Igår satt jag på en filt i Yoyogi-parken och spelade Uno med några vänner. På filten brevid oss satt två trådsmala kanadensiska modeller och diskuterade vilka droger de skulle byta med varandra. Omkring oss bredde ett hav av hipsters, gothic lolitas, spännisar, turister och hippies ut sig. Det spelades badminton och märkliga slagverk, dansades rockabilly, kastades frisbee, sjöngs serenader, åts japanska delikatesser, plaskades i fontäner, plinkades på gitarrer, övades på skateboard-trick, framfördes rakugo och konsumerades såna kopiösa mängder sprit att hela Harajuku skulle sköljas bort om polisen kom och hällde ut våra flaskor.

En helt vanlig dag i Yoyogi, med andra ord.

Yoyogi-parken är, som jag ganska trubbigt uttryckte det i gårdagens inlägg, det närmaste man kommer Central Park i Tokyo. Själva ytan är betydligt mindre – inte ens störst i stan – men till skillnad från i den mer vidsträckta Shinjuku Gyoen så behöver man inte betala inträde, hålla sig till särskilda öppettider eller avstå från alkohol. Som ett resultat av detta har Yoyogi-parken kommit att bli en magnet för aktiviteterna jag beskrev ovan: det är hit folk kommer för att cosplaya, dansa till exotiska rytmer, supa sig svimfärdiga och – när inte det räcker till – självmedicinera på mer… kreativa vis.

Eftersom parken råkar vara belägen i Japan så finns det givetvis en massa regler man officiellt förväntas förhålla sig till: vid ett visst klockslag spelas det upp meddelanden om att man för allas trygghets skull inte får åka skateboard eller ägna sig åt andra farliga aktiviteter. Som vanligt i det här landet är oron obefogad. De soliga söndagarna i Yoyogi – då tusentals människor samlas under trädkronorna, kring fontänerna och på de improviserade fotbollsplanerna – känns mest som ett festivalområde på valium.

Yoyogi-parken ligger logiskt nog alldeles intill Harajuku, det med all rätt sönderhajpade meckat för ungdomsmode (ja, det finns ett mecka för vuxenmode också, så det är viktigt att hålla isär dem). Svänger man av till höger när man går mot parken så hamnar man istället i en djup sagoskog som via en serie enorma träportar leder fram till Meiji Jinguu-helgedomen – en av Tokyos viktigaste och vackraste turistattraktioner.

Och då är man ändå bara tio minuter ifrån kaotiska Takeshita Street – Harajukus smutsiga kronjuvel – och Omotesandō – den långa, exklusiva shoppinggatan vars specialförmåga är att förvandla välfyllda lönekonton till  fall för kronofogden.

Men någonstans i Yoyogi-parken finns förmodligen en medicin mot det också.