• Interceptade en ytligt bekant precis utanför min port 02.00 i lördags. Hen blev inte alls glad av att se mig, utan lyckades knappt säga annat än att det hela var så himla ”awkward”. ”Jag bor här”, påminde jag henom. ”Jag med”, svarade hen. ”Ibland.” Sedan tog hen ut sin frustration på min McDonald’s-påse (jag skulle hem och jobba med e-sport-SM, så behövde energi inför resten av natten): ”Du går alltid runt med en snabbmatspåse när jag ser dig. Och den där ser väldigt stor ut”, sa hen och blängde misstänksamt på min modesta middag.

• En av modellerna jag träffade i söndags (gud vad glammigt det låter) berättade att hen pluggat på två av Nordamerikas finaste skolor – hjärnkirurg skulle hen bli – innan hen hoppade av för att flytta till Japan och, vad jag förstår, satsa på sitt eget klädmärke. Någonstans på vägen hann hen också modella för märken som Hermès, vilket tydligen inte var så kul. Hen antydde att hela historien fått ett ganska tragiskt slut innan hen återgick till att försöka scora lite mer psykofarmaka.

• En person i lördagens picknicksällskap fick tydligen i sig ännu kopiösare mängder sprit än de andra, vilket ledde till en afton fylld av tragikomik och äktenskapstrubbel. Bland annat fick hen för sig att hen skulle be izakaya-personalen att spela Daft Punk (till saken hör att de aldrig spelar någon musik alls). Hen gick runt i hela lokalen och pratade förvirrat med folk om detta, eller kanske något helt annat. Sedan försvann hen upp på tredje våningen. Efter en stund kom hen tillbaka med förklaringen ”De erbjöd mig en penis och en lina kokain”. (Vars grad av sanning nog inte riktigt var i nivå med henoms promillehalt.)

• Träffade en lustig figur av brittisk börd, ”från en bra familj”, som jag antar kände sig kvävd av aristokratin och istället gav sig iväg till Asien i ung ålder. Hen hade bland annat tillbringat ett år i Bangladesh innan hen hamnade i Japan och stadgade sig. Det här gladde inte hens far, som är en högt uppsatt nationalistisk politiker i hemlandet. ”Jag kommer ihåg när jag berättade att jag skulle gifta mig med en japan, och jag kunde höra honom bara… ’uöööllrrrgggööööÖÖÖÖÖRRGRGRGRGRJRAAAAAAAAAAARGHH!!!!!!!!!’” Men sedan dess har pappan tydligen lugnat ner sig, och blivit mer fäst vid nämnda japan än sitt eget barn. ”Varje gång jag säger ’hej, pappa’ verkar han helt ointresserad. Men när HEN hälsar på honom blir han alldeles till sig.”

• Efter izakaya-hänget i lördags raggade jag med mig en japansk kille med helt otroligt snygga ben till Beat Café i Shibuya. Beat, som egentligen är en bar, har blivit något slags nav för en viss sorts västerlänningar och japaner som vill hänga med en viss sorts västerlänningar. Och det ville definitivt den här japanen, som varit tokig i Sverige sedan otroligt snygga barnsben. Däremot var han inte lika förtjust i britter, trots att han frivilligt bott i London i tre år: ”I’ve bever met a British person who’s… like… NORMAL. They’re always drinking, and never working, and always reading The Sun.”

• Lite spelutvecklare ingick också i lördagens sällskap. Jag tror inte de är superbekväma med att jag är journalist, vilket är helt okej eftersom jag inte är superbekväm med att de är spelutvecklare. Jag har vänner hemma i Sverige som också jobbar med spelutveckling, vilka jag faktiskt är helt bekväm med!, men man får ju nästan bita sig i tungan ibland. Och då kan jag knappt föreställa mig hur det känns för DEM.

• Passade på att lära Yukis lite nya svenska fraser. Hon hade stora problem med att uttala ”jag är hårdrocksbläckfisken” (mer användbar fras kan väl knappast tänkas!), för japaner är inte så roade av långa konsonantserier. (Utöver L/R-förvirringen är ju detta det vanligaste, och mest motiverade, skämtet om engrish: att japanerna skjuter in en massa extravokaler överallt.) Hon fick det till ”bläckfixen” de första tio gångerna eller så, haha. Så gulligt smeknamn. ”It feels like my face is falling apart”, beklagade hon sig när hon försökte krysta fram konsonanterna i rätt ordning. ”Jag hoppas att hon också tvingar dig att säga saker och sedan skrattar åt dig”, anmärkte min flickvän när jag nämnde det här för henne, vilket fick mig att skämmas lite. Sedan fortsatte jag skratta.

(Om du undrar varför jag inte vill avslöja vissa personers kön: läs inlägget igen.)