Känns som en evighet sedan jag blev dumpad på aeroport Aerlanda av aerokampanj Aeroflåååt. Sånt som händer när det är mycket som händer.

Bor som vanligt i min syrras lägenhet ute vid Islandstorget. Tror jag. Jag har inte lyckats lokalisera själva Islandstorget än. Det är väldigt lugnt och fint här, förutom i lägenheten, där jag dränkt den smakfulla smågotiska inredningen i drivor av underkläder, datorsladdar, umeshu-dunkar och annan bråte mina resväskor spytt ur sig med samma självbehärskning som en fjortis som testat spice för första gången. Men området, alltså det utanför lägenheten, är trevligt. Det är helt otroligt vad frisk luften är här, trots att jag bara rört mig längs stora vägen. Frisk och kall. Man skulle vilja ta med sig den hem och äta opp den, eller göra sylt på den. Allt annat är så annorlunda här också. Bara att sitta i en soffa och äta ostmackor medan man knapprar på datan, det känns så otroligt exotiskt, som att återuppleva ett minne från barndomen, trots att jag levde exakt det här livet för tre år sedan.

Annat som hittills hunnit hända:

I måndags fick jag en ny retina-Macbook i välkommen hem-present av jobbet. Det är ju väldigt coolt, Apple suger visserligen på ett oräkneligt antal vis (vilket jag påmindes om när Itunes gång på gång fuckade upp synkningen av mina nya spellistor precis innan jag skulle flyga hit – folk som säger att Apples grejer ”bara funkar!”: skjut dem otaliga gånger), men herregud vilken hårdvara de gör ändå. Varje gång jag träffar Susanna blir jag helt hypnotiserad av hennes retina-Macbook (om du aldrig sett en: skärmen är SÅ SKARP och färgstark, det är helt omöjligt att se individuella pixlar, samt otroligt), men nu har jag fått en egen har jag dessutom upptäckt att även alla japanska typsnitt bytts ut mot opixliga sådana! Eller snarare redesignats helt. Det ser helt sinnessjukt coolt ut. Kolla det här, liksom, rena konsten:

(Alltså, pixlarna syns i själva skärmdumpen, men inte på skärmen.)

Nåväl. Efter mitt hastiga besök i Aftonbladet-huset gick jag och ödlade med Sylvia, som ritar speluppslaget i Nöjesbladet varje vecka (och hälsade på mig i Tokyo för ett bra tag sedan, förmodligen innan jag började blogga). Det blev ett himla skvallrande om allehanda medieprofiler (inte minst Peter Ottsjö), samt kul.

I tisdags blev tyvärr den enda fyllan en akut rotfylla. Det var jobbigt både av uppenbara anledningar och att jag inte kunde anteckna alla roliga sägningar citatmaskinen Igor, min tandläkare för dagen, spottade ur sig under behandlingens gång. Mest muttrade han över att allting är ”shit” i Sverige jämfört med Polen, som han kommer ifrån. Sedan skällde han ut sin nya assistent för att hon (kanske 18–19) aldrig varit full: ”Why don’t you drink? You haven’t tried life!” För att jag inte skulle bli distraherad av eventuell smärta bad han mig tänka på brudar istället. Jag dubbelkollade med honom om det verkligen var förbjudet att dricka alkohol efter behandlingen (vilket min mor, f d tandtekniker, sagt). ”Drink alcohol!” röt han. ”It’s medicine!” När han lämnat rummet frågade jag assistenten om han verkligen menade allvar. ”Jag vet inte”, svarade hon. ”Han säger så till alla.”

I onsdags serverades jag vodka, umeshu-drinkar (systemets umeshu + mousserande vin = jättegott) och livsvisdomar av Tomas i hans dragiga kök vid Mariatorget. Eller dragigt och dragigt, att fönstret stod på glänt var tillräckligt för att jag skulle huttra ihjäl mig. Att ni står ut med det här klimatet! Men det var otroligt mysigt ändå, och väldigt nyttigt eftersom jag fick en massa ingående feedback angående ett projekt jag håller på med. Ni svenskar, ni är så vettiga och lätta att prata allvar med. I Japan pratar jag bara strunt med mina vänner (”Gillar du choklad? Jag gillar också choklad!”), blir så trött på det ibland.

