Just nu är en utvilad Jonas på väg till Kamakura, Tokyo-buktens allra vackraste juvel.
Själv står jag efter en sömnlös natt på balkongen och äter havregryn med mjölk till tonerna av slagborrar och trafikbrus.
Jag skulle inte ha något emot att byta med honom.
Eller mig själv, för den delen.
Tokyo är galet vackert just nu, i solskenet, från det här perspektivet, där jag står lutad över balkongräcket och slevar i mig tandtrollsmynta. Ett statiskt böljande hav av stål och betong, former som inte träder fram förrän solen gör det: världens mest kaotiska och minst färgmatchade ”Mirror’s edge”-bana. Det går aldrig att uppskatta utsikten så här mycket på vintern, eller natten. När det är mörkt ser Tokyo ut som i mina pojkrumsdrömmar – tusentals små ljuspunkter som tecknar konturer av skyskrapor mot en kolsvart himmel. När det är ljust ser Tokyo ut som Tokyo gör på riktigt: som något ett barn byggt på måfå, för att parafrasera just Jonas.
Och det inte bli mindre vackert i eftermiddag, när vi ska beskåda skiten ur hela skiten från New York Bar på Shinjuku Park Towers 52:a våning.
”Det är ju svinfult”, fnyste Jonas när jag hittade ett inplastat ”Wave race 64” på Super Potato.
Det är förvisso sant. Men jag är så svag för den bindgalna estetiken från gränslandet mellan 80- och 90-tal, väst och öst, pixlar och polygoner, att jag inte kunde låta bli.
En annan sak jag är svag för: att betala 69 spänn för gamla Nintendo 64-spel som aldrig ens öppnats.
Alternativt bli grundlurad av Super Potato, beroende på vilket som är rimligast.
Åtminstone kändes det så när jag kom till Lawson-butiken tvärs över gatan. Den som ända sedan jag flyttade hit (hösten 2012 – tiden kanske inte riktigt flyger, men den flaxar åtminstone så gott den kan) varit mitt eget lilla lågbudgetparadis. Hylla efter hylla med godis, ramen, mejeriprodukter, strumpor, tvättmedel, glas, porslin, handdukar, hygienartiklar, sprille – i stort sett allt för 100 yen. Men idag var typ hälften av det borta, de där hyllorna gapade plötsligt illavarslande tomma, medan vissa delar av butiken var helt avspärrade.
Detsamma kan man säga om mitt känsloliv.
Haha, närå.
Men det blev en rätt seg dag av detta.
Sov stört dåligt, vilket verkligen är mitt livs så kallade story of sig självt. Så redan där var det ju bäddat för en riktigt dålig ordvits, samt dag.
Det bästa som hände var att jag bokade nästa resa till Sverige. Över en månad blir jag där i sommar, nästan direkt efter USA (hinner bara mellanlanda här hemma i typ fyra dagar). Underbart att slippa vara här. Och det säger jag enbart på grund av vädret. Uppemot 38 grader och en tsunami av luftfuktighet, det är såna saker som kan få en att längta efter en riktigt risig svensk sommar istället.
En till ljusglimt idag: att gå ut på gatan och få lite frisk luft i uppemot 45 sekunder var, trots avsaknad av ljusglimtar (ett kompakt stålgrått molntäcke låg som ett lock över Tokyo, med enstaka rosaskimrande revor i horisonten, där de rika människorna bor), rätt underbart. Behövde gå hem och fortsätta jobba ganska direkt när jag handlat, men kände väldigt starkt att jag saknat det här med att… ge mig ut. Va. Se stan, göra saker. Mina små rutiner har jag inte haft tid med på flera veckor, bland annat eftersom jag ju semestrat med Susanna istället (rätt okej byte, iofs).
Men i bloggande stund är Jonas Högberg på väg hit i en vedervärdig hastighet, för första gången, så det ska bli kul att visa stan för ännu en nykomling (få är väl dessutom så mottagliga som Jonas, eftersom han är något av en spelnörd, fniss). Ska pilla med lite annat sköj innan veckan tar slut också.
Förutsatt att mina sömnproblem hinner göra det först.
Vi röstade inte på moderaterna, men vi klädde oss som om vi hade gjort det.
Det var en fantastiskt varm och frisk vårdag, en sån då man alltid tänker ”Idag hade det varit nice att åka till Roppongi och förtidsrösta samt cosplaya som rikingar!”
Så det var precis vad vi gjorde.
