Vanligtvis har jag nästan aldrig tid eller ork att se på film, men eftersom jag varit sjuk har jag hostat mig igenom ett helt gäng den senaste veckan. Nu ska jag berätta för er hur bra de är, så ni slipper ta reda på det själva. (Tro mig: ni kommer ha flera anledningar att tacka mig.)

”Room 237”: bästa premissen i filmhistorien – ett gäng galenpannor som får lägga ut sina extremt detaljerade teorier om påstådd symbolik i ”The shining” – men, till skillnad från ”The shining”, tyvärr inte den bästa filmen. Kubrick är väl min favvo, antar jag (eller jag gillar iofs hon Coppola också), och ”The shining” är jag ju lite knäpp i. Till den grad att jag genom åren faktiskt läst en del av utläggningarna som presenteras i ”Room 237”. Jag är extremt fascinerad av vissa teorier, typ genomgångarna av alla hotellets rumsliga (ha!) anomalier – att vissa utrymmen överlappar varandra på helt omöjliga sätt och så. Men ”Room 237” fokuserar mer på riktiga långskott, typ att just rum 237 symboliserar månlandningen (!) eller mönstret på en matta representerar samlag (?!). Folk som alla grävt ner sig lika djupt – inte i ”The shining” lika mycket som sina egna dunkla psyken – men nått fram till helt olika ändhållplatser. Sjukt fascinerande! Dock lite störigt tempo i filmen, bitvis katastrofal ljudmix (eftersom i stort sett alla förmedlas av berättarröster över montage från filmen blir det smått problematiskt när man inte hör vad som sägs), och hela strukturen är ungefär lika oöverskådligt förvirrande som hotellet självt.

”1408”: sett förut, tyckte den var bättre då. Jag är verkligen världens mest lättskrämda, men den här var ungefär lika mentalt utmattande som ett myggbett.

”Enough said”: väldigt, väldigt bra. Så fin och fängslande att jag efter typ tre fjärdedelar insåg att jag inte tänkt på Tony Soprano en enda gång. (Detta är alltså inte en kvalitetsstämpel jag använder mig av i alla möjliga sammanhang, bara i filmer där James Gandolfini är med. Men det verkar ju bli rätt få såna framöver, så ni slipper bli förvirrade mer.)

”Gravity”: bra, snygg och så. Men hade sett fram emot den så fruktansvärt länge (japanska premiären: 468 månader efter resten av världen – i gengäld har vi dock riktiga Imax-biografer här) att jag blev lite ledsen när jag började zona ut efter typ halva. Skulle dock gärna vilja veta vad allt betydde, med fostren och amfibierna och allt vad det var i symbolikväg. Jag förstår mig aldrig på sånt, ens när det trycks upp i intellektet på mig (som fosterscenen, HERREGUD vad övertydligt planterad). Så jag lägger undan fem plus till den som gör en ”Room 237” om ”Gravity”.

”Robocop” (originalet): usel. Om du, som jag, lyckats undvika den i alla dessa decennier: fortsätt med det. (När jag var och såg ”Gravity” var förresten biografen tapetserad med reklam för ”Robocop”-remaken, med han ”Joeru Kinaman”. LOL.)

”Friday night lights”: sämsta jag sett i år. Och med tanke på att jag sett ”Robocop” i år så säger det ganska mycket. Tro nu inte att denna sågning beror på att jag nyligen läst boken och därmed är för fin för att acceptera filmens ganska brutala hantering av källmaterialet. Problemet är snarare att varenda jävla scen är så hårt marinerad i smetiga gitarrmelodier, det är som att någon lämnat en tv med ett ”The OC”-maraton på i bakgrunden under hela filmen. Det är dessutom en film som ser billig ut, men som tror att en massa häftiga montage och snabba klipp ska få den att kännas mäktigt poetisk och melankolisk. Det kanske den har rätt i, men eftersom montagen som faktiskt används i filmen är väldigt töntiga och slarvigt klippta så kommer vi aldrig kunna testa den tesen.

Det är alltså det sistnämnda jag är. Och ändå kan jag bara tänka på det förstnämnda.

