När mina föräldrar skulle till Florens härom månaden skickade de en artikel till mig om folk som vallfärdat till renässansens vagga, tappat fattningen när de försökt ta in all skönhet och till slut hospitaliserats eftersom de glidit ur fas med verkligheten.

Om det är någon stad som kommer göra samma sak med mig så är det Kyoto.

Jag hade förväntat mig en grå liten stadskärna, ett historiskt distrikt med ett gäng tempel, och rätt mycket turister. Istället möttes jag av en stadskärna som med sina små floder och gränder och gamla trähus känns som en korsning mellan Tokyo och Gamla Stan, helt sanslösa mängder turister – och ÄNNU fler tempel och världskulturarv. Det är en buffé av intryck som får mig att inse att jag kanske inte blivit så avtrubbad av att bo i Tokyo ändå. Jag tror aldrig att jag tagit så många bilder på en dag förut, i hela mitt liv. Det är så överväldigande vackert att man skäms över att befläcka asfalten med sina smutsiga sneakers. (Och för övrigt en av rätt få städer där man kan hamna brevid en geisha som tar selfies på bussen.)

Ändå har det blivit en del av den sistnämnda varan idag. På bara några timmar har vi hunnit se den berömda guldpaviljongen med tillhörande tomt, begrunda livets gåtor i Ryoan-templets zenträdgård, promenera planlöst bland pyttesmå hus och helgedomar i Kyotos otroligt pittoreska utkanter, åka gulliga lokaltåg som känns som att rulla rakt genom en Ghibli-film, ta bussen ut till Arashiyamas bambuskog och Tenryū-templet, promenera vidare till Togetsukyō-bron (där jag befinner mig på bilden ovan) och sedan korsa hela stan för att komma till det gastkramande vackra Kiyomizu-templet högt ovanför stan, och efter allt detta var jag så uppfylld av s k feeling att jag gick hela vägen tillbaka till hotellet, med värkande fotsulor och ögonen svidande av all skönhet (eller om det var svett – Kyoto är betydligt varmare än Tokyo, vilket innebär att det redan börjar närma sig högsommar här).

Vad mer? Tja, jag älskar ju Kamakura, det gamla shogun-sätet utanför Tokyo (vilket precis som Kyoto varit Japans huvudstad en gång i tiden), med alla dess helgedomar och tempel som svalts av den nästan bländande gröna skogen som löper kors och tvärs över bergen, men Kyoto är något helt annat, det är liksom Kamakura i kvadrat, som om Kamakura parat sig med Tokyo och spillt ut sin avkomma över Kansai-stäppen. Blodröda tempel, guldpläterade pagodor, små mörka gränder mellan trähusen där unga kvinnor trippar fram i skimrande kimonos. Inte konstigt att till och med Steve Jobs föll ner på knä inför allt det här.

Redan imorgon är det dock dags att dra vidare, till Kyotos megametropol till tvilling, och Japans näst största stad.

Vi ses på Osaka-bloggen.

Eller närmaste psykiatriska sjukhus.

För den som betvivlar att jag hunnit med en del idag.