Det var mitt första besök på svenska ambassaden, men förhoppningsvis långtifrån sista, för det kändes som väntat ganska betryggande att beskåda lite svensk text, svenska tidningar, svenska flaggor – till och med en dalahäst i onaturlig storlek – i detta osvenska åbäke till stad.
Ambassaden är dessutom förlagd till ett otroligt mysigt litet område bland Roppongis knäpptysta, så gott som folktomma bakgator, där grönskan trängs med pampiga kontorsskrapor och futuristiska tunnelbanestationer. Jag har varit i Roppongi hundratals gånger, och nästan alltid tyckt om det. Efter att ha sett den här sidan av stadsdelen gör jag det bara ännu mer.
En av anledningarna till att jag varit i Roppongi så mycket genom åren är att Susanna brukade bo här, 2006–2007. Gångerna jag hälsade på henne då – tror det blev fyra vändor på ett år, mirakulöst nog – var nog det som verkligen grundmurade min kärlek till den här staden. De var mina första resor till Japan utanför tjänsten (hade varit på TGS två gånger innan dess), och därmed mitt första möte med livet bortom spelmässor ute i Makuhari, fyllekvällar i Shibuya och svettiga shoppingrundor i Harajuku. Insikten att det faktiskt finns delar av Tokyo där det är just helt knäpptyst och folktomt, och där alla hus inte ser ut att vara flera kilometer höga och tapetserade med tv-skärmar stora som tennisplaner (för att låna en formulering av Tomas, som gjorde mig sällskap andra gången jag var här, på TGS 2006, då vi båda jobbade på speltidningen Super PLAY, och ni hör ju själva hur länge sedan det låter).
Jag har skrivit om Roppongis ruttna rykte förut, och jag känner att jag måste göra det igen nu för att folk som faktiskt varit i Tokyo inte ska tro att jag blivit tokig. Ja, Roppongi är en magnet för halvvidriga rika, och helvidriga halvrika, västerlänningar (och de japaner som mer eller mindre frivilligt umgås med dem). Ja, här finns strippklubbar och säkert långt värre etablissemang, och ja, man kan nästan se yakuzans blodiga fingeravtryck på de spegelblanka fasaderna.
Men det är ju inte DET Roppongi man lär känna om man bor här. Jag tror inte jag gått ut här en enda gång, och förhoppningsvis slipper jag spräcka den nollan framöver. Det är det lugna, tysta, gröna, futuristiska, kultiverade Roppongi jag älskar. Folk som bara varit på klubbarna här och principhatar Roppongi på grund av det: okej.
Så.
Jag tycker att Roppongi sammanfattar det bästa med Tokyo.
Vilket förklarar varför vi klätt upp oss.
Efter ambassaden, och en klassisk fattigmannamåltid på Friday’s (där vi möttes för lunch nästan varje dag när jag hälsade på Susanna 2006–2007), gick vi nämligen vidare till dagens huvudnummer: lägenhetsvisningarna.
Som jag nämnde i förra inlägget så är min egen lilla skokartong i Shinjuku så trång att Susanna döpte om den till ”strimlan”. Jag vet inte vad jag och min med Tokyos bostadsmarknads mått mätt skrala ekonomi (#frilanslivet) kan göra åt den saken, men jag vet vad jag kan låtsas göra: ha råd med en större lägenhet, i Roppongi. En lägenhet i ett hus där lobbyn ser ut så här:
Sagt och gjort. Några dagar i förväg bokade vi tid för en visning i ett av Tokyos mest exklusiva byggnadskomplex. Bara för att det plötsligt slog oss att vi KUNDE. Som ett litet äventyr. En chans att sträcka på benen, spatsera runt i en av alla omöjliga drömmar som döljer sig bakom de där glasfasaderna runtom i Roppongi. Eller, om man så vill, cosplay med världens dyraste rekvisita.
Och ja, det var ungefär som att kliva in i ett avsnitt av ”Million dollar listing”. Det enda som sved – utöver mitt ego – var att vi slösade mäklarinnans tid genom att begära att få se flera lägenheter vi i förväg visste att vi absolut inte har råd med.
Men vi kan säga så här: om hon någonsin drömmer om att prova på livet som en fattig Fi-supporter vägg i vägg med Tokyos värsta slum är hon välkommen till strimlan närsomhelst.
Min favorit av lägenheterna vi blev visade: en fyra (tror jag) med en hyra flera gånger högre än min månadslön. Och helt okej utsikt.
Okej, att jag postar en massa just nu beror på att jag inte kan sova.
