Hittade ett bloggutkast som jag skrev i LA. Det avslutades så här:

”Fan vad konstigt det känns att skriva hela små artiklar om sig själv och sitt själsliv på det här sättet. Tur att ingen ändå läser dem.”

Och det är ju sant: ingen läser dessa små artiklar om jag inte publicerar dem först. Gör jag det så läser två personer dem.

Läget annars: trött. Det har varit så hela lovet. Men jaja.

Nu ska jag gå och ta ut pengar samt handla mat, i regnet. Det ska bli kul! Jag blir glad så fort jag går utanför dörren, och då syftar jag inte på porten ut mot gatan, utan dörren till min lägenhet. Det är lätt att glömma bort att jag är i Tokyo när jag sitter i lägenheten, men så fort jag går ut i korridoren (där det inte finns någon ac) kommer den där jävla hettan som en sjukt omild påminnelse om att jag är ganska långt ifrån St Eriksplan, trots allt. Och lukten i korridoren… det är något med den. Den påminner mig om hur det luktade i min flickväns hus när hon bodde i Tokyo 2006–2007. Lukten jag kände varje gång vi gav oss ut på äventyr efter att ha tillbringat förmiddagen framför tv:n och ”Lego star wars II”, med den där SÄCKEN med godis som jag släpat med mig från Sverige, och de flottiga frukostmackorna jag stekte varje morgon, och den vidriga japanska juicen. (Syftningsfel hit och dit, men orka. Sa jag att jag var pigg, kanske?) Det var en fin tid, det insåg jag redan då, att det var en tid jag skulle söka mig tillbaka till i minnet gång på gång senare i livet. Allt var så annorlunda. Annat jobb, andra vänner, andra intressen, annan hemstad, annan ångest. Det känns kanske inte som en annan värld, men åtminstone som en annan kommun.

Detta om min korridor.