Om du bad för att jag skulle få en helt okej helg så kan jag glädja dig med att Gud lyssnade.

Iofs var det en långhelg, så redan där var det ju spikat att den skulle bli åtminstone halvokej. Så här gjorde jag för att förvalta den på bästa möjliga vis:

FREDAX: Sake-provning i skolan. Sedan jobb, jobb, jobb. Det var kul! Testa det någon gång.

LÖRDAX: Picknick i Yoyogi-parken + izakaya med Tukis och hennes tusen kompisar. Också kul! Kan verkligen rekommenderas. Ett helt gäng av dem var icke-japanska spelutvecklare bosatta i Japan. Det näst roligaste var att de hade rätt tunga spel under bältet: lite Grasshopper-titlar, nya ”Pokemon”, ett nytt Square Enix-rpg som visas på TGS. Det roligaste var att en av dessa filurer, som jag aldrig träffat förut, hade babblat lite med mig om ”Jojo’s bizarre adventure: All-star battle” i kommentarfältet under denna artikel alldeles nyligen. Helt plötsligt satt vi och skålade på en filt i Yoyogi! (Eller okej, det allra roligaste var nog att lära Tukis lite ny svenska, vilket hon hade svårt att tåla. Det tråkigaste var för övrigt att jag för första gången åt nattō – ett ökänd vidrigt, och tydligen extremt hälsosamt, slem baserat på jästa bönor. ”Det smakar SKIT” varnades jag innan jag tog min första tugga. Och tro mig, det var även den sista. Någonsin.)

SÖNDAX: Mötte min gamla SU-klasskamrat Linn på Tokyo Station 09.15 för att åka ut till Tokyo Game Show (igen – var där i torsdags, kommer webb-tv om det snart, liten text här) och researcha en artikel. Lite svindlande att träffa Linn igen. Senast jag gjorde det var nämligen när jag hade bartömning hemma i Stockholm med ca alla mina svenska vänner ett par dagar innan jag flyttade till Tokyo – det vill säga nästan på dagen ett år sedan. Sedan dess har hon pluggat japansk konsthistoria i Kyoto, lyllot. Det svindlade även till precis efter vår trevliga TGS-dag, för på vägen därifrån stötte vi på en svensk journalist som jag senast träffade precis efter att jag flyttat hit, och som nu kommit tillbaka för en andra vända i Japan. Som om inte farsen redan var fullkomlig drog jag och Linn sedan till min lokala izakaya med ännu en gammal klasskamrat som också alldeles nyss kommit tillbaka för en till vända. De båda tyckte att Akiba-inslaget blev bra, vilket var omtänksamt ljuget av dem. Sedan satt vi och bråkade om huruvida nattō är tjänligt som människoföda samt skvallrade om gamla klassisar (och Disneyland-attraktioner) tills sista tåget gick.

MÅNDAX (IDAX): Bonushelgdag! Precis som förra måndagen, för japaner är tydligen tokiga i jätterandom helgdagar. (Idag var det höstdagjämning, för en vecka sedan ”Respect for the aged day”.) Tog vara på tillfället genom att sova till elva och sedan göra en fyra timmar lång intervju (till samma artikel som jag nämnde ovan). Kanske i kortaste laget, får ta följdfrågorna via mail. Sedan föreslog Linn (förlåt, ”LINNSAR”) att vi skulle gå till Square Enix-restaurangen Artnia, i vilken sak vi gjorde slag. Det var helt okej! Inte alls så tacky som jag väntat mig, utan väldigt cleant. Linn åt en Buster Sword-parfait (bilden ovan), jag ett gäng rätt mjäkiga pankisar med Chocobo-brännmärke. Lite lustigt att Artnia både är bar, restaurang/café och merchandise-butik i samma lilla äggformade byggnad – precis intill Square Enix-skrapan, som i sin tur visade sig ligga bara några kvarter ifrån min lägenhet. Men vid det här laget har jag slutat förvånas över sånt, för jag börjar bli alldeles för gammal (30) för att unna mig en hjärtattack oftare än varannan dag.