Jag landade på Narita i tisdags, vid 10-tiden. Sedan dess har det förmodligen inte gått en minut utan att jag drömt – i valfri bemärkelse – om nästa Sverige-resa.

Eller att jag hostat lungorna ur led.

Egentligen är det rätt skönt att vara tillbaka i Tokyo – jag passade ju på att längta som en tok sista dagarna i Sverige – men omställningen från julmat och Max till instant-ramen, och från att njuta av livet omgiven av familj och katter och vänner till att ligga och huttra på andra sidan jorden i min svävande skokartong, det var kanske inte den grejen jag såg fram emot allra mest. (Hoppas alla vänner jag träffade – och kramade – i söndags, när jag trodde att jag var så gott som frisk, inte misstycker. Om de nu överlevde mitt livsfarliga långtidsvirus, annars lär de ju varken tycka från eller till.)

Jag har varit förskonad från jetlag förutom första dagen, så den där surrealistiska kulturkrockskänslan (”Alla skyltar är typ på kinesiska!!!!!!”) släppte ganska snabbt. Men jävlar, de gånger då jag orkat släpa mig ut i kylan har det varit rätt underbart ändå. Bland annat för att det egentligen inte finns någon kyla (mer än inomhus). Det är nämligen typ vår här – gassande sol och salarymen som strosar runt utan ytterkläder. Det var minus en miljard när jag lämnade Sundsvall, så även den grejen får betyget godkänt av mig. (En grej som snarare får mvg: typ det första som hände när jag återfått medvetandet tidigare i veckan var att Cardoso fick sitt visum. Hyfsat smakrik start på nya året ändå. Det hade varit så himla deppigt att vara kvar utan henne.)

Så ja: fan vad jag älskar att bo här. Men fan vad jag saknar Sverige också. Det känns fortfarande som VERKLIGHETEN; Japan som en glättig, sakuradoftande dagdröm. Det är egentligen 0,0 konstigheter: jag visste ju att jag skulle längta larvigt mycket efter svensk mat och enstaka svenska människor de första dagarna i Japan. Saknar i synnerhet att ha folk nära mig som verkligen känner mig på djupet, för såna har de inte riktigt uppfunnit här än. Den kontrasten blev verkligen glasklar inte minst sista dagarna i Sverige – olägligt nog. Å andra sidan är det ganska lätt att konvertera all denna längtan till POSITIV ENERGI eftersom jag ju hoppas återvända om ett halvår eller så.

Annars har jag väl trots allt börjat komma in i lunken här igen, även om den mest gått ut på att jag lunkat fram och tillbaka mellan datorn och köket. Har jobbat, lekt med Logic, kollat på tv-serier, ätit skräpmat och gapskrattat stup i kvarten åt Cardosos kavalkad av autocorrect-fails i vår ständigt pågående FB-konversation. Dvs egentligen allt det mitt liv brukar bestå av här. Och imorgon ska jag träffa Tukis igen – alltjämt en av de bästa människorna på jord, även om man jämför med mina bäztizar i Sverige. Dessutom ska vi se den förhoppningsvis bästa rymdfilmen på jord, samt äta varsitt exemplar av en av de bästa hamburgarna på japansk jord. (Det är alltså ”Gravity” vi ska se – Imax-versionen, hurra! Sist i världsrymden, jag vet – men den hade premiär 13 december i Japan, eftersom Japan är Japan).

Chansen att återse Tukis är väl också precis vad som behövs för att lirka ut mig ur lägenheten en gång för alla.

Att det kommer kosta henne liv och lem, det får man bara bita ihop och acceptera.

Har fortsatt vara sjuk den här veckan, så det har varit svårt att palla skriva något. Som tillfällig lösning har jag spelat in en liten videoblogg istället. (Och ja: mina vänner kallar mig ”Samurai”.)