I torsdags chillade jag lite i dess kungliga höghet slottet, som man gör. Det var tyvärr (?) inte fullt av kungar, utan av klumpfotade, ölmagade turister. Men nog om mig! Själva museerna var rätt grymma. Fyra stycken hade de, utöver Livrustkammaren (bäst av alla, men separat). Nu har jag äntligen bockat av samtliga. Bäst var nog Museum Tre Kronor, bland lämningarna från just slottet Tre Kronor. Bra verklighetsflykt att smita in där i mörkret nästan hela dagen. Billigare än att köpa ett nytt spel!

På kvällen ödlade jag med min gamla bandkamrat Mats på Söder, varpå vi helt otippat sprang på min gamla kusin, som gjorde oss sällskap på Malmens lilla hotellbar. Nämner den specifikt eftersom de spelade så bra musik där (vet förstås inte vad, det är ju lite av poängen). Det är jag sannerligen inte bortskämd med i Tokyo, där många uteställen (förutom rena klubbar) spelar antingen ingen musik alls eller synnerligen sugig sådan. (Vilket påminner mig om gången då en extremt packad brittisk bekant bad personalen på en izakaya i Harajuku spela Daft Punk – han var uppenbarligen så full att han inte insåg att de inte hade någon ljudanläggning till att börja med.) Först var vi iofs på Vampire Lounge, som spelade helt bedrövlig musik (om man inte räknade ut det av namnet), men glassdrinkarna var fortfarande lika goda som på min tid. Usch vad det regnade, förresten. Vackert att se på, olidligt att genomlida.

I fredags åt jag tacos i Pokemonien. Gott.

I lördags åt jag middag (thai, lyxigt värre – finns, precis som bra musik, alldeles för lite av den varan där jag bor) med Jonas R, som också är hemma på besök från Tokyo, och Mattias, min gamla Super PLAY-kollega och äldsta Tokyo-kompis (jag lärde känna både honom och Sanna, som jag fortfarande umgås med, när de bodde där 2007), numera hemflyttad till Ume(shu)å. När vi tog en öl på en uteservering efter middagen hade alla tre i sällskapet utom jag varsin smartwatch (varav två Apple Watch). Sverige är så futuristiskt!!! (Förutom att ingen av Apple Watch-bärarna egentligen bor i Sverige.)

Efter middagen, fast paradoxalt nog inte på eftermiddagen, var det fest i Pokemonien. Men den och dess deltagare kan jag inte recensera här eftersom Pokemoniens enda invånare som av en galen slump också råkar vara denna bloggs enda läsare.

Allt som allt en av de roligare veckorna i mänsklighetens historia.

(mer…)

Jag hade glömt hur ensamt det kan vara att gå och handla mitt i sommaren i en knäpptyst Stockholmsförort.

Det försiktiga frasandet i lövverken, suset av avlägsen trafik, ljudet av inga människor alls.

Inne i stan är det nästan ännu värre, så folktomt att det knappt går att föra en konversation utan att det förhatliga ordet ”zombieapokalyps” förr eller senare väljer att förekomma. (Tur att det ändå inte finns någon att föra en konversation med.)

Men jag gillar det, på samma sätt som jag gillade att komma hit i julas, när allting också var lite mer magiskt än man mindes det – eller kanske snarare precis lika magiskt som man mindes det, eftersom alla minnen man har av sin hemstad förstås är ganska hårt retuscherade.

Vackert är det också. Utöver magin, alltså.

Jag befinner mig förresten på Islandstorget, ett torg av Islandskaraktär halvlångt utanför Stockholm. Det känns ungefär som när jag bodde i min allra näst första lägenhet i Älvsjö, en sjö av älvkaraktär, ungefär lika halvlångt åt ett annat håll. Förutom att folk faktiskt vet att Älvsjö existerar, Islandstorget har ingen jag hört talas om hört talas om.

Det blev i vilket fall som helst mycket handlande i Älvsjö. En gång, också mitt i sommaren, gick jag och handlade en pizza. På vägen hem blåste det så mycket att kartongen fläktes upp och pizzan seglade ner på asfalten, med fyllningen neråt. Då blev jag ännu mer ledsen än jag redan var av att just ha flyttat till Älvsjö och vara väldigt ensam mitt i sommaren och tystnaden halvlångt utanför stan.

