är för små. Alltid roar det någon, i hotellhissen på väg upp till baren.

Jo, vi ska jobba också. Mata massor av rosa förhands på svenska olympier. De bor förresten på samma hotell i Fukuoka, de begärde väl vårt sällskap när de bokade, så kanske springer man på Nystrand och Holm just i hissen.

Har haft ett par lugna dagar i samband med att vi lämnat ett nytt nummer av Sportmagasinet.
Och kompade lite, i värmen.

I dag fick jag ett mail av en  kollega som uppenbarligen fått solsting – eller har an fantastisk idé.

Han skrev så här:

Det finns idrottsprofiler överallt i vårt avlånga land. Jag ska intervjua 16 av dem – under en 175 mil lång cykelfärd från Karesuando till Göteborg. På 16 dagar möter jag 16 personer på 16 orter längs Inlandsvägen (Europaväg 45) – och ortsbor som garanterat är mycket stolta över ”sin” idrottare.
En intervju per dag kommer att publiceras på bloggen http://www.inlandsvagen.se/. Där går det också läsa om dagens höjdpunkter och vedermödor.
Lite pucko är man nog. Man jag är enormt taggad.

Han heter Håkan Hermansson, han är före detta kvällstidningsreporter och har en bra penna. Den bloggen ska jag följa. Fortsätter värmen blir det extra intressant….

Kallt och blött i Como, Italien, där jag befinner mig.

Men den här texten (här nedan) från förra veckan värmer fortfarande. Skriven av ansedde AP-reportern Andrew Borth, Australien, en av de 15-talet golfreportrar som reser på de största tourerna.
Läsa gärna.

ANNIKA OWES AN APOLOGY
May 26, 3:33 pm EDT

By Andrew Both
PA SportsTicker Golf Writer

FORT WORTH, Texas (Ticker)—When Annika Sorenstam recently announced that she would retire at the end of the year, a Swedish journalist was finally vindicated.
Sorenstam’s retirement has prompted plenty of tributes, and there is no doubt that for nearly all of her career she has been a class act. However, one unfortunate episode will tarnish her legacy.

Early last year, during a long 1-on-1 interview with Thomas Tynander of Aftonbladet newspaper, Sorenstam said that she might retire in the not too distant future.
“I’m pretty tired of golf. I want to have kids, and if we decide to do that, the time is now and I probably can’t combine that with a golf career,” she said, according to one English translation of the Swedish article.
It was hardly provocative stuff, but when the Aftonbladet article appeared, Sorenstam and her management company were horrified, apparently concerned that her sponsorship deals would dry up.

Sorenstam and her agent hung Tynander out to dry, claiming he had taken her out of context, the time honored ploy of athletes everywhere when they regret something they have said.
Never mind that her agent, Mark Steinberg, cannot read Swedish, and was therefore in no position to really know whether Sorenstam had been taken out of context or not.
It did not help that three international news services all translated the Aftonbladet story into English, and all ended up with markedly different interpretations.
We all know how things can get lost in translation, but that’s ridiculous.

Tynander was so upset that Sorenstam, with whom he had enjoyed a long professional relationship, tried to malign his reputation that he left the newspaper not long afterwards.
Another Swedish journalist who listened to the tape of the interview, which was conducted in Swedish, confirmed recently that Sorenstam was quoted accurately, word for word, in the Aftonbladet story, and that the golfer was in no way taken out of context.

But that didn’t stop Sorenstam and Steinberg from trying to tarnish the reputation of an excellent journalist.
Sorenstam must have known that she was not taken out of context. It would speak volumes of her character if she offered Tynander a belated apology.

Befinner mig i slutet av slingriga alpvägar i norra Italien, på jobb.
Passade i går på att se delar av den näst sista etappen i klassiska Giro d’Italia, som alltid är en upplevelse. Nästan, men bara nästan, så att man blir sugen på att cykla .
Girot avgörs i Milano i dag och Gustav Larsson är 14:e, en bedrift som är imponerande i den enorma konkurrensen.
Etappen vi såg igår var den tuffaste bergsstigningen på hela loppet. Det var ettans växel på bilen, efteråt. Så häftigt gick det uppför när jag och Ivarsson körde samma sträcka efter cyklisterna.

I dag blev det sen frukost på uteservering. Parma-toast (tror jag) med cappuccino och färsk juice.
Och utsikten här uppe i de svala bergspassen är svår att klaga på. Så här ser det ut från balkongen på hotellet.

I eftermidddag blir det löjligt små vägar in i Schweiz. Får man möte gäller det att dra in backspeglarna. Och har man ytterbana vid ett möte får man akta sig för att trängas av vägbanan och rasa 3000 meter nerför en slänt…
Ikväll ska jag krama en snöboll eller två.