Tillbaka i Helsingfors, och samma gamla flygel som man alltid slussas via när Finnair ska skjutsa en vidare till Asien. (Flyga med Finnair till Asien: lyx, eftersom Helsingfors inte ligger åt fel håll, som London och andra lömska städer gör.) Mitt starkaste minne av den här lilla avkroken är att jag mellanlandade här när jag skulle vidare till Singapore hösten 2011. Det var en kvällsflight, och jag hade skrivit salstenta på morgonen – vilket i mitt fall automatiskt innebär att jag inte hade sovit på ett och ett halvt dygn (det var så jag klarade tentorna: slappade tills det inte gick att slappa längre, sedan panikplugga dygnet runt tills allt satt). När jag bokade, några veckor i förväg, tyckte jag det lät asmysigt att belöna mig själv med en resa nästan direkt efter tentan, men det blev fan en av mitt livs värsta flighter. Så vedervärdigt att försöka ta igen oceaner av förlorad sömn på ett plan, i ekonomiklass, ihopkrummad i sitt säte som en rosslande räka, ständigt avbruten av måltidsservereringar och distade informationsmeddelanden på 38 språk av varierande vidrighetsgrad.

Men jävlar vilken semester det blev. Singapore, Kuala Lumpur, Bali och Singapore igen på mindre än två veckor. Vi bara höftade oss fram – tog bussen från Singapore till KL, sedan lågprisflyg till Bali när övriga öar i området visade sig inte vara Bali. Singapore var helt galet, lätt en av de häftigaste metropolerna i Asien. Jag menar, så här såg närmaste kvartersbutik ut där vi bodde – alldeles intill Orchard Road, som är typ Times Square och stora korsningen i Shibuya och Piccadilly Circus inträngda i samma kvarter, och så har man plöjt upp en gata rakt genom hela skiten. Kuala Lumpur var dock bedrövligt, bara en massa damm och skabb och gator som var halvt omöjliga och helt livsfarliga att navigera till fots, med en oas av obscent pampiga skyskrapor mitt i misären. Fast det var hyfsat magiskt ändå att ligga vid hotellpoolen i den varma höstluften och se alla glittrande ljus reflekteras i vattnet, med minareternas böneutrop ekande i fjärran. Och så Bali, då. Vi bodde på ett risfält, hotellet låg alltså mitt i, och risfältet var i sin tur omgivet av berg och djungel. Så här kunde det se ut om man var dålig på att fotografera. Det var så vackert, och nästan surrealistiskt stillsamt, att man aldrig ville därifrån. En dag anlitade vi dock en chaufför som fraktade oss längs ett pärlband av stränder, helgedomar och dalar. Helt mindblowing. Ett uråldrigt tempel där lokalbefolkningen svalkade sig i långa stenbassänger, duschande under vattensprutande elefantstatyer. En till synes anspråkslös rastplats vars ena sida visade sig erbjuda ett gastkramande panorama över Balis böljande hav av regnskog. Och så vidare.

Dagens äventyr blir nog inte fullt så spektakulärt. Har en drygt tio timmar lång flight till Tokyo framför mig, fast först en jävla massa onödig dödtid. Och när jag kommer fram blir det Narita Express i en timme och skruttio minuter, så det hinner bli typ lunch och arbetsdag i full gång när jag, sömndrucken och sönderhostad, väl börjar närma mig Shinjuku. Den här flighten lär väl bli en repris av den till Singapore för gamla räkan (eller ”mamma hummer” som Cardoso numera kallar mig, eftersom en lång historia). Halsen är ett jävla rivjärn, det gör så ont att jag vaknar av det om jag råkar somna. Har bunkrat upp med vatten och halstabletter, och grundade med mängder av te imorse, men inget lindrar mer än temporärt. Tio timmar i snustorr Sahara-luft gör nog susen!!! (”Susen” = jag hostar upp halsen, sedan behöver jag inte ha ont i den mer. Win/win.)

Hade något mer jag ville säga, men glömmer vad, som gamla räkor tenderar att göra. Som avskedspresent får ni istället en bild på min nuvarande arbetsplats, som traditionen bjuder. En dag kan allt det här vara ditt, om du dödar mig och iklär dig mitt skinn:

• Idag – om ganska exakt sju timmar – bär det av. Närmare bestämt är det ett flygplan som bär med sig mig till Japan. Det känns fan rätt mindblowing ändå. Tokyos dragningskraft har ökat dramatiskt bara de senaste dagarna. Osammanhängande mess från svettiga karaokebås, färgsprakande IG-bilder från folk som är ute och reser på landsbygden, bara att se statusuppdateringar på japanska: jag längtar till Tokyo nästan lika mycket nu som veckorna innan jag flyttade dit. Tanken på själva flighten fyller mig inte med samma längtan, men jag lyckades åtminstone paxa en plats vid nödutgången (sweet obegränsat benutrymme for me!!), så kanske kommer jag lyckas sova en sekund eller två, när jag inte är upptagen med att fylla kabinen med min ljuva kråksång. (Torr hals + torr flygplansluft = sweet blodfyllda lungor for me!!)