Det är även anledningen till att jag publicerar så många blogginlägg.
Här kommer äntligen ett till.
Vad jag gör när jag inte kan sova? Den här gången följer jag det där valet lite förstrött. Kanske borde göra det mindre förstrött, för det är ju spännande på riktigt. Upplyftande/nedsänkande om vartannat, och vice versa, och så vidare. Egentligen borde man väl mest vara upptagen med att bäva inför det där stöveltrampet som sveper in över Europa som ett ”Command & conquer”-soundtrack. Men det känns så overkligt härifrån. Europa? Jag har inte sett några konkreta bevis på att Europa ens existerar sedan januari. Valet känns lika på riktigt som ett ”Robinson”-öråd. Det är rätt skönt! Inget känns särskilt angeläget på riktigt längre. Alltså, nästan bokstavligt talat inget. Men det är en annan historia. Som inte känns särskilt angelägen, den heller.
Jag vet dock att det fortfarande finns svenskar, för jag såg ett par nya bevis på det igår. Eller nya och nya, men de var åtminstone ett drygt decennium nyare än jag. En av dem pluggar spelmusik i kokong-skrapan här i Shinjuku. En av dem serverar snaps. Det finns så många svenskar! Det tar liksom aldrig slut. Jag har träffat flera hundra svenskar genom åren, och ändå känns det som att det återstår minst lika många.
Funderar på om jag ska börja resa mer. Fast på egen hand. Jag har mina händer att tacka för så mycket, utan dem hade jag inte haft några händer.
Att vara hemma efter förra resan känns som sagt både bra och dåligt. Kul att träffa kömpisarna igen. Karaokade med Mary Jane i fredags (vi testade ett nytt ställe, på vinst och förlust – fast det blev väl oavgjort, kan man säga), och igår var jag på fest hos Manami (bilden ovan) och Samuel ute i ultramysiga Togoshi-Ginza. Som vanligt var det en massa roligt folk med helt olika bakgrund där, vilket som vanligt är det bästa med Tokyo. En fruktansvärt vänlig engelsklärare som studsat fram och tillbaka mellan USA, Japan och den fruktansvärda koreanska landsbygden. En supercool tjej som jobbar på Issey Miyake (och blandar franska och engelska och japanska bor i en stor förort jag aldrig ens hört talas om: Nishi-Tokyo). En fransk musiker. En annan japansk tjej som precis ska iväg till Sverige för att träffa sin svenska pojkvän. Et så vidare.
Men allt kändes ändå bättre när Susanna var här, trots att min lägenhet är så trång att hon omedelbart döpte om den till ”strimlan”. Nästa gång hon kommer hit måste jag ha bytt lägenhet.
Det finns en del annat jag borde byta ut i mitt liv också, men jag har inte lyckats bestämma exakt vad och mot exakt vad än.
Så här såg jag ut en gång i tiden, enligt ett mail från Peter Ottsjö.
Till höger om mig ser du hur en annan person såg ut en gång i tiden.
Ifjol såg en annan person istället ut så här:
Vad jag vill ha sagt med detta vet jag inte riktigt, mer än att det är E3-tider snart, och sedan Sverige-tider, vilket betyder att jag äntligen kommer få chansen att träffa andra personer.
Tur, för efter 30 år börjar jag fan bli lite trött på mig själv.
Jag känner igen känslan: att plocka upp väskan från rullbandet hemma på Arlanda och inse att den är en laptop lättare.
Och jag fattar att jag låter som århundradets hipster nu, men det här med att Nicklas Strömstedt checkade in en dator med ”ovärderligt” innehåll när han flög hem från USA, och sedan blev förvånad när den blev stulen längs vägen, alltså…
Alltså.
Att checka in värdesaker, det är ju det mest befängda man kan göra när man reser, är inte det det första man får lära sig när man börjar resa i sin ungdom, i regel den hårda vägen? Blev själv av med en arbetsdator på det här sättet typ andra eller tredje gången jag åkte till USA i tjänsten. Kände mig som tidernas idiot som insåg först då hur riskabelt det är att checka in värdesaker.
Att Nicklas Strömstedt gör det först ett drygt decennium senare, när det dessutom handlar om en oersättlig personlig ägodel, är lika hårresande som att jag inte vet att hans namn stavas utan c.
Du kommer inte bli särskilt crunk på Crunky Strawberry Mint, men det kommer du inte ha tid att gråta över när du knaprar i dig den på fem blodröda sekunder.