• Interceptade en ytligt bekant precis utanför min port 02.00 i lördags. Hen blev inte alls glad av att se mig, utan lyckades knappt säga annat än att det hela var så himla ”awkward”. ”Jag bor här”, påminde jag henom. ”Jag med”, svarade hen. ”Ibland.” Sedan tog hen ut sin frustration på min McDonald’s-påse (jag skulle hem och jobba med e-sport-SM, så behövde energi inför resten av natten): ”Du går alltid runt med en snabbmatspåse när jag ser dig. Och den där ser väldigt stor ut”, sa hen och blängde misstänksamt på min modesta middag.

• En av modellerna jag träffade i söndags (gud vad glammigt det låter) berättade att hen pluggat på två av Nordamerikas finaste skolor – hjärnkirurg skulle hen bli – innan hen hoppade av för att flytta till Japan och, vad jag förstår, satsa på sitt eget klädmärke. Någonstans på vägen hann hen också modella för märken som Hermès, vilket tydligen inte var så kul. Hen antydde att hela historien fått ett ganska tragiskt slut innan hen återgick till att försöka scora lite mer psykofarmaka.

• En person i lördagens picknicksällskap fick tydligen i sig ännu kopiösare mängder sprit än de andra, vilket ledde till en afton fylld av tragikomik och äktenskapstrubbel. Bland annat fick hen för sig att hen skulle be izakaya-personalen att spela Daft Punk (till saken hör att de aldrig spelar någon musik alls). Hen gick runt i hela lokalen och pratade förvirrat med folk om detta, eller kanske något helt annat. Sedan försvann hen upp på tredje våningen. Efter en stund kom hen tillbaka med förklaringen ”De erbjöd mig en penis och en lina kokain”. (Vars grad av sanning nog inte riktigt var i nivå med henoms promillehalt.)

• Träffade en lustig figur av brittisk börd, ”från en bra familj”, som jag antar kände sig kvävd av aristokratin och istället gav sig iväg till Asien i ung ålder. Hen hade bland annat tillbringat ett år i Bangladesh innan hen hamnade i Japan och stadgade sig. Det här gladde inte hens far, som är en högt uppsatt nationalistisk politiker i hemlandet. ”Jag kommer ihåg när jag berättade att jag skulle gifta mig med en japan, och jag kunde höra honom bara… ’uöööllrrrgggööööÖÖÖÖÖRRGRGRGRGRJRAAAAAAAAAAARGHH!!!!!!!!!’” Men sedan dess har pappan tydligen lugnat ner sig, och blivit mer fäst vid nämnda japan än sitt eget barn. ”Varje gång jag säger ’hej, pappa’ verkar han helt ointresserad. Men när HEN hälsar på honom blir han alldeles till sig.”

• Efter izakaya-hänget i lördags raggade jag med mig en japansk kille med helt otroligt snygga ben till Beat Café i Shibuya. Beat, som egentligen är en bar, har blivit något slags nav för en viss sorts västerlänningar och japaner som vill hänga med en viss sorts västerlänningar. Och det ville definitivt den här japanen, som varit tokig i Sverige sedan otroligt snygga barnsben. Däremot var han inte lika förtjust i britter, trots att han frivilligt bott i London i tre år: ”I’ve bever met a British person who’s… like… NORMAL. They’re always drinking, and never working, and always reading The Sun.”

• Lite spelutvecklare ingick också i lördagens sällskap. Jag tror inte de är superbekväma med att jag är journalist, vilket är helt okej eftersom jag inte är superbekväm med att de är spelutvecklare. Jag har vänner hemma i Sverige som också jobbar med spelutveckling, vilka jag faktiskt är helt bekväm med!, men man får ju nästan bita sig i tungan ibland. Och då kan jag knappt föreställa mig hur det känns för DEM.