• Fan vilken bra avslutning resan fick, efter den senaste veckans misär. Sista dagen blev minst sagt intensiv: tidigt tåg till Stockholm, sedan mysig lunch med Tomas på centralen. Vi pratade om hans framtidsplaner och mitt förakt för hålla-med-humorn (lex ”Åh, en ny feministisk serie! Jag är feminist, därför är den automatiskt BRILJANT!!!”). Även Peter var på centralen för att få tillbaka lite grejs som jag lånat upp till Sundsvall. Nästa gång vi ses är det när vi förhoppningsvis firar påsk i Tokyo! Sedan åkte jag till St Eriksplan för att lämna tillbaka ytterligare lite grejs till Sebbe. På kvällen avslutade jag med resans mysigaste utemiddag, och årets fetaste bekräftelseboost (tack vare en gammal bekant ingen av er ändå känner till, så hen får lyxen att vara anonym, i syfte att hen inte ska riskera att bli stalkad av mina noll komma hen läsare). Vilka vänner man har! När de inte strör svarta 360-kontroller och fina ord för mina fötter är de upptagna med att välla vita 360-kontroller och fina örngott över mig. (Ottsjö och Högberg fick inte tillbaka sina game. Kul för mig, tråkigt för deras tillit till densamme.)

• Tillbringar just nu sista natten – en till stor del sömnlös sådan – i min syrras lägenhet, vid Islandstorget. (Vet du på rak arm var det är? Det är du isåfall ensam om, det måste vara den hemligaste stationen på gröna linjen.) Fina digs, men samtidigt är det lite kusligt att planlösningen är helt identisk med min tredje lägenhet i Stockholm, som jag bodde i 2005–2006. Alltså när jag ganska nyligen hade flyttat ner från Sundsvall, och Stockholm kändes så mystiskt och majestätiskt att det lika gärna kunde ha varit månen. Får flashbacks från ”Guitar hero”-fester, fylleslag tonsatta av Chemical Brothers, ”Twin peaks”-maraton och inte minst första timmarna av ”Ōkami”, som jag körde med Susanna precis innan hon flyttade till Japan hösten 2006. De där skälvande timmarna, med kanske bästa PS2-spelet någonsin precis innan vi skulle skiljas åt för nästan GOTT, minnet av dem ristades in med brännpenna i hippocampus. (Det var även under den här perioden som jag själv åkte till Tokyo första gångerna. Och DET. Det var något, det.)

• Att jag återupptäckte min första blogg! Bäst av alla saker som hänt hittills, i mitt liv eller någon annans. En himla strapats var det också, fick finkamma några hektar av Wayback Machine-djungeln innan jag hittade rätt. För mig som är så extremt nostalgisk är det något omilt hisnande med att se hur jag bloggade från Tokyo för sex–sju år sedan. (Inte så jävla bra, visade det sig visserligen, men det är ju å andra sidan skönt att vissa saker aldrig förändras.)

• Det här inlägget var då segt att skriva. Jag som är så full av intryck. Nästa gång får jag nog nöja mig med att vara full.

Ett och ett halvt dygn i Sverige och min hjärna befinner sig fortfarande i Tokyo. På tunnelbanan hem från centralen i onsdags förväntade jag mig på allvar att höra en kvittrande kvinnoröst läsa upp stationsnamn som Kamiyacho och Hibiya i högtalarna. När jag vaknar på morgnarna undrar jag varför det inte är 25 grader varmt i lägenheten och vart heltäckningsmattorna tagit vägen. Det randiga landskap som silas in genom persiennerna är nästan vitt. Konstigt. För bara någon dag sedan var det ju vårväder och solsken när jag vaknade. Och varför kan jag inte längre få Fanta Grape med min Big Mac & co? (Inte för att jag någonsin skulle vilja äta skräpmat igen efter det här jullovet, men still.)

