Luften är sval och frisk i Tokyo. Ändå känns det som att vi knappt kan andas när vi kliver av Shinkansen-tåget, som om en lokalbedövning sprider sig upp genom kroppen i samma ögonblick som våra fötter nuddar perrongen.

Det finns tillfällen då det är den största lyckan i världen att återse Tokyo, att drunkna i folkhavet på stationen och känna hur man liksom bara sväljs av denna enorma, bultande, dånande organism som breder ut sig över hela bukten.

Det här var tyvärr inte ett av dem. Efter fyra–fem dagar i tjocka skogar, knäpptysta små gränder och solskimrande vattenbryn är det snarare ganska nedslående att välkomnas tillbaka till Tokyos kvävande svettiga famn. Tänk att jag saknade det här när jag tog min kvällspromenad i Hiroshima: dånet av trafik, skimret av neon. Nu saknar jag istället avsaknaden av det.

När jag senare kommer till Shinjuku-stationen tvingas jag stanna för att någon ska rullas ut på bår i en kokong av skyddsmasker och dynor. Kanske en av de två personer som uppges ta livet av sig varje dag – bara på den här stationen.

Det skulle inte kännas särskilt värdigt att trivialisera det här bara för att sätta en kul knorr på ett blogginlägg. Jag vet inte vad som ligger bakom alla dessa självmord, bortom att Tokyo har flera invånare än alla andra städer i världen, och därmed fler självmordsbenägna invånare.

Men det ÄR en påfrestande miljö, och de mest påfrestande inslagen är aldrig så tydligt koncentrerade som i Shinjuku. Innan vi åkte till Kyoto/Osaka/Hiroshima var jag och Susanna och kollade på lägenheter i Roppongi – i sig inte känt för att vara det charmigaste området, men jag tänker att om jag bodde på en bakgata där, eller nära parken, eller kanske ännu hellre i Meguro eller Shirokanedai eller någon av de säkert hundratals andra stadsdelar som känns som små kurorter insprängda i myllret av motorvägar och höghus, DÅ kanske det blir lite lättare att ta det där första andetaget efter nästa resa till bambuskogarna, helgedomarna och de knäpptysta små gränderna.