• Passade på att lära Yukis lite nya svenska fraser. Hon hade stora problem med att uttala ”jag är hårdrocksbläckfisken” (mer användbar fras kan väl knappast tänkas!), för japaner är inte så roade av långa konsonantserier. (Utöver L/R-förvirringen är ju detta det vanligaste, och mest motiverade, skämtet om engrish: att japanerna skjuter in en massa extravokaler överallt.) Hon fick det till ”bläckfixen” de första tio gångerna eller så, haha. Så gulligt smeknamn. ”It feels like my face is falling apart”, beklagade hon sig när hon försökte krysta fram konsonanterna i rätt ordning. ”Jag hoppas att hon också tvingar dig att säga saker och sedan skrattar åt dig”, anmärkte min flickvän när jag nämnde det här för henne, vilket fick mig att skämmas lite. Sedan fortsatte jag skratta.

(Om du undrar varför jag inte vill avslöja vissa personers kön: läs inlägget igen.)

Väder-appen påstår att det är varmt. Går ut på balkongen för att kolla om den ljuger. Det gör den inte.

Utsikten från fönstret vid hissarna på min våning. På andra sidan spåren: Kabukichō, Tokyos yakuza-dominerade red light district.

Lobbyn.

Här bor jag.

Min gata, sedd från den stora korsning som leder vidare till stationen och resten av Shinjuku.

Den här gatan leder in i östra Shinjuku och läskiga Kabukichō. Den är även känd från introt till en viss film.

Promenerar mot den enorma Shinjuku-stationen.

Västra entrén.

Yamanote-linjen går i en cirkel runt centrala Tokyo. Idag ska den ta mig till Harajuku. Fyra minuter, typ tio spänn. Bor man längs Yamanote-linjen har man tur. Det har jag.

Eftersom jag har japansk mobil går inte slutarljudet att stänga av. Därför ska man akta sig för att fota på tåget, eftersom folk kan få för sig att man är ett pervo. Jag håller reflexmässigt för högtalaren med ena pekfingret och öser på ändå.

Harajuku-stationen. Alltid så himla skönt att komma hit från någon av de kvalmigare stadsdelarna. Plötsligt kan man andas igen.

På väg mot Yoyogi-parken.

Rockabilly-killarna gör sig redo för dagens show. Varje söndag är de här och dansar järnet.

Obarmhärtig sol idag också.

Ja, fråga inte mig. Cosplayers?

Många samlas kring den här stora dammen/fontänen. Intill den sparkar folk boll och har sig.

Väldigt vanlig syn i Yoyogi-parken. Så pass att den känns rätt banal: folk släpar hit de märkligaste instrument mest hela tiden.

Rätt säker på att man inte kan bada här. Annars hade jag fotat under vattnet vid det här laget.

Picknick.

Den supergulliga lilla Harajuku-stationen i skymningen. Till vänster: Yoyogi-parken och Meiji Jinguu-helgedomen. Rakt fram: Yoyogi (stadsdelen, inte parken) och Shinjuku. Till höger: Takeshita Street och det mysiga myller av bakgator som kallas Ura-Hara (och är så fullsmockat med hippa streetwear-butiker att det blivit en modestil i sig). Fortsätter man promenera kommer man efter några minuter till Aoyama, där både husen och priserna är högre.

Tillbaka på Shinjuku-stationen.

Följer man den här gatan från stationens västra sida ser man snart mitt hus.

Mina kvarter. Karaoke-komplex till höger. Annars domineras området av snabbmatsrestauranger, barer och så kallade konbinis (convenience stores, dvs 7 Eleven och en massa japanska motsvarigheter).

Entrén till mitt hus.