Jag antar att jag inte gör mig själv några tjänster genom att låta Okami-sountracket stå på i bakgrunden medan jag skriver det här. Just Okami präglade mer än något annat min sista vecka i Roppongi. Och när jag såg den fantastiskt vackra OST-boxen (5 skivor, totalt 218 spår) i en butik i Akiba kunde jag inte komma på särskilt många anledningar att inte hosta upp 5000 yen. Annars har jag faktiskt inte shoppat särskilt mycket. Det blev några ganska modesta plagg i Harajuku, budgetutgåvan av Castlevania: Circle of the Moon till GBA (för typ 60 spänn, okej?), ett Super Mario 64 i mintskick (jag brukar hävda att den japanska kartongen är det snyggaste spelomslaget någonsin, så bara därför fick det vara värt sina 2200 yen), ett par Super Famicom-spel, en komplett uppsättning Cyborg 009-figurer från en Capsule Station (vi hade tur och plockade alla 8 utan att drabbas av särskilt många dubletter) och lite annat småplock. En bråkdel av tidigare Japanvistelsers shoppingskörd – resan blev rik på andra upplevelser istället.

Men min flickvän hittade en Wii till slut. Om jag tänker ta tillbaka det där jag sa om att man inte får tag på såna i Japan just nu? Inte direkt. Vi hade bara den enorma turen att hamna i en butik som just i det ögonblicket placerat ut ett snabbt krympande torn av Wii-kartonger för försäljning. På gatan utanför proklamerade megafonförsedda representanter för diverse spelbutiker att en ny laddning Playstation 3-enheter anlänt. Åtgången verkade inte lika strykande på den fronten. Men vill man ha en Wii (eller DS Lite, för den delen) får man typ teleportera sig från butik till butik på exakt rätt klockslag och hoppas att man inte ska behöva se de försmädliga ”UTSÅLT!!!”-skyltarna. För att göra saken än mer komplicerad vägrar all butikspersonal berätta på vilka datum spel- och konsolleveranserna anländer. Så ja. Vi hade tur.

När Wiin var inköpt begav vi oss till en av våra favoritaffärer för att fixa Zelda också. Wii-spelen är ganska lätta att få tag på, men vi hoppades på att hitta det lite billigare än på de andra ställena. Det gick sådär, men det var åtminstone roligt att se att prisskillnaden mellan ett begagnat och ett nytt Twilight Princess låg på typ 70 yen. Det är mindre än fem kronor. Och en fingervisning om det pedantiska skick i vilket japanska gamers säljer sina använda spel tillbaka till butikerna.

I största allmänhet har jag blivit helt skadad av de japanska spelpriserna. Det är förstås inte hållbart att leva i ett land som Sverige om man börjat se allt över 350 spänn för ett nytt, hett spel som en anledning att ringa Konsumentverket och 550 (som Dead or Alive Xtreme 2, det allra dyraste spel jag såg i Tokyo, kostade i en butik) som ett fall för närmaste exekutionspluton.

Annars då? Tja, förutom att glida runt i Akiba har jag ätit rullbandssushi, upptäckt två nya Fanta-smaker (Party Mix, som verkar vara Sansao rakt av, samt Melonsoda Original), tittat på gulliga djur i Ueno, återbesökt min och Tomas favoritbutik Lazy Hazy Planet i Harajuku (samt faktiskt lyckats hitta tillbaka till favvomatstället Masu-ya alldeles intill vårt hotell i Shibuya), fraktat hämtmat i orkanskurar, somnat varje kväll med Louis Vuitton-mönster (vilka tapetserar typ varannan väska i Tokyo) tatuerade på ögonlockens insidor och missat tolvslaget på nyårsafton på grund av Lego Star Wars II.

Ni kan sätta in hardcorepoängen på mitt Live-konto.