Tur att jag har den här bloggen så jag kan dela med mig av dessa rafflande rapporter.

• Idag – om ganska exakt sju timmar – bär det av. Närmare bestämt är det ett flygplan som bär med sig mig till Japan. Det känns fan rätt mindblowing ändå. Tokyos dragningskraft har ökat dramatiskt bara de senaste dagarna. Osammanhängande mess från svettiga karaokebås, färgsprakande IG-bilder från folk som är ute och reser på landsbygden, bara att se statusuppdateringar på japanska: jag längtar till Tokyo nästan lika mycket nu som veckorna innan jag flyttade dit. Tanken på själva flighten fyller mig inte med samma längtan, men jag lyckades åtminstone paxa en plats vid nödutgången (sweet obegränsat benutrymme for me!!), så kanske kommer jag lyckas sova en sekund eller två, när jag inte är upptagen med att fylla kabinen med min ljuva kråksång. (Torr hals + torr flygplansluft = sweet blodfyllda lungor for me!!)

• Fan vilken bra avslutning resan fick, efter den senaste veckans misär. Sista dagen blev minst sagt intensiv: tidigt tåg till Stockholm, sedan mysig lunch med Tomas på centralen. Vi pratade om hans framtidsplaner och mitt förakt för hålla-med-humorn (lex ”Åh, en ny feministisk serie! Jag är feminist, därför är den automatiskt BRILJANT!!!”). Även Peter var på centralen för att få tillbaka lite grejs som jag lånat upp till Sundsvall. Nästa gång vi ses är det när vi förhoppningsvis firar påsk i Tokyo! Sedan åkte jag till St Eriksplan för att lämna tillbaka ytterligare lite grejs till Sebbe. På kvällen avslutade jag med resans mysigaste utemiddag, och årets fetaste bekräftelseboost (tack vare en gammal bekant ingen av er ändå känner till, så hen får lyxen att vara anonym, i syfte att hen inte ska riskera att bli stalkad av mina noll komma hen läsare). Vilka vänner man har! När de inte strör svarta 360-kontroller och fina ord för mina fötter är de upptagna med att välla vita 360-kontroller och fina örngott över mig. (Ottsjö och Högberg fick inte tillbaka sina game. Kul för mig, tråkigt för deras tillit till densamme.)

• Tillbringar just nu sista natten – en till stor del sömnlös sådan – i min syrras lägenhet, vid Islandstorget. (Vet du på rak arm var det är? Det är du isåfall ensam om, det måste vara den hemligaste stationen på gröna linjen.) Fina digs, men samtidigt är det lite kusligt att planlösningen är helt identisk med min tredje lägenhet i Stockholm, som jag bodde i 2005–2006. Alltså när jag ganska nyligen hade flyttat ner från Sundsvall, och Stockholm kändes så mystiskt och majestätiskt att det lika gärna kunde ha varit månen. Får flashbacks från ”Guitar hero”-fester, fylleslag tonsatta av Chemical Brothers, ”Twin peaks”-maraton och inte minst första timmarna av ”Ōkami”, som jag körde med Susanna precis innan hon flyttade till Japan hösten 2006. De där skälvande timmarna, med kanske bästa PS2-spelet någonsin precis innan vi skulle skiljas åt för nästan GOTT, minnet av dem ristades in med brännpenna i hippocampus. (Det var även under den här perioden som jag själv åkte till Tokyo första gångerna. Och DET. Det var något, det.)

• Att jag återupptäckte min första blogg! Bäst av alla saker som hänt hittills, i mitt liv eller någon annans. En himla strapats var det också, fick finkamma några hektar av Wayback Machine-djungeln innan jag hittade rätt. För mig som är så extremt nostalgisk är det något omilt hisnande med att se hur jag bloggade från Tokyo för sex–sju år sedan. (Inte så jävla bra, visade det sig visserligen, men det är ju å andra sidan skönt att vissa saker aldrig förändras.)

• Det här inlägget var då segt att skriva. Jag som är så full av intryck. Nästa gång får jag nog nöja mig med att vara full.