Igår satt jag på en filt i Yoyogi-parken och spelade Uno med några vänner. På filten brevid oss satt två trådsmala kanadensiska modeller och diskuterade vilka droger de skulle byta med varandra. Omkring oss bredde ett hav av hipsters, gothic lolitas, spännisar, turister och hippies ut sig. Det spelades badminton och märkliga slagverk, dansades rockabilly, kastades frisbee, sjöngs serenader, åts japanska delikatesser, plaskades i fontäner, plinkades på gitarrer, övades på skateboard-trick, framfördes rakugo och konsumerades såna kopiösa mängder sprit att hela Harajuku skulle sköljas bort om polisen kom och hällde ut våra flaskor.

En helt vanlig dag i Yoyogi, med andra ord.

Yoyogi-parken är, som jag ganska trubbigt uttryckte det i gårdagens inlägg, det närmaste man kommer Central Park i Tokyo. Själva ytan är betydligt mindre – inte ens störst i stan – men till skillnad från i den mer vidsträckta Shinjuku Gyoen så behöver man inte betala inträde, hålla sig till särskilda öppettider eller avstå från alkohol. Som ett resultat av detta har Yoyogi-parken kommit att bli en magnet för aktiviteterna jag beskrev ovan: det är hit folk kommer för att cosplaya, dansa till exotiska rytmer, supa sig svimfärdiga och – när inte det räcker till – självmedicinera på mer… kreativa vis.

Eftersom parken råkar vara belägen i Japan så finns det givetvis en massa regler man officiellt förväntas förhålla sig till: vid ett visst klockslag spelas det upp meddelanden om att man för allas trygghets skull inte får åka skateboard eller ägna sig åt andra farliga aktiviteter. Som vanligt i det här landet är oron obefogad. De soliga söndagarna i Yoyogi – då tusentals människor samlas under trädkronorna, kring fontänerna och på de improviserade fotbollsplanerna – känns mest som ett festivalområde på valium.

Yoyogi-parken ligger logiskt nog alldeles intill Harajuku, det med all rätt sönderhajpade meckat för ungdomsmode (ja, det finns ett mecka för vuxenmode också, så det är viktigt att hålla isär dem). Svänger man av till höger när man går mot parken så hamnar man istället i en djup sagoskog som via en serie enorma träportar leder fram till Meiji Jinguu-helgedomen – en av Tokyos viktigaste och vackraste turistattraktioner.

Och då är man ändå bara tio minuter ifrån kaotiska Takeshita Street – Harajukus smutsiga kronjuvel – och Omotesandō – den långa, exklusiva shoppinggatan vars specialförmåga är att förvandla välfyllda lönekonton till  fall för kronofogden.

Men någonstans i Yoyogi-parken finns förmodligen en medicin mot det också.

Matsäck!

Framme i Harajuku.

Den mäktiga entrén till den ännu mäktigare Meiji Jinguu-helgedomen. Men hit ska jag inte idag.

Utan hit, till Yoyogi-parken – Tokyos svar på Central Park.

Dagens mötesplats.

Det syns inte riktigt på de här bilderna, men parken är ganska fullpackad en dag så solig som denna.

Vad som eventuellt kan klassas som en konstnär dansar och målar inför publik.

Dagens något luddiga picknick-sällskap.

Yukis skyddar sig från solen med alla till buds stående medel. Tyvärr är de inte så många.

Jag hittar en ny själsfrände.

Plötsligt blir det våldsamt.

Och/eller snuskigt.

Och våldsamt igen. (Grym t-shirt i bakgrunden, för övrigt. Mitt gamla favvomärke.)

Sedan blir det mörkt. Så vi ger oss av i riktning mot Harajuku.

Takeshita Street – det närmaste Tokyos cosplayers, gothic lolitas och punkare kommer en egen paradgata – by night.

Izakaya-”middag”. Ju mindre jag berättar om vad som hände här desto bättre.

Kvällen råkade avslutas i Shibuya. Här: det traditionella lördagsmyllret på stationen.