Just nu är en utvilad Jonas på väg till Kamakura, Tokyo-buktens allra vackraste juvel.

Själv står jag efter en sömnlös natt på balkongen och äter havregryn med mjölk till tonerna av slagborrar och trafikbrus.

Jag skulle inte ha något emot att byta med honom.

Eller mig själv, för den delen.

Tokyo är galet vackert just nu, i solskenet, från det här perspektivet, där jag står lutad över balkongräcket och slevar i mig tandtrollsmynta. Ett statiskt böljande hav av stål och betong, former som inte träder fram förrän solen gör det: världens mest kaotiska och minst färgmatchade ”Mirror’s edge”-bana. Det går aldrig att uppskatta utsikten så här mycket på vintern, eller natten. När det är mörkt ser Tokyo ut som i mina pojkrumsdrömmar – tusentals små ljuspunkter som tecknar konturer av skyskrapor mot en kolsvart himmel. När det är ljust ser Tokyo ut som Tokyo gör på riktigt: som något ett barn byggt på måfå, för att parafrasera just Jonas.

Och det inte bli mindre vackert i eftermiddag, när vi ska beskåda skiten ur hela skiten från New York Bar på Shinjuku Park Towers 52:a våning.

Med eller utan havregryn och mjölk.

”Det är ju svinfult”, fnyste Jonas när jag hittade ett inplastat ”Wave race 64” på Super Potato.

Det är förvisso sant. Men jag är så svag för den bindgalna estetiken från gränslandet mellan 80- och 90-tal, väst och öst, pixlar och polygoner, att jag inte kunde låta bli.

En annan sak jag är svag för: att betala 69 spänn för gamla Nintendo 64-spel som aldrig ens öppnats.

Alternativt bli grundlurad av Super Potato, beroende på vilket som är rimligast.