Postad Thursday, January 11, 2007 6:04 PM Alfred Holmgren | 0 kommentarer

(Det här inlägget postades, som synes, för ganska exakt sju år sedan på min dåvarande blogg. Återpubliceras här med min tillåtelse. Och ja, jag hade exakt lika många och aktiva läsare på den tiden.)

Det blev lite torrt, inlägget om vad jag saknar med Japan. Ni får tänka på att jag är en gammal man med ett ihopskrumpnat hjärta där inga känslor längre ryms. (Har du inte hört talas om skrumphjärta förut?!)

Med det sagt: vad jag saknar mest är ändå vilken jävla vacker stad Tokyo är, åtminstone om man vet vilka perspektiv man ska betrakta den ur.

Här är några av dem.

Tänk vad mycket spännande litteratur man har kvar att upptäcka! Vad ska det bli härnäst? ”GE DOM PÅ KULAN, DANTE”? ”GULD-CUPEN (Racing med Nick och Lonny)” av Eric Speed?

(Huvudsaken är att man inte råkar välja någon himla FLICKBOK.)

Min dagsrutin. Vet att jag ondgjorde mig över den för ett par inlägg sedan (det mesta framstår just nu som rätt blekt jämfört med att ligga och såsa hemma i Sverige), men i själva verket är den så skön att jag skäms. Att träna i ett gym där jag så gott som alltid får vara helt ifred (som i att det inte är någon annan där), jobba hemma i sängen utan att någon hänger över min axel (vilket hade varit creepy att ha i sängen), för att sedan disponera resten av min vakna tid EXAKT som jag vill – det är ju DET som är drömmen som blivit verklighet. Att den gjort det i Japan är bara en bonus.

Vännerna. Innan jag flyttade till Japan var jag helt säker på att det skulle bli en socialt fattigare tillvaro än den i Stockholm. Alltså, jag är komplicerad när det gäller sånt där. Duktig på att stöta bort folk och så. Oduktig på att träffa folk jag vill träffa igen. Flera av mina läsare hade säkert kunna relatera, om jag inte redan stött bort alla. Men nu sitter jag alltså här med facit i hand efter mitt första år i Japan, och i facit står att jag har fler vänner där än i Sverige. Vänskaperna i Sverige sitter dock djupare, och det beror inte bara på att de haft mer tid på sig att slå rot. Jag drar mig lite för att kalla det en kulturell grej, för det känns på något sätt lite laddat. Eller? Får man kanske säga så i det här landet?

Vad jag menar är iaf att när man lär känna någon ny i Stockholm så är chansen ganska stor att man har hyfsat snarlik bakgrund och hyfsat identiska värderingar. För om man möts där så är det ju ingen slump. Det är liksom tungan på en våg av högst medvetna beslut. Man har förmodligen sökt sig till Stockholm av liknande anledningar, man kanske har gemensamma vänner, man kanske går till samma ställen eller pluggar på samma universitet eller skriver för samma Aftonbladet-sida. I Japan har alla mina relationer i mycket större grad styrts av slumpen. Man har pluggat på samma språkskola, eller så kanske båda gillar Sverige (förmodligen den vanligaste anledningen i mitt fall, obs: ej skämt), eller så kanske båda är inne på sån där datagaming som man hört så mycket hemskt om. Men i övrigt, i de flesta fall: absolut ingenting gemensamt. Mer än att man har kul ihop. ”Okej, då är vi bästisar!!!” Man får liksom blunda för alla olikheter, även när de verkligen skaver, för man kommer inte hitta folk som man är överens om ens ganska mycket med. (Jag bävar inför den dag då någon av mina japanska bekanta bestämmer att det är dags att börja prata politik med mig. ”Jaha, det var då för väl att premiärminister Abe bestämde sig för att låta dissekera 250 000 kimchi-stinkande koreaner levande. Har ni liknande problem med ohyra i Sverige, eller?”)

I Stockholm skulle jag nog aldrig palla, eller snarare våga, leva på det här sättet. Men det har varit en bra övning, tror jag. Och det har framförallt låtit mig lära känna människor med betydligt mer spännande bakgrunder än att de hänger på Strand, pluggar på SU och skriver för Aftonbladet Spela. Så om den beskrivningen stämmer in på alla dina vänner, välkommen till Japan!!! (Förutsatt att du inte har koreanskt ursprung. Isåfall: välkommen att springa i motsatt riktning.)

Kickarna. Nu pratar jag inte om sånt där knark som man hört så många vackra visor om, utan bara känslan av att fan åstadkomma något alls, för den känns rätt avlägsen nu. Belöningsruschen av att smälla i hop Macbooken nästan demonstrativt hårt efter att ha lämnat ännu ett speluppslag. Eller bara att ligga och jäsa efter att man brottat i sig några kilo skräpmat som belöning för att man släpat sig till gymmet (ända ner i källaren!!!!!). Det sistnämnda är, sorgligt nog, i stort sett den enda stund då jag verkligen är helt tillfreds med livet.

Mitt dagliga bad. Det är inte särskilt kallt i Japan – utomhus. Men eftersom japanerna tydligen tror att isolering är en koreansk uppfinning så är det helt olidligt att vistas inomhus under vintern om man inte A) är rik nog att kunna blasta ac:n dygnet runt eller B) bosätter sig i badkaret. Jag brukar bara välja att ha råd med det sistnämnda alternativet, så varje dag sitter jag i mitt superkompakta men superhöga badkar och skållar mig med 42-gradigt vatten medan jag slöar mig igenom vad det nu är för usel bok jag råkar läsa för tillfället. Badrummet, det är nog där 50 procent av alla mina minnen från Japan bildats. Jag kommer för alltid bära med mig den eventuellt alarmerande söta, plastiga doften, eller den muntra melodi som spelas upp när badet fyllt sig självt. (Tro mig, japanerna kan sina bad.) Jag har badat i Sverige också nu i vinter, men eftersom allt det där saknades kändes det helt knäppt. I synnerhet formatet på badkaret: man måste alltså LIGGA ner för att hela kroppen ska täckas av vatten? Det känns ju verkligen ergonomiskt naturligt och/eller icke livsfarligt.

Maten. Jag hatar mig för att jag skriver det här. För alltså, åt helvete med matutbudet i Japan, alternativt mina smaklökar. Det finns helt otrolig mat där – om man äter ute. Om man av dunkla anledningar väljer att laga mat hemma? Psssssh. Mataffärerna känns typ som att gå och handla hos voodoo-tanten i ”Monkey Island”. Det finns ca tre rätter jag kan laga hemma utan att det blir ruttna bönor (på riktigt en japansk delikatess) eller torkade kycklingtarmar av allt.

Ändå sitter jag ibland här i Sverige – visserligen kroniskt tårögd av att det plötsligt går att få normal, välanpassad pizza genom att bara trycka på några knappar på datorn – och börjar plötsligt sakna de där varmkorvarna jag brukar belöna mig med efter träningspassen, eller bunken med ris och ägg och friterat kött på snabbmatsrestaurangen tvärs över gatan. (Yayoiken heter stället, gå dit om du är i Japan! Det finns massor av lokala snabbmatskedjor som serverar olika varianter av det jag just beskrev, men alla smakar DYNGA utom Yayoiken.)

Fan vilken vanemänniska det blev av mig till slut. Det är väl kontentan av det här inlägget, att jag inte gillar oväntade inslag i vardagen, och att jag är gammal, och att jag borde gå och lägga mig nu. (Det roliga är att jag här tänkte ”Men det mest oväntade vore väl isåfall att INTE gå och lägga sig?” Och så för att få ytterligare en liten skjuts i skrivandet så satte jag igång en låt… som jag redan lyssnat på typ tio gånger medan jag skrev det här inlägget. Skönt, då var det motbevisat en gång för alla att jag skulle gilla förutsägbarhet!)

Första meningen: sann.

…gamat ”Far cry 3”. (Jo, trots att jag hatar det.) Och ja, jag vet inte om jag ska säga att det börjar ta sig, eller att det börjar inte ta sig. Det är lite mindre frustrerande när man väl kommit igång med att trampa upp en stig genom allt spelmekaniskt ogräs, och den där doktorn är lite mindre påfrestande än övriga karaktärer, men ändå. Söderhavsmiljöerna är fula (hellre att det hade utspelat sig på den något dussin kvadratmeter stora paradisön från ”Virtua fighter 3”, ärligt talat), musiken dålig, upplägget extremt opedagogiskt, och sedan finns det inte mycket mer kvar att kommentera. Det är på nivån att jag klarar av att bita ihop och springa alla dessa jävla ärenden man blir påtvingad, åtminstone om jag har en någorlunda god podcast i öronen. Men om ni frågar mig om jag har kul, då är svaret nej, och om ni undrar vad det får för betyg, då är svaret +.

…jobbat! Utropstecknet betyder att det var kul. Skönt att få känna sig lite produktiv igen, alltså. Har nästan hittat på små ursäkter för att sitta kvar vid datorn så jag kunnat roa mig med att rätta till rubriker och annat strunt istället för att njuta av att jag är i Sverige. Och så älskar jag ju fortfarande att redigera text, så det har varit kul att komma igång med det igen också. (Varning för kontroversiell krönika på nästa veckas speluppslag! Bäst ni passar på att läsa den i tidningen, för jag har hört att Aftonbladets spelsektion har en sjukt slapp webbredaktör.)

…fortsatt vara sjuk. Börjar inse att jag förmodligen inte kommer vara helt återställd när jag flyger hem på måndag. Har, vis av erfarenhet, med mig tryckutjämnande öronproppar (dyra!!!), så förhoppningsvis behöver jag inte spräcka kraniet bara för att jag flyger med en täppt näsa eller två. (Köpte dem när jag skulle flyga till Korea ifjol, med skallen full av förkylningstinnitus och framgooglade skräckhistorier om spräckta trumhinnor. Var så desperat typ sista kvällen där att jag ringde den japanska distributören och frågade, på japanska, var helvetena gick att få tag på. Det kanske inte låter så extremt, men det finns inget jag skyr mer i världen än A) telefonsamtal och B) japanska språket. Förutom exploderande trumhinnor, tydligen.)

…fått reda på att en redigt god vän förmodligen kommer och hälsar på i påsk! Vi var i Tokyo tillsammans sommaren 2009, så det ska bli kul med en repris (minus sommaren, tack och lov, för den är ju det sämsta med Tokyo). Har så mycket nytt att visa den här gången. Ser framför mig lagom svala Yoyogi-picknickar, svettiga izakaya- och karaoke-kvällar, i dubbel bemärkelse svindlande skogspromenader i Kamakura, shoppingmaraton i Nakano och Akihabara, samt en och annan för min del förnedrande rond i ”Ultra street fighter IV”. Fan, det är kul när folk vill komma tillbaka, alltså. På något, väldigt indirekt, sätt känner jag själv mig smickrad, trots att det är Tokyo i sig som är dragkroken. Men att folk förstår det jag förstår, det är något rörande med det. Även mina föräldrar är väldigt sugna på en till vända, efter första besöket i april ifjol. En rätt galen grej är dessutom att tre, ev fyra, av de släktingar jag träffade i Stockholm härom veckan har planer på att komma till Tokyo det närmaste halvåret. Alltså helt oberoende av varandra, och mig. Knäppa odds, att det skulle hända när en knäppis som jag råkar vara på plats.

…upptäckt en massa ny musik! Bland mina otaliga ritualer inför en resa ingår att sätta ihop en spellista med all musik jag fastnat för sedan förra gången jag reste – men avsiktligt låtit bli att lyssna på, för att maximera njutningen när jag väl är luftburen (eller åtminstone Narita/Arlanda Express-buren). Ofta slutar det med att jag efter några genomplöjningar fastnar för typ tio låtar som jag sedan lyssnar på om och om igen. Men nu hittade jag lite bortglömt slagg längre ner i listan som jag faktiskt inte alls är i närheten av att ha tröttnat på. Bäst: Ant… eller äh, det skiter väl ni i. Fy fan för folk som helt oprovocerat ska hålla på och pracka på en sin musiksmak. (Om det i sin tur innebär att fy fan för mig? Japp.)

…ätit tacos och kollat på ”På spåret” med familjen! Pappa hade vunnit om han var med i studion, precis som de flesta pappor.

…upptäckt en massa ny